Bönen

Bönens vikt lig­ger i det fak­tum att oavsett vad man gör i livet är det vik­ti­gaste ens förhål­lande till Gud; det vill säga ens tro, med­ve­tande, upprik­tighet och dyrkan av Hon­om. Det­ta är ett förhål­lande som demon­str­eras och för­bät­trats genom bönen. Så om bönen utförs väl kom­mer resten av ens agerande ock­så utföras väl, men om bönen inte är sund och kor­rekt kom­mer inte ens övri­ga agerande heller vara sun­da och korrekta.

När bönen utförs på rätt sätt — med sann åmin­nelse där den bed­jande vän­der sig till Gud — kom­mer den att ha en bestående effekt då hjär­tat fyllts med hågkomst av Hon­om i form av hopp och räd­sla. Efter den­na upplevelse kom­mer den troende inte vil­ja byta den­na upphöj­da posi­tion mot en i vilken han eller hon inte lyder Gud. Den­na aspekt av bönen nämns i Koranen:

Bönen avhåller [den bed­jande] från skam­lösa han­dlin­gar och allt som strid­er mot rim­lighet och för­nuft. ^[1]Kora­nen 29:45

Dr. Abul Hasan Ali Nad­wi (1914–1999) har beskriv­it den­na effekt på ett talande sätt:

Dess syfte är att i män­niskans under­med­vet­na fram­bringa en andlig kraft, trons ljus och en med­veten­het om Gud som hjälper den troende stå emot ond­s­ka och fres­telser och för­bli orub­blig i tider av prövningar och mot­gån­gar och sky­d­da mot köt­tets svaghet. ^[2]Abul Hasan Ali Nad­wi, The Four Pil­lars of Islam (Luc­know, India: Acad­e­my of Islam­ic Research and Pub­li­ca­tions, 1976), s. 24.

Bönen ger den troende styr­ka då han eller hon vän­der sig mot den enda san­na käl­lan till styr­ka — Gud. Bönen renar även själen från mån­ga sjuk­do­mar såsom mis­ströst och dåligt mod. Bönens kraft­ful­la effekt beskrivs i en av Kora­nens verser:

Sök med tålam­od [Guds] hjälp i bönen! Det är förvis­so en svår [väg] utom för de ödmju­ka, de som vet att de är kallade att möta sin Herre, att de skall åter­vän­da till Hon­om. ^[3]Kora­nen 2:45–46

Föru­tom att vara en käl­la till styr­ka är bönen ock­så ett tillfälle för själen att stan­na upp under dess resa genom den­na värld. Det är en tid för kon­cen­tra­tion på den enda frå­gan av verk­lig vikt: ens förhål­lande till och dyrkan av Gud. Själen inser att i för­rät­tandet av bönen (när den utförs på rätt sätt) när­mar den sig Gud och upp­fyller därigenom det enda ändamålet för vilket den ska­p­ats. Där­för brukade Muhammed (må Guds frid och väl­signelser vara över hon­om) säga till böneu­tro­paren Bilāl Ibn Rabah (580–640):

Bilāl, kalla till bön och låt oss kän­na avkop­pling i den. ^[4]Nedteckand av Ahmad och Abu Dawūd. Enligt Shaykh al-Albāni är den sahīh. Se al-Albāni, Sahīh al-Jāmi, vol. 2, s. 1307.

Tros­bekän­nelsen utta­las under böneu­tropet som föregår bönen.

För den troende kan bönen vara en ren­ing då alla någon gång hand­lar felak­tigt. Dessa sned­steg behöver dock inte befläc­ka själen för evigt utan tvär­tom finns det medel för att rena den och ett av de vik­ti­gaste av dessa medel är goda gärningar och då i syn­ner­het bönen.

Dessa är bara några exem­pel som vis­ar på bönens sto­ra vikt och bety­delse. De är fak­tiskt bara top­pen av ett isberg. Den bed­jande kän­ner inom­bor­ds även mån­ga andra pos­i­ti­va effek­ter som inte kan uttryckas i ord.

Käl­lor:
Dr. Ash-Shehri, Abdul­lah S. The Only Way Out: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Pro­prius
Muhit­tin Serin: Hat­tat Aziz Efen­di. Istan­bul 1988 [fotografi]
http://en.wikipedia.org/wiki/File:FirstSurahKoran.jpg