Ursprunget av Guds namn — Allah

När de krigförande hed­ningar­na i Ara­bi­en angrep pro­feten Muhammed (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) och bad hon­om förk­lara Guds härstamn­ing besva­rades deras frå­ga med kapi­tel 112 i Koranen:
 

Säg: “Han är Gud — En, Gud, den Evige, den av skapelsen Oberoende, av vilken alla beror. Han har inte avlat och inte bliv­it avlad, och ingen finns som kan lik­nas vid Hon­om.” ^[1]Kora­nen: 112:1–4

Kapit­let 112 i Kora­nen — Den rena tron. (Mishari Rashid, 2007)

Guds egennamn

Kapit­let bör­jar med det mest dis­tink­ta attrib­ut­et vilket är Guds egen­namn. Guds “egen­namn” i islam — som den beröm­da ara­biska gram­matik­ern Sebawaih kallar “det mest kor­rek­ta nam­net av alla egen­namn” — är Allah. Enligt läran om språk, lingvis­tik, är ett egen­namn ett sub­stan­tiv som rep­re­sen­ter­ar en unik enhet. Allah är där­för ett namn som är reserver­at för den ende sanne Guden och ingen gudom eller enhet kan ta del av det uni­ka i just det­ta sub­stan­tiv. Ordet “gud” är däre­mot ett allmänt namn och inte ett egen­namn. I gram­matik används ter­men “allmänt namn” för att beskri­va en klass av enheter. Där­för är ordet gud — även om det skrivs med stor beg­yn­nelse­bok­stav — inte unikt. Vi kan bät­tre förstå nam­net Allah i mot­sats till Gud genom en enkel jäm­förelse. Nam­net Allah är kön­löst och har ingen plu­ral­form medan “gud” kan plu­ralis­eras (gudar), fem­i­nis­eras (gudin­na) och ver­salis­eras (Gud) för att und­vi­ka förväxling med lägre fal­s­ka “gudar”.

Absolut unikhet

Det andra grundläg­gande attrib­ut­et är Ahad som bety­der “den Ende” och därigenom under­stryk­er Allahs abso­lu­ta unikhet och sin­gu­lar­itet. Det tred­je utmärkande attrib­ut­et är as-Samad som unge­fär bety­der ”Den som är helt oberoende, per­fekt, och självförsör­jande”. Där­för är all exis­tens beroende av Hon­om efter­som Han är fri från alla behov, inklu­sive behovet av att ha avkom­ma eller härkomst, det vill säga Han har inte avlat och inte heller är Han avlad, och därav svaret på hed­ningar­nas frå­gan ovan. as-Samad avs­er ock­så den som inte är ihålig ^[2]Al-Andalusi, Abi-Hayaan (2001) Tafsir al-Bahrul Muhīt, Dar-ul-Kut­bu il-Ilmiyah, Vol. 8, s. 530.. Det­ta innebär att Han är oförstör­bar efter­som alla ska­pade enheter är ihåli­ga med hän­syn till deras beroende eller brist på självförsör­jn­ing. Alla ska­pade enheter är i sig förgäng­li­ga. Joshua Hoff­man och Gary S. Rosenkrantz förk­larar vidare:

Att säga att en varelse är oförstör­bar är att säga att den har sina ful­lkom­ligheter nöd­vändigt eller huvud­sak­ligt. Med andra ord, den är per­fekt i vilken sorts värld den än exis­ter­ar. Uppen­barli­gen är ett sådant varande större än ett som är förgäng­ligt, det vill säga som kan miss­ly­ckas med en ful­lkom­lighet… Som vi har sett innebär max­i­mal storhet oförgäng­lighet [att aldrig upphöra att exis­tera]. Så, nöd­vändigtvis, om Gud finns, då är Han oförgäng­lig. ^[3]Hoff­man, J. och Rosenkrantz, G. (2002) The Divine Attrib­ut­es, Black­well Pub­lish­ers, s. 18–19, 107.

Allmän negation

Kapit­let avs­lu­tas med en allmän nega­tion som diskval­i­fi­cer­ar alla fal­s­ka gudar då Han (Allah) inte har någon motsvarighet, rival eller mot­part av något slag.

En avgörande egen­skap för allmän nega­tion är dess kor­thet och allmängiltighet. Ett exem­pel på använd­nin­gen av allmän nega­tion är den sista versen i kapi­tel 112:

Och ingen finns som kan lik­nas vid Honom.

Och den elfte versen i kapi­tel 42:

Ingent­ing är som Han — Han som hör allt, ser allt.

När vi bekräf­tar Allahs per­fek­tion bör vi ock­så utveck­la vår bekräf­telse av de per­fek­ta attribut­en och speci­fi­cera dem. Verser­na 22–24 från kapi­tel 59 ger ett exempel:

Han är Gud; ingen gudom finns utom Han! Han kän­ner allt det som är dolt för män­niskor lik­som det som de kan bevit­tna — Han, den Nåderike, den Barmhär­tige. Han är Gud; ingen gudom finns utom Han, Konun­gen, den Helige, Han [som skänker] fred, Han som [väck­er och vid­mak­thåller] tron, Han som vakar [över uppen­barelsen], den Mäk­tige, Han som betvin­gar och återup­prät­tar, Han vars storhet [ingen kan fat­ta]! Stor är Gud i Sin härlighet, fjär­ran från allt som [män­niskor] vill sät­ta vid Hans sida! Han är Gud, Ska­paren, som är upphovet till allt och som ger allt dess slut­li­ga form. Hans är ful­lkom­lighetens skö­na namn; allt och alla i him­lar­na och på jor­den pris­ar Hon­om — Han är den Allsmäk­tige, den Vise. Han är den Barmhär­tige, den Mest Com­pas­sioante. Han är Allah, det finns ingen gud utom Han, Konun­gen, den Helige, den Ende fri från alla defek­ter, Givaren av säk­er­het, Watch­er Sina varelser, den Allsmäk­tige, den Com­peller, den hög­ste. Långt är Allah över vad de associer­ar som part­ners med Hon­om. Han är Allah, Ska­paren, upphovs­man, Design­er. Hon­om till­hör de bäs­ta nam­nen. Allt som är i him­lar­na och på jor­den pris­ar Hon­om. Och Han är den Allsmäk­tige, den Allvise.

“Allmän nega­tion” och “utveck­lad bekräf­telse” är två vik­ti­ga begrepp i islam. Det förs­ta förnekar alla fal­s­ka attrib­ut och bris­ter och det senare är en bekräf­telse av attribut­en som uttrycks i Kora­nen eller sun­nah.

Negativ teologi

Andra reli­gion­er har fal­lit offer för neg­a­tiv teolo­gi, att beskri­va Gud i ter­mer av vad Han inte är snarare än vad Han verk­li­gen är. I neg­a­tiv teolo­gi utar­be­tar teolo­gen eller filosofen en nega­tion och gen­er­alis­er­ar (eller und­viker helt) en bekräf­telse. Bara för att ge en anty­dan om den­na ändlösa uppgift skulle en teolog säga något i stil med “Gud är inte en sten”, “inte ett objekt”, “inte uni­ver­sum”, “inte en män­niska”, “inte naturen”… och efter­som Gud är oändligt unik kom­mer lis­tan med nega­tion­er ock­så att fort­sät­ta i oändlighet.

Läran om neg­a­tiv teolo­gi kan således inte till­han­dahål­la en defin­i­tiv förståelse av Guds attribut.

Alexan­der Waugh (1963-) berät­tar om Thomas av Aquino (1225–1274):

Thomas av Aquino, den krist­na teolo­gins arkitekt, begick sam­ma mis­stag. Det Nya Tes­ta­mentet, som innehåller flera mot­sät­tningar om Guds iden­titet, tvin­gade Aquinos till att iter­era: ‘Vi kan inte veta vad Gud är, utan bara vad Han inte är, så vi måste fun­dera på vilket sätt Han inte är snarare än på vilket sätt Han är.’ ^[4] Waugh, Alexan­der (2003) God. Review, s. 249.

Efter­som det är omöjligt att för­li­ta sig till för­nuftet för att med säk­ert veta vad Gud inte är, blir neg­a­tiv teolo­gi ound­vikli­gen en god­ty­ck­lig och över­driv­et tid­skrä­vande uppgift. Begrun­da exem­pelvis Dou­glas Clydes (1877–1948) mödosam­ma def­i­n­i­tion av Gud:

Inget fysiskt ting, organ­isk eller oor­gan­isk, är Gud. Inte heller är sum­man av alla fysiska ting är Gud. Med andra ord, vad vi menar med begrep­pet “Gud” är något annat än var­je fysiskt ting, oavsett var för sig eller alla till­sam­mans, som det fysiska uni­ver­sum. Varken “mitt verk­li­ga jag” eller “mitt ful­lkom­li­ga jag” är Gud. Men Gud kan relat­era till mig då Gud är Gud och jag är jag… Ingen annan män­niska, his­torisk eller nuti­da, är Gud. Inte heller är alla män­niskor, dåti­da, nuti­da eller framti­da till­sam­mans som “män­sk­ligheten” Gud. Män­sk­ligheten ska tjä­nas, inte dyrkas, det är inte ens nöd­vändigt att den lyds. Vidare är hela män­sk­ligheten till­sam­mans beroende av något Annat. Ingen tanke i män­niskans sinne är Gud. Inte ens en tanke om Gud är Gud, inte mer än en hun­grande mans tanke om bröd. Inget ide­al eller någon abstrak­tion är Gud. Inte heller är alla män­skli­ga ide­al Gud. ^[5]Mac­in­tosh, D. Clyde (1926) The Mean­ing of God in Mod­ern Reli­gion, The Jour­nal of Reli­gion, Vol. 6, nr 5. s. 457–458.

Den­na def­i­n­i­tion är myck­et omständlig och lis­tan över nega­tion­er kan fort­sät­ta för evigt.

Islams beskrivning av Gud är enkel och precis

Den islamiska formeln för allmän nega­tion säger däre­mot kort och koncist:

Och ingen finns som kan lik­nas vid Hon­om. ^[6]Kora­nen 112:4

Ingent­ing är som Han — Han som hör allt, ser allt. ^[7]Kora­nen 42:11

Käl­lor:
Dr. Ash-Shehri, Abdul­lah S. The Only Way Out: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius