Profeten Muhammed

I Med­i­na finns den näst efter Kaba i Mek­ka vik­ti­gaste helge­domen i den islamiska världen Masjid al-Nabawi, Pro­fetens moské, som innehåller pro­feten Muhammeds, hans dot­ter Fati­mas och de två förs­ta kalif­er­na Abu Bakrs och Umar ibn al-Khat­tabs gravar. 

Prof. Michael H. Hart (1932-) har sagt:

Mitt val att utse Muhammed som världens mest infly­telserike per­son kanske förvå­nar vis­sa läsare och ifrå­gasätts av andra, men han är den ende man i his­to­rien som var­it framgångsrik både på ett religiöst och sekulärt plan. ^[1]Michael H. Hart, The 100: A Rank­ing of The Most Influ­en­tial Per­sons in His­to­ry

För mus­limer står pro­feten Muhammeds (över hon­om var Guds frid och väl­signelser) pro­fet­skap bor­tom allt tviv­el. De tror fullt och fast att han är Guds bud­bärare och att Guds tidi­gare uppen­barelser kul­minerar och ful­län­das genom hon­om, och därmed utgör det sista och uni­versel­la bud­skapet till män­sk­ligheten ^[2]Badawi, J. (1990) Muhammed’s Prophet­hood: An Ana­lyt­i­cal View, World Assem­bly of Mus­lim Youth, KSA, s. 1..

Kapit­let Muham­mad i Kora­nen. Se Kora­nens Bud­skap för tolkn­ing till sven­s­ka. (Mishari Rashid, 2007)

Profeten Muhammed i litteraturen

Trots den rika lit­ter­a­turen om pro­feten Muhammeds liv, vit­tnar verk­ligheten trots det om att Muhammed för­mod­li­gen är his­to­riens mest miss­förståd­da per­son. Miss­förstån­den är ibland så långt­gående att man kan undra om de är en följd av ren okun­nighet, oin­skränkt fiend­skap eller en bland­ning av båda. Vi delar den­na slut­sats med William Mont­gomery (1909–2006) som skrev:

Att anta att Muhammed var en bedra­gare led­er till fler prob­lem än det lös­er. Dessu­tom är ingen av his­to­riens sto­ra per­son­ligheter så föga upp­skat­tad i väster­lan­det som Muhammed. ^[3]Watt, William M. (1953) Muhammed at Mec­ca, Oxford, s. 52.

För att ge läsaren en vidare anty­dan cit­eras G.W. Davis vars tankar om Muhammeds pro­fet­skap var typiska för mån­ga väster­länd­s­ka forskare under 1800- och 1900-talet. Efter en kort — och uppen­barli­gen ofull­ständig — studie av pro­fetens liv och upp­drag skyn­dar sig Davis till att lev­er­era ett per­fekt exem­pel på his­torisk desinformation:

Muhammeds dåli­ga nerv­er, som visade sig i form av sjuk­do­mar och dys­pep­si, led­de till att han hal­lu­cin­er­ade, vilket blev mer påtagligt under fasteda­gar och under ensamhet då han blick­ade ut i nat­ten. Han ägnade sig ock­så åt kon­tem­pla­tion som gav upphov till vision­er i vil­ka han hörde röster och såg andar, och efter­som han verk­li­gen trodde på vad han såg i dessa syn­er är det­ta ett klart fall av religiös sin­nessjuk­dom. Trots alla tviv­el var han alltid över­ty­gad om att han var Guds pro­fet. ^[4]G.W. Davis (1890) Islam and the Kuran. The Old and New Tes­ta­ment Stu­dent, Vol. 10, nr 6, (juni), s. 341.

Hade det­ta var san­nin­gen om pro­feten Muhammed hade hans bud­skap hyst alla möjli­ga for­mer av fel och non­sens. För vad annat kan man förvän­ta sig av en hal­lu­cinerande, sjuk och dys­pep­tisk man? Som prof. Jamal Badawi uttryck­er det:

Det är inte rim­ligt att Boken (islams heli­ga Skrift, Kora­nen) som med­förde långt­gående andlig, moralisk, social, ekonomisk och poli­tisk rev­o­lu­tion och förän­drade his­to­riens gång var en pro­dukt av kram­pak­ti­ga epilep­tiska anfall! Det är inte heller rim­ligt att påstå att den­na Bok var en pro­dukt av en enkel öken­bo som varken kunde läsa eller skri­va. ^[5]Badawi, J. (1990) Muhammed’s Prophet­hood: An Ana­lyt­i­cal View, World Assem­bly of Mus­lim Youth, KSA, s. 1.

Citatet från G.W. Davis kan jäm­föras med George Bernard Shaws (1856–1950) beun­dran av profeten:

Jag har stud­er­at hon­om — denne under­bare man som enligt mig är långt ifrån en antikrist ^[6]Tidi­ga krist­na lärde, som Eolo­gio och Paul Alvaro, förknip­pade islam med Antikrists ankomst som nämns i Nya Tes­ta­mentet och vars välde skulle före­bå­da de sista dagar­na före tidens slut. … Fort­sätt läsa. Han måste kallas för män­niskosläk­tets fräl­sare. Jag tror att om en man som hon­om skulle styra den mod­er­na världen med dik­tatur, då skulle han lyckas lösa dess prob­lem på ett sätt som skulle ge den väl­be­hövlig fred och lyc­ka. Jag har pro­feter­at om Muhammeds reli­gion, att den skall accepteras i framti­dens Europa som den ses accepteras i dagens Europa. ^[7]Shaw, George B. (1936) The Gen­uine Islam, Vol. 1, nr 8.

Eller jäm­för med Lamartines (1790–1869) ofta cit­er­ade lovtal:

De mest beryk­tade har bara satt vapen, lagar och imperier i rörelse. Vad de grun­dat, när det grun­dat något, var enbart något materiellt som ofta sön­der­föll fram­för deras ögon. Denne (Muhammed) berörde inte bara arméer, lagar, imperier, folk, dynas­ti­er och miljon­tals män­niskor över en tred­jedel av den bebod­da världen utan han berörde ock­så idéer, över­tygelser och män­nisko­rs inre. Han grun­dade utifrån en skrift, där var­je bok­stav bliv­it till lag, en andlig nation som omfat­tar män­niskor av alla språk och ras­er, och gjorde ett out­plån­ligt avtryck i den mus­lim­s­ka världen, för hatet mot fal­s­ka gudar och pas­sio­nen för Gud allena… Filosof, ora­tor, apos­tel, lags­tiftare, kri­gare, erövrare av idéer, upprättare av en rationell dogm för en kult utan avbilder, grun­dare av tju­go jordiska imperier och ett andligt imperi­um — det­ta är Muhammed. Av alla de skalor med vil­ka man mäter män­sklig storhet kan man frå­ga vem som var­it större? ^[8]Lamar­tine, Alphonse Marie (1854) His­toire de la Turquie, Paris, Vol. 2, s. 276–77. Lamar­tine var en fran­sk poet och poli­tik­er.

Födsel och egenskaper

Pro­feten Muhammed föd­des i Mec­ka, runt år 570, i stam­men Quraish. Hans härstamn­ing kan spåras till­ba­ka till pro­feten Abra­ham, som mus­limer kallar pro­feter­nas fad­er. I Rūd­hat­ul Muhib­bīn sprid­er ibn al Qay­im (1292–1350) ljus över Guds bud­bärares karak­tär som den beskriv­its av hans närm­s­ta följeslagare:

Han var oskyldigt ljus och hade ett brett ansik­te. Hans upp­trä­dande var gott. Han hade svar­ta attrak­ti­va ögon, fint välv­da av sträck­ta ögonbryn. Hans hår var glän­sande, svart och lätt lock­igt. Hans röst var högst imponerande. Hans huvud var stort och väl­for­mat med en slank hals. Hans uttryck var fun­der­samt och begrun­dande, lugna och sub­li­ma… hans föl­jes­la­gare omgav ständigt hon­om. Närhelst han sade något lyssnade de när­varande med förd­ju­pad upp­märk­samhet och när han kom­mender­ade tävlade de med varan­dra i genom­föran­det av det. Han var befäl­havare och kom­men­dant. Hans ord präglades av san­ning och upprik­tighet, fria från osan­ning och lögn ^[9]Ibn al-Qay­im (1992) Roud­hat­ul Muhib­bīn, Vol. 1, s. 233–234..

Muhammed var både Guds bud­bärare och en van­lig män­niska som åt, drack, skrat­tade, grät, van­drade på stadens gator och hjälpte till i hem­met med det vardagli­ga hushållsarbetet.

Karen Arm­strong (1944-) berättar:

Vi har aldrig läst att Jesus skrat­tade men vi ser ofta att Muhammed log och retades med de män­niskor som var hon­om närmst. Vi ser att han lek­te med bar­nen, att han hade prob­lem med hans fru­ar, att han grät när en vän gick bort och att han höll upp sin nyfödde son som vilken bedårande fad­er som helst. ^[10]Arm­strong, Karen (2004) Muhammed, Phoenix, s. 52.

Uppenbarelsen

Vid fyr­tio års ålder fick pro­feten Muhammed ta emot uppen­barelsen från Gud. Bud­skapet i Kora­nen bekräf­tade den monoteis­tiska läran och fast­ställde grun­den för ett uni­versellt och heltäckande sys­tem, islam. Gilbert Reid, som insåg Muhammeds sto­ra ref­or­ma­tion, bekräftar:

Islam kan upp­skat­tas av krist­na efter­som det var en stor religiös ref­or­ma­tion ^[11]Islam reformer­ade och upphävde vis­sa aspek­ter av de tidi­gare lagar­na, men främst återup­pli­vades och etabler­ades den monoteis­tiska dok­tri­nen, tron på Guds enhet och dyrkan av Hon­om allena.. Vad Sakya­mu­ni gjorde för brah­man­is­men gjorde Muhammed både för juden­domen och kris­ten­domen… De san­ningar som Gud tillkän­nagett genom alla tider hade gått för­lorade i män­niskans egna fåfän­ga föreställ­ningar. Det enda hop­pet var en åter­vän­do till de fun­da­men­ta­la tid­söver­skri­dande läror­na, att det bara finns en Gud… Muhammeds ref­or­ma­tion innebar en återgång till det förs­ta och andra budet som pro­feter­na Moses och Jesus själ­va under­visat. ^[12]Reid, Gilbert (1916) Islam, an Appre­ci­a­tion. The Bib­li­cal World, Vol.48, nr 1, s. 12.

Profeten Muhammed i Bibeln

Bibeln antas innehål­la pro­fe­tior som förutser ankom­sten av pro­feten Muhammed. Det mest påfal­lande exem­plet återfinns i Femte Mose­bo­ken 18:18 där Gud talar till Moses:

En pro­fet skall jag låta upp­stå åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall läg­ga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag bjud­er hon­om. Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, så skall jag själv utkrä­va det av hon­om. ^[13]Mose­bok 18:18–19

I det­ta bibel­sty­cke finns en hän­vis­ning till israeliter­nas bröder som i sin tur är en ref­er­ens till deras ismaelitiska kusin­er. Pro­feten Muhammed är en ättling till Abra­hams son Ismael vilket är nöd­vändigt att förstå för att inse vem denne framti­da pro­fet som återges i Femte Mose­bok ovan är. Pas­sagen talar om en likhet mel­lan Moses och den förvän­tade pro­feten, som — vilket vi kom­mer se — vis­ar sig vara Muhammed. I tabellen nedan sam­man­fat­tas de egen­skaper som pro­feter­na Moses och Muhammed delade:

1. Gemen­samt mel­lan Moses och Muhammed, men inte med Jesus, var att båda föd­des på naturligt sätt
2. Till skill­nad från Jesus sän­des de båda med en heltäckande lag
3. Till skill­nad från Jesus gifte de båda sig och fick barn
4. De hade en stav
5. Till skill­nad från Jesus var båda herdar
6. De var fysiskt star­ka och välbyggda
7. De var föräldralösa
8. De mötte lik­nande svårigheter med deras respek­tive folk
9. De dog en nor­mal död
10. De för­följdes och var tvungna att migr­era (Jesus migr­erade aldrig)
11. Till skill­nad från Jesus accepter­ades de som pro­feter och statsmän

Utdraget “en pro­fet skall jag låta upp­stå åt dem bland deras bröder” hand­lar om en pro­fet som aldrig skall döma eller agera på egen hand. Kora­nen (53:3–4) talar ock­så om Muhammed som Guds trogna språkrör.

Profeten Muhammed i hinduiska texter

Pro­feten Muhammeds ankomst och förkun­nande av islam var inte bara en upp­fyl­lelse av Bibelns pro­fe­tia utan ock­så en bekräf­telse av hin­duiska tex­ter som förut­säger en slut­lig avatar, dvs. fräl­sare och hjälte, som kom­mer förgöra det onda och åter­stäl­la god­het i världen. Trots det fak­tum att hin­duiska skrifter genomgått mån­ga förän­dringar under århun­drade­na och trots att mån­ga hin­duiska per­son­ligheter, som Atal Bihari Baji­pay (1924-) ^[14]Indi­ens pre­miär­min­is­ter under tret­ton dagar., inte var över­ty­gade om att hin­duis­men är en reli­gion menar likväl flera hin­duiska lärde att det finns en slående likhet mel­lan de hin­duiska redogörelser­na om en slut­lig avatar och pro­feten Muhammed ^[15]Fazlie, Mur­tahin B. (1997) Hin­duism and Islam: A Com­par­a­tive Study, Abul-Qasim Pub­lish­ing House, Sau­di Ara­bia.. En pro­fe­tia finns i Bhav­ishya Puran, Prati sarg Parv III: 3, tre, Mantra 5, där vi läser:

Malech­ha ^[16]som till­hör ett främ­mande land och talar ett främ­mande språk, en andlig lärare som kom­mer till­sam­mans med hans föl­jes­la­gare. Hans namn kom­mer vara Mahamad…

Vidare i Sama Veda II: 6, Mantra 8:

Ahmad (ett annat namn för Muhammed) tog emot en religiös lag (sharia) från sin Herre. Den­na lag är full av vis­dom. Jag får ljus från hon­om pre­cis som från solen. ^[17]Haq, Z. (1997) The Last Prophet and the Quran in Revealed Scrip­tures @ .

Ett möte med bysantinske kejsaren

En doku­menter­ad åter­givelse som styrk­er Muhammeds pro­fet­skap har rap­porter­ats av imam Bukhāri (810–870) i hans verk Sahih al-Bukhāri. Den­na redogörelse är den bysan­tinske kejsaren Her­ak­les svar till den ara­biske köp­man­nen Abu Sufyān (560–652) (som ännu inte antag­it islam) som Her­ak­les kallat till sig för att få svar på några frå­gor om pro­feten Muhammed. När Her­ak­les ställt samtli­ga frå­gor kom­menter­ade han Abu Sufyans svar. Abu Sufyan som själv bevit­tnade den­na hän­delse hos Her­ak­les berättar:

Her­ak­les bad över­sättaren att fram­föra föl­jande till mig: Jag frå­gade dig om hans familj och ditt svar var att han till­hörde en myck­et ädel familj. Fak­tum är att alla pro­feter har till­hört ädla famil­jer från deras respek­tive folk. Jag frå­gade dig om någon annan av er påstått något sådant, och svaret var nekande. Om svaret var­it jakande, hade jag trott att denne man föl­jer en föregån­gares väg. Där­på frå­gade jag dig om några av hans för­fäder var kun­gar. Ditt svar var nekande och hade det var­it jakande, hade jag trott att denne man hade velat åter­ta för­fäder­nas rike. Jag frå­gade vidare om han någon­sin hade ankla­gats för att lju­ga innan han sa vad han sa, och ditt svar var nekande. Så jag undrade hur en per­son som inte talar osan­ning om andra någon­sin kan lju­ga om Gud. Därefter frå­gade jag dig om de rika eller de fat­ti­ga föl­jer hon­om. Du sva­rade att det var de fat­ti­ga som föl­jer hon­om. Och i själ­va ver­ket har alla pro­feter följts av den­na grupp män­niskor. Sedan frå­gade jag dig om hans anhän­gare blev fler eller färre. Du sva­rade att de ökade, och i själ­va ver­ket är det­ta vägen för sann tro, tills den är ful­län­dad i alla avseen­den. Jag frå­gade dig vidare om någon efter att ha antag­it hans reli­gion bliv­it miss­nöjd och läm­nat den. Ditt svar var nekande, och i själ­va ver­ket är det­ta (teck­net för) sann tro när dess fröjd når hjär­tats djup. Jag frå­gade dig om han någon­sin hade för­rått. Du sva­rade nekande och så är det med pro­feter­na, de sviker aldrig. Sedan frå­gade jag dig vad han beor­drar er att göra. Du sva­rade att han beor­drar er att dyr­ka enbart Gud och inte sät­ta någon vid Hans sida och att han för­b­jud­er er att dyr­ka avgu­dar och beor­drar er att be, tala san­ning och vara kys­ka. Om det du sagt är sant, kom­mer han myck­et snart inta den­na plats under mina föt­ter och jag kände (genom skrifter­na) till att han skulle kom­ma men jag vis­ste inte att han skulle kom­ma från er. Och om jag kunde kom­ma till hon­om skulle jag ge mig av för att möta hon­om och om jag var med hon­om skulle jag tvät­ta hans föt­ter. ^[18]Bukhari: Vol. 1, s. 7, Ibn-Kathīr Pub­lish­ing House, 1987.

Profeten Muhammeds uttalanden

För att motivera sin ställ­ning som icke troende säger Sam Har­ris (1967-):

Skulle Jesus säga sak­er som: ‘Vatikan­bib­lioteket har exakt 37 226 böck­er’, och det visade sig vara rätt, skulle vi åtmin­stone kän­na att vi när­mar oss någon som har något att säga om hur världen funger­ar. ^[19]Har­ris, S. (2006) The End of Faith: Reli­gion, Ter­ror, and the Future of Rea­son, Free Press, s. 77.

Låt oss läm­na det vik­to­ri­an­s­ka bib­lioteket för att istäl­let prö­va Har­ris äkthet. Hur skulle Har­ris rea­gera om han fått veta att pro­feten Muhammed haft mån­ga sak­er att säga om hur världen ser ut? Uni­ver­sums utveck­ling från en sin­gu­lar­itet (Kora­nen: 21:30), Uni­ver­sums expan­sion (Kora­nen: 51:47), lagen om “vägled­ning” (Kora­nen: 51:47) — ett nyck­elord i mån­ga av Dar­wins skrifter ^[20]För exem­pel, se sid. 57, 66, 104 och 122 i Dar­win, C. (2004) The Descent of Man. Pen­guin Clas­sics., det grundläg­gande begrep­pet om zouj dvs. paritet som en funk­tion av mate­ria och liv (Kora­nen: 36:36 och 51:49), bergs iso­sta­tiskt utjäm­nande funk­tion som sta­bilis­er­ar jor­dens yta (Kora­nen: 78:6–7 och 16:15), den detal­jer­ade beskrivnin­gen av mikroskopiska men vik­ti­ga ske­den i embry­ots utveck­ling, hur vat­ten med oli­ka egen­skaper sep­a­r­eras (Kora­nen: 55:19–20; 25:53), den vik­ti­ga förmed­lande funk­tion yakhdūr (på ara­biska: “grönt ämne”, nyli­gen känt som klo­ro­fyll) pro­duk­tion av fruk­ter och frön genom foto­syntes (Kora­nen: 6:99) ^[21]Jag måste kon­stat­era att mod­er­na över­sättare av Kora­nen inte har förstått den ara­biska innebör­den av ordet som förmed­lar det­ta fak­tum. Intres­sant nog var flera tidi­ga lärde, som at-Tabari … Fort­sätt läsa, pre­ci­sio­nen i Muhammeds pro­fe­tia om att de bar­fo­ta beduin­er­na av Ara­bi­en en gång kom­mer tävla i att uppföra höga byg­gnad­er ^[22]En hadīth åter­berät­tad av Mus­lim: Vol. 1, nr 1, s. 111. (Riyadh och Dubai, ett per­fekt mikrokos­mos!), eller hans andra pro­fe­tia om att mark­nad­er kom­mer när­ma sig varan­dra ^[23]Ahmed: #1036. (överväg glob­alis­erin­gen och uttryck­et “världen har bliv­it en liten by”), föru­tom mån­ga andra teck­en som vis­ar på äktheten i Kora­nen och pro­fetens ord.

Är Har­ris ödmjuk nog att stå fast vid sitt eget kriterium?

Enligt Kora­nen är Muhammed den siste pro­feten och hans bud­skap förseglar tidi­gare pro­feters budskap:

Troende! Muhammed är inte fad­er till någon av era män. Han är Guds Sän­de­bud och Pro­fetläng­dens Sig­ill. Gud har kun­skap om allt. ^[24]Kora­nen 4:124

Idag, när fjor­ton århun­draden passer­at, fort­sät­ter Muhammeds läror att spri­da sig och rat­i­fi­cera det uni­versel­la axiom att san­nin­gen och bara san­nin­gen kom­mer leva för evigt.

Ber muslimer till profeten Muhammed?

Mus­limer ber inte till eller dyrkar Muham­mad. Vi tror dock att han var det sista sän­de­budet som Gud sände och på sam­ma sätt som de andra pro­feter­na var män­skli­ga var ock­så han det. Det finns emeller­tid de som tror att mus­limer dyrkar Muham­mad och det­ta är en anled­ning till att vi felak­tigt har kallats för ”muhammedan­er”.

På sam­ma sätt som Jesus aldrig pås­tod sig vara gudom­lig gjorde heller inte Muhammed det. Han kallade folket till att tillbe Gud den Allsmäk­tige och han framhävde ofta att han bara var en van­lig män­niska. För att han inte skulle ses som gudom­lig hän­visade han alltid till sig själv som ”Guds tjänare och sän­de­bud.” Han sade:

Upphöj mig inte [över­driv­et] som de krist­na [över­driv­et] upphöjde Marias son, Jesus. Jag är Guds tjänare och sän­de­bud. ^[25]Sahīh al-Bukhāri

Muham­mad utvaldes till att vara Guds sista sän­de­bud och till att förmed­la Guds bud­skap till män­sk­ligheten; både muntli­gen och genom prak­tisk tillämp­n­ing. Mus­limer älskar och respek­ter­ar hon­om på grund av hans oklan­derli­ga och rättskaf­fens karak­tär och för att han förmed­lade san­nin­gen från Gud – islams rena monoteism, tron på att Gud är En.

Vi strä­var efter att föl­ja Hans exem­pel men vi ber inte till inte hon­om. Islam lär att vi skall respek­tera alla Guds pro­feter och sän­de­bud men att respek­tera och äls­ka dem är inte det­sam­ma som att dyr­ka dem. Vi vet att det bara är Gud – Uni­ver­sums Ska­pare – som kan hjäl­pa oss.

Dyrkan av Muhammed – eller någon annan män­niska – till­sam­mans med eller istäl­let för Gud är en oför­låtlig synd. Även om per­so­n­en som gör det­ta påstår sig vara mus­lim ogiltig­gör det­ta dennes islam.

Tros­bekän­nelsen gör det tydligt att en mus­lim enbart får lita till Gud.

En enkel livsstil

Föl­jande citat gäl­lande Muhammeds enkla sätt att leva är häm­tade ur imam Ahmad bin Han­bals (780–855) Kitāb az-Zuhd,

’Alāmah sade: Jag frå­gade ’Ā’isha hur Guds sän­de­buds bön var. Hon sva­rade, ”Vem av er skulle klara av det som Guds sän­de­bud kla­rade av? Hans han­dlin­gar var utan uppe­håll.” ^[26]Bukhārī & Mus­lim.

’Ā’isha sade: ”Guds sän­de­bud köpte mat på kri­ta av en jude och han läm­nade en sköld i pant.” ^[27]Bukhārī & Mus­lim.

Abi ’Abdul­lāh al-Djadaliy berät­tade, ”Jag sade till ’Ā’isha: ’Hur var pro­fetens karak­tär när han var med sin familj?’ Hon sva­rade: ’Han hade den bäs­ta karak­tären av alla män­niskor! Han hand­lade inte skam­löst, han var inte högljudd på mark­naden och gav inte igen med ont utan för­lät och bad själv om ursäkt.’” ^[28]Tir­mid­hi, Ibn Hib­bān, Ahmad, Aut­en­tisk (sahīh) enligt al-Albāni.

Hishām bin ’Urwat berät­tade att en man frå­gade ’Ā’isha, ”Vad gjorde Guds sän­de­bud i sitt hem?” Hon sva­rade, ”Han lap­pade kläder och lagade skor.” ^[29]Ahmad.

al-Aswad sade: ”Jag sade till ’Ā’isha, ’Vad gjorde Guds sän­de­bud när han kom hem?’ Hon sva­rade, ’Han var till sin familjs tjänst och när det blev tid för att be gick han ut och bad.” ^[30]Bukhārī.

Mas­rūq berät­tade att ’Ā’isha sade, ”Guds sän­de­bud läm­nade inte en dinar eller dirham, kamel­sto eller kamel och han läm­nade inget tes­ta­mente efter sig.” ^[31]Dvs att det inte fanns någonting att tes­ta­mentera bort – övers. ^[32]Bukhārī & Mus­lim.

Ibn ’Abbās sade, ”När Guds sän­de­bud dog läm­nade han varken dinar eller dirham, ingen tjänare eller tjä­nar­in­na utan det han läm­nade efter sig var en sköld som pantsatts för 30 sa’ ^[33]Sa’, ett mått motsvarande en hand­full med båda hän­der­na kupade till­sam­mans – övers. hos en jud­isk [köp­man]. ^[34]al-Haythamī, som menade att den var aut­en­tisk, i boken Madjmā’a az-Zawā’id

Djābir bin ’Abdul­lāh sade, ”När Guds sän­de­bud ombads om något sva­rade han aldrig nej.” ^[35]Bukhārī & Mus­lim

Anas berät­tade att Guds sän­de­bud en dag sade, ”Jag svär vid Den som håller Muhammeds själ i Sin hand – kvällen har inte sänkt sig över Muhammeds hushåll då han haft en hand­full span­n­mål eller en hand­full dad­lar kvar. Och vid den tiden hade han nio hushåll och nio kvin­nor” ^[36]Bukhārī

Abu Hurayra sade, ”Guds sän­de­bud kri­tis­er­ade aldrig mat­en. Om han tyck­te om den åt han av den och om han inte tyck­te om den höll han tyst.” ^[37]Aut­en­tisk, Mus­lim

Anas berät­tade att en jude bjöd [Guds sän­de­bud] på korn­bröd och gam­malt djur­fett och att han tog emot det.

Ruh Bin ’Ubā­dah berät­tade att Bustām b. Mus­lim berät­tade att han hörde Mu’āwiyah b. Qur­ra säga: ”Min far berät­tade för mig: ’Vi levde en tid med vår pro­fet – över hon­om vare Guds frid – och vi hade inte någon mat föru­tom de två svar­ta.’ Och så frå­gade han, ’Vet ni vad de två svar­ta är?’ och vi sva­rade, ’Nej.’ Han sade, ’[Det är] dad­lar och vat­ten.’” ^[38]Åter­giv­en av al-Haytha­mi i hans sam­ling az-Zawā’id

‘Ā’ishah – må Gud vara nöjd med henne – sade, ”Min far – hon menar pro­feten – över hon­om vare frid – läm­nade det­ta livet (dun­yā) utan att ha ätit sig mätt ens på hårt bröd (khubz al-barr – ett ara­biskt hårt bröd som måste blö­tas för att kun­na tug­gas – övers. anm.) ^[39]at-Tabarāniy, al-Bukhārīy har sam­ma berät­telse men med orden khubs al-sha’īr, korn­bröd

Hishām b. ’Urwah hörde från sin far [som berät­tade att han hörde] att ‘Ā’ishah sade: ”Jag svär vid min Herre att det brukade gå mer än en månad utan att det bakades något bröd i pro­fetens hushåll.” Han [Hishāms far] frå­gade, ”O troen­des mod­er, vad åt pro­feten – över hon­om vare frid?” Hon sva­rade: ”Vi hade grannar som var ansār (dvs bland de som hade tag­it emot pro­feten och de troende i Med­i­na då de utvan­drat från Mec­ka – övers anm.) och de hade yoghurt som de gav en del av till Guds sän­de­bud.” ^[40]Ibn Mād­jah, aut­en­tisk enligt al-Albāni

Abi Sāleh sade: ”Pro­feten – över hon­om vare frid – bjöds på mat, när han var färdig – och en gång sade han, ’när han ätit färdigt’ – tack­ade han Allāh. Sedan sade han, ’Jag har inte fyllt min mage med varm mat sedan den och den gån­gen.’” ^[41]Ibn Mād­jah, svag (da’īf) enligt al-Albāni

Yazīd b ’Abdul­lāh b. Qasīt sade: ”Guds sän­de­bud fick en kan­na saft, när de hällde upp frå­gade han, ’Vad är det?’ och de sva­rade, ’man­deldryck’. Då sade Guds sän­de­bud, ’Ta bort det från mig, den­na dryck är för mutrafīn – de som ger sig hän åt lyx och över­flöd!’ ^[42]Abi  ’Āzim i Kitāb az-Zuhd, Ibn al-Mubarak i Kitāb az-Zuhd, Abu Na’īm i al-Hilya och Ibn Sa’d i at-Tabaqāt

Mu’ādh ibn Jabal sade: ”När Guds sän­de­bud skick­ade hon­om till Jemen sade han till hon­om, ’Akta dig för lyx, san­nerli­gen är Guds tjänare inte de som lever i lyx.’” ^[43]al-Haytham i Mad­jmā’ az-Zawā’id, Ahmad sade, dess män [i berät­tarked­jan] är tillför­l­itli­ga

Husayn sade: Att Guds bud­bärare sade: ”Jag rid­er inte på en röd­fär­gad ^[44]Arjuwān, en röd färg som var myck­et dyr att fram­stäl­la övers. anm. [sadel] och jag klär mig inte i kläder fär­gade med saf­fran och tar inte på mig en skjor­ta vars man­schet­ter är av siden.” Han [dvs åter­berättaren] sade, ”Och al-Hasan pekade på sin skjort­fic­ka och sade, ’San­nerli­gen har man­nens parfym doft utan färg medan kvin­nans parfym har färg utan doft.’” ^[45]Aut­en­tisk enligt al-Albāni

’Umar bin ’Abd al-’Azīz — Må Gud vara nöjd med hon­om – hade en bostad som pro­feten – över hon­om vare frid – hade läm­nat efter sig, där brukade han sit­ta i ensamhet. Där fans en trasig säng som var lagad med stål­tråd, en vat­tenkan­na och en spruck­en vat­ten­skopa. [Där fanns ock­så] en kud­de stop­pad med tvättsvamp (līf) och en dammig filt som den vore av — och i den fans rester av pro­fetens – över hon­om vare frid – hår. Han brukade säga till Quraysh, ”O Quraysh! Det­ta är vad som är kvar av den som Gud har ärat er med och den bäs­ta av er har läm­nat livet så som ni ser.”

Käl­lor:
Dr. Ash-Shehri, Abdul­lah S. The Only Way Out: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.
Han­bal, Ahmad bin, Kitāb az-Zuhd, Dār al-Bayān al-‘Arabī 2002; Han­bal, Ahmad bin, Kitāb az-Zuhd li imām Ahmad bin Han­bal, Mak­ta­bat as-Saf­fā, 2003