Människan är till sin natur begränsad. Hon föds och hon dör. Detta är egenskaper som inte kan tillskrivas Gud då de skulle likställa Honom med Hans skapelse. Således har Gud inte blivit, och kommer aldrig, att bli människa. Samtidigt kan människan heller aldrig bli Gud. Det skapade kan inte bli dess egen skapare.
En gång i tiden existerade inte det skapade utan tillkom först genom den evige Skaparens skapande. Det som inte finns kan inte få sig själv till att existera.
En liknande tanke är att människans själ är gudomlig, vilket är ett annat sätt för att påstå att människan kan bli Gud. Detta är en lära som utgör grunden för grekisk, kristen och muslimsk mysticism, likväl hinduisk teologi, och ger alla människor, och möjligen allt levande, gudomlighet.
Det börjar med att delar av Gud blev instängda av materia en gång i universums historia och inhysta på denna jord. Med andra ord blev det oändliga instängt i det ändliga.
Denna lära tillskriver Gud ren ondska och tillintetgör innebörden av gott och ont. När människan själv avser ont, och gör det med Guds tillåtelse, är en sådan handling ren ondska som förtjänar bestraffning.
Av denna anledning har begreppet karma tillkommit. Karma betyder att allting får konsekvenser. Karma förklarar det lidande som inte kan förstås med att det är konsekvenserna av handlingar i ett tidigare liv. Gud straffar till sist allt ont som gjorts genom Honom Själv inuti människan.
Men om människan har en vilja som är friständig från Gud, kan hon inte samtidigt vara Gud. Därmed blir varje människa själv en gud.
Källa:
Dr. Bilal Philips, Did God Become Man? University of Wales
