Extremism

Extrem­ism är idag för­mod­li­gen ett av de ord som jour­nal­is­ter, för­fattare och poli­tik­er använ­der mest frekvent i sam­band med att islam diskuteras. Troligtvis var det hän­delser­na den 11:e sep­tem­ber 2001 som led­de till att ordet kom till att brukas så ofta då det­ta begrepp ger uttryck för så mån­ga inre känslor. Extrem­ism är ett här­lett ord, och det tycks vara så att de som använ­der det avs­er en per­son som befinner sig långt ifrån vad som menas vara normalt.

 
Det­ta vir­rvarr av oli­ka ter­mi­nolo­gi­er är en bety­dande orsak till att män­niskor inte kan ses öga mot öga. Det är vad som förän­drar sak­lig dia­log till vildsint bråk där ingen part lyssnar till den andre. Det­ta gäller särskilt ordet “extrem­ism”, efter­som det är ett försök ifrån den som använ­der det till att definiera sak­er ifrån ett eget perspektiv.

Att se sig själv som balanserad

De fles­ta ser sig själ­va som bal­anser­ade och måt­t­ful­la. Måt­t­full­het är i sig en sym­bol för bal­ans och kraft och en efter­sökt kvalitet som alla män­niskor upp­skat­tar. Den sto­ra vin­sten lig­ger i en medelväg mel­lan två ytterligheter. Det­ta var Aris­tote­les åsikt och den har bekräf­tats av lärde inom islam som Ibn Taymiyyah (1263–1328) och Ibn al-Qayy­im (1292–1350) med flera. Det­ta är likaså en av de bety­delser av “ett mit­tens sam­fund” som nämns i Koranen:

Och Vi har gjort er till ett mit­tens sam­fund… ^[1]Kora­nen, al-Baqarah: 143

Ser du dig själv som en per­son som företräder måt­t­full­het föl­jer det naturligt att du ock­så kan kat­e­goris­era och posi­tion­er­na andra män­niskor utifrån din egen måt­t­full­het — denne är till höger, denne är till vän­ster, denne är långt till vän­ster, denne är en extrem­ist och denne är moderat.

Den­na “för­må­ga” att kun­na kat­e­goris­era andra män­niskor kan vara ett resul­tat av ens egna över­dri­va upp­fat­tning om att själv vara den som ser sak­er och ting utifrån ett neu­tralt per­spek­tiv då ens egna håll­ning blir det kri­teri­um som används för att bedö­ma andra män­niskor. Det kan ock­så ses som ett försök till att dik­tera för andra hur man tänker utan att ge dem en chans att uttryc­ka deras åsikt.

Olika kategorier av måttfullhet

Det finns män­niskor som är naturligt benägna mot bal­ans och måt­t­full­het, vilket är en myck­et värde­full kvalitet att ha välsig­nats med. Lärde har alltid ansett att integritet är en av de högs­ta dygder­na. Den­na egen­skap kän­neteck­nas av har­moni och bal­ans mel­lan en per­sons impulser så att en impuls inte åsi­dosät­ter en annan. Det­ta upp­nås under för­nuftets kon­troll, så att när det­ta sker, upp­står en bal­ans mel­lan för­nuftets dik­tat och en per­sons beteende.

I mot­sats till den­na grupp finns även de som är benägna mot att ha ett starkt per­son­lighets­drag som övervin­ner de andra, exem­pel på det­ta kan vara vrede eller lust. De kan därmed inte upprät­thål­la en bal­ans mel­lan för­nuft och impuls. Ibland utö­var för­nuftet en styrande kon­troll över impulser, och ibland är det tvär­tom. Den­na avsak­nad av bal­ans kan leda dessa män­niskor till ett tankesätt som är långt ifrån måttligt.

En per­sons tem­pera­ment har en direkt inverkan på de val, både teo­retiska och prak­tiska, som görs genom livet, såvi­da inte per­so­n­en kon­trolleras av en större kraft utifrån. Resul­tatet av det­ta är att du finner en per­sons åsik­ter, val och över­gri­pande sätt att leva relat­er­ade till varan­dra, efter­som de härstam­mar från sam­ma källa.

Lyck­ligtvis fall­er de fles­ta män­niskor inom ramen för rättvisa och måt­t­lighet i alla vardagli­ga göromål då det är på det­ta sätt som män­niskan är skapt. Måt­t­lighetens domän­er är inte alls begrän­sade utan är i själ­va ver­ket allmän­na ramar som omfat­tar mån­ga kat­e­gori­er av män­niskor. Det åter­står dock att påpe­ka att den naturli­ga bal­ans som de fles­ta män­niskor åtnjuter inte är mer än för­må­gan att acceptera san­nin­gen och att påverkas av den. Den­na typ av bered­skap är emeller­tid inte till någon nyt­ta om den inte har en gudom­lig vägled­ning inneboende.

Av den­na anled­ning ser vi i Kora­nen att uppen­barelsen lik­nas vid ett regn och den per­son som är öppen för vägled­ning lik­nas vid en bördig jord. I ett än mer speci­fikt exem­pel ser vi en liknelse om ett ödmjukt hjär­ta och bördig jord, och ett likgiltigt hjär­ta och öde land.

Gud säger:

Är det inte tid att de troende ödmjukar sig i sina hjär­tan inför Gud och den san­ning som har uppen­barats, så att de inte blir som de som förr fick del av uppen­barelsen, men vars hjär­tan med tiden hård­nade tills de — mån­ga av dem — åter­föll i trots och olyd­nad [mot Gud]?

Direkt därefter säger Gud:

Tänk på hur Gud skänker nytt liv åt torr och död jord! Ja, Vi har klargjort [Våra] bud­skap för er för att ni skall använ­da ert förstånd. ^[2]Kora­nen, al-Hadid: 16–17

Ibn Kathīr (1301–1373) säger i hans kom­men­tar av Koranen:

I den­na vers finns ett teck­en på att Gud gör hjär­tan som här­dats mju­ka, att Han vägled­er dem som är förvir­rade när de kom­mit vilse och att han lin­drar nöd efter tider av svårighet.

Abu Musa al-Ash‘ari berät­tar att pro­feten Muhammed (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) sade:

Vad Gud sände mig med i form av vägled­ning och kun­skap är likt ett rik­ligt regn som fall­er mot marken. En del av marken är ren och bördig, så när reg­net träf­far den ger den ifrån sig rik­ligt av gräs och bete, och om det­ta land är tomt på veg­e­ta­tion tar det till sig vat­tnet så att Gud gyn­nar män­niskor med det. De drick­er det, ger det till sina djur och använ­der det i jord­bruket. Annan mark är dock platt och karg; det håller varken vat­tnet eller pro­duc­er­ar betesmark.

Den förs­ta typen av mark är likt den som har förståelse för reli­gio­nen och drar nyt­ta genom det som Gud sänt till mig; så han lär sig och lär andra. Den andra marken är som den som inte ägnar någon upp­märk­samhet och vägrar acceptera den vägled­ning som Gud sänt till mig. ^[3]Sahîh al-Bukhari (77), Sahîh Mus­lim (4232), Mus­nad och Ahmad (18.752)

Måttfullhet bygger på två fundament

Det­ta led­er oss till slut­sat­sen att bal­ans och integritet byg­ger på två fundament:

1. Att hål­la sig till san­nin­gen som kom­mer från Gud och Hans sän­de­bud (må Guds frid och väl­signelser vara över hon­om) och att tilläm­pa de uppen­ba­rade läror­na i livets alla skeen­den, sto­ra som små.
2. Den inneboende kvalitet i var­je män­niska som gör henne mot­taglig inför att acceptera den­na sanning.

Uppen­barelsen är ljuset och den per­son som är redo att ta emot dess vägled­ning är den lam­pa från vilken ljuset strålar. Enligt en tolkn­ing som Ibn Kathîr näm­n­er är det där­för Gud säger:

Gud är him­lar­nas och jor­dens ljus. Hans ljus kan lik­nas vid en nisch där en lyk­ta står. Lyk­tan är [omsluten] av glas och glaset lyser med en stjär­nas glans. [Det är en lyk­ta] tänd [med olja] från ett välsig­nat träd, ett olivträd som varken till­hör öst eller väst och vars olja näs­tan lyser utan att eld har rört vid den. Ljus över ljus! Gud led­er till Sitt ljus den Han vill och där­för fram­ställer Han liknelser för män­nisko­r­na. Gud har kun­skap om allt. ^[4]Kora­nen, al-Nur:35

Uppen­barelsen är reg­net och den per­son som har vil­jan att acceptera den är som en fer­til jord. Den­na liknelse kan återfinnas även i andra tex­ter utöver de som vi näm­nt. Det­ta innebär att gudom­lig uppen­barelse från Kora­nen och pro­fetens (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) sätt att leva (sun­nah) är den verk­li­ga mått­stock­en att döma sak­er i ljuset av. De per­son­er som bär Lagen på det­ta sätt är i var­je gen­er­a­tion de män­niskor som verk­li­gen är bal­anser­ade och måt­t­ful­la. Det­ta framgår av föl­jande profettradition:

Den­na kun­skap bärs i var­je gen­er­a­tion av män­niskor av måt­t­full­het som förkas­tar de okun­ni­gas felak­ti­ga tolkningar, de påståen­den som kom­mer från de som föl­jer fal­skhet och fanatik­ers sned­vrid­ning. ^[5]Se al-Tamhîd (1/59)

Det­ta är tydligt och klart, och det finns mån­ga tex­ter av sam­ma innebörd. Det­ta vis­ar likaså att de män­niskor som är rättvisa, bal­anser­ade och måt­t­ful­la är de som är vägled­da av Kora­nens och pro­fet­tra­di­tion­er­nas ljus till vil­ka alla frå­gor förs tillbaka.

Islams syn på extremism

Extrem­ism av alla slag är de undan­tag som bekräf­tar regeln och det är där­för som pro­feten varnar för extrem­ism. Ibn ‘Abbas (618–687) har berät­tat att pro­feten Muhammed sade:

Håll er bor­ta från extrem­ism i reli­gio­nen, för de som kom före er gick enbart under på grund av deras extrem­ism i reli­gio­nen. ^[6]Sunan al-Nasa’i (3.007)

Extrem­ism är i en islamisk kon­text ett avvikande sätt att förstå den islamiska läran eller att tilläm­pa dem, trots att vis­sa av dessa extrem­is­ter kan läg­ga fram deras argu­ment utifrån en islamisk håll­ning eller motiveras av känslor grun­dade i religionen.

Pro­fetens föl­jes­la­gare var det rättvisa och måt­t­ful­la folket som var som ett vit­tne över män­sk­ligheten. De som går till ytterligheter eller fall­er i extrem­ism måste ledas till­ba­ka till föl­jes­la­gar­na exem­pel, likväl som de som fall­er i för­sum­melse och negligens.