Vidskepelse

Den svar­ta kat­ten är i mån­ga kul­tur­er omgiv­en av vidskep­lighet, exem­pelvis att den bringar tur eller otur.

Man kan tro att mus­limer hyser en naturlig reser­va­tion mot osan­ning och vidske­pelse då Kora­nen fast­ställer att vårt förhåll­ningssätt till kun­skap skall baseras på fak­ta och bevis. Gud säger:
 

Säg: ‘Lägg fram era bevis, om det ni säger är sant.’ ^[1]Sûrah al-Baqarah: 111

En mus­lim tror på empiriska bevis och kun­skap inhäm­tad genom nog­granna studi­er och exper­i­ment. En mus­lim tror på för­nuft och de slut­satser ett rationellt tankesätt kom­mer till fritt från påverkan av per­son­li­ga önskemål och särin­tressen. En mus­lim tror ock­så på san­nin­gen i den gudom­li­ga uppenbarelsen.

Som vi ser det är bevis anti­n­gen empiriska, rationel­la, eller — i frå­ga om vad ögat inte kan se — uppen­ba­rade [från Gud].

Det­ta framgår av Guds ord:

Gud förde er ut ur era mödrars sköten, ove­tande om allt, och gav er hörsel, syn och hjär­ta; kanske kän­ner ni tack­samhet [mot Hon­om]. ^[2]Sûrah al-Nahl: 78

Här definier­ar Gud de käl­lor till kun­skap som kan frigöra män­niskan ifrån okun­nighetens bojor.

Gud säger:

Befat­ta dig inte med det som du inte rik­tigt vet; ditt öra och ditt öga och ditt hjär­ta skall [alla en Dag] till­frå­gas om det­ta. ^[3]Sûrah al-Isra’: 36

Den­na vers för­b­jud­er oss att föl­ja vad som inte går bevisa och definier­ar de käl­lor som utgör bevis:

1. Genom vår hörsel lär vi oss om uppenbarelsen,
2. genom vår syn till­skansar vi oss empirisk kun­skap och
3. genom våra hjär­tan kan vi reson­era och göra analyser.

När de förs­ta mus­limer­na använde den­na metod tog de sig ur den okun­nighet som de levt i för att istäl­let ta täten och leda civil­i­sa­tio­nen framåt. De led inte av en kon­flikt mel­lan rationell kun­skap och andlig tro, utan levde i per­fekt har­moni mel­lan de båda och förverk­li­gade därigenom deras ful­la män­skli­ga potential.

Det­ta står i skarp kon­trast till det bedrövli­ga till­stånd mus­limer befinner sig i idag, prak­tiskt taget helt avskur­na från empiriska vetenskaper…

Mus­lim­s­ka samhällen plå­gas av fabler och vidske­pelser som kväver intellekt och inte led­er till annat än förvir­ring. För som­li­ga är skill­naden mel­lan fabler eller vidske­pelser å ena sidan och uppen­barad kun­skap å andra sidan inte län­gre tydlig. Att anam­ma kon­sti­ga och onaturli­ga påståen­den ses som en naturlig för­längn­ing av tron på det som ögat inte kan se. Mån­ga är angelägna om att acceptera vaga påståen­den och berät­telser medan nyt­tig och väl­görande kun­skap möts med mis­stänksamhet och hårt motstånd.

Fabler och märk­li­ga berät­telser sprid­er sig i ljusets hastighet… Sheikh Muham­mad Rashīd Ridā skrev en gång en förut­sägelse om världens under­gång vilket led­de till att sheikh ‘Abd al-‘Aziz b. Bāz (1910–1999) för­fat­tade ett direkt svar till det­ta. Mån­ga förstod inte vilket värde han såg i att avvisa ett sådant påstående men idag ser vi att den­na berät­telse återkom­mer i oli­ka skep­nad­er år efter år.

Mod­ern teknolo­gi har gjort det möjligt för his­to­ri­er likt dessa att spri­da sig snab­bare än någon­sin tidi­gare. Inter­net, satel­lit-sänd­ningar, mobil­tele­fon­er och andra nya kom­mu­nika­tion­s­medel har visat hur sva­ga mus­limer är i frå­ga om att ver­i­fiera fak­ta och hur vil­ligt de anam­mar idéer som strid­er både mot islams läror och mot sunt för­nuft. Vi har ock­så sett hur enfaldig och godtro­gen en stor del av befolknin­gen är…

Religiösa per­son­er fall­er ofta offer för myter om hel­gon, Mah­di, och Domeda­gens ankomst. Sju­ka män­niskor är mot­tagli­ga för snab­ba diag­noser i form av besvär­jelser; botemedel som ofta är både absur­da och i strid med islams lära. Mån­ga gif­ta kvin­nor plå­gas av vidske­pelser som rör för­ban­nelser, andar, amulet­ter och dröm­tyd­ning. Män­niskor som sök­er snabb rike­dom lockas av löften från medi­er som häv­dar att de med hjälp av andar eller andra män­niskor kan finna göm­da skatter.

De fles­ta män­niskor verkar inte ha det tålam­od som krävs för att förstå sak­er och ting eller att få verk­lig kun­skap. De är inte till­räck­ligt för­bered­da för att tän­ka kri­tiskt utan lockas istäl­let till vad som är nytt och främ­mande. En per­son kan sit­ta på en föreläs­ning eller höra en predikan utan att min­nas någonting av det som sagts utom det som var uppseen­de­väckande. Det­sam­ma kan sägas om tid­skrifter då mån­ga inte ser något av intresse utom i de artik­lar med minst nyt­ta i vil­ka de finner under­li­ga och sen­sa­tionel­la his­to­ri­er att berät­ta vidare om.

Gud upp­ma­nar oss dock:

Fram­för då det­ta bud­skap till dem av Mina tjänare som lyssnar till [Mitt] ord och som föl­jer den bäs­ta [väg som erb­juds där]. Det är dem som Gud vägled­er och de som har förstånd. ^[4]Sûrah al-Zumar: 17–18

Det upphör aldrig att förvå­na hur en akademik­er eller forskare som utnyt­t­jar sitt intellekt i den sekulära världen sam­tidigt kan ses i en annan miljö med huvudet vörd­nads­fullt ned­sänkt i vän­tan på Khidr eller en av pro­feter­na eller deras föl­jes­la­gare. Man kan inte annat än undra hur så myck­et vett och för­nuft kan finnas i en män­niska som sam­tidigt tror på dessa vidskepelser.

Berät­ti­gar vår tro på det som ögat inte kan förn­im­ma — i frå­gor som inte kan bli föremål för empirisk granskn­ing — oss att inte använ­da våra sin­nen och för­må­ga för att urskil­ja vad som är sanning?

När vidske­pelse blir en så stor del i män­niskans liv led­er det till att hon inte län­gre kan tän­ka kri­tiskt. Vidske­pelser, som svär­tar bilden av islam, led­er till att män­niskan inte ser sin egen för­må­ga som är så vik­tig för att kun­na upp­nå kun­skap och innovationsförmåga.

Ädla och livskrafti­ga civil­i­sa­tion­er har ingen respekt för vidskepelse.

Vi [mus­limer] måste göra det till en pri­or­itet att reformera vår inställ­ning till utbild­ning och kri­tiskt tänkande. Den som bekym­ras över det mus­lim­s­ka samhäl­lets framtid kan inte undgå att inse vik­ten av det­ta. Vi bör inte låta våra prob­lem och omständigheter dis­tra­hera oss från det­ta. Det­ta är det enda sätt som vi kan utveck­la en stark grund för att möta de utmaningar vi står inför.

Käl­lor:
Shaykh Salman al-Oad­ah (2008), Super­sti­tions at the Speed of Light. www.islamtoday.com
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius.