Människans plats i tillvaron

Adel Ryyan läs­er kapit­let an-Nas (Män­niskan) ur Kora­nen. (Se Kora­nens Bud­skap för förklaring)

Det män­skli­ga sin­nets moraliska kapacitet kan bara förverk­li­gas i en värld där val måste göras och där intellek­tuel­la ansträngningar krävs för att lösa prob­lem, kän­na igen ledtrå­dar och utfors­ka bevis för att så småningom nå en slut­sats. Det­ta hade inte var­it möjligt om vi levt i en full­ständigt per­fekt värld; en värld där allt­ing är så kon­struer­at, så begripligt, så enhetligt och så rel­e­vant att ingent­ing undgår förståelse eller i de min­s­ta trot­sar en män­sklig förk­lar­ing. Är det den­na extrema ver­sion av design som evo­lu­tionära ateis­ter vill se för att erkän­na en For­m­gi­vares exis­tens? För mån­ga ateis­ter är svaret jakande då de utveck­lat en ten­dens till att anmär­ka mot allt som tyder på design ^[1]Ateis­ten Carl Sagan ger ett exem­pel. Även om han upprik­tigt medger att “det säk­ert finns en hel del av ord­ning i uni­ver­sum”, är hans argu­ment baser­at på kaos som att “galax­ers cen­trum … Fort­sätt läsa.

Ateistens problem

Prob­lemet med en typisk ateist är inte att uni­ver­sum sak­nar till­räck­li­ga bevis för design. Snarare är hans prob­lem att han själv sak­nar det som rik­tar hans upp­märk­samhet mot bevisen. För den troende finns det mån­ga bevis för skapelse och för max­i­malt moraliskt värde och vad som åter­står är ovid­kom­mande detal­jer. Att en stjär­na imploder­ar ute i rym­den för att bli ett svart hål kan vara en teol­o­giskt obe­griplig detalj, men på sam­ma gång, talar det­ta fak­tum heller inte för ateism.

Ateis­ten skulle däre­mot ta upp sådana till synes irrel­e­van­ta och god­ty­ck­li­ga exem­pel för att drama­tis­era den kao­tiska aspek­ten. Den enda skill­naden, om än djupt avgörande, är att medan troende är känsli­ga för vad som är direkt menings­fullt och begripligt är ateis­ter, tvär­tom, överkänsli­ga mot vad de ser som till synes meningslöst i förhål­lande till den omedel­bara män­niskans till­stånd. Att ateis­ter är blin­da inför teck­en på design är inte vårt fel och inte heller är det desig­nen eller Design­erns fel.

Människans plats mellan galaxer och molekyler

Det finns en trend till att väga värdet av män­skligt liv mot vår ringa stor­lek och läge i det­ta vid­sträck­ta kos­mos. Som­li­ga tror att det finns ett sam­band mel­lan hur liten män­niskan är och det bru­ta­la fak­tum att hon exis­ter­ar i ett så stort universum.

För de som hyser den­na mening är tolkningar av livet och kos­mos med män­niskan som utgångspunkt eller ref­er­ens rent öns­ketänkande. Men låt oss inte ryckas med här då stor­lek inte har något att säga om san­nin­gens värde eller innebör­den av moral. Att en ele­fant är tusen gånger större än en insekt bety­der inte att ele­fan­ter är “vik­ti­gare” än myror. Rättvisa och ärlighet är bra efter­som de är bra och inte för att de är en mil­jard gånger tyn­gre eller större än objek­tet vi jäm­för med.

De lärori­ka orden från fysik­ern prof. Lud­vig Tren­chard More är här myck­et relevanta:

En him­mels­glob från den mus­lim­s­ka världen anno 1630 som vis­ar al-Jauzā (Betel­geuse) och Ori­ons bälte.

Vi ombeds av astronomer att se på jor­den som en obe­ty­dlig prick och att skäm­mas över att betrak­ta oss själ­va som vik­ti­ga efter­som Betel­geuse ^[2]Betel­geuse [ˈbeːtɛlˌjøːs] (α Ori, α Ori­o­n­is, Alfa Ori­o­n­is) är en super­jätte i stjärn­bilden Ori­on. Sett från jor­den räk­nas den som den 10:e starkast lysande stjär­nan, även om det … Fort­sätt läsa min­sann är enormt myck­et större och rusar genom rym­den i en våld­sam hastighet. Men om Betel­geuse var en miljon gånger större än den nu är, vad spelar det för roll? Så länge den­na lil­la jord ensam innehåller män­niskan med hennes tankekraft, och Betel­geuse inte gör det, är jor­dens värde ojäm­förligt myck­et större. Hon är fort­farande den dominerande fak­torn i uni­ver­sum medan Betel­geuse inte har större vikt än någon annan mate­ria. ^[3]Moore, Louis T. (1925) Dog­men om Evo­lu­tion, Prince­ton Uni­ver­si­ty Press, s. 243.

“Vi får inte under­skat­ta bety­delsen av hennes (män­niskans) kroppsstruk­tur”, säger Dar­win ^[4]Dar­win, Charles (2004) The Descent of Man, Pen­guin Clas­sics, s. 68.. Enligt Kora­nen är män­niskan ska­pad i bäs­ta möjli­ga taqwīm, som bety­der skepnad:

Vi har san­nerli­gen ska­p­at män­niskan i den bäs­ta skep­nad. ^[5]Kora­nen 95:4

Men begrän­sar versen, som det kan tyckas, den gudom­lig ska­parkraften? Ska vi förstå att Gud inte hade kun­nat ska­pa oss i en form bät­tre än den vi nu har? Ur en islamisk syn­vinkel är svaret självk­lart nekande och det finns en förk­lar­ing. Mot bak­grund av andra vers­er är det superla­ti­va adjek­tivet “bäs­ta” rel­a­tivt (om än ej i abso­lut mening) samt beroende av andra sam­man­hang och bör där­för inte göra anspråk på att vara en övre gräns för Guds ska­pande kraft ^[6]Fyra århun­draden före Got­tfried Leib­niz (1646–1716 e. Kr.) häv­dade Abu-Hamid Al-Ghaz­a­li (1058–1111 e. Kr.) att vårt uni­ver­sum är det bäs­ta tänkbara som Gud kunde ha ska­p­at och att om det inte … Fort­sätt läsa.

Människans kropp passar för ett liv på jorden

Vi kan förstå det­ta i ljuset av det kos­mol­o­giska argu­mentet som säger att uni­ver­sum fin­juster­ats på ett sätt som är lämpligt för att män­skligt liv skall kun­na fro­das. Det­ta kräver ock­så att den andra sidan av ekva­tio­nen pas­sar in: att den män­skli­ga arten kan leva i ett sådant uni­ver­sum. I versen ovan här­rör ordet taqwīm från roten qouam som i förs­ta hand beteck­nar två bety­delser: att kor­rig­era och sät­ta upp eller att stäl­la upprätt. Sålun­da är nom­i­nal­frasen “bäs­ta taqwīm” av avgörande bety­delse då den beteck­nar hur egen­skaper­na i den män­skli­ga krop­pen är förutbestäm­da i förhål­lande till egen­skaper­na i den värld de exis­ter­ar i. Det­ta har biokemis­ten dr. Lawrence Hen­der­son (1878–1942) observerat:

Miljöns lämp­lighet är en del av ett ömse­sidigt förhål­lande där organ­is­mens lämp­lighet är det andra. Den­na rela­tion är ömse­sidig; den ena lämp­ligheten är inte min­dre vik­tig än den andra ^[7]Hen­der­son, Lawrence J. (1913) The Fit­ness of the Envi­ron­ment, Macmil­lan, New York, s. 271..

För att förstå hur vik­tig den­na punkt är vän­der vi oss till fysik­ern prof. John D. Bar­rows (1952-) båda böck­er The Anthrop­ic Cos­mo­log­i­cal Prin­ci­ple ^[8]Skriv­en till­sam­mans med Frank J. Tipler. och The Art­ful Uni­verse Bar­row i vil­ka han menar att efter­som våra krop­par “består av ett stort antal atom­er och molekyler, som hålls sam­man av ett nätverk av intraatomiska band”, hotas vi av grav­i­ta­tio­nens obal­anser­ade kraft. Om vi med vår nuvarande struk­tur hade “plac­er­ats på en för stor plan­et”, häv­dar Bar­row, hade “vi krossats av grav­i­ta­tio­nens överväldigande styr­ka” ^[9]Bar­row, John D. (2005) The Art­ful Uni­verse, Cam­bridge Uni­ver­si­ty Press, s. 63.. Det­ta innebär att den män­skli­ga krop­pens struk­tur (taqwīm), vilket antyds i Kora­nen, är den “bäst” ^[10]Kora­nen 95:4 läm­pade för att exis­tera på en plan­et med rätt stor­lek och grav­i­ta­tion som jor­den. Ett av de förs­ta sto­ra verken om den vik­ti­ga rela­tio­nen mel­lan form och grav­i­ta­tion är prof. D’Ar­cy W. Thomp­sons (1860–1948) On Growth and Form där han försök­er förk­lara hur de “fysiska krafter­na direkt och omedel­bart påverkar organ­is­mer­nas form när de väx­er” ^[11]Gould, S. (1971) D’Ar­cy Thomp­son and the Sci­ence of Form. New Lit­er­ary His­to­ry, vol. 2, nr 2, Form and Its Alter­na­tives, (vin­ter), s.229–258..

En annan föreställ­ning som Bar­row näm­n­er är vår stor­lek i förhål­lande till andra objek­ts stor­lek. På en log­a­r­it­misk skala över de vik­ti­gaste struk­tur­erna i uni­ver­sum tycks män­niskan “befinna sig mitt emel­lan rym­dens inter­galak­tiska storhet och det sub­atomära mikrokos­mos av ele­men­tarpar­tik­lar inom atom­er­na i våra krop­par” ^[12]Ibid. s. 56–57., kon­stat­er­ar Bar­row. Det­ta innebär att inom den större plat­sen i till­varon intar män­niskan en “unik plats för obser­va­tion” i förhål­lande till andra objek­ts stor­lek i det kos­miska inven­ta­ri­et. En “unik plats för obser­va­tion” innebär att män­niskan åtnjuter priv­i­legi­et att kun­na upp­skat­ta verk­ligheten ur ett per­spek­tiv som är lika långt från två ytterligheter: det makrokos­miska och det mikrokos­miska ^[13]I sin Illu­sio­nen om Gud säger Richard Dawkins, trots hans ateis­tiska åsik­ter, att vi över­lever i en “mel­lan­värld där föremål som bety­der något för vår över­lev­nad varken är myck­et sto­ra … Fort­sätt läsa. I ett under­strykande av det­ta vik­ti­ga fak­tum kon­stat­er­ar prof. Mar­tin Rees (1942-) att:

Vi befinner oss mel­lan atom­er­na och stjärnor­na… Vi rör oss i kos­mos och i mikrovärlden — inter­mediära i stor­lek mel­lan solen, en mil­jard meter i diam­e­ter, och en molekyl av en mil­jard­dels meter. Det är ingen slump att naturen når sin max­i­mala kom­plex­itet i den­na mel­lan­lig­gande skala: något större, om det var på en beboelig plan­et, skulle krossas av grav­i­ta­tio­nen ^[14]Rees, Mar­tin (2000) Just Six Num­bers: The Deep Forces that Shape the Uni­verse, s. 6–7..

En unik plats för observation

Det­ta uni­ka per­spek­tiv maximer­ar rike­domen i män­skans upplevelser och exponer­ar ögat för ett brett spek­trum av gudom­li­ga ayāt (teck­en). Utan den­na “uni­ka plats för obser­va­tion” som näs­tan plac­er­ar oss i mit­ten av alla skeen­den hade vi var­it tvungna att observera uni­ver­sum från ett smalt enkel­rik­tad per­spek­tiv. Det uni­ka kos­miska podi­um som vi står på är ingen tillfäl­lighet. Snarare har det ska­p­ats för att vi skall kun­na observera så mån­ga teck­en i skapelsen som möjligt, vilket nämns i Koranen:

Vi skall visa dem Våra teck­en vid horison­ten och inom dem själ­va, ända till dess [uppen­barelsens] san­ning står klar för dem! Är det inte nog för dem [att veta] att din Herre är vit­tne till allt som sker? ^[15]Kora­nen 41:53

Det antro­piska kos­mol­o­giska argu­mentet ^[16]Den antro­piska principen är, inom kos­molo­gi, fysik och filosofi, idén att vis­sa av uni­ver­sums naturla­gar och slump­mäs­si­ga egen­skaper strax efter big bang kan härledas till män­niskans upp­komst … Fort­sätt läsa kan ytterli­gare för­fi­na vår förståelse, för om våra fysiska egen­skaper hade var­it annor­lun­da hade uni­ver­sum inte var­it bebott av uni­ka obser­vatör­er som oss. Och om uni­ver­sums egen­skaper var­it annor­lun­da hade det var­it ogästvän­ligt både för män­skligt liv och för menings­full män­sklig aktivitet. Kora­nen bekräf­tar den vita­la kom­pat­i­biliteten mel­lan män­skligt liv och kos­mos egen­skaper i föl­jande vers:

Det är Gud som har ska­p­at him­lar­na och jor­den och allt däremel­lan under sex dagar och som tronar [över skapelsen] i Sin all­mak­ts härlighet. Ni har ingen besky­d­dare utom Hon­om och ingen som kan tala till er för­mån — vill ni inte tän­ka över det­ta? Han styr skapelsens ord­ning, från det högs­ta till det lägs­ta, och till sist stiger allt upp till Hon­om under en Dag vars längd, så som ni räk­nar, är tusen år. Det är Han som kän­ner allt det som är dolt för män­niskor och det som de kan bevit­tna, den Allsmäk­tige, den Barmhär­tige, som åt allt vad Han ska­par ger en ful­län­dad [form]. Först ska­par Han män­niskan av lera; därefter låter Han hennes avkom­ma avlas av en droppe av en oansen­lig vät­s­ka; därefter for­mar Han henne och andas in i henne något av Sin ande och skänker henne hörsel och syn samt för­må­gan att kän­na och förstå. Men ni vis­ar säl­lan tack­samhet! ^[17]Kora­nen 32:4–9

Alla grundläg­gande fysikaliska egen­skaper i uni­ver­sum samverkar för att tillå­ta exis­tensen och kon­ti­nu­iteten av liv på vår plan­et. Det är ock­så uppen­bart att uni­ver­sum utfor­mats på ett sådant sätt att varelser som oss skall kun­na framträ­da och observera både den ord­ning som finns i kos­mos och vår uni­ka ställ­ning bland andra arter. Dr. Lawrence Hen­der­son (1878–1942) skriv­er i Fit­ness of The Envi­ron­ment:

Mate­riens egen­skaper och den kos­miska evo­lu­tio­nen ses numera som intimt sam­mankop­plade med den levande varelsens struk­tur och verk­samhet. De blir där­för myck­et vik­ti­gare i biolo­gi än vad som tidi­gare antag­its. För utveck­ling­sprocessen, både den kos­miska och den ekol­o­gisk, är en, och biolo­gen kan nu med rät­ta betrak­ta uni­ver­sum som bio­cen­trisk i dess verk­li­ga väsen ^[18]Hen­der­son, Lawrence J. (1913) The Fit­ness of The Envi­ron­ment. Macmil­lan, New York, s. 312..

Att exis­tera i ett funger­ade uni­ver­sum är en stor ynnest. Guds ynnes­tar är anti­n­gen dhāhi­rah (yttre och sed­da) eller bāti­nah (inre och osed­da). Det­ta är en omfat­tande kat­e­goris­er­ing av allt som främ­jar den män­skli­ga artens väl­befinnande. Ingent­ing har utelämnats.

Inser ni inte att Gud har låtit allt det som him­lar­na rym­mer och det som jor­den bär tjä­na er och att Han har över­hopat er med Sina gåvor både i det yttre och det inre? Men det finns de som tvis­tar om Gud utan vare sig kun­skap eller vägled­ning och utan [att lysas av] uppen­barelsens ljus. ^[19]Kora­nen 31:20

Gud kan även skapa andra intelligenta varelser

På andra platser i Kora­nen får vi veta att män­niskan inte är den enda möjli­ga for­men av intel­li­gent liv. Flera vers­er uppger att Gud är fullt kapa­bel till att ersät­ta män­niskan med en ny form av skapelse:

Om Han så vill, skall Han låta er gå under och sät­ta ett nytt släk­te [i ert ställe]. ^[20]Kora­nen 35:16

Kan du inte se att Gud har ska­p­at him­lar­na och jor­den i enlighet med en plan och ett syfte? Om Han så vill, skall Han låta er gå under och sät­ta ett nytt släk­te [i ert ställe]. ^[21]Kora­nen 14:19

Om Han ville, kunde Han låta er, män­niskor, försvin­na och låta ett nytt släk­te upp­stå. Gud har makt att göra det­ta. ^[22]Kora­nen 4:133

Det finns obe­grän­sade möj­ligheter i Guds ska­pande kraft. I en annan vers får vi veta att Gud är fullt kapa­bel att för­vand­la oss till en form av skapelse bor­tom vår fantasi:

Vi har bestämt att döden skall vara er föl­jes­la­gare; och ingent­ing hin­drar Oss att i ert ställe sät­ta sådana som lik­nar er och att låta er upp­stå i en för er okänd form. ^[23]Kora­nen 56:60–61

Käl­la:
Dr. Ash-Shehri, Abdul­lah S. The Only Way Out: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius