Sunna och hadith — profetens sätt att leva

Utan sun­na (hur pro­feten förstod och tilläm­pade lagen) nedteck­nad i sam­lin­gar av hadith hade islam utveck­lats i annan rik­t­ning. Flera delar av Kora­nen behöver en kon­tex­tu­alis­er­ad förk­lar­ing genom sun­na för att den exak­ta innebör­den skall framkom­ma. Ett van­ligt uttryck av den­na innebörd är: “sun­na är en avgörande auk­toritet som fast­ställer innebör­den av tex­ten i Kora­nen” ^[1]Nyazī, Imran A. (2002) The­o­ries of Islam­ic Law: The Method­ol­o­gy of Ijti­had, The Oth­er Press, s. 179.. Kora­nens måt­t­full­het är kom­pakt till den grad att mån­ga och ibland mot­stridi­ga tolkningar­na är ound­vikli­ga. I en sådan sit­u­a­tion är den enda pål­itli­ga domaren inte sub­jek­ti­va åsik­ter utan Muhammeds sun­na, den man som Gud gav i uppgift att förmed­la och tydlig­göra Kora­nens budskap:

Och för dig har Vi uppen­barat Kora­nen för att du skall klargöra för män­nisko­r­na allt som sänts till dem [av vägled­ning och vis­dom]; kanske skall de väckas till efter­tanke. ^[2]Kora­nen 4:124

Och Vi har uppen­barat den­na Skrift för dig för att du skall klargöra för dem det som de tvis­tar om, och som en vägled­ning och en nåd för dem som vill tro. ^[3]Kora­nen 4:124

När pro­feten (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) var­nade det mus­lim­s­ka sam­fun­det (al-Ummah) för deras fien­der, framti­da lidan­den och faror­na i split­tring, läm­nade han dem aldrig utan ett botemedel. Han rådde innerligt:

Den av er som lever länge kom­mer få se myck­et kon­tro­vers, så akta er för nyupp­fun­na frå­gor efter­som de är vill­farelse och håll fast vid min sun­na och de vägled­da kalif­er­nas sun­na efter mig. Håll fast vid den med era kindtän­der! ^[4]Abu-Dawūd, nr 4607.

Imām Mālik (712–795) ^[5]Född 712 och död 795. En av de mest fram­stående lärde under islams förs­ta epok. Välkänd för att ha för­fat­tat al-Muwat­ta, det tidi­gaste försöket att sam­manstäl­la och aut­en­tis­era pro­fetens … Fort­sätt läsa, väl med­veten om sun­nans väl­görande roll, uppges ha sagt:

Sun­na är som Noaks ark. Den som går om bord kom­mer räd­das och den som stan­nar kvar kom­mer drunk­na. ^[6]Ibn Taimiyyah, Shaikhul-Islam (2002) Al-Fatāwā, Vol. 4, s. 57.

Det är värt att notera att “sun­na” och “tra­di­tion” inte är syn­ony­ma i islamisk vok­ab­ulär och där­för inte sinsemel­lan utbyt­bara. Nya tex­ter tycks dock för­bise en väsentlig skill­nad mel­lan dem. “Tra­di­tion” är ett lad­dat begrepp som kan omfat­ta sun­na som ett religiöst arv, men kom­mer till kor­ta när “äkta” kun­skap inte avgrän­sas från kul­turel­la bipro­duk­ter som leg­en­der, myter, lokala seder, och pseu­do-reli­giositet. Allan Davies förklarar:

Tra­di­tion är ett tvety­digt begrepp, både för att tra­di­tion­er­na alltid definieras av senare folk och där­för att väl fast­ställd är en tra­di­tion snart fört­ing­li­gad till en orto­doxi och för­lorar sin ursprung­li­ga inno­v­a­ti­va för­må­ga. ^[7]Davies, Alan (1999) Tra­di­tion and Moder­ni­ty in Protes­tant Chris­tian­i­ty. Jour­nal of Asian and African Stud­ies 34; 19, s. 20.

Omvänt är sun­nans vik­ti­gaste funk­tion att förhin­dra att tra­di­tion­er åsi­dosät­ter suveräniteten i Kora­nen och pro­fetens ord. De lärde som sakkun­nigt bevarat sun­na kallas för ahl al-hadith eller folket av hadith. Dr. Christo­pher Melchert berättar:

Dessa mus­limer utar­be­tade och beva­rade den uppen­ba­rade lagen och menade att lagen, mer än sed, god smak, egen erfaren­het, eller något annat, bör for­ma den troen­des liv. ^[8]Melchert, Christo­pher (2002) The Piety of the Hadith Folk, Inter­na­tion­al Jour­nal of Mid­dle East Stud­ies, Vol. 34, No 3. (Augusti), s.425.

De som sam­manställt hadith såsom Muhammed al-Bukhāri (810–870), Mus­lim al-Nais­abūri (817–874), Muhammed at-Tir­mid­hī (824–894) och Ahmed Bin Han­bal (780–855) till­bringade deras liv med att sam­la in och föräd­la arvet från pro­feten, och de gjorde det med en oförtruten samvets­grannhet. Kri­tik­er­na av åter­berät­telse (hadith) som Yahya bin Ma’īn, Abdur­rhaman Bin Mah­di, Abu Zur’ āh al-Razi, Abu Hat­tim al-Razi och en legion av andra kri­tik­er, utförde ett annat jobb. De sål­lade ut de aut­en­tiska hadith­er­na från den tota­la mas­sa av berät­telser som till­skrevs profeten.

Behovet av att återup­pli­va och doku­mentera aut­en­tisk sun­na upp­stod unge­fär två århun­draden efter pro­fetens död när dess ren­het stod i fara. Vid den tiden pro­duc­er­ade det mus­lim­s­ka sam­fun­det indi­vider av väl­renom­mer­ad integritet, enastående min­nes­för­må­ga och idog ana­lytisk exper­tis. De var per­son­er som för förs­ta gån­gen i his­to­rien lade grun­den för den mest rig­orösa och metodiska his­to­rieskrivn­ing, känd som veten­skap kring hadith (i’l­mul hadith) eller veten­skapen om grun­der­na i berät­tande (i’l­mu usu­lu riwa-yah). Med det­ta prak­tiska verk­tyg i hän­der­na lyck­ades de sep­a­r­era Muhammeds verk­li­ga ord från de som vanställts av sva­ga (du’fā) eller opre­cisa (mukhti’un) åter­berättare, eller fab­ricer­ats av för­fal­skare (wad­ha’un) ^[9]Hasan, S. (1996) An Intro­duc­tion to the Sci­ence of Hadith, Darus­salam Pub­lish­ers, s. 8.. Det är genom dessa enor­ma ansträngningar som vi nu har en rik och gen­uin doku­men­ta­tion av pro­fetens läror som kallas för sun­na. ^[10]För en detal­jer­ad samti­da studie om veten­skapen kring hadith hän­visas läsaren till Muhammed Hashims (2005) A Text­book of Hadith Stud­ies: Authen­tic­i­ty, Com­pi­la­tion, Clas­si­fi­ca­tion, and Crit­i­cism of … Fort­sätt läsa Den­na kärn­sam­ling av aut­en­tiska hadither är vad de lärde kallar “ahadīth mah­futhah”, som bety­der “beva­rade hadither”, och dessa hadither utgör den prövosten mot vilken mas­san av andra hadither gnids och tes­tas för deras äkthet. Uppgiften att grans­ka impop­ulära hadither i läge intill beva­rade är tekniskt känt som i’tibār där tillför­l­it­ligheten i en text stud­eras i ljuset av en mer aut­en­tisk text med lik­nande innehåll, och som ibland rap­porter­ats med en lik­nande isnad (berät­tarke­ja) ^[11]Förekom­sten av en “aut­en­tisk kär­na” är inte bara något som mus­limer påstår. Fram­stående väster­länd­s­ka forskare, såsom den brit­tiske experten Noel J. Coul­son med flera, kom genom deras … Fort­sätt läsa. Den religiösa integritet som genom­syrade de lärde inom hadith karak­tär har ökat deras käns­lighet inför för­rädiska sub­jek­ti­va böjelser och man­at dem till extra självrannsakan. I det­ta avseende skrev Ruth Stell­horn Mackensen:

Bland de hän­givet troende verkar det ha fun­nits en upprik­tig räd­sla inför att skri­va böck­er baser­ade på syn­dig stol­thet. De försök­te likaså und­vi­ka att pro­duc­era något som skulle kun­na för­ringa Kora­nens särställ­ning. Det­ta gällde för­fat­tandet av tra­di­tion­er mer än någon annan typ av lit­ter­atur, troli­gen delvis på grund av att tra­di­tion­er­na innehöll pro­fetens ord, som lätt kan betrak­tas som lika i auk­toritet med den heli­ga Skriften. Den­na atti­tyd fort­sat­te långt ner i den mus­lim­s­ka litteraturhistorien.

Käl­lor:
Dr. Ash-Shehri, Abdul­lah S. The Only Way Out: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius