Skip to main content
I islam finns utöver den­na veck­o­visa högtids­da­gen djumah (fredag) två årsvisa högtider. Den ena, eid ul-adha, infall­er vid pil­grims­fär­den och den andra, eid ul-fitr, infall­er efter fastan.

Eid al-adha

Den tolfte månaden i den islamiska kalen­dern kallas dhul hij­jah. Det är den månad i vilken islams femte grund­pelare — vallfär­den — genom­förs. Under den­na månad infall­er likaså en av islams två högtider, eid al-adhā. Dessa båda tillfällen, vallfär­den och eid al-adha, är oup­plös­ligt för­bund­na med pro­feten ʾIbrāhīm (över hon­om vare Guds frid), känd i jud­iska och krist­na tra­di­tion­er som Abraham.

Att vallfär­da kallas ofta för att gå i Abra­hams fot­spår med anled­ning av att de rit­ualer som ingår i pil­grims­fär­den rep­lik­eras i mån­ga av de hän­delser som ägde rum under pro­feten Abra­hams liv. Eid al-adhā förknip­pas särskilt med en prövn­ing i Abra­hams liv då Gud befallde hon­om att offra hans son Ismael. Eid al-adhā infall­er den tionde dagen i dhul hij­jah vilken är den dag då de fles­ta vallfärd­srit­er har utförts och pil­grimer­na slak­tar ett djur för att hedra pro­feten Abra­hams lyd­nad av Gud.

Abra­ham var en föregångs­man och, i sin rena, ursprung­li­ga tro, ett exem­pel. Han böjde sig under Guds vil­ja och var inte en sådan som ger avgu­dar sin dyrkan. Han var alltid tack­sam mot [Gud] för Hans väl­gärningar, Han som hade utvalt hon­om och lett hon­om till en rak väg. [1]Kora­nen 16:120–121

I en gudom­ligt inspir­erad dröm såg Abra­ham sig offra Ismael. Abra­hams familj visade full­ständig tillit till Gud var­för Abra­ham även berät­tade för Ismael om dröm­men. Han höll utan att tve­ka med om att hans fad­er skulle utföra Guds befall­ning. Till­sam­mans begav de sig till offer­plat­sen där Abra­ham gjorde sig beredd att offra sin älskade son. Vid den­na tid­punkt försök­te djävulen fres­ta Abra­ham i hans lyd­nad av Gud men Abra­ham stod emot dessa insin­u­a­tion­er. Abra­ham såg mot sin son för vad han trodde vara sista gån­gen men när bladet när­made sig Ismaels hals lät Gud det stan­na i hans hand och visade att Abra­ham inte behövde fort­sät­ta. Hans offer hade redan uppfyllts.

Att ge upp något så stort för Guds skull som sitt barns liv är ett ofat­tbart offer. Idag kan något obe­ty­dligt som en kopp kaffe istäl­let för att don­era pen­gar till väl­gören­het vara en stor uppof­fring. Försök att förestäl­la dig hur Abra­ham måste ha känt när han höll kniv­en ovan­för hans barns hals bara för att i sista stund få veta att offret inte var nöd­vändigt. Att ha full­ständig tillit till Gud och med säk­er­het veta att Han avs­er vad som är bäst för är ofta svårt även om det inte bor­de vara så.

Gud vis­ar var och en som fruk­tar Hon­om en utväg ur [alla svårigheter] och sör­jer för hon­om på ett sätt som han inte kan förutse; och den som litar till Gud behöver inget annat [stöd]. Gud når alltid Sitt syfte [och] Gud har fast­ställt ett mått för allt. [2]Kora­nen 65:2–3

Gud ersat­te Ismael med ett får varpå mus­limer offrar ett djur då eid ul-adhā firas. Den­na högtid är inte bara en fest utan ock­så en högtid där vi påminns om vår under­kas­telse inför Guds vil­ja. Mus­limer som inte vallfär­dar kan offra ett djur till minne av pro­feten Abra­hams prövning.

 [Offer­d­jurens] kött och deras blod når aldrig Gud; men er guds­fruk­tan [och er lyd­nad] når Hon­om. Och Han har låtit er råda över dem för att ni skall förhärli­ga Gud, som har väglett er. Och förkun­na det­ta gla­da bud­skap för dem som gör det goda och det rät­ta. [3]Kora­nen 22:37

Offer av djur miss­förstås ofta då Gud inte har något behov av blod eller kött. I själ­va ver­ket har Gud inget behov av någon av våra han­dlin­gar av dyrkan men för vår egen skull befall­er Gud oss att visa Hon­om lydnad.

Fördel­nin­gen av kött under eid al-adha stärk­er mån­ga av våra ansträngningar för att beha­ga Gud. Van­ligtvis äts en del av familj och släkt, en del ges till vän­ner och grannar och en del skänks till fat­ti­ga. Den­na han­dling sym­bol­is­er­ar vår vil­ja att ge av våra gåvor för att stär­ka band av släk­t­skap och vän­skap och vår entu­si­asm inför att ge upp sak­er som är till nyt­ta för oss för att hjäl­pa dem som är i behov. I offret erkän­ner vi att alla väl­signelser kom­mer från Gud.

Eid al-adhā infall­er den tionde dagen i dhul hij­jah. För dem som inte vallfär­dar bör­jar dagen med en tidig mor­gonbön med för­sam­lin­gen. Det är en tid för att fira, besö­ka familj och vän­ner samt tac­ka Gud för alla väl­signelser Han skänkt oss vilket kräver kon­takt med släkt, familj och grannar samt empati och med­känsla för de fat­ti­ga. Fram­för allt påmin­ner eid al-adhā oss om att Gud är störst och att Han är käl­lan till alla gåvor. Genom både goda och dåli­ga tider är Gud käl­lan till all komfort.

Eid ul-fitr

Under slutet av fastemå­naden ramadan firas eid ul-fitr som är den andra av de båda högtider­na i den islamiska kalen­dern. På ara­biska bety­der eid något som åter­vän­der och upprepas vid en viss tid. Ordet eid har emeller­tid med tiden kom­mit att avse en fest. Ordet fitr är roten till ordet iftar (att bry­ta fas­tan) och beteck­nar slutet på fastemå­naden. Det vore fel att anta att mus­limer firar att de inte län­gre behöver fas­ta, då den som fas­tat i själ­va ver­ket är led­sen över att ramadan är över. Vad mus­limer firar är att Gud har tillåtit dem att delta i och slut­föra fastemå­naden och hänge sig åt andlig reflek­tion. Mus­limer firar att Gud i Hans oändli­ga barmhär­tighet och vis­dom kan acceptera deras gärningar och belö­na dem.

…Håll [fas­tan under den föreskriv­na] peri­o­den och prisa Gud som har väglett er — kanske skall ni visa [Hon­om] tack­samhet. [4]Kora­nen: 2:185

En eid (eller fest) utförs inte på det sätt som de fles­ta kanske tror. Efter den föregående nat­tens obser­va­tion av månen, vilket indik­er­ar att ramadan är över, vak­nar mus­limer för gryn­ings­bö­nen och bör­jan på en myck­et speciell dag. I de tidi­ga mor­gon­tim­mar­na för­bered­er sig de som har fas­tat inför den speciel­la eid­bö­nen. Det har bliv­it till sed att ta på nya kläder för att fira eid då “Gud är vack­er och Han älskar det som är vack­ert.” [5]Sahih Mus­lim Det är vidare en han­dling av dyrkan att äta några dad­lar före bönen för att bet­ona att fastemå­naden är över. Där­till är det för­b­judet att fas­ta på eid­da­gen efter­som det är en dag av firande och åmin­nelse av Gud.

Det är bruk­ligt att äta några dad­lar till frukost före eid­bö­nen som ett teck­en på att man inte fastar.

Eid­bö­nen hålls utomhus på en stor öppen plats. I dåligt väder, eller på grund av brist på lämpli­ga arrange­mang, för­rät­tas den ibland även i moskéer­na. Då de som skall delta i bönen sam­las på böne­plat­sen utbyts grat­u­la­tion­er som “eid Mubārak” samt bön­er för varan­dra som “må Allah acceptera våra han­dlin­gar”. Barn hop­pas på gåvor och de äldre reflek­ter­ar över vilken inverkan ramadan har haft på dem. Eid­bö­nen skil­jer sig något från de van­li­ga bön­er­na och även om den inte är oblig­a­torisk är det starkt rek­om­mender­at att delta. I bönen står de bed­jande skul­dra mot skul­dra och tackar Gud, inte bara för gläd­jen över ramadan, utan ock­så för de otal­i­ga väl­signelser Han skänker oss var­je dag.

Före bönen inleds skall en viss sum­ma — zakāt al-fitr — ha skänk­ts till fat­ti­ga. Var­je vux­en mus­lim som har ekonomisk möj­lighet förvän­tas ge en liten mängd som unge­fär motsvarar 70 kr från vil­ka livsmedel köps och dis­tribueras till fattiga.

Eid-bön vid Taj Mahal i Agra, Indien.

Vid slutet av bönen upplös­es för­sam­lin­gen för att åter­vän­da hem eller fira på annat sätt. Mus­limer försök­er efter­lik­na pro­feten Muhammeds (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) vägled­ning genom att fär­das till plat­sen för eid­bö­nen via oli­ka vägar. Det­ta och det fak­tum att bönen hålls på en öppen plats man­i­fester­ar på ett tydligt sätt islam och hur mus­limer tackar Gud. Den fak­tiska eid­da­gen är bara en dag, men i mån­ga mus­lim­s­ka län­der kan före­tag och kon­tor hål­las stäng­da i upp till en vecka.

Käl­la:
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius

Fot­not­er:

Fot­not­er:
1 Kora­nen 16:120–121
2 Kora­nen 65:2–3
3 Kora­nen 22:37
4 Kora­nen: 2:185
5 Sahih Mus­lim