Är det att leva som klostermunk? Är det lång meditation i ensamhet? Är det att låsa in sig i en moské, kyrka eller synagoga och avskilja sig till förmån för bön livet ut? Den konventionella innebörden av dyrkan är föga uppskattad eller ens existerande i dagens samhälle. Definitionen av dyrkan har ett oändligt spektrum av bibetydelser om vi räknar in alla religioner. Likväl kan alla religioner inte representera en obestridlig sanning, även om vi önskar oss en pluralistisk syn på religion.

Islams definition av dyrkan inbegriper flera dimensioner. Baserat på en stor mängd bevis hämtade ifrån Koranen och profeten Muhammeds (över honom vare Guds frid och välsignelser) ord ger den islamiskt lärde Ibn Taymiyyah en definition som godkänts av majoriteten av muslimer. Han definierar dyrkan som ett samlingsbegrepp som står för alla inre (implicita) och yttre (explicita) handlingar som Gud uppskattar.¹

Enligt denna definition avser inre gärningar den övergripande tron som tron på Guds Enhet, Hans namn och attribut samt Hans värdighet av dyrkan. Inre gärningar inkluderar även kunskap om Guds namn och attribut samt känslomässiga tillstånd som kärlek till godhet och rättvisa och hat mot förtryck och ondska.

Yttre handlingar inkluderar handlingar som det verbala uttalandet av trosbekännelsen, bönen, fastan, allmosan och vallfärden. De omfattar också att söka och sprida nyttig kunskap, hjälpsamhet samt gott beteende mot föräldrar, släktingar och människor i allmänhet.

I islam ses alla dessa handlingar som dyrkan, men bara på ett villkor: att man avser dem som handlingar av dyrkan, som utförs i lydnad av enbart Gud. I detta avseende skrev Abul A’la Mawduudi:

En muslims plikt är att alltid lyda Herren för att nogsamt utföra Hans order och avstå från att följa sina egna nycker och begär eller någon annan människa i motsats till Hans önskemål.²

Därför skiljer sig begreppet gudsdyrkan inom islam radikalt från andra religioners. Det är ett sådant allomfattande begrepp att även ett leende och gladlynthet kan vara dyrkan. Kort sagt, alla former av välvilja, med rätt avsikt, blir till dyrkan. Profeten Muhammed (över honom vare Guds frid och välsignelser) har sagt:

Förringa aldrig en god gärning även om du bara möter din broder med ett leende.³

Ett leende när ni möter er bror är en form av välgörenhet, liksom att påbjuda gott och motverka ont, visa vägen för den som gått vilse, ta bort stenar, törnen, och ben från vägar, och att hälla vatten från din hink i din broders hink.⁴

Detta står i stark kontrast till föreställningen att handlingar är underordnade tron. I Islam är tro och handling sammankopplade. De kompletterar och förstärker varandra. Enbart tro räcker inte, den måste också omsättas i handling. Praktisk dyrkan är ett bevis för tron och ett sätt att skilja dem som är engagerade från dem som nöjer sig med tomma ord⁵.

Tror människorna att de efter att ha förklarat ”Vi tror” skall lämnas i fred utan att få utstå prövningar Men Vi satte deras föregångare på prov [och Guds vägar kommer att förbli desamma]; Gud vet vilka de sanna och uppriktiga är och Han vet vilka som ljuger.⁶

John S. Blackie påpekar:

Ett fundamentalt misstag som Buddha begick är att han satte mänsklig fulländning i meditation istället för i handling. Hans hjälte är ett helgon, aldrig en konung. Detta är en underordning i motsats till hur världen fungerar. Världen är fylld av ansträngningar; livet är en ansträngning, tillväxt uppnås genom ansträngning, alla ting är fulla av ansträngning och fulländning uppnås enbart genom ansträngning.⁷

Koranen kombinerar tro (imaan) och goda gärningar (a’māl saalihah) i många verser. För att säkerställa ett robust muslimskt samfund kontinuitet skall tro, goda gärningar och sociala interaktioner samspela och fungera tillsammans:

Vid den flyende tiden! Människan förbereder helt visst sin egen undergång,utom de som tror och lever ett rättskaffens liv och råder varandra [att hålla fast vid] sanningen och råder varandra [att bära motgång med] tålamod.⁸

Armstrong sammanfattar:

I Koranen är tro (imaan) inte bara tron som finns i hjärtat utan även handlingar som att skänka delar av ens tillgångar, arbeta för att skipa rättvisa och främja godhet samt i nedfallan förringa egot när bönen (salaat) förrättas.⁹

1. Ibn-Taimiyyah, A. Resalatal-Ubūdiah, KSA, s. 38. [↩]
2. Mawduudi, A. (1985) Let us be Muslims, s. 136. [↩]
3. Tirmithi, #1833. [↩]
4. Tirmithi, #1956. [↩]
5. al-Zarqa, M. Ahmed (1980) Worship in Islam, The Islamic Foundation, Storbritannien, p, 10. [↩]
6. Koranen: 29: 2-3. [↩]
7. Blackie, John S. (1878) The Natural History of Atheism, New York, s. 164. [↩]
8. Koranen: 103 [↩]
9. Armstrong, Karen (2009) The Case for God: What Religion Really Means, s. 101-102 (inskott inom parenteser är författarens). [↩]