Mys­ti­cism

Mysti­cism är ett uttryck av förenin­gen mel­lan män­niska och gud och att män­niskans huvud­sak­li­ga mål i livet är att försö­ka nå den­na fören­ing. Den grekiske filosofen Pla­to fram­lade den­na tanke i Sym­po­sium i vilken han beskriv­er hur män­niskans själ kan ”klät­tra” längs en andlig stege tills den slut­li­gen åter blir ett med Gud ^[1]Col­liers Ency­clo­pe­dia, vol. 17, s. 114. Grun­den för den­na tro är att män­niskan är en del av Gud och att hon har fängs­lats i den jordiska världen där den fysiska krop­pen över­skyler själen. Föl­jak­tli­gen avs­es att själen är gudom­lig och att den del av Gud som är fånge i den­na värld måste frigöra sig för att åter­före­nas med Honom.

 
Det finns även mus­lim­s­ka sek­ter som har före­språkat den­na lära. Tra­di­tionellt sett har de kallats för sufi­er och deras lära för sufism. På sven­s­ka är benämnin­gen mys­ti­cism. Grun­den är den­sam­ma som de grekiska mys­tik­er­nas: män­niskans själ är gudom­lig och före­nas med Gud genom andli­ga övningar. Vis­sa sufi-grup­per har utveck­lats till kul­ter kallade tarīqah (väg). Var­je kult har nam­n­giv­its efter dess grun­dare, eller den per­son som antag­its vara grun­daren, och var­je kult har haft dess utmärkande spir­ituel­la övningar som medlem­mar­na föl­jer strikt.

De fles­ta sufikul­ter lär att utö­varen genom spir­ituel­la och fysiska övningar blir till ett med Gud. Den­na fören­ing kallas på ara­biska för fanā, och kan över­sät­tas som ”upplös­ning” ^[2]Ihyā ‘Ulūm ad-Dīn, vol. 4, s. 212, eller wusūl som bety­der ”att anlän­da”. Islams lärde har avvisat tron på en fören­ing med Gud.

Under det nionde århun­dradet menade en sufi­er vid namn al-Hal­lāj (858–922) att han var Gud. Han för­fat­tande bland annat boken Kitāb at-Tawasīn i vilken hand menade:

Om du inte känns vid Gud, känn då åtmin­stone vid Hans teck­en. Jag är den slut­li­ga abso­lu­ta san­nin­gen där­för att genom san­nin­gen är jag evig san­ning. Mina vän­ner och lärare är Iblīs ^[3]Ara­biska för Satan. och Farao. Djävulen hotades med Hel­vete­selden men trots det medgav han inte något mel­lan sig själv och Gud. Även om jag bräcks om livet och kors­fäst samt mina hän­der och föt­ter skärs av tar jag inte till­ba­ka [det jag har sagt]. ^[4]Idea of Per­son­al­i­ty, s. 32

Ibn ‘Arabī (d. 1240) tog förenin­gen med Gud ännu ett steg genom att påstå att enbart Gud exis­ter­ar. I ett av hans verk skrev han:

Äras Den som fick sak­er och ting till att exis­tera medan Han sam­tidigt var deras essens. ^[5]al-Futūhāt al-Makkiyyah, vol. 2, s. 604

Han är det syn­li­gas essens och Han är det doldas essens medan Han syns. Den som ser Hon­om är ingen annan än Han och ingen är dold för Hon­om där­för att Han syns för Hon­om själv medan Han är dold. ^[6]Fusūs al-Hikam, vol. 1, s. 77

Den­na lära kallas för wah­dat­ul-wujūd (exis­tensens enande) och har bliv­it pop­ulär bland sufiord­nar i den mus­lim­s­ka världen.

Käl­la:
Dr. Bilal Philips, Did God Become Man? Uni­ver­si­ty of Wales