Mishary bin Rashid Alafasy reciterar kapitlet Maria ur Koranen. (Mishari Rashid, 2007)

Prof. Jane Dammen McAuliffe medger i förordet till Encyclopaedia of the Quran:

Den retoriska mångfaldens fulla kraft (i Koranen) kanske inte når den som läser Koranen i översättning.1

De som väljer att studera Koranen på ett annat språk än arabiska kommer sannerligen att missa en del av dess fulla prakt. De som läser Koranen för första gången och har en negativ syn och förutfattade meningar kan, som Thomas Carlyle (1795–1881) gjorde, se den som långrandig eller som ett osammanhängande virrvarr av ord och meningar. Men är det inte besynnerligt hur ett så till synes ”osammanhängande virrvarr” har attraktionskraften att locka miljontals människor från olika samhällsklasser och assimilera dem i ett sammanhängande globalt samhället? Lingvister tillskriver betänkligheter om Koranens språkliga karaktär till två primära orsaker:

  1. Att inte förstå språkliga drag som utmärker arabiskan
  2. Den svåra uppgiften i att översätta
Ingressen – Koranens första kapitel (Serin 1988).

Koranen förmedlades på arabernas språk vid tidpunkten för uppenbarelsen. Araberna var mästare inom lakonisk poesi2 och oration. Deras huvudsakliga språkliga styrka låg i att kunna förmedla upplevelser i så få ord som möjligt. Koranen överväldigade dock araberna genom att introducera en aldrig tidigare skådad form av språklig ordning.

För att åstadkomma detta används olika språkliga enheter på ett kreativt sätt, särskilt ellipser. Dr. Andrew Radford definierar en ellips som ”en process genom vilken överflödig information i en mening utelämnas.3 Koranens verser är på grund av ellipser så kortfattade och kärnfulla att man är tvungen att sakta ner för att utvinna versernas fulla innebörd. Detta kan förklara varför översättare av Koranen upprepade gånger sätter ord eller uttryck inom parentes för att förmedla den underförstådda betydelsen utelämnad av ellipserna. Principen om ”språklig ekonomin” underlättas ytterligare av språkets formbara natur4. När ett ord böjs anpassas det till dess syntaktiska (grammatiska) kontext.

Prof. Barnard Roger säger att ”i ytterst böjbara språk som arabiskan förmedlas mycket information sparsamt5 och som ett resultat av detta ”desto mer böjbart språket är, desto mindre viktig är ordföljden för att uttrycka en innebörd.6 Det är denna ”ekonomiska princip” att förmedla ett smörgåsbord av betydelser som komplicerar arbetet för översättaren. Dr. Kirk Benlap påpekar följaktligen att trots flera översättningar som försöker förmedla Koranens budskap kan ingen av dem betraktas som officiell eller auktoriserad7. De strävar alla med varierande grad av exakthet och engagemang.

Situationen innan den första uppenbarelsen

Muhammed – över honom vare frid – började närma sig fyrtio. Hans tidigare hängivelse för kontemplation hade ökat den mentala klyftan mellan honom och hans folk. Hans inställning till dem hade börjat likna den hos en modern vetenskapsman om dem som tror att världen balanserar på en tjurs båda horn.

Vad gäller den andliga sidan hade tvivel spritts bland människorna som levde i djahiliyya, okunskapens tid som föregick islam. Det fick dem att svära sitt yttersta om Gud att Han aldrig skulle återuppväcka de döda. Detta djupt rotade och påträngande tvivel lät även de bästa människor förvirras och ifrågasätta denna världs öde. Om existens var först som sist detta flytande livsspann på jorden, ja, då var utsläckandet långt bättre. Fanns det då ingen glimt av hopp i detta ihållande mörker?

Varje år brukade Muhammed – över honom vare frid – lämna Mecka för att tillbringa månaden ramadan i grottan Hirâ ett antal kilometer från befolkningen i hjärtat i en av kullarna som blickade ut över staden och som var fri från människors fåfängor och mållösa prat. Till detta avskiljda berg bar han med sig proviant för de långa nätterna. Där kunde han göra sig fri från världen och med ett hjärta fyllt av iver vända sig mot världarnas Herre.

Från denna täckta grotta kunde en ensam själ blicka ned över världen som tyngdes av problem, rivalitet och besvikelser. Sedan brukade den dra sig inåt mot sig självt, fyllt av sorg och hjälplöshet för den visste inte någon utväg eller något botemedel.

Från denna avlägsna grotta betraktade ett genomträngande öga de tidigare av Guds sända profeters arv och fann att det var som en djup gruva från vilken ädla metaller endast skulle kunna utvinnas med otroliga ansträngningar och till och med då skulle ådern vara uppblandad med jord och ingen människa skulle kunna skilja dem åt.

Mohammed brukade dra sig tillbaka till grottan Hirâ för komplementation.

I grottan Hirâ brukade Muhammed – över honom vare frid – meditera och dyrka; hans hjärta sken; hans själ renades; han närmade sig sanningen med all sin energi och han avhöll sig falskhet så mycket han förmådde. Slutligen nådde han ett så högt tillstånd av renhet att det Oseddas strålar började reflekteras från hans hjärta. Det fanns ingen dröm som han såg utan att den blev till verklighet. I denna grotta mötte Muhammed de himmelska världarna.

Före honom hade öknen bevittnat en av hans bröder som flytt från Egypten och korsat det torra ofruktbara landet och sökt fred, säkerhet och vägledning för sig och sitt folk [dvs. Moses – över honom vare frid]. Han hade dragits till synen av en brinnande buske på höger sida om dalen och då han gick mot den fylldes hans hörsel och sinnen med det heliga budet:

Jag är Gud. Ingen gudom finnes utom Jag. Dyrka Mig därför och förätta bönen för att minnas Mig!8

En flamma från denna eld nådde Muhammed genom århundradena för att än en gång flamma upp, i grottans inre, vari det fanns en man som var hängiven dyrkan och självrening och som avhöll sin kropp och själ, okunskapens – djahiliyyans – smuts. Men denna flamma var inte en eld för att dra till sig någon betraktare; det var ett ljus som sken med en inspiration och en vägledning för det upprörda hjärtat och gav det stabilitet och tröst.9

I imam al-Bukhârîs (810-870) samlingar återfinns traditionen där Â’isha, de troendes moder – må Gud vara nöjd med henne – återberättade profetens redogörelser för vad som sedan hände:

…plötsligt kom sanningen över honom där i grottan. Ängeln kom till honom och begärde av honom att han skulle läsa. Men profeten – över honom vare frid – svarade,

Jag kan inte läsa.

Och profeten berättade att, Ängeln tog då tag i mig med kraft och pressade mig så hårt att jag inte längre kunde stå ut med det. Då släppte han mig och kommenderade mig igen att läsa. Jag svarade,

Jag kan inte läsa.

Därpå tog han tag i mig en andra gång och pressade mig så hårt att jag inte kunde stå ut med det, han släppte mig och begärde återigen att jag skulle läsa. Jag svarade,

Jag kan inte läsa,

varpå han tog tag i mig för tredje gången, pressade mig och släppte mig och sade:

Läs upp (iqrâ) i din Herres (rabb) namn, Han som har skapat – skapat människan av en grodd som växer fast (alaqah)!

Läs! Din Herre är den störste av de frikostiga, som har lärt pennans bruk, lärt människan vad hon inte visste.10

Källor:
Dr. Ash-Shehri, Abdullah S. The Only Way Out: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.
Muhammed Knut Bernström (2000), Koranens budskap. Simrishamn: Proprius
Muhittin Serin: Hattat Aziz Efendi. Istanbul 1988 [fotografi]

http://en.wikipedia.org/wiki/File:FirstSurahKoran.jpg

Fotnoter:
  1. McAuliffe, Dammen J. (2002) Encyclopedia of the Quran, Vol. 1.Redigerad av Jane Dammen et al. Brill, Leiden-Boston-Kolon, s. 2. []
  2. Kortfattad men innehållsrik poesi. []
  3. Kullavanijaya, Pranee (2005) Pro-forms. Ibid: s. 878. []
  4. Barnard, Roger (2005) Inflection and Derivation. I Encyclopedia of Linguistics, redigerad av Philipp Strazny, Taylor & Francis Group, s. 529. []
  5. Barnard, Roger (2005) Inflection and Derivation. I Ibid: s. 529. []
  6. Ibid: s. 529. []
  7. Benlap, R. Kirk (2005) Arabic. I Ibid: s. 75. []
  8. Koranen 20:14 []
  9. Ghazzalî 1999:102-104 []
  10. Koranen, al-‘Alaqa 96:1-5 []