Skip to main content

Adel Ryyan recit­er­ar kapit­let Maria ur Kora­nen. (Se koranensbudskap.se på nätet eller beställ Kora­nens Bud­skap från Bokus med förk­lar­ing på svenska.)

Prof. Jane Dammen McAu­li­ffe (1944-) medger i förordet till Ency­clopae­dia of the Quran:

Den retoriska mång­faldens ful­la kraft (i Kora­nen) kanske inte når den som läs­er Kora­nen i över­sät­tning. [1]McAu­li­ffe, Dammen J. (2002) Ency­clo­pe­dia of the Quran, Vol. 1.Redigerad av Jane Dammen et al. Brill, Lei­den-Boston-Kolon, s. 2.

De som väl­jer att stud­era islams heli­ga skrift Kora­nen på ett annat språk än ara­biska kom­mer san­nerli­gen att mis­sa en del av dess ful­la prakt. De som läs­er Kora­nen för förs­ta gån­gen och har en neg­a­tiv syn och förut­fat­tade meningar kan, som Thomas Car­lyle (1795–1881) gjorde, se den som lån­grandig eller som ett osam­man­hän­gande vir­rvarr av ord och meningar. Men är det inte besyn­nerligt hur ett så till synes “osam­man­hän­gande vir­rvarr” har attrak­tion­skraften att loc­ka miljon­tals män­niskor från oli­ka samhäll­sklass­er och assim­i­l­era dem i ett sam­man­hän­gande glob­alt samhäl­let? Lingvis­ter till­skriv­er betän­k­ligheter om Kora­nens språk­li­ga karak­tär till två primära orsaker:

  1. Att inte förstå språk­li­ga drag som utmärk­er arabiskan
  2. Den svåra uppgiften i att översätta

al-Fati­ha (Ingressen) — Kora­nens förs­ta kapi­tel (Serin 1988).

Kora­nen förmed­lades på araber­nas språk vid tid­punk­ten för uppen­barelsen. Araber­na var mästare inom lakonisk poe­si [2]Kort­fat­tad men innehåll­srik poe­si. och ora­tion. Deras huvud­sak­li­ga språk­li­ga styr­ka låg i att kun­na förmed­la upplevelser i så få ord som möjligt. Kora­nen överväldigade dock araber­na genom att intro­duc­era en aldrig tidi­gare skå­dad form av språk­lig ordning.

För att åstad­kom­ma det­ta används oli­ka språk­li­ga enheter på ett kreativt sätt, särskilt ellipser. Dr. Andrew Rad­ford definier­ar en ellips som “en process genom vilken över­flödig infor­ma­tion i en mening uteläm­nas.[3]Kulla­vani­jaya, Pra­nee (2005) Pro-forms. Ibid: s. 878. Kora­nens vers­er är på grund av ellipser så kort­fat­tade och kärn­ful­la att man är tvun­gen att sak­ta ner för att utvin­na verser­nas ful­la innebörd. Det­ta kan förk­lara var­för över­sättare av Kora­nen upprepade gånger sät­ter ord eller uttryck inom par­entes för att förmed­la den under­förståd­da bety­delsen uteläm­nad av ellipser­na. Principen om “språk­lig ekonomin” under­lät­tas ytterli­gare av språkets form­bara natur [4]Barnard, Roger (2005) Inflec­tion and Deriva­tion. I Ency­clo­pe­dia of Lin­guis­tics, redi­g­er­ad av Philipp Strazny, Tay­lor & Fran­cis Group, s. 529.. När ett ord böjs anpas­sas det till dess syn­tak­tiska (gram­ma­tiska) kontext.

Prof. Barnard Roger säger att “i ytterst böjbara språk som ara­biskan förmed­las myck­et infor­ma­tion sparsamt[5]Barnard, Roger (2005) Inflec­tion and Deriva­tion. I Ibid: s. 529. och som ett resul­tat av det­ta “desto mer böjbart språket är, desto min­dre vik­tig är ord­följ­den för att uttryc­ka en innebörd.[6]Ibid: s. 529. Det är den­na “ekonomiska prin­cip” att förmed­la ett smörgås­bord av bety­delser som kom­plicer­ar arbetet för över­sättaren. Dr. Kirk Ben­lap påpekar föl­jak­tli­gen att trots flera över­sät­tningar som försök­er förmed­la Kora­nens bud­skap kan ingen av dem betrak­tas som offi­ciell eller auk­toris­er­ad [7]Ben­lap, R. Kirk (2005) Ara­bic. I Ibid: s. 75.. De strä­var alla med varierande grad av exak­thet och engagemang.

Situationen innan den första uppenbarelsen

Muhammed — över hon­om vare frid — bör­jade när­ma sig fyr­tio. Hans tidi­gare hän­givelse för kon­tem­pla­tion hade ökat den men­ta­la klyf­tan mel­lan hon­om och hans folk. Hans inställ­ning till dem hade bör­jat lik­na den hos en mod­ern veten­skaps­man om dem som tror att världen bal­anser­ar på en tjurs båda horn.

Vad gäller den andli­ga sidan hade tviv­el spritts bland män­nisko­r­na som levde i djahiliyya, okun­skapens tid, som föregick islam. Det fick dem att svära sitt ytter­s­ta om Gud att Han aldrig skulle återup­pväc­ka de döda. Det­ta djupt rotade och påträn­gande tviv­el lät även de bäs­ta män­niskor förvir­ras och ifrå­gasät­ta den­na världs öde. Om exis­tens var först som sist det­ta fly­tande livss­pann på jor­den, ja, då var utsläckan­det långt bät­tre. Fanns det då ingen glimt av hopp i det­ta ihål­lande mörker?

Var­je år brukade Muhammed — över hon­om vare frid — läm­na Mec­ka för att till­bringa månaden ramadan i grot­tan Hirâ ett antal kilo­me­ter från befolknin­gen i hjär­tat i en av kullar­na som blick­ade ut över staden och som var fri från män­nisko­rs fåfän­gor och mål­lösa prat. Till det­ta avskilj­da berg bar han med sig pro­viant för de lån­ga nät­ter­na. Där kunde han göra sig fri från världen och med ett hjär­ta fyllt av iver vän­da sig mot värl­dar­nas Herre.

Från den­na täck­ta grot­ta kunde en ensam själ blic­ka ned över världen som tyn­gdes av prob­lem, rivalitet och besvikelser. Sedan brukade den dra sig inåt mot sig självt, fyllt av sorg och hjälplöshet för den vis­ste inte någon utväg eller något botemedel.

Mohammed brukade dra sig till­ba­ka till grot­tan Hirâ för komplementation.

Från den­na avlägsna grot­ta betrak­tade ett genomträn­gande öga de tidi­gare av Guds sän­da pro­feters arv och fann att det var som en djup gru­va från vilken ädla met­aller endast skulle kun­na utvin­nas med otroli­ga ansträngningar och till och med då skulle ådern vara upp­b­landad med jord och ingen män­niska skulle kun­na skil­ja dem åt. I grot­tan Hirâ brukade Muhammed — över hon­om vare frid — medit­era och dyr­ka; hans hjär­ta sken; hans själ renades; han när­made sig san­nin­gen med all sin ener­gi och han avhöll sig fal­skhet så myck­et han för­mådde. Slut­li­gen nådde han ett så högt till­stånd av ren­het att det Osed­das strålar bör­jade reflek­teras från hans hjär­ta. Det fanns ingen dröm som han såg utan att den blev till verk­lighet. I den­na grot­ta mötte Muhammed de him­mel­s­ka världarna.

Före hon­om hade öknen bevit­tnat en av hans bröder som fly­tt från Egypten och kor­sat det tor­ra ofruk­t­bara lan­det och sökt fred, säk­er­het och vägled­ning för sig och sitt folk [dvs. Moses — över hon­om vare frid]. Han hade drag­its till synen av en brin­nande buske på höger sida om dalen och då han gick mot den fylldes hans hörsel och sin­nen med det heli­ga budet:

Jag är Gud. Ingen gudom finnes utom Jag. Dyr­ka Mig där­för och förät­ta bönen för att min­nas Mig! [8]Kora­nen 20:14

En flam­ma från den­na eld nådde Muhammed genom århun­drade­na för att än en gång flam­ma upp, i grot­tans inre, vari det fanns en man som var hän­giv­en dyrkan och självren­ing och som avhöll sin kropp och själ, okun­skapens — djahiliyyans — smuts. Men den­na flam­ma var inte en eld för att dra till sig någon betrak­tare; det var ett ljus som sken med en inspi­ra­tion och en vägled­ning för det upprör­da hjär­tat och gav det sta­bilitet och tröst. [9]Ghaz­za­lî 1999:102–104

I imam al-Bukhârîs (810–870) sam­lin­gar återfinns tra­di­tio­nen där Â’isha, de troen­des mod­er — må Gud vara nöjd med henne — åter­berät­tade pro­fetens redogörelser för vad som sedan hände:

…plöt­sligt kom san­nin­gen över hon­om där i grot­tan. Ängeln kom till hon­om och begärde av hon­om att han skulle läsa. Men pro­feten — över hon­om vare frid — svarade,

Jag kan inte läsa.

Och pro­feten berät­tade att, Ängeln tog då tag i mig med kraft och pres­sade mig så hårt att jag inte län­gre kunde stå ut med det. Då släppte han mig och kom­mender­ade mig igen att läsa. Jag svarade,

Jag kan inte läsa.

Där­på tog han tag i mig en andra gång och pres­sade mig så hårt att jag inte kunde stå ut med det, han släppte mig och begärde återi­gen att jag skulle läsa. Jag svarade,

Jag kan inte läsa,

varpå han tog tag i mig för tred­je gån­gen, pres­sade mig och släppte mig och sade:

Läs upp (iqrâ) i din Her­res (rabb) namn, Han som har ska­p­at — ska­p­at män­niskan av en grodd som väx­er fast (alaqah)!

Läs! Din Herre är den störste av de frikosti­ga, som har lärt pen­nans bruk, lärt män­niskan vad hon inte vis­ste. [10]Kora­nen, al-‘Alaqa 96:1–5

Käl­lor:
Dr. Ash-Shehri, Abdul­lah S. The Only Way Out: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Pro­prius
Muhit­tin Serin: Hat­tat Aziz Efen­di. Istan­bul 1988 [fotografi]
http://en.wikipedia.org/wiki/File:FirstSurahKoran.jpg

Fot­not­er:

Fot­not­er:
1 McAu­li­ffe, Dammen J. (2002) Ency­clo­pe­dia of the Quran, Vol. 1.Redigerad av Jane Dammen et al. Brill, Lei­den-Boston-Kolon, s. 2.
2 Kort­fat­tad men innehåll­srik poesi.
3 Kulla­vani­jaya, Pra­nee (2005) Pro-forms. Ibid: s. 878.
4 Barnard, Roger (2005) Inflec­tion and Deriva­tion. I Ency­clo­pe­dia of Lin­guis­tics, redi­g­er­ad av Philipp Strazny, Tay­lor & Fran­cis Group, s. 529.
5 Barnard, Roger (2005) Inflec­tion and Deriva­tion. I Ibid: s. 529.
6 Ibid: s. 529.
7 Ben­lap, R. Kirk (2005) Ara­bic. I Ibid: s. 75.
8 Kora­nen 20:14
9 Ghaz­za­lî 1999:102–104
10 Kora­nen, al-‘Alaqa 96:1–5
Dr. Abdullah S. Ash-Shehri

Dr. Abdullah S. Ash-Shehri

Abdullah Ash-Shehri har avlagt en doktorsexamen inom sociologi vid Leicester University, Storbritannien. Han har även studerat islamiska ämnen med en kandidatexamen inom islamisk lag från King Saud University, Riyadh.