Islams första dagar

Under eller omkring år 570 föd­des ett barn som skulle få nam­net Muhammed (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) och som skulle bli pro­fet för en av världens sto­ra reli­gion­er, islam. Han föd­des i en familj som till­hörde kla­nen Quraish som var den härskande stam­men i Mec­ka, en stad i Hijāz-regio­nen i nord­väs­tra Arabien.

 
Kaba i Mec­ka hade under det sjätte århun­dradet bliv­it ett vik­tigt cen­trum för han­del med stor­mak­ter som sasanider­na, bysan­ti­ner­na och etiopier­na. Som ett resul­tat av det­ta domin­er­ades staden av mäk­ti­ga köp­man­nafamil­jer, bland vil­ka Quraish var framstående.

Muhammeds föräldrar

Muhammeds far, Abd Allah ibn Abd al-Mut­tal­ib, dog före hans födelse och hans mor, Ami­nah, dog när han var sex. Det föräl­dralösa bar­net sän­des där­för till far­fadern som var ledare för kla­nen Hāshim. När även hans far­far gått bort togs Muham­mad hand om av hans far­bror, Abu Tālib. Enligt den tidens sed sän­des Muham­mad för att leva med en beduin­familj under ett eller två år. Den­na sed som följts av adli­ga famil­jer i Mec­ka, Med­i­na, Tāif och andra städer i Hijāz hade stor bety­delse för Muham­mad. Föru­tom att uthär­da stra­p­atser i öknen fick han smak för det rika språk som araber­na älskade och som var deras mest ädla kon­start. Han lärde sig likaså att ha tålam­od och överseende till­sam­mans med her­dar­na, vars liv i ens­lighet han först delade och sedan kom att förstå och uppskatta.

Khadija

Omkring år 590 när Muham­mad var 25 år gam­mal trädde han i tjänst hos en köp­man­naän­ka vid namn Khadi­ja och tog då del av kar­a­van­han­deln i norr. Senare kom han ock­så till att gif­ta sig med henne och till­sam­mans fick de två sön­er och fyra döt­trar. Inget av bar­nen över­levde dock.

Tiden i grottan Ḥirāʾ

I fyr­tioårsåldern bör­jade han dra sig till­ba­ka för att medit­era i en grot­ta på berget Ḥirāʾ, strax utan­för Mec­ka, där den förs­ta av de sto­ra hän­delser­na i islam ägde rum. En dag när han satt i grot­tan hörde han en röst som senare pre­sen­ter­ade sig som ängeln Gabriel, som befallde hon­om att:

Läs i din Her­res namn, Han som har ska­p­at — ska­p­at män­niskan av en grodd som sät­ter sig fast! ska­p­at män­niskan av en grodd som sät­ter sig fast! ^[1]Kora­nen 96:1–2

Tre gånger erkände Muham­mad sin oför­må­ga att läsa, men var­je gång upprepades kom­menderin­gen. Slut­li­gen recit­er­ade Muham­mad de ord som var de fem förs­ta verser­na i det 96:e kapit­let i Kora­nen — ord som förkun­nade att Gud var män­niskans Ska­pare och Käl­la till all kunskap.

De första muslimerna

Först berät­tade Muhammed enbart för Khadi­ja och hans närm­s­ta krets om den­na upplevelse. Men när fler uppen­barelser upp­manade hon­om till att öppet förkun­na Guds enhet blev de som följde hon­om allt fler, först bland de fat­ti­ga och slavar­na, men senare även bland de mest fram­stående män­nen i Mec­ka. De uppen­barelser som han tog emot vid den­na tid och de som skulle kom­ma senare är Kora­nen, islams heli­ga skrift.

Det var inte inte alla som god­tog Guds bud­skap förmed­lat genom Muhammed. Även i hans egen klan fanns dem som förkas­tade hans lära och mån­ga köp­män mot­sat­te sig aktivt bud­skapet. Mot­stån­det led­de dock enbart till att Muhammeds känsla för upp­draget finsli­pades och att han kom till att förstå exakt hur islam skil­jer sig från heden­dom. Tron på Gud är i islam av störs­ta vikt och var­ifrån alla andra delar av reli­gio­nen föl­jer. Kora­nen bet­onar Guds enhet, varnar dem som förnekar den om ett hotande straff och förkun­nar Hans gränslösa med­känsla för dem som under­kas­tar sig Hans vil­ja. Här bekräf­tas den ytter­s­ta domen, när Gud, domaren, kom­mer väga var­je män­niskas verk och därefter belö­na de troende och straf­fa förnekar­na. Efter­som Kora­nen avvis­ar poly­teism och i star­ka ordalag bet­onar män­niskans moraliska ans­var pre­sen­ter­ades en verk­lig utman­ing för Meckaborna.