All dyrkar något — även ateisten

Det finns inget sådant som att inte dyr­ka. Alla dyrkar något. Det enda val vi har är vad vi dyrkar. (David Fos­ter Wal­lace) ^[1]Sagt under ett tal 2005 vid Keny­on Col­lege, USA.

Att dyr­ka. Är det att leva som kloster­munk? Är det lång med­i­ta­tion i ensamhet? Är det att låsa in sig i en moské, kyr­ka eller syn­a­goga och avskil­ja sig till för­mån för bön livet ut? Den kon­ven­tionel­la innebör­den av dyrkan är föga upp­skat­tad eller ens exis­terande i dagens samhälle. Def­i­n­i­tio­nen av dyrkan har ett oändligt spek­trum av bibety­delser om vi räk­nar in alla reli­gion­er. Likväl kan alla reli­gion­er inte rep­re­sen­tera en obe­stridlig san­ning, även om vi önskar oss en plu­ral­is­tisk syn på religion.

Islams def­i­n­i­tion av dyrkan inbe­griper flera dimen­sion­er. Baser­at på en stor mängd bevis häm­tade från Kora­nen och pro­feten Muhammeds ord ger den islamiskt lärde Ibn Taymiyyah (1263–1328) en def­i­n­i­tion som god­känts av majoriteten av mus­limer. Han definier­ar dyrkan som ett sam­lings­be­grepp som står för alla inre (implici­ta) och yttre (explici­ta) han­dlin­gar som Gud upp­skat­tar. ^[2]Ibn-Taimiyyah, A. Resalatal-Ubū­di­ah, KSA, s. 38.

Shaikhul-Islām Ibn Taymiyyah sade:

Dyrkan (ibā­dah) är lyd­nad mot Gud genom att utföra vad Han påb­ju­dit genom Hans bud­bärares tungor.

Dyrkan (ibā­dah) är en gemen­sam term för allt som Gud älskar och är nöjd med vad gäller utta­lan­den och inre och yttre handlingar.

Enligt den­na def­i­n­i­tion avs­er inre gärningar den över­gri­pande tron som tron på Guds Enhet, Hans namn och attrib­ut samt Hans värdighet av dyrkan. Inre gärningar inklud­er­ar även kun­skap om Guds namn och attrib­ut samt känslomäs­si­ga till­stånd som kär­lek till god­het och rättvisa samt hat mot förtryck och ondska.

Yttre han­dlin­gar inklud­er­ar han­dlin­gar som det ver­bala utta­lan­det av tros­bekän­nelsen, bönen, fas­tan, all­mosan och vallfär­den. De omfat­tar ock­så att söka och spri­da nyt­tig kun­skap, hjälp­samhet samt gott beteende mot föräl­drar, släk­tin­gar och män­niskor i allmänhet.

I islam ses alla dessa han­dlin­gar som dyrkan, men bara på ett vil­lkor: att man avs­er dem som han­dlin­gar av dyrkan, som utförs i lyd­nad av enbart Gud. I det­ta avseende skrev Abul A’la Mawdū­di (1903–1979):

En mus­lims plikt är att alltid lyda Her­ren för att nogsamt utföra Hans order och avstå från att föl­ja sina egna nyck­er och begär eller någon annan män­niska i mot­sats till Hans önskemål. ^[3]Mawdū­di, A. (1985) Let us be Mus­lims, s. 136.

Där­för skil­jer sig begrep­pet guds­dyrkan inom islam radikalt från andra reli­gion­ers. Det är ett sådant allom­fat­tande begrepp att även ett leende och glad­lyn­thet kan vara dyrkan. Kort sagt, alla for­mer av välvil­ja, med rätt avsikt, blir till dyrkan. Pro­feten Muhammed (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) har sagt:

För­ringa aldrig en god gärn­ing även om du bara möter din broder med ett leende. ^[4]Tirmithi, #1833.

Ett leende när ni möter er bror är en form av väl­gören­het, lik­som att påb­ju­da gott och motver­ka ont, visa vägen för den som gått vilse, avlägsna ste­nar, tör­nen, och ben från vägar, och att häl­la vat­ten från din hink i din broders hink. ^[5]Tirmithi, #1956.

Det­ta står i stark kon­trast mot föreställ­nin­gen att han­dlin­gar är under­ord­nade tron. I Islam är tro och han­dling sam­mankop­plade. De kom­plet­ter­ar och förstärk­er varan­dra. Enbart tro räck­er inte, den måste ock­så omsät­tas i han­dling. Prak­tisk dyrkan är ett bevis för tron och ett sätt att skil­ja dem som är engager­ade från dem som nöjer sig med tom­ma ord ^[6]al-Zar­qa, M. Ahmed (1980) Wor­ship in Islam, The Islam­ic Foun­da­tion, Storbri­tan­nien, p, 10..

Tror män­nisko­r­na att de efter att ha förk­larat ‘Vi tror’ skall läm­nas i fred utan att få utstå prövningar Men Vi sat­te deras föregån­gare på prov [och Guds vägar kom­mer att för­bli desam­ma]; Gud vet vil­ka de san­na och upprik­ti­ga är och Han vet vil­ka som ljuger. ^[7]Kora­nen: 29: 2–3.

Prof. John S. Black­ie (1809–1895) påpekar:

Ett fun­da­men­talt mis­stag som Bud­dha begick är att han sat­te män­sklig ful­länd­ning i med­i­ta­tion istäl­let för i han­dling. Hans hjälte är ett hel­gon, aldrig en konung. Det­ta är en under­ord­ning i mot­sats till hur världen funger­ar. Världen är fylld av ansträngningar; livet är en ansträngn­ing, tillväxt upp­nås genom ansträngn­ing, alla ting är ful­la av ansträngn­ing och ful­länd­ning upp­nås enbart genom ansträngn­ing. ^[8]Black­ie, John S. (1878) The Nat­ur­al His­to­ry of Athe­ism, New York, s. 164.

Kora­nen kom­binerar tro (imān) och goda gärningar (a’māl sāli­hah) i mån­ga vers­er. För att säk­er­stäl­la ett robust mus­lim­skt sam­funds kon­ti­nu­itet skall tro, goda gärningar och sociala inter­ak­tion­er sam­spela och fungera tillsammans:

Vid den fly­ende tiden! Män­niskan för­bered­er helt visst sin egen undergång,utom de som tror och lever ett rättskaf­fens liv och råder varan­dra [att hål­la fast vid] san­nin­gen och råder varan­dra [att bära mot­gång med] tålam­od. ^[9]Kora­nen: 103

Reli­gion­shis­torik­ern Karen Arm­strong (1944-) sammanfattar:

I Kora­nen är tro (imān) inte bara tron som finns i hjär­tat utan även han­dlin­gar som att skän­ka delar av ens till­gån­gar, arbe­ta för att skipa rättvisa och främ­ja god­het samt i ned­fal­lan för­ringa egot när bönen (salāt) för­rät­tas. ^[10]Arm­strong, Karen (2009) The Case for God: What Reli­gion Real­ly Means, s. 101–102 (inskott inom par­enteser är för­fattarens).

Käl­lor:
Dr. Ash-Shehri, Abdul­lah S. The Only Way Out: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius