Skip to main content

al-Qadar är Allâhs Förutbestäm­melse av skeen­den i enlighet med Hans förkun­skap och vad som nöd­vändig­görs genom Hans visdom.

Tron på al-qadar innefat­tar fyra delar

Tron på att Allâh vet allt­ing, både över­gri­pande och i detalj, om vad som ägt rum i det föregångna, vad som sker, vad som kom­mer att ske i framti­den och vad som sker för evigt. Det­ta oberoende av om det gäller Hans eller Hans tjänares handlande.

Tron på att Allâh har nedteck­nat allt­ing som rör Hans kun­skap i al-law­ful mah­foudh [den beva­rade tavlan]. Om dessa båda, kun­skapen och nedteck­nan­det, säger Allâh:

Vis­ste du inte att Gud har kännedom om allt i himlen och på jor­den? Allt det­ta är uppteck­nat och bevarat. Det kostar inte Gud någon möda.” [1]Kora­nen 22:70

I Sahîh Mus­lim säger Abdul­lah bin ‘Amr bin al-Âs att han hörde Allâhs sän­de­bud säga: ”Allâh har nedteck­nat de förord­nade måt­ten för skapelsen fem­tio­tusen år innan him­lar­na och jor­den ska­pades.[2]Sahîh Mus­lim, vol. 4, hadîth #6416

Tron på att allt som är ska­p­at inte har tillkom­mit utom genom Allâhs vil­ja, utan att göra någon skill­nad i om det rör Hans eller de ska­pades han­dlin­gar. Allâh har talat om Sina handlingar:

Din Herre ska­par vad Han vill och Han väl­jer för [män­nisko­r­na] det bäs­ta.” [3]Kora­nen 28:68

Gud gör vad Han vill. [4]Kora­nen 14:27

Det är Han som for­mar er i mod­er­livet enligt Sin vil­ja. [5]Kora­nen 3:6

Om de ska­pades han­dlin­gar har Allâh sagt:

Men hade det var­it Guds vil­ja kunde Han helt visst ha gett dem makt över er och då skulle de [ock­så] ha käm­pat mot er. [6]Kora­nen 4:90

Och av dem som sät­ter andra gudar vid Guds sida förleds mån­ga av [tron på] dessa gudar att se dödan­det av sina barn som något förtjän­st­fullt, och så dri­vs de mot under­gån­gen och deras religiösa begrepp förvir­ras allt­mer för dem. [7]Kora­nen 6:137

Tron på att allt som exis­ter­ar har ska­p­ats av Allâh inklud­er­ar: dem själ­va, deras egen­skaper och deras rörelser. Allâh säger:

GUD är allt­ings Ska­pare; Han styr och över­vakar allt. [8]Kora­nen 39:62

Han som har ska­p­at allt och gett det [ska­pade] dess rät­ta utformn­ing. [9]Kora­nen 25:2

Om Sin pro­fet Abra­ham har Han berät­tat att han till hans folk sagt:

[Och] han sade: ‘Dyrkar ni [bilder] som ni har hug­git till [med era egna hän­der], fastän Gud har ska­p­at både er och ert hantverk? [10]Kora­nen 37:95–96

Den ovan näm­n­da beskrivnin­gen av tron på det som är förutbestämt hin­drar inte att tjänaren har en vil­ja och för­må­ga i frå­ga om hans friv­il­li­ga han­dlin­gar. Det­ta beror på att både den uppen­ba­rade lagen och verk­ligheten är bevis för dessa egen­skaper hos människan.

Stud­er­ar vi den uppen­ba­rade lagen har Allâh om tjänarens vil­ja sagt:

Låt då den som så vill, försö­ka finna vägen till­ba­ka till sin Herre [medan det är tid]!” [11]Kora­nen 78:39

Beträd där­för er åker, när och som ni. [12]Kora­nen 2:223

Om män­niskans för­må­ga har Allâh sagt:

Fruk­ta där­för Gud efter måt­tet av er för­må­ga; lyssna till och lyd [Hans ord]. [13]Kora­nen 64:16

Gud läg­ger inte på någon en tyn­gre bör­da än han kan bära. Det goda han har gjort skall räk­nas hon­om till förtjänst och det onda han har gjort skall läg­gas hon­om till last. [14]Kora­nen 2:286

Stud­er­ar vi verk­ligheten vet var­je per­son att han har en vil­ja och en för­må­ga varigenom han väl­jer att agera eller att avstå. Det är skill­nad mel­lan vad han av egen fri vil­ja gör, som att gå, och vad som inträf­far utan att han haft ett val, som jord­skalv. Tjänarens vil­ja och för­må­ga exis­ter­ar enbart genom Allâhs vil­ja och för­må­ga. Han säger:

Till dem av er som vill föl­ja en rak väg. Men ni kan bara vil­ja [det] i den mån Gud, värl­dar­nas Herre, vill [att ni föl­jer den­na väg].” [15]Kora­nen 81:28–29

Då hela det­ta uni­ver­sum till­hör Allâh kom­mer inget att tillkom­ma i Hans konun­gadöme utom genom Hans vilja.

Tron på det förutbestäm­da, på det sätt som det har beskriv­its ovan, ger inte tjänaren något argu­ment för att rät­tfärdi­ga ett över­gi­vande av oblig­a­toriska han­dlin­gar eller för att rät­tfärdi­ga de oly­di­ga han­dlin­gar som han begår. Att använ­da det förutbestäm­da som ett rät­tfärdi­gande är inte kor­rekt på grund av föl­jande anledningar:

Allâh säger:

De som­sät­ter med­hjäl­pare vid Guds sida kom­mer att säga: ‘Om Gud hade velat skulle varken vi eller våra för­fäder ha satt något vid Hans sida och vi skulle inte ha för­b­ju­dit något [som Han har förk­larat lovligt].’ Ock­så deras föregån­gare förnekade [san­nin­gen] till dess de fick erfara Vår vrede. Säg: ‘Om ni har [verk­lig] kun­skap, säg oss då vad ni vet. Men ni föl­jer bara lösa anta­gan­den och för­modar [än det ena, än det andra].’ [16]Kora­nen 6:148

Hade det fun­nits en ursäkt för dem i det förutbestäm­da skulle Allâh inte ha straf­fat dem. Allâh säger:

Sän­de­bud som förde med sig ett glatt bud­skap om hopp och var­nande ord, för att män­nisko­r­na, efter [att ha hört] sän­de­bu­den, inte skall kun­na skyl­la på [okun­nighet] inför Gud. Gud är allsmäk­tig, vis. [17]Kora­nen 4:165

Hade det förutbestäm­da var­it en giltig ursäkt för dem som mot­säger sig sän­de­bu­den skulle de aldrig bliv­it elim­in­er­ade genom att enbart sän­da sän­de­bu­den, för mot­sägelse av dem kom­mer genom Allâhs vil­ja att inträf­fa även efter att Han sänt dem.

I en hadîth åter­berät­tad av Alî bin Abî Tâlib som rap­porter­ats av al-Bukhârî samt Mus­lim säger profeten:

Det finns inte någon bland er som inte har sin plats bestämd i anti­n­gen Hel­vetet eller Par­adis­et.” En ur folk­grup­pen sa: ”Skall vi inte sät­ta vår tro till det [och upphöra med att hand­la]? Han sa: ”Fort­sätt att utföra [goda han­dlin­gar] för var och en kom­mer att finna det lätt att göra sådana han­dlin­gar som kom­mer att ta hon­om till hans avsed­da plats som han ska­p­ats för.” Sedan recit­er­ade pro­feten föl­jande vers: ”För den som vil­ligt ger [av sina ägode­lar] och fruk­tar Gud och som tror på det högs­ta goda, skall Vi göra lätt [att föl­ja reli­gio­nens bud]. Men den som håller hårt om pen­ning­påsen och som [där­för han är rik] tror sig vara fri från allt beroende och som förnekar det högs­ta goda [för hon­om] skall Vi göra det tungt och svårt.” [18]Kora­nen 92:5–10

Pro­feten har beor­drat oss att fort­sät­ta att hand­la gott och han har för­b­ju­dit att man sät­ter sin till­tro till det förutbestämda.

Allâh har kom­mender­at tjänaren till att göra det som är tillåtet och för­b­judet hon­om att göra det som är otil­låtet, och Han har inte hål­lit hon­om ans­varig utom över det som han har möj­lighet att göra. Allâh säger:

Fruk­ta där­för Gud efter måt­tet av er för­må­ga; lyssna till och lyd [Hans ord]. [19]Kora­nen 64:16

Gud läg­ger inte på någon en tyn­gre bör­da än han kan bära. [20]Kora­nen 2:286

Om män­niskan vore tvin­gad till att hand­la skulle hon bör­das med vad som är ound­vikligt. Det­ta är utan tvekan fal­skt. Om hon gör något felak­tigt på grund av glöm­s­ka, okun­skap eller om det sker under tvång – då har hon inte syn­dat och hon är ursäktad.

Allâhs förutbestäm­melse är en bevarad hem­lighet som hålls okänd fram till det som Han bestämt inträf­far. Tjänarens inten­tion i vad han gör föregår hans han­dling och därmed baseras den inte på förkun­skap ifrån hans sida om Allâhs förutbestäm­melse. Vid den tid­punk­ten blir hans ursäkt om det förutbestäm­da ogiltig då det inte går att bevisa det man inte vet.

Vi ser att män­niskan gär­na vill få vad som pas­sar henne i värld­sli­ga frå­gor. Hon överg­er inte vad hon vill ha från den­na värld till för­mån det som inte pas­sar henne, för att sedan skyl­la sitt över­gi­vande på det förutbestäm­da. Var­för är det då så att hon vän­der sig bort från det som gör henne nyt­ta i frå­gor om reli­gio­nen, till för­mån för det som skadar henne och sedan använ­der det förutbestäm­da som en ursäkt? Bor­de det inte vara så att sam­ma gäller i båda dessa frågor?

Vad som föl­jer är ett exem­pel som klargör den­na frå­ga. Fram­för en per­son finns två vägar. Den ena led­er till en stad fylld med ofog, oord­ning, mord, rån, räd­sla, hunger och alla for­mer av sex­uel­la och moraliska antas­telser. Den andra tar hon­om till en stad som åtnjuter ord­ning, säk­er­het, lugn, försör­jn­ingsmedel i över­flöd och ett gott liv. I den­na stad respek­ter­ar man även både liv och egen­dom. Vilken väg kom­mer han att välja?

Utan tvekan kom­mer han att väl­ja den väg som tar hon­om till staden med ord­ning och säk­er­het. Ingen för­nuftig per­son skulle någon­sin ta vägen som led­er till staden med kaos och fruk­tan, och sedan använ­da det förutbestäm­da som en ursäkt. Var­för är det då så att när det gäller det Nästkom­mande tar han vägen som led­er till Elden istäl­let för den som led­er till Par­adis­et, för att sedan använ­da det förutbestäm­da som en ursäkt?

Vi läg­ger fram ytterli­gare ett exem­pel. Vi ser att när en patient blir beor­drad till att ta den med­i­cin han fått utskriv­en tar han den även om han inte gillar den. Och om han blir för­b­ju­den att äta en viss maträtt överg­er han den även om han själv gillar den. Han gör allt det­ta för att kun­na bli frisk. Det är nästin­till omöjligt att han und­viker att ta en med­i­cin eller att han äter en maträtt som skadar hon­om och sedan använ­der det förutbestäm­da som en ursäkt. Var­för överg­er män­niskan då Allâhs och Hans sän­de­buds kom­mender­ing eller gör vad Allâh och Hans sän­de­bud har för­b­ju­dit för att sedan använ­da det förutbestäm­da som bevis?

Om en per­son som tar det förutbestäm­da som en ursäkt för att rät­tfärdi­ga de oblig­a­toriska frå­gor som han över­giv­it, eller för att rät­tfärdi­ga de syn­der han begått, attack­eras av någon som stjäl hans egen­dom eller antas­tar hans hed­er för att sedan säga till hon­om: ”Skyll inte på mig! Jag har endast attack­er­at dig på grund av vad Allâh har förutbestämt” — då skulle han inte acceptera det­ta argu­ment. Hur kan det vara så att han inte accepter­ar det förutbestäm­da som en anled­ning för att rät­tfärdi­ga någon annans angrepp mot hon­om, medan han använ­der det som ett argu­ment för hans eget angrepp mot Allâhs rätt?

Det har berät­tats att amîr al-mu’minîn [de troen­des ledare] – ‘Umar bin al-Khat­tab – beor­drade att en tjuv skulle få han­den avhuggen i ett fall där den islam­s­ka lagen var tillämp­bar. Tju­ven sa: ”Vän­ta! O, ledare för de troende! Jag stal enbart på grund av att Allâh hade förutbestämt det.” ‘Umar sva­rade: ”Och utan tvekan hug­ger vi han­den av ingen annan anled­ning än vad Allâh har förutbestämt.”

Tron på det förutbestäm­da för med sig sto­ra fördelar

Att man sät­ter sin till­tro till Allâh när man använ­der en metod (varigenom något upp­nås) och då inte sät­ter sin tro till meto­den i sig själv. Det­ta grun­dar man då på att Allâh har förutbestämt allt i exak­ta mått.

Det­ta räd­dar en per­son från att tro för myck­et om sig själv. Det­ta beror på att om han upp­når det är det en väl­signelse från Allâh genom de metoder Han har förutbestämt som led­er till vad som är bra och lyck­osamt. Hans hög­mod får hon­om att glöm­ma att vara Allâh tack­sam för de väl­signelser som Han skänkt honom.

Ett till­stånd av lugn säkras mot det som inträf­far en per­son från det som Allâh har förutbestämt. Han oroar sig inte över att miss­ly­ckas med att upp­nå vad han vill ha eller över att något han ogillar skall inträf­fa. Det­ta beror på att allt som hän­der sker i enlighet med vad Allâh har förutbestämt. Him­lar­na och jor­den till­hör Allâh och det är ound­vikligt att det inte kom­mer att inträf­fa. Allâh säger om detta:

Ingen oly­c­ka drab­bar jor­den och inte heller er själ­va utan att den förts in i [Vår] bok, innan Vi sät­ter den i ver­ket. Det­ta kostar inte Gud någon möda. [Så är det] för att ni inte skall sör­ja över det som ni har gått miste om, och inte heller jubla i över­mod över det som Han har skänkt er. [21]Kora­nen 57:22–23

Pro­feten har sagt:

Hur fan­tastiskt är det inte med en troende! Det finns gott i alla hans göromål och det­ta gäller inte för någon annan än en troende. Om något bra inträf­far hon­om tackar han [Allâh] och därmed finns det gott i det. Och om något dåligt drab­bar hon­om och han vis­ar tålam­od då finns det gott för hon­om i det. [22]Sahîh Mus­lim, vol. 4, hadîth #7138

Käl­la: al-Uthaimîn, Muham­mad bin Saleh, Shar’h usûl al-îmân www 16/10–2006: www

Fot­not­er:

Fot­not­er:
1 Kora­nen 22:70
2 Sahîh Mus­lim, vol. 4, hadîth #6416
3 Kora­nen 28:68
4 Kora­nen 14:27
5 Kora­nen 3:6
6 Kora­nen 4:90
7 Kora­nen 6:137
8 Kora­nen 39:62
9 Kora­nen 25:2
10 Kora­nen 37:95–96
11 Kora­nen 78:39
12 Kora­nen 2:223
13 Kora­nen 64:16
14 Kora­nen 2:286
15 Kora­nen 81:28–29
16 Kora­nen 6:148
17 Kora­nen 4:165
18 Kora­nen 92:5–10
19 Kora­nen 64:16
20 Kora­nen 2:286
21 Kora­nen 57:22–23
22 Sahîh Mus­lim, vol. 4, hadîth #7138