Skip to main content

Abu Hurayra sade: Jag har hört pro­feten — må Guds frid och väl­signelser vara över hon­om — säga: Gud — mäk­tig och sub­lim — har sagt:

Jag [Gud] har delat bönen mel­lan Mig och Min tjänare i två delar. Då Min tjänare [recit­er­ar Kora­nens förs­ta kapi­tel, al-Fâti­hah, och] säger: “Lov och pris tillkom­mer Gud, värl­dar­nas Herre.” Säger Gud, upphöjd och prisad: “Min tjänare har prisat mig.”

Och då han säger: “Den Barmhär­tige, Den Nåderike” Säger Gud, upphöjd och prisad, “Min tjänare har upphöjt mig”.

Och då han säger: ” Domeda­gens konung.” Säger Gud, upphöjd och prisad, “Min tjänare har förhärli­gat Mig”. (Och vid ett tillfälle sade Han: “Min tjänare har under­ka­s­tat sig Min makt.”)

Och då han säger: “Dig till­ber vi, Dig anropar vi om hjälp.” Säger Gud, upphöjd och prisad, “Det­ta är mel­lan Mig och Min tjänare, och Min tjänare skall få det som han har bett om”.

Och då han säger: ” Led oss på den raka vägen. Den väg de van­drat som Du har välsig­nat med Dina gåvor; inte de som har drab­bats av Din vrede och inte de som gått vilse!” Säger Gud, upphöjd och prisad, “Det­ta är för Min tjänare, och Min tjänare skall få det som han bett om”.

Ibn al-Qayy­im (må Guds nåd vara över hon­om) sade: Och då han [som recit­er­ar och ber med kapit­let al-Fâti­hah] säger: Lov och pris tillkom­mer Gud [Allâh], värl­dar­nas Herre [Rabb], stan­nar han en kort stund upp för att invän­ta sin Her­res svar: “Min tjänare har prisat Mig.” Då han säger: “Den Barmhär­tige, Den Nåderike”, vän­tar han på svaret: “Min tjänare har upphöjt mig.” Och då han säger: “Domeda­gens konung”, vän­tar han på svaret: “Min tjänare har förhärli­gat Mig”.

Det är hans hjär­tas gläd­je, hans ögons förnö­jelse och hans själs lyc­ka att Hans Herre säger om hon­om: “Min tjänare” tre gånger. Vid Gud! Om begärens ångor och själens mörk­er inte låg över hjär­tana, skulle de ha flugit ut av lyc­ka och gläd­je då deras Herre, Ska­pare och Gudom säger: “Min tjänare har prisat Mig, Min tjänare har upphöjt Mig, och Min tjänare har förhärli­gat Mig.” Då skulle det finnas plats i hans hjär­ta att bevit­tna (verk­ligheten) i de tre namn som är grun­den för alla de Skö­na Nam­nen, och dessa är: Allâh, ar-Rabb och ar-Rahmân…

Då han säger: “Domeda­gens Konung”, bevit­tnar han den ära som inte pas­sar någon föru­tom Konun­gen, San­nin­gen, den Uppen­bare. Han bevit­tnar en väldigt kraft­full och betvin­gande Konung, inför vilken hela skapelsen är under­kas­tad, inför vilken ansik­te­na ödmjukar sig, ja, inför vilken hela skapelsen självt ödmjukar sig, och till vilken var­je innehavare av makt och ära under­kas­tar sig

Och sedan säger han: “Dig till­ber vi, Dig anropar vi om hjälp”, i det­ta lig­ger hem­ligheten bakom skapelsen och transak­tio­nen med världen och det efterkom­mande, och det omfat­tar de mest upphöj­da av mål och de mest fram­stående medel (till att kom­ma nära Gud).

De mest upphöj­da av mål är Gud­stjä­nan­det och det mest fram­stående av alla medel är Hans hjälp och assis­tans. Det finns ingen gudom som är värdig någon dyrkan i san­ning än Han, och det finns ingen hjäl­pare i dyrkan av Hon­om vid sidan av Hon­om. Där­för är dyrkan av Hon­om det mest upphöj­da av alla mål och Hans hjälp det mest fram­stående av medel…

Och dessa ord innehåller två kat­e­gori­er av monoteis­tisk gud­stro och de är tawhîd ar-Rubûbiyyah och tawhîd al-Ulûhiyya. Guds­dyrkan är inbe­gripet i Hans namn ar-Rabb och Allâh, så Han dyrkas på grund av Hans Ulûhiyyah, hjälp söks hos Hon­om på grund av Hans Rubûbiyyah och Han vägled­er till den raka vägen på grund av Sin Nåd.

Den förs­ta delen av kapit­let näm­n­er där­för Hans namn Allâh, ar-Rabb och ar-Rahamân i syfte för den som sök­er dyrkan av Hon­on, Hans hjälp och vägled­ning. Det är endast Han som ensam kan ge allt det. Det finns ingen som kan hjäl­pa andra i Guds­dyrkan föru­tom Gud, ingen som kan vägle­da (till den raka vägen) föru­tom Hon­om. Sedan inser åkallaren i och med Guds ord: “Led oss på den raka vägen”, sitt extrema behov av vägled­ning. Han behöver inte någonting annat i så stor utsträck­n­ing så som han behöver den­na vägled­ning. Han behöver det vid var­je tillfälle och vid var­je ögonblick…

Sedan klargör Gud att den­na vägled­nings män­niskor är de som har getts Hans väl­signelse och inte de som förtjä­nat Hans vrede — vil­ka är de som kän­ner San­nin­gen men som inte föl­jer den — och inte de som van­drat vilse — vil­ka är de som dyrkar Gud utan kun­skap. Båda dessa grup­per talar om Hans skapelse, Hans bud och Hans namn och attrib­ut, men gör det utan kunskap.

Vägen de van­drar som har Hans väl­signelse och Nåd skil­jer sig från den som beträds av fal­skhetens män­niskor vad gäller kun­skap och han­dling. Då recitatören avs­lu­tar den­na lovpris­ning, bön och tawhîd har han beor­drats att avs­lu­ta med amîn, vilket är ett sig­ill (för den­na bön) och som änglar­nas amîn i skyn sam­man­fall­er med. Den­na amîn är en del av bönens förskö­nande, pre­cis som lyf­tandet av hän­der­na är en del av förskö­nan­det av bönen, ett efter­föl­jande av sun­nah, respek­teran­det av Guds bud, hän­der­nas dyrkan och ett teck­en på övergån­gen från en (av bönens) pelare till en annan.

Käl­la:
al-Djawziyya, Ibn Qayy­im, As-Salât wa Hukm Târik­i­hâ, www 12/3–02: Salafipublications.com: Ibn al-Qayy­im on the Hadeeth Qud­see : “I Have Divid­ed the Prayer Between Myself and My Ser­vant…” (artikel id IBD060001)