En personlig gud och filosofernas gud

Böck­er av den ned­er­ländske filosofen Baruch Spin­oza (1632–1677) som avvisade tanken kring en per­son­lig Gud.

“Tanken om en per­son­lig Gud tycks orsa­ka män­niskor mer prob­lem idag än förr”, kom­mentar­er Hus­ton Smith (1919–2016) i hans bäst­säl­jare Why Reli­gion Mat­ters. Mån­ga är de som har brot­tats med frå­gan om det kan finns en Gud som på sam­ma gång är per­son­lig och out­säg­lig samt definier­bar och obeskrivlig. Var­för har som­li­ga prob­lem med föreställ­nin­gen om en per­son­lig Gud? Smith menar att anled­ning kan vara att “begrep­pet kan låta antropo­mor­fiskt [män­nisko­lik­nande]” ^[1]Smith, Hus­ton (2000) Why Reli­gion Mat­ters: The Fate of the Human Spir­it in an Age of Dis­be­lief, Harper­Collins, s. 222..

Antropomorfa skildringar av Gud i Bibeln

Albert Ein­stein och Spin­oza är kän­da för att ha avvisat tanken om en per­son­lig Gud, och då speciellt de ultra-antropo­mor­fa beskrivningar­na i det Gam­la tes­ta­mentet där Gud fram­ställs som en vredgad och nyck­full gam­mal man som brot­tas med Jakob och som inte lyckas köra ut fien­destyrko­r­na ur Juda. I den allmän­na kris­ten­domen är Gud — eller någon del av Gud — svår att skil­ja från män­niska då Han förekom­mer i män­skligt kött delak­tig i en sista måltid där han talar med folket för att därefter för­föl­jas och slut­li­gen kors­fäs­tas. Om det­ta är vad “per­son­lig” avs­er råder ingen tvekan om att Ein­stein, Spin­oza och deras efter­föl­jare samt föregån­gare har en poäng i deras motvil­ja mot tanken om en per­son­lig Gud. Ändå lös­er deras håll­ning inte prob­lemet. Det negerande uttryck­et “icke-per­son­lig” är öppet för mån­ga tolkningar, som alla är prob­lema­tiska. Till exem­pel påpekar prof. Antho­ny C. This­el­ton (1937-) att en icke-per­son­lig Gud nöd­vändigtvis är “okarak­täris­er­bar” ^[2](2002) A Con­cise Ency­clo­pe­dia of the This­el­ton, Antho­ny C Phi­los­o­phy of Reli­gion, Oneworld Pub­li­ca­tions, s. 292.; Han är “varken per­son­lig eller tran­scen­dent” ^[3]Ibid.; och om Gud inte är per­son­lig föl­jer att Han är amoralisk (likgiltig inför frå­gor om moral).

Där­för skulle män­niskan ha svårt att relat­era till Hon­om då Han inte skulle höra våra bön­er, inte ha vet­skap om vad vi före­tar oss och inte bry sig om det onda som hän­der i den­na värld.

Synen på Gud inom sunniislam

Fysik­ern prof. John D. Bar­row (1952-) skriv­er i Impos­si­bil­i­ty: The Lim­its of Sci­ence and the Sci­ence of Lim­its om två håll­ningar som är i lin­je med den sun­ni­tiska förståelsen av Guds attribut.

Först behand­lar Bar­row “neg­a­tiv teolo­gi” som ett exem­pel på en “besvärlig bal­anser­ing”. Det­ta är kor­rekt enligt sun­nimus­lim­s­ka lärde efter­som de anser att neg­a­tiv teolo­gi är en över­reak­tion av en annan ytterlighet där Gud knap­past är urskiljbar från en män­sklig jätte.

För det andra är Bar­row ock­så av upp­fat­tnin­gen att om Gud är oändlig hin­drar det inte oss från att förstå innebör­den av oänd­ligheten. Det­ta sam­man­fall­er ock­så med den sun­ni­tiska upp­fat­tnin­gen om att Guds attrib­ut är både bot­ten­lösa och begripli­ga efter­som de båda begrep­pen adresser­ar två skil­da, men likväl relat­er­ade, domän­er. Den ena domä­nen rör gränser­na för gudom­lig storhet och ädel­het, och det­ta är den bot­ten­lösa delen, medan den andra rör förståelsen av innebör­den av ett visst attrib­ut, vilket inte är omöjligt. Kort och gott kan vi förstå innebör­den av ett givet attrib­ut, men vi kan varken förstå verk­ligheten av dess karak­tär eller gränser­na för dess storhet.

John Bar­row ser, lik­som mån­ga andra forskare, ingen inkom­pat­i­bilitet mel­lan bety­delsen av oänd­ligheten och den män­skli­ga för­må­gan att förstå den­na innebörd. På sam­ma sätt ser han ingen mot­sät­tning mel­lan att se Gud som oändligt stor och den män­skli­ga för­må­gan att förstå vad “oändligt stor” betyder.

Avs­lut­ningsvis skriv­er han:

Det finns ett intres­sant his­toriskt exem­pel på den obekvä­ma bal­ans­gång som behövs för att spekulera kring den män­skli­ga föreställ­nings­för­må­gans gränser. Antikens filosofer och teologer käm­pade i deras strä­van att tala om begrepp som “Gud” och det upp­stod en tra­di­tion av “neg­a­tiv teolo­gi” som menade att Gud över­skrid­er alla beskrivningar. Han definier­ades i ter­mer av vad Han inte är: obe­griplig, atem­po­ral [inte relat­er­ad till tid] och så vidare. Man kan se att det­ta kan vara farlig mark, för även att häv­da att Gud är obe­griplig är att uttryc­ka ett fak­tum om Gud. Att säga att Gud är oändlig verkar vara ett sätt att säk­er­stäl­la att Han har över­män­skli­ga egen­skaper, men var­för kan vi inte förstå oänd­ligheter? De tal som vi använ­der för att räk­na med — 1, 2, 3, 4, 5… — är en oändlig sekvens men det gör dem knap­past obe­gripli­ga för oss. ^[4]Bar­row, John D. (1998) Impos­si­bil­i­ty: the Lim­its of Sci­ence and the Sci­ence of Lim­its, Oxford Uni­ver­si­ty Press, s. 191.

Två olika ting kan dela samma attribut

Den fram­stående islamiskt lärde Ibn Qayy­im al-Jawziyyah (1292–1350), som följde hans men­tor Ibn Taymiyyah (1263–1328), häv­dade att ett kat­e­goriskt avvisande av en per­son­lig Gud är resul­tatet av att hål­la fast vid en fal­sk pre­miss: förut­sät­tnin­gen att till­skri­va sam­ma attrib­ut till två oli­ka enheter nöd­vändigtvis ogiltig­gör de utmärkande dra­gen för var och en av dessa båda enheter ^[5]al-Jawziyyah, ibn al-Qay­im (2008) Taree­qul-Hijratain, utgiv­en av A’ala­mul Fawaid, Saudi­ara­bi­en, Vol. 2, s. 514–515.. Det­ta är dock ohåll­bart efter­som ett och sam­ma attrib­ut (t.ex. kun­skap) innebär oli­ka sak­er när de till­skrivs oli­ka enheter.

När vi säger att män­niskan är “intel­li­gent” och att även delfin­er är “intel­li­gen­ta” talar vi om sam­ma attrib­ut (intel­li­gens) men inte i sam­ma enhet efter­som det säger sig självt att män­niskor är radikalt annor­lun­da än delfin­er och vida över­stiger de senare i sin sofistik­er­ade form av medvetande.

Likaså när vi säger att Gud “vet” och att John “vet” hän­vis­ar vi språk­ligt till ett attrib­ut som kän­neteck­nar två skil­da verk­ligheter: Guds kun­skap är oändlig, allom­fat­tande, och per­fekt medan Johns kun­skap är ändlig, begrän­sad och brist­fäl­lig. Guds kun­skap härstam­mar inte från biokemiska process­er eller genetiskt nedärv­da mekanis­mer medan Johns kun­skap gör det.

Har Gud en identitet?

Så låt oss gå till bot­ten med frå­gan om Gud har en iden­titet. Den islamiska svaret är ett run­gande “ja”. Enligt Kora­nen är Gud den Mest Unike Ende (al-Wahid). Med “ende” avs­er vi att Han exis­ter­ar som en särskild odel­bar enhet och med “unik” menar vi att ingent­ing lik­nar Hon­om ^[6]Kora­nen: 42:11 då Han ensam räk­nas som den högs­ta arketypen, al-Math­alul A’lā ^[7]Kora­nen: 30:27 ^[8]Vis­sa över­sät­tningar av Kora­nen ger inte en exakt åter­givn­ing av frasen Math­alul A’laa, som i min bedömn­ing bäst över­sätts som “arketyp”.. Gud har en iden­titet som män­niskor kan relat­era till. Han har en iden­titet som gör Hon­om max­i­malt stor, moraliskt beun­drans­värt och max­i­malt värdig dyrkan ^[9]Ett annat mis­stag som begåtts inom klas­sisk teolo­gi (t.ex. Augusti­nus samt några okon­ven­tionel­la sek­ter bland mus­limer) skil­drar Gud som “oframkom­lig”. De som föres­lag­it det­ta attrib­ut avsåg inte … Fort­sätt läsa. Dessa övervä­gan­den är logiskt sam­man­hän­gande vilket Joshua Hoff­man och Gary S. Rosenkrantz förklarar:

Det tycks vara så att en moraliskt beun­drans­värd varelse är max­i­malt värd att dyrkas endast om det­ta väsen förstår dyrkan, till exem­pel bön­er för god häl­sa, eller önskan om gudom­lig för­lå­telse. Men efter­som Spin­ozas Gud nöd­vändigtvis sak­nar en enhetlig per­son­lighet, förstår den inte att svara till dyrkan… Där­för är en oper­son­lig varelse av den­na typ amoralisk [har inga moraliska attrib­ut som rättvisa och barmhär­tighet] och tycks inte vara lika värdig moralisk beun­dran. ^[10]Hoff­man, J. och Rosenkrantz, G. (2002) The Divine Attrib­ut­es, Black­well Pub­lish­ers, s. 35.

“För att vara religiöst till­gäng­lig”, säger Smith, “måste Gud lik­na oss på vis­sa sätt, annars kan vi inte relat­era till Hon­om. Men om Gud skulle lik­na oss för myck­et skulle Han inte framkalla den vörd­nad som krävs för dyrkan. Likhet och skill­nad är båda nöd­vändi­ga, och arbe­tar opti­malt till­sam­mans i kon­tra­punkt.” Gud kan lik­som män­niskan visa kär­lek, barmhär­tighet, vän­lighet, vis­dom och kun­skap men Guds attrib­ut, noter­ar Hus­ton, “över­skrid­er våra i oänd­lighet.” ^[11]Smith, Hus­ton (2000) Why Reli­gion Mat­ters: The Fate of the Human Spir­it in an Age of Dis­be­lief, Harper­Collins, Harper­Collins, s. 221–222. Det måste kon­stat­eras att Hus­ton inte har helt rätt. Från … Fort­sätt läsa

Käl­lor:
Dr. Ash-Shehri, Abdul­lah S. The Only Way Out: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius