Utan sunna (i princip, hur profeten (över honom vare Guds frid och välsignelser) förstod och tillämpade lagen) hade islam tagit en annan utveckling. Många delar av Koranen behöver en kontextualiserad förklaring av sunnan för att den exakta innebörden skall framkomma. Ett vanligt uttryck av denna innebörd är: ”sunna är en avgörande auktoritet som fastställer innebörden av texten i Koranen”¹. Koranens måttfullhet är kompakt till den grad att många och ibland motstridiga tolkningarna är oundvikliga. I en sådan situation är den enda pålitliga domaren inte åsikter eller resonemang utan Muhammeds (över honom vare Guds frid och välsignelser) sunna, den man som Gud gav i uppgift att förmedla och tydliggöra Koranens budskap:

Och för dig har Vi uppenbarat Koranen för att du skall klargöra för människorna allt som sänts till dem [av vägledning och visdom]; kanske skall de väckas till eftertanke.²

Och Vi har uppenbarat denna Skrift för dig för att du skall klargöra för dem det som de tvistar om, och som en vägledning och en nåd för dem som vill tro.³

När profeten (över honom vare Guds frid och välsignelser) varnade sin ummah (det muslimska samfundet) för deras fiender, framtida lidanden och farorna i splittring, lämnade han dem aldrig utan rätt botemedel. Han rådde innerligt:

Den av er som lever länge kommer att få se mycket kontrovers, så akta er för nyuppfunna frågor eftersom de är villfarelse och håll fast vid min sunna och de vägledda kalifernas sunna efter mig. Håll fast vid den med era kindtänder!⁴

Imam Mālik⁵, väl medveten om sunnans välgörande roll, uppges ha sagt:

Sunnan är som Noaks ark. Den som går om bord kommer att räddas och den som stannar kvar kommer att drunkna.⁶

Det är värt att notera att ”sunna” och ”tradition” inte är synonyma i islamisk vokabulär och därför inte sinsemellan utbytbara. Nya texter tycks dock förbise en väsentlig skillnad mellan dem. ”Tradition” är ett laddat begrepp som kan omfatta sunnan som ett religiöst arv, men kommer till korta när ”äkta” kunskap inte avgränsas från kulturella biprodukter som legender, myter, lokala seder, och pseudo-religiositet. Allan Davies förklarar:

Tradition är ett tvetydigt begrepp, både för att traditionerna alltid definieras av senare folk och därför att väl fastställd är en tradition snart förtingligad till en ortodoxi och förlorar sin ursprungliga innovativa förmåga.⁷

Omvänt är sunnans viktigaste funktion att förhindra att traditioner åsidosätter både suveräniteten i Koranen och den laga rätten i profetens (över honom vare Guds frid och välsignelser) ord. De lärde som sakkunnigt bevarat sunnan kallas för ahl al-hadiith eller hadithernas folk. Christopher Melchert berättar:

Dessa var de muslimer som utarbetade och bevarade den uppenbarade lagen och som menade att lagen, mer än sed, god smak, egen erfarenhet, eller något annat, bör forma den troendes liv.⁸

De som sammanställt hadither såsom Muhammed al-Bukhari, Muslim al-Naisabūri, Muhammed at-Tirmithi och Ahmed Bin Hanbal tillbringade deras liv med att samla in och förädla arvet från profeten (över honom vare Guds frid och välsignelser), och de gjorde det med en oförtruten samvetsgrannhet. Kritikerna av återberättelse (hadiith) som Yahya bin Ma’īn, Abdurrhaman Bin Mahdi, Abu Zur’ āh al-Razi, Abu Hattim al-Razi och en legion av andra kritiker, utförde ett annat jobb. De sållade ut de autentiska haditherna från den stora massa av berättelser som tillskrevs profeten (över honom vare Guds frid och välsignelser).

Behovet av att återuppliva och dokumentera den autentiska sunnan uppstod ungefär två århundraden efter profetens (över honom vare Guds frid och välsignelser) död när dess renhet stod i fara. Vid den tiden producerade det muslimska samfundet individer av välrenommerad integritet, enastående minnesförmåga och idog analytisk expertis. De var personer som för första gången i historien lade grunden för den mest rigorösa och metodiska historieskrivning, känd som hadithvetenskap (i’lmul hadiith) eller vetenskapen om grunderna i berättande (i’lmu usulu riwa-yah). Med detta praktiska verktyg i händerna lyckades de separera Muhammeds (över honom vare Guds frid och välsignelser) verkliga ord från de som vanställts av svaga (du’fā) eller oprecisa (mukhti’un) återberättare, eller fabricerats av förfalskare (wadha’un)⁹. Det är genom dessa enorma ansträngningar som vi nu har en rik och genuin dokumentation av profetens (över honom vare Guds frid och välsignelser) läror som kallas för sunna.¹⁰ Denna kärnsamling av autentiska hadither är vad de lärde kallar ”ahadiith mahfuthah”, som betyder ”bevarade hadither”, och dessa hadither utgör den prövosten mot vilken massan av andra hadither gnids och testas för deras äkthet. Uppgiften att granska impopulära hadither i läge intill bevarade är tekniskt känt som i’tibār där tillförlitligheten i en text studeras i ljuset av en mer autentisk text med liknande innehåll, och som ibland rapporterats med en liknande isnad (berättarkeja)¹¹.Den religiösa integritet som genomsyrade de hadithlärdes karaktär har ökat deras känslighet inför förrädiska subjektiva böjelser och manat dem till extra självrannsakan. I detta avseende skrev Ruth Stellhorn Mackensen:

Bland de hängivet troende verkar det ha funnits en uppriktig känsla av att lusten till att skriva böcker baserades på syndig stolthet, och de försökte undvika att producera något som skulle kunna förringa Koranens särställning. Detta gällde författandet av traditioner mer än någon annan typ av litteratur, troligen delvis på grund av att traditionerna innehöll profetens (över honom vare Guds frid och välsignelser) ord, som lätt kan betraktas som lika i auktoritet med den heliga Skriften. Denna attityd fortsatte långt ner i den muslimska litteraturhistorien.¹²

1. Nyazī, Imran A. (2002) Theories of Islamic Law: The Methodology of Ijtihad, The Other Press, s. 179. [↩]
2. Koranen 4:124 [↩]
3. Koranen 4:124 [↩]
4. Abu-Dawūd, nr 4607. [↩]
5. Född 712 och död 795. En av de mest framstående lärde under islams första epok. Välkänd för att ha författat al-Muwatta, det tidigaste försöket att sammanställa och autentisera profetens (över honom vare Guds frid och välsignelser) traditioner. Imam Shafi’ī hyllade hans arbete som den mest autentiska boken på jorden eftersom han tillbringade 40 år med att samla in och verifiera traditionerna som ingick däri. [↩]
6. Ibn Taimiyyah, Shaikhul-Islam (2002) Al-Fatāwā, Vol. 4, s. 57. [↩]
7. Davies, Alan (1999) Tradition and Modernity in Protestant Christianity. Journal of Asian and African Studies 34; 19, s. 20. [↩]
8. Melchert, Christopher (2002) The Piety of the Hadiith Folk, International Journal of Middle East Studies, Vol. 34, No 3. (Augusti), s.425. [↩]
9. Hasan, S. (1996) An Introduction to the Science of Hadiith, Darussalam Publishers, s. 8. [↩]
10. För en detaljerad samtida studie om hadiithvetenskapen hänvisas läsaren till Muhammed Hashims (2005) A Textbūk of Hadiith Studies: Authenticity, Compilation, Classification, and Criticism of Hadiith. Milstolpar inom hadiithvetenskapen från tidigare auktoriteter inkluderar al-Ramahurmuzi, al-Khatībul Baghdadi, Abu Amro Ibn-Salah al-Irāqi, Ibn-Rajab al-Hanbali, Assakhawi och Ibn-Hajar al-Asqalāni. [↩]
11. Förekomsten av en ”autentisk kärna” är inte bara något som muslimer påstår. Framstående västerländska forskare, såsom den brittiske experten Noel J. Coulson med flera, kom genom deras forskning fram till att det finns en ”autentisk kärna” som bevarat substansen av profetens (över honom vare Guds frid och välsignelser) ord och handlingar. Trots det faktum verkar vissa västerländska forskare, till exempel den schweizisk-katolske prästen Hans Koong, ogrundat likgiltiga inför betydelsen av Coulson underbyggda slutsats. Se Koong, Hans # (2007) Islam: Past, Present, and Future, Oxford, översatt av John Bowden, s. 267. [↩]
12. Till förrädiska subjektiva böjelser och manat dem till extra självrannsakan. I detta avseende skrev Ruth Stellhorn Mackensen: ”Bland de hängivet troende verkar det ha funnits en uppriktig känsla av att lusten till att skriva böcker baserades på syndig stolthet, och de försökte undvika att producera något som skulle kunna förringa Koranens särställning. Detta gällde författandet av traditioner mer än någon annan typ av litteratur, troligen delvis på grund av det faktum att traditionerna innehöll profetens (över honom vare Guds frid och välsignelser) ord, som lätt kan betraktas som lika i auktoritet med den heliga Skriften. Denna attityd fortsatte långt ner i den muslimska litteraturhistorien.”(1). [↩]