Erövringen av Mecka

Dagen som Mec­ka erövrades recit­er­ade Mohammed kapit­let al-Fath (Segern) ur Kora­nen. Se Kora­nens Bud­skap för tolkn­ing till sven­s­ka. (Adel Ryyan)

Konsti­tu­tio­nen i Med­i­na — under vilken klan­er­na accepter­ade Muhammed som Guds pro­fet och bil­dade en allians, eller fed­er­a­tion — upprät­tades under den­na peri­od. Härigenom blev det tydligt att den poli­tiska med­veten­heten i det mus­lim­s­ka sam­fun­det (al-Ummah) hade nått en vik­tig punkt när dess medlem­mar nu definier­ade sig som en egen gemen­skap. Kon­sti­tu­tio­nen definier­ade ock­så icke-mus­limers roll i samhäl­let. Judar, till exem­pel, var en del av samhäl­let, dhim­mis, det vill säga sky­d­dade med­bor­gare, så länge de följde kon­fed­er­a­tio­nens lagar. Det­ta etabler­ade ett prej­udikat för behan­dling av icke-mus­limer under senare erövringar. Krist­na och judar som beta­lade en nominell skatt (jizya) fick åtnju­ta reli­gions­fri­het och sam­tidigt behål­la sin sta­tus som icke-mus­limer och medlem­mar av den mus­lim­s­ka stat­en. Den­na sta­tus gällde inte avgu­dadyrkare som inte kunde tol­ereras i ett monoteis­tiskt samhälle.
 

Ibn Ishāq (704–767), en av de tidi­gaste lev­nad­steck­nar­na av pro­feten, säger att det var unge­fär vid den­na tid som Muhammed (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) sände bud till de sto­ra ledar­na — kun­gen av Per­sien, kejsaren av Bysans, Negus i Abessinien och guvernören i Egypten — för att bju­da in dem till islam. Inget illus­tr­erar mer full­ständigt det lil­la samhäl­lets självförtroende som dess mil­itära makt som trots slaget vid skyt­te­graven fort­farande var för­sum­bar. Men deras självförtroende var inte ogrun­dat. Muhammed byg­gde så effek­tivt upp en serie av allianser mel­lan stam­mar­na att han år 628 till­sam­mans med 1500 anhän­gare kunde begära till­gång till Kaba vilket utgjorde en mil­stolpe i islams his­to­ria då Muhammed bara en kort tid dess­förin­nan hade tvin­gats läm­na den­na stad som han växt upp i. Nu behand­lades han av sina tidi­gare fien­der som en ledare. Ett år senare, år 629, åter­vände han och erövrade Mec­ka utan blod­sut­gju­telse och i en anda av tol­er­ans upprät­tade han därigenom ett ide­al för framti­da erövringar. Han förstörde ock­så avgud­abilder­na vid Kaabah och sat­te för alltid stopp för den­na hed­niska prax­is. Vid den­na tid antog ‘Amr ibn al-‘As (592–664), som skulle erövra Egypten, och Khālid ibn al-Walīd (592–624), som skulle kom­ma att kallas för “Guds svärd” islam och svor tro­het till Muham­mad. Att de kon­vert­er­ade var särskilt anmärkn­ingsvärt efter­som de båda var­it bland Muhammeds bit­traste mot­stån­dare kort dessförinnan.

På ett sätt var Muhammeds återtåg till Mec­ka höjd­punk­ten av hans upp­drag. År 632, bara tre år senare, blev han plöt­sligt sjuk och den 8:e juni sam­ma år, med hans tred­je fru Aisha när­varande, dog Guds budbärare.

Muhammeds död var en svår för­lust. För hans föl­jes­la­gare var denne enkle man från Mec­ka långt mer än en älskad vän, långt mer än en begå­vad admin­is­tratör och långt mer än en vör­dade ledare som hade byg­gt en ny stat från ett klus­ter av kri­g­ande stam­mar. Muhammed utgjorde ock­så ett levande exem­pel av de läror han tag­it emot från Gud: Kora­nens läror, som i århun­draden var­it vägledande för tanke och han­dling, tro och beteende, för otal­i­ga män och kvin­nor, och som inled­de en tydlig epok i män­sk­lighetens his­to­ria. Hans död hade dock bara en liten inverkan på det dynamiska samhälle som han ska­p­at i Ara­bi­en, och ingen effekt alls på hans cen­trala upp­drag: att förmed­la Kora­nen till världen. Som den förste kalifen Abu Bakr uttryck­te det:

Den som dyrkade Muham­mad, låt hon­om veta att Muhammed är död, men den som till­bad Gud, låt hon­om veta att Gud lever utan att dö.

Käl­la:
Adiput 2009: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Mecca_from_Jabal_Nur.JPG
1787: http://en.wikipedia.org/wiki/File:OldmapofMecca.jpg