Guds attribut

Den organ­is­er­ade mång­fald och kom­plex­itet vi ser i kos­mos pekar med all önskvärd tyd­lighet på en for­m­gi­vare med attrib­ut. Tron på Guds exis­tens och att tron på Hans attrib­ut är intimt sam­mankop­plade. Som Mah­moud R. Murad förklarar:

Guds essens är nam­n­giv­en med namn och kval­i­fi­cer­ad med kval­i­fika­tion­er (attrib­ut) efter­som en essens inte kan exis­tera utan attrib­ut. Det är där­för att tron på Guds samtli­ga namn och attrib­ut är att tro på Gud själv. ^[1]Murad, Mah­moud R. (2001) The Man­u­al of Arti­cles of Faith, Saudi­ara­bi­en, s. 36.

Tron på Guds attrib­ut är en grundläg­gande artikel i den islamiska tron. “Typiskt”, säger Chittick, “har mus­limer försökt förstå Gud genom att medit­era kring imp­lika­tion­er­na av Guds namn och attrib­ut såsom de uttrycks i Kora­nen och sun­nah… nam­nen kas­tar ett nytt ljus över exakt vad Gud är, exakt vad Han inte är samt exakt hur män­niskan ska förstå Hon­om och relat­era till Hon­om.” ^[2]Chittick William C. (2007) Sci­ence of the Cos­mos, Sci­ence of the Soul: The Per­ti­nence of Islam­ic Cos­mol­o­gy in the Mod­ern World, Oneworld Books, Oxford, s. 8.

Den kor­rek­ta tron på attribut­en för­blev intakt till en sekt (mu‘tazilah) dök upp två århun­draden efter pro­fetens (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) död. Dessa ratio­nal­is­ter, starkt påverkade av den aris­toteliska filosofin ^[3]Väster­länd­sk veten­skap har påverkats av Aris­tote­les verk till galileisk tid, varefter den aris­toteliska filosofin var­it på till­bak­agång. (Oxford Dic­tio­nary of Phi­los­o­phy, Simon Black­burn, s. 25, … Fort­sätt läsa, var främ­mande för Kora­nens anda och det (ara­biska) språk genom vilket den förstods. Som Chittick beskriver:

Även om det pro­duc­eras mån­ga tankar och idéer bland nuti­da mus­limer har få av dem röt­ter i den islamiska intellek­tuel­la tra­di­tio­nen. Kora­nen och sun­nah åberopas ofta men grun­den byg­ger på tankar som utveck­lats i Väst under mod­ern tid. ^[4]Chittick William C. (2007) Sci­ence of the Cos­mos, Sci­ence of the Soul: The Per­ti­nence of Islam­ic Cos­mol­o­gy in the Mod­ern World, Oneworld Books, Oxford, s. 47.

Mu‘tazilah antog en rationell filosofisk tolkn­ing av Guds attrib­ut vilket led­de till en rad prob­lem. De menade att Gud inte behövde definieras genom de attrib­ut som pre­sen­ter­ades i Kora­nen och sun­nah. Ibland använde de diplo­mati för att spri­da sin syn och kam­ou­flera sina argu­ment gen­te­mot deras sun­ni­mot­stån­dare. Men det­ta visade sig fruk­tlöst i takt med att de lade fram allt mer extrema åsik­ter. Några av dem vid­höll det absur­da i att Gud varken finns inom eller bor­tom den fysiska världen utan att Han enbart exis­ter­ar i en filosofs sinne. En annan ratio­nal­ist­frak­tion trodde på Guds tran­scen­dens men omtolka­de Hans attrib­ut på ett sådant sätt att de blev obe­gripli­ga och omöjli­ga att relat­era till. Allt som allt var deras Gud knap­past annor­lun­da än Aris­tote­les livlösa primus motor (den förste röraren). Sun­nilärde påpekade faran i att definiera Gud i sådana ter­mer. De förstod att “dri­va Gud till intellek­tuell iso­ler­ing i ett heligt get­to var ohäl­sosamt och onaturligt” ^[5]Arm­strong, Karen (1999) A His­to­ry of God, Vin­tage, s. 463. efter­som det upp­muntrade folk till att tro att det var onödigt att tilläm­pa stan­dard­er för anständighet och ratio­nalitet inspir­erade av Gud till män­skligt beteende ^[6]Ibid.. Kort sagt led­de den­na upp­fat­tning folket till aliener­ing från deras Ska­pare. Sun­nilärde kon­fron­ter­ade sådana ultra-mys­tiska upp­fat­tningar som på grund av deras extrema beton­ing på gudom­lig tabu var på väg att utveck­la den mest ljusskyg­ga förståelsen av Guds attrib­ut. Till skill­nad från deras mot­stån­dare baser­ade sun­nilärde deras argu­ment på sam­man­hän­gande bevis från Kora­nen, sun­nah och språk­lig exper­tis. Mån­ga av deras mot­stån­dare hade bri­s­tande ispråkkun­skaper och det­ta, föru­tom blint efter­föl­jande av grekiska filosofer, hade stor inverkan på deras tolkn­ing av de religiösa tex­ter­na. ^[7]Mah­moud Azza­makhshari (ca 1075 ‑1144), väl insatt i ara­bisk gram­matik och mor­folo­gi, ibland med långsök­ta tolkningar för att stöd­ja hans ratio­nal­is­tiska syn på gudom­li­ga attrib­ut. Dessu­tom är de fles­ta, om inte alla, av deras huvu­dar­gu­ment speciel­la inlagor där vis­sa pre­miss­er infördes eller utes­löts på fal­s­ka grun­der eller inga grun­der alls ^[8]Ibn Taimiyyah har mästerligt behand­lat det­ta ämne i hans kom­pendi­um al-Fataawaa (2002), utgiv­en av Dar­rul-Qas­sim, Riyadh, Saudi­ara­bi­en.. Mus­limer tror att genom att kor­rekt förstå de uppen­ba­rade nam­nen och attribut­en kan man upp­nå en dju­pare förståelse för Guds unikhet. Föru­tom att vara En är Gud Allvis, Allsmäk­tig och den Mest Nåderike. Han är den Levande, den Barmhär­tige, For­m­gi­varen och Ska­paren. Pro­feten Moham­mad berät­tade för hans föl­jes­la­gare att av Guds oändli­ga namn har enbart 99 uppen­barats ^[9]Fathil-Baari (nr 5031), Assil­si­lah Assahi­hah (199)., vilket innebär att den Gud de dyrkar inte kan inrym­mas av ändli­ga kat­e­gori­er och def­i­n­i­tion­er ^[10]Arm­strong, Karen (1999) A His­to­ry of God, Vin­tage, s. 180.. Om alla träd på jor­dens yta skulle göras till pen­nor och alla hav för­vand­las till bläck skulle det inte vara nog för att nedteck­na Guds kun­skap även om havet av bläck mul­ti­plicer­ats mång­falt. ^[11]Kora­nen: 31:27 och 18:109.

Kora­nen avvis­ar bestämt de som tvis­tar “om Gud utan kun­skap och utan led­ning och utan uppen­barelsens klara ljus”. ^[12]Kora­nen 22:8

I frå­ga om attribut­en bör läsaren beak­ta två vik­ti­ga aspek­ter. Att Gud kan benäm­nas med flera namn mot­säger sig inte Hans abso­lu­ta Enhet. Och Guds namn, som är ädla och per­fek­ta, hör till Hon­om på det sätt som pas­sar Hans oändli­ga storhet och majestät. “Den All­ve­tande” ^[13]Kora­nen: 31:27 och 18:109. är till exem­pel ett namn som nämns i Kora­nen som vit­tnar om en per­fekt och allom­fat­tande kun­skap som varken föregås av okun­nighet eller åtföl­jas av glöm­s­ka eller avbryts av slum­mer. “Han som äger all styr­ka” ^[14]Kora­nen 42:19 och “den Vise” ^[15]Kora­nen 12:83 är två namn som Gud kom­binerar i Kora­nen vil­ka båda bor­tom lit­terär mening under­stryk­er per­fekt kraft och vis­dom. I att kom­bin­era dessa båda namn (Han som äger all styr­ka och den Vise) finns en stor sig­nifikant som vis­ar att Guds oändli­ga makt inte är god­ty­ck­lig eller spon­tan utan dispon­eras genom Hans oändli­ga vis­dom ^[16]Murad, Mah­moud R. (2001) The Mean­ing and the Con­di­tions of the Two Tes­ti­monies Of Islam, Almu­rad’s Islam­ic Man­u­als, s. 37–38..