Lagens hantlangare har överraskat ett sällskap damer som dricker kaffe och spelar kort, och nu ska allt undan på en gång. En kvinna bär bort hela bordet, så att mjölken och spelkorten far åt alla håll. En annan sörplar i sig den sista skvätten och är på väg ut ur rummet med brickan. Den vitklädda med hatten ser ut att vilja uppehålla männen. Kvinnan i den gröna klänningen försöker gömma kaffekannan i sina kläder. På kakelugnens hylla står kaffekvarnen kvar.

Bilden heter Kaffebeslaget och är Martin Rudolf Helands akvatint efter Pehr Nordquists målning från 1799. Samma år hade kaffet förbjudits i Sverige för fjärde gången.11Martin Rudolf Heland, Kaffebeslaget, akvatint efter Pehr Nordquists målning från 1799, Stadsmuseet i Stockholm (SSM 108190). Bilden och museets beskrivning finns på Stockholmskällan; detaljerna följer Stockholmskällans lektion »Tolka en bild«.

Vad kaffet kostade#

Fem gånger mellan 1756 och 1823 förbjöd Sverige kaffet.22Smålands museum, kaffekanna M 66096, DigitaltMuseum, som räknar tiden 1756–1769 som ett enda förbud och därefter anger förbuden 1794–1796, 1799–1802 och 1817–1823. Räknas 1766 års importförbud för sig blir förbuden fem; se Knutsson och Hodacs, »When coffee was banned: strategies of labour and leisure among Stockholm’s poor women, 1794–1796 and 1799–1802«, Scandinavian Economic History Review 71:2, s. 176–198. Skälen var ekonomiska. Rikets hushållning gick ut på att föra in så lite och föra ut så mycket som möjligt, och överflödsförordningarna riktade sig mot lyxvaror som inte kunde framställas av inhemska råvaror. Dit hörde kaffet.33Stockholmskällan, lärarhandledningen »Kaffeförbud på 1700-talet«. Vid 1756 års riksdag tillkom ett skäl av annat slag: det var bondeståndet som drev igenom förbudet, enligt Smålands museum »som hämnd mot att husbehovsbränningen av brännvin hade förbjudits«.44Smålands museum, kaffekanna M 66096 (DigitaltMuseum). Straffet var böter.

Förbudet föll alla fem gångerna. I dag hör Sverige till de länder där man dricker mest kaffe i världen. Nästan åtta av tio svenskar uppger att de dricker kaffe regelbundet.55Löfbergs, Kafferapporten 2024: i en undersökning som Kantar Sifo gjorde på företagets uppdrag, med över 3 000 svarande, uppgav 79 procent att de dricker kaffe regelbundet.

Anklagelsen mot kaffet löd att det var dyrt. Vad drycken i sig var behövde ingen ta ställning till. Den svårare frågan – vem som får kalla en sak förbjuden, och på vilken grund – hade ställts två och ett halvt sekel tidigare, i en annan stad. Där prövades den som en rättssak.

Mecka, år 917#

År 917 efter hijra, det vill säga 1511, var Khāʾir Beg muḥtasib i Mecka – ämbetsmannen med tillsyn över marknaden och den allmänna ordningen – under mamluksultanatet i Kairo. Kaffet hade kommit från Jemen under 1400-talet. Nu drack man det i staden och samlades kring det, och Khāʾir Beg kallade samman stadens rättslärda för att få saken prövad.66Förloppet återges efter Ralph S. Hattox, Coffee and Coffeehouses: The Origins of a Social Beverage in the Medieval Near East (University of Washington Press 1985), kap. 3. Huvudkällan är ʿAbd al-Qādir al-Jazīrīs skrift ʿUmdat al-ṣafwa fī ḥill al-qahwa från 1500-talet.

Så som Ralph S. Hattox skildrar förloppet hade det formen av en rättegång. Två frågor låg på bordet: är drycken i sig tillåten, och är sammankomsterna kring den tillåtna? Som vittnen hördes två läkare, bröderna al-Kāzarūnī, som intygade att kaffet var skadligt för kroppens balans – »kallt och torrt« i den tidens läkekonst. Några av de närvarande vittnade om att drycken hade påverkat deras sinnen. En jurist som invände blev enligt Hattox hårt tillrättavisad. De församlade förklarade kaffet förbjudet, och Khāʾir Beg lät utropa att det inte fick säljas eller drickas, vare sig offentligt eller enskilt. Kaffe brändes. Människor pryglades.

Protokollet sändes till Kairo med begäran om ett allmänt förbud. I sitt svar ogillade också sultanen sammankomsterna, men drycken förbjöd han inte. Snart dracks kaffet öppet igen, och inom ett år hade Khāʾir Beg förlorat sitt ämbete. Tvisten fortsatte sedan i ett sekel, och den slutade med att drycken förblev tillåten.

En ämbetsman hade förklarat kaffet ḥarām, förbjudet. Stadens jurister hade sagt det med honom, och ändå stod sig förbudet inte ett år.

Den som vill förbjuda#

Man väntar sig att en religiös lag utgår från misstro. Den här utgår från det motsatta. »Mycket som ej är förbjudet är ej därför tillåtet«, heter det i en replik hos Topelius,77Zacharias Topelius, Stjärnornas kungabarn. och så tänker man sig gärna de rättslärda: först förbudet, sedan undantagen. Hattox nämner deras utgångspunkt vid dess arabiska namn, al-ibāḥa al-aṣliyya, den ursprungliga tillåtenheten. Det som jorden bär är tillåtet tills det visas vara förbjudet.

Bevisbördan låg därmed på den som ville förbjuda, och det fanns bara två saker att belägga: att drycken berusar eller att den skadar. Därför kallades läkarna, och därför fick de närvarande vittna om hur drycken hade verkat på dem. I Mecka godtogs vittnesmålen. Längre räckte de inte. Att kaffet skulle uppfylla någon av rättsskolornas bestämningar av berusning var enligt Hattox så gott som omöjligt att hävda.88Hattox, Coffee and Coffeehouses, om juristernas utgångspunkt i den ursprungliga tillåtenheten och om rättsskolornas bestämningar av berusning.

Regeln var äldre än tvisten. Ibn Taymiyya, som dog 1328 och aldrig yttrade sig om kaffe, formulerar den i ett svar som gäller rent och orent:

Vet att grundregeln för alla ting som finns, av alla slag och med alla skilda egenskaper, är att de är tillåtna för människan utan inskränkning, och att de är rena, så att det inte är förbjudet att bära dem, hantera dem eller röra vid dem. Detta är ett sammanfattande ord, en allmän sats och en förträfflig regel, till stor nytta och rik välsignelse. Till den tar de lagkunniga sin tillflykt i fråga om oräkneliga handlingar och allt nytt som människor ställs inför.99Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 21:535. Frågan han besvarar gäller vad som är rent och orent, inte någon dryck. Översättningarna från arabiska är gjorda för den här texten.

Kaffet var en sådan nyhet. Ibn Taymiyya säger sig inte känna till att någon av de tidigare lärda har menat annat än att »det som inget belägg förbjuder är fritt och ohindrat«, och han tror att somliga har uppgett att de lärda är eniga om saken. Undantaget står i samma svar: de onda tingen, al-khabāʾith, är förbjudna för det fördärv de vållar människan.1010Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 21:538 (de tidigare lärda) och 21:535–536 (undantaget). I enskilda kapitel har grunden prövats för sig; al-Nawawī återger till exempel en mening inom sin skola att grunden för djur är förbud (al-Majmūʿ 9:24). Skadan var lagens egen fråga, och det var den läkarna i Mecka kallades för att besvara.

Eftergivet#

Regeln har sitt stöd i uppenbarelsen själv. Ibn Taymiyyas första belägg är en vers: »Det är Han som för er har skapat allt vad jorden bär«.1111Koranen 2:29. Ibn Taymiyyas läsning av versen: Majmūʿ al-fatāwā 21:535–536. För er – i hans läsning har människan fått tingen av Guds ynnest och nåd. Ibn Rajab finner samma sak i en vers som klandrar den som avstår:

Varför skulle ni inte äta det som Guds namn har uttalats över, sedan ni fått klart besked om vad Han förbjudit [och som ni inte får röra] annat än i ett nödläge?1212Koranen 6:119. […]

De klandras, skriver Ibn Rajab, därför att det förbjudna redan hade klargjorts för dem och detta inte hörde dit, »vilket visar att tingen är tillåtna«. Han håller därefter isär två frågor. Vad som gällde för tingen innan lagen kom – förbud, tillåtenhet eller ingen dom alls – har de lärda tvistat om. Sedan den har kommit gäller något annat: »det står fast att grundregeln för tingen är tillåtenhet, enligt lagens egna belägg«.1313Ibn Rajab al-Ḥanbalī, Jāmiʿ al-ʿulūm wa-l-ḥikam 2:166–167. Han tillägger att somliga har uppgett att de lärda är eniga om detta, och att Aḥmads ord visar att det som inte faller under förbudstexterna är eftergivet.

Tillåtenheten är alltså själv ett besked. Ibn ʿAbbās, Profetens ﷺ kusin, sade det med egna ord:

Folket i okunnighetens tid åt somligt och lät bli annat av äckel. Så sände Gud Sin profet och sände ned Sin bok, tillät det Han tillåter och förbjöd det Han förbjuder. Det Han har tillåtit är tillåtet, det Han har förbjudit är förbjudet, och det Han har tigit om är eftergivet.1414Abū Dāwūd, Sunan 3:417, nr 3802 (3800 i andra utgåvor), kapitlet »Det vars förbud inte nämns«. Orden är Ibn ʿAbbās egna, inte Profetens ﷺ; därefter läste han Koranen 6:145. Al-Ḥākim bedömer kedjan som sund (Ibn Kathīr, Tafsīr 3:353) och al-Nawawī som god (al-Majmūʿ 9:24). Al-Qurṭubī förklarar orden så: »det vars förbud inte har klargjorts är tillåtet, enligt versens yttre lydelse« (al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 7:120).

Ordet för det sista är ʿafw, eftergift, och det förutsätter någon som kunde ha krävt. Det fria har en givare: det är efterskänkt. Och tystnaden som räknas är hela uppenbarelsens: fritt är det som varken Boken eller Profetens ﷺ sunna har förbjudit. Den som förbjuder det eftergivna kräver in det som den ende som kunde kräva har avstått från. Man kan alltså fela också åt det stränga hållet.

Från den tid då Koranen ännu uppenbarades, och en fråga kunde följas av ett nytt bud, finns ett uttalande av Profeten ﷺ som får den som väntar sig en förbudslära att läsa två gånger: »Den av muslimerna som har gjort sig skyldig till det största brottet är den som frågade om något som inte var förbjudet, och som sedan blev förbjudet på grund av hans fråga.«1515al-Bukhārī, Ṣaḥīḥ, nr 7289, från Saʿd ibn Abī Waqqāṣ, under en rubrik om det som ogillas av många frågor, tillsammans med Koranen 5:101, som talar om frågor ställda »medan uppenbarelsen av Koranen pågår«. Ibn Kathīr knyter hadithen till samma tid (Tafsīr 1:380 och 3:206). Orden hör till den tiden och gäller inte den som i dag frågar en lärd. Men de visar hur allvarligt det var att i onödan orsaka ett förbud för alla andra.

Den andra dörren#

Så långt ser regeln ut som en frihetsprincip. Den har en andra halva, och den som inte har läst den har missförstått den första.

Ibn Taymiyya delar in människors handlingar i två slag: gudstjänst, »som gör deras religion sund«, och sedvanor, »som de behöver i sitt världsliga liv«. Påbud och förbud är Guds lag, fortsätter han; det som inte har visats vara påbjudet kan inte kallas gudstjänst, och det som inte har visats vara förbjudet kan inte kallas förbjudet. Sedan återger han vad Aḥmad ibn Ḥanbal och de andra hadithlärda juristerna brukade säga:

Grundregeln för gudstjänsten är att den kräver ett uppenbarat besked: inget i den stiftas utom det Gud har stiftat, annars faller vi under Hans ord: Har de [satt upp] medhjälpare till [Gud], som utan Guds tillstånd har utfärdat föreskrifter för dem på religionens område? Och för sedvanorna är grundregeln att de är fria: inget av dem hindras utom det Han har förbjudit, annars faller vi under Hans ord: Säg: »Vad anser ni om det som Gud har låtit komma er till del för er försörjning, om vilket ni säger att [något] är förbjudet och [något] tillåtet?«1616Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 29:16–17 (= al-Qawāʿid al-nūrāniyya al-fiqhiyya). De två verser han anför, Koranen 42:21 och 10:59, står här i Bernströms lydelse; Bernströms »utfärdat föreskrifter« återger samma arabiska verb, sharaʿa, som i Ibn Taymiyyas egen mening är översatt med »stifta«. Ordet som är översatt med »fria« är ʿafw, samma ord som hos Ibn ʿAbbās.

Två dörrar. Den ena står öppen tills ett belägg stänger den: mat, dryck, kläder, handel, vanor. Den andra är stängd tills ett belägg öppnar den: bönen, fastan, allt som görs för att komma Gud nära. Om den dörren, och bara om den, gäller Topelius replik. Ingen lägger en gudstjänst till de givna med hänvisning till att den inte är förbjuden. Profetens ﷺ ord löd: »Den som i denna vår sak inför något nytt som inte hör till den får det tillbakavisat.«1717Återgiven av al-Bukhārī och Muslim, från ʿĀʾisha. Ibn Rajab kallar hadithen »en väldig grund« (Jāmiʿ al-ʿulūm wa-l-ḥikam 1:175) och återger från Aḥmad att islams grunder bygger på tre hadither: denna, hadithen om avsikterna och hadithen »det tillåtna är tydligt och det förbjudna är tydligt« (1:61).

Det ser ut som två regler med motsatt riktning. Det är en enda. Riktningen skiljer sig därför att utgångsläget gör det. Om tingen finns redan ett allmänt besked, för er, och den som vill undanta något från det behöver ett belägg. Något motsvarande besked om gudstjänsten finns inte: att kalla en handling gudstjänst är att säga att Gud har påbjudit den, och det är den som säger det som behöver belägget. Tystnaden gör detsamma i båda fallen: den lämnar saken där beskedet lämnade den. I raden efter tillägger Ibn Taymiyya att Gud klandrade avgudadyrkarna, »som stiftade i religionen sådant som Gud inte hade gett tillstånd till och förbjöd sådant som Han inte hade förbjudit«.1818Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 29:17. Meningen fortsätter med en hänvisning till suran al-Anʿām. Båda felen står i samma sats. Den som lägger till ett förbud och den som lägger till en gudstjänst gör samma sak från var sitt håll: de talar där det inte är deras sak att tala.

Därmed byter regeln innebörd. Den handlar inte om hur mycket som är tillåtet utan om vem som får säga det. Rätten att säga ḥalāl och ḥarām, tillåtet och förbjudet, och rätten att stifta gudstjänst är Guds – inte överhetens, inte majoritetens och inte den nitiskes. Det gäller också i det lilla: i frågan om en man som säger att något tillåtet är förbjudet för honom själv återger al-Qurṭubī argumentet i dess kortaste form: »Det Gud inte har förbjudit har ingen rätt att förbjuda, och det blir inte förbjudet av att någon förbjuder det.«1919al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 18:180, där argumentet anförs, med Koranen 5:87 och 16:116, för en av de meningar han redovisar i frågan.

Därför kunde ingen muḥtasib göra kaffet förbjudet.

Tre verser längre ned#

Av samma skäl är regeln inget löfte om att allt ska gå fritt. Lika lite som man får lägga till ett förbud får man stryka ett, och suran al-Māʾida säger båda delarna i samma andetag:

TROENDE! Neka er inte de goda ting [i livet] som Gud har gett er rätt att njuta av, men gå inte utöver [de gränser som Gud har fastställt] - Gud är inte överträdarnas vän.2020Koranen 5:87.

Tre verser längre ned står var en av gränserna går:

TROENDE! Rusdrycker och spel om pengar, alla hedniska bruk och spådomskonst är ingenting annat än Djävulens skamliga påfund; håll er borta från allt sådant, för att det skall gå er väl i händer.2121Koranen 5:90.

Frågan som ställdes i Mecka – berusar det? – var den rätta. ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb sade från Profetens ﷺ predikstol att khamr är »det som omtöcknar förståndet«,2222al-Bukhārī, Ṣaḥīḥ, nr 5588, i kapitlet »Att khamr är den dryck som omtöcknar förståndet«. och Profeten ﷺ själv: »Allt som berusar är khamr, och allt som berusar är förbjudet.«2323Muslim, Ṣaḥīḥ, nr 2003, från Ibn ʿUmar. I al-Nawawīs kommentar till Muslims Ṣaḥīḥ syns hur bedömningen följer egenskapen: drycken blir förbjuden när den får egenskapen att berusa, och tillåten igen när den av sig själv har blivit ättika. Alltså måste allt som berusar bedömas på samma sätt, »och berusningen är förbudets skäl«.2424al-Nawawī, al-Minhāj sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim 13:149. Resonemanget är enligt kommentaren det ena av två sätt att belägga flertalets mening; det andra är de sunda haditherna, bland dem den nyss anförda. Också de av Kufas lärda som förbehöll namnet khamr åt druvvinet förbjöd den mängd som berusar.2525Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 20:334. Oenigheten gällde namnet och små mängder av andra drycker än druvvin; flertalets mening, att allt som berusar heter khamr och är förbjudet också i liten mängd, är enligt Ibn Taymiyya den riktiga, den som Boken, sunnan och eftertanken visar (34:186). Jämför Ibn al-Qayyim, Zād al-maʿād 5:663: det är inte tillåtet »att undanta något slag av det berusande från namnet khamr«.

Kaffet klarade provet. Det som berusar klarar det inte, i vilket århundrade det än prövas och vilken församling som än röstar. Ingen muḥtasib kunde göra det tillåtna ḥarām, och ingen riksdag kan göra det berusande ḥalāl. Frikostigheten och strängheten har samma källa. Det är en och samma regel som friade kaffet och som förbjuder vinet.

År 1756 förbjöds drycken som håller folk vakna, i en uppgörelse om drycken som berusar.

Invändningarna#

Den första invändningen tar regeln på orden. Allt som inte är förbjudet är tillåtet: så lyder rättsstatens grundsats, och det är liberalismens princip. Har religionen själv den regeln borde den dra slutsatsen fullt ut och hålla sig borta från allt den inte uttryckligen nämner. Och den som finner att ett bud skaver kan med regelns egna ord begära belägg och hänvisa till bevisbördan.

Men regeln har en givare, och den upphör där givaren talar. Den gäller ting och sedvanor, inte gudstjänsten, och den gäller aldrig mot ett uttryckligt bud. Versen som den stöder sig på är riktad åt båda hållen:

Låt därför ingen osanning komma över era läppar då ni talar om [dessa ting och kallar] det ena lovligt och det andra förbjudet, så att ni lögnaktigt påbördar Gud era egna idéer.2626Koranen 16:116. […]

Det ena lovligt och det andra förbjudet: den som kallar det förbjudna lovligt faller under samma ord som den som kallar det lovliga förbjudet. Belägget söks heller inte bara i Koranen. Religionens grund är enligt Ibn Taymiyya att inget är förbjudet »utom det Gud och Hans sändebud har förbjudit«, och därför tillbakavisade Gud det som avgudadyrkarna och andra »förklarade tillåtet, förbjöd eller stiftade i religionen utan Guds tillstånd«.2727Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 29:345. Verben är tre, felet ett. En rättsstat kan ändra sin lista när lagstiftaren vill. Här är listan stängd, för den som vill lägga till och för den som vill stryka. Att åberopa regeln mot ett bud är att vända den bak och fram.

Den andra invändningen: muslimska makthavare förbjöd också kaffet, i Mecka 1511 och på andra håll längre fram. Var ligger då skillnaden mot riksdagen 1756?

Den ligger i vad som sades. En överhet kan ordna marknaden och hålla ordning på sammankomster. Det hör till ḥisba, muḥtasibens ämbete, och de svenska tullarna och förbuden var beslut av det slaget. Om det som står i vägen på gator och torg säger al-Māwardī, som dog 1058, att muḥtasiben »låter stå det som inte skadar och hindrar det som skadar«, och att hans bedömning »hör till det sedvanebundna omdömet och inte till det lagliga«.2828al-Māwardī, al-Aḥkām al-sulṭāniyya 1:372–373, om byggen, varor och utsprång på gator och torg. Khāʾir Beg gjorde något annat. Han lät utropa att drycken var förbjuden i lagens mening. Svaret från Kairo drog gränsen där den går: sammankomsterna kunde ogillas, drycken förblev tillåten. Felet rättades inom ett år, och det rättades inifrån, med den regel som rätten själv utgår från. I sin bok om statsstyrelse säger Ibn Taymiyya att »religionen är det Gud har stiftat och det förbjudna är det Gud har förbjudit«.2929Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya 1:133; samma text står i Majmūʿ al-fatāwā 28:386. Invändningen pekar ut just det fall där regeln höll streck.

Den tredje invändningen: religionen är i praktiken ändå en förbudslista. I de lärdas svar om varje ny vara möter man en lära som prövar allt och ofta säger nej.

Men det förbjudna är uppräknat och klargjort. Det är därför Koranen kan klandra den som avstår. Listan är inte lång, och den är stängd. När en ny sak prövas är det regeln som tillämpas, och i prövningen ligger bevisbördan på den som vill förbjuda. Kaffet prövades i ett sekel och gick fritt. Försiktigheten har sin plats, men den är den enskildes: »Det tillåtna är tydligt och det förbjudna är tydligt, och mellan dem finns tvivelaktiga ting som många människor inte känner till. Den som aktar sig för det tvivelaktiga har hållit sin religion och sin heder fria från klander.«3030al-Bukhārī, Ṣaḥīḥ, nr 52, från al-Nuʿmān ibn Bashīr. Sin religion och sin heder, inte sin grannes: den som avstår av försiktighet har inte förbjudit någon annan något. En kopp som lämnas orörd på bordet hindrar ingen annan från att dricka ur sin.

Det som står kvar#

Regeln avgör inte varje ny fråga av sig själv. Någon måste undersöka om det nya berusar eller skadar, och medan undersökningen pågår kan de lärda komma till olika slutsatser. Så var det med kaffet. Men oenigheten gällde drycken, inte måttstocken: frågan var densamma hela seklet, och när den var besvarad stod svaret fast. För tiden däremellan gäller vad al-Nawawī skriver om det omtvistade – där ingriper man inte, men ett vänligt råd att hålla sig utanför tvisten är gott.3131al-Nawawī, al-Minhāj sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim 2:23–24. Det gäller det som ingen text har avgjort. Där en text talar finns ingen tid däremellan.

Ibn Taymiyya räknar med den ovissheten. Meningen om religionen och det förbjudna står i en bok skriven till en makthavare, i slutet av ett stycke om avtal där muslimer kan vara oense eftersom saken är dunkel. Där står regelns båda halvor i en mening: »Av de mellanhavanden som människor behöver förbjuds inget utom det som Boken och sunnan visar är förbjudet, liksom ingen gudstjänst stiftas åt dem utom den som Boken och sunnan visar är stiftad.« Stycket slutar med en bön:

Gud, låt oss hålla för tillåtet det Du har tillåtit, för förbjudet det Du har förbjudit och för religion det Du har stiftat.3232Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya 1:133, där också meningen om mellanhavanden och gudstjänst står.

Footnotes

  1. Martin Rudolf Heland, Kaffebeslaget, akvatint efter Pehr Nordquists målning från 1799, Stadsmuseet i Stockholm (SSM 108190). Bilden och museets beskrivning finns på Stockholmskällan; detaljerna följer Stockholmskällans lektion »Tolka en bild«. ↩

  2. Smålands museum, kaffekanna M 66096, DigitaltMuseum, som räknar tiden 1756–1769 som ett enda förbud och därefter anger förbuden 1794–1796, 1799–1802 och 1817–1823. Räknas 1766 års importförbud för sig blir förbuden fem; se Knutsson och Hodacs, »When coffee was banned: strategies of labour and leisure among Stockholm’s poor women, 1794–1796 and 1799–1802«, Scandinavian Economic History Review 71:2, s. 176–198. ↩

  3. Stockholmskällan, lärarhandledningen »Kaffeförbud på 1700-talet«. ↩

  4. Smålands museum, kaffekanna M 66096 (DigitaltMuseum). ↩

  5. Löfbergs, Kafferapporten 2024: i en undersökning som Kantar Sifo gjorde på företagets uppdrag, med över 3 000 svarande, uppgav 79 procent att de dricker kaffe regelbundet. ↩

  6. Förloppet återges efter Ralph S. Hattox, Coffee and Coffeehouses: The Origins of a Social Beverage in the Medieval Near East (University of Washington Press 1985), kap. 3. Huvudkällan är ʿAbd al-Qādir al-Jazīrīs skrift ʿUmdat al-ṣafwa fī ḥill al-qahwa från 1500-talet. ↩

  7. Zacharias Topelius, Stjärnornas kungabarn. ↩

  8. Hattox, Coffee and Coffeehouses, om juristernas utgångspunkt i den ursprungliga tillåtenheten och om rättsskolornas bestämningar av berusning. ↩

  9. Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 21:535. Frågan han besvarar gäller vad som är rent och orent, inte någon dryck. Översättningarna från arabiska är gjorda för den här texten. ↩

  10. Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 21:538 (de tidigare lärda) och 21:535–536 (undantaget). I enskilda kapitel har grunden prövats för sig; al-Nawawī återger till exempel en mening inom sin skola att grunden för djur är förbud (al-Majmūʿ 9:24). ↩

  11. Koranen 2:29. Ibn Taymiyyas läsning av versen: Majmūʿ al-fatāwā 21:535–536. ↩

  12. Koranen 6:119. ↩

  13. Ibn Rajab al-Ḥanbalī, Jāmiʿ al-ʿulūm wa-l-ḥikam 2:166–167. Han tillägger att somliga har uppgett att de lärda är eniga om detta, och att Aḥmads ord visar att det som inte faller under förbudstexterna är eftergivet. ↩

  14. Abū Dāwūd, Sunan 3:417, nr 3802 (3800 i andra utgåvor), kapitlet »Det vars förbud inte nämns«. Orden är Ibn ʿAbbās egna, inte Profetens ﷺ; därefter läste han Koranen 6:145. Al-Ḥākim bedömer kedjan som sund (Ibn Kathīr, Tafsīr 3:353) och al-Nawawī som god (al-Majmūʿ 9:24). Al-Qurṭubī förklarar orden så: »det vars förbud inte har klargjorts är tillåtet, enligt versens yttre lydelse« (al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 7:120). ↩

  15. al-Bukhārī, Ṣaḥīḥ, nr 7289, från Saʿd ibn Abī Waqqāṣ, under en rubrik om det som ogillas av många frågor, tillsammans med Koranen 5:101, som talar om frågor ställda »medan uppenbarelsen av Koranen pågår«. Ibn Kathīr knyter hadithen till samma tid (Tafsīr 1:380 och 3:206). ↩

  16. Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 29:16–17 (= al-Qawāʿid al-nūrāniyya al-fiqhiyya). De två verser han anför, Koranen 42:21 och 10:59, står här i Bernströms lydelse; Bernströms »utfärdat föreskrifter« återger samma arabiska verb, sharaʿa, som i Ibn Taymiyyas egen mening är översatt med »stifta«. Ordet som är översatt med »fria« är ʿafw, samma ord som hos Ibn ʿAbbās. ↩

  17. Återgiven av al-Bukhārī och Muslim, från ʿĀʾisha. Ibn Rajab kallar hadithen »en väldig grund« (Jāmiʿ al-ʿulūm wa-l-ḥikam 1:175) och återger från Aḥmad att islams grunder bygger på tre hadither: denna, hadithen om avsikterna och hadithen »det tillåtna är tydligt och det förbjudna är tydligt« (1:61). ↩

  18. Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 29:17. Meningen fortsätter med en hänvisning till suran al-Anʿām. ↩

  19. al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 18:180, där argumentet anförs, med Koranen 5:87 och 16:116, för en av de meningar han redovisar i frågan. ↩

  20. Koranen 5:87. ↩

  21. Koranen 5:90. ↩

  22. al-Bukhārī, Ṣaḥīḥ, nr 5588, i kapitlet »Att khamr är den dryck som omtöcknar förståndet«. ↩

  23. Muslim, Ṣaḥīḥ, nr 2003, från Ibn ʿUmar. ↩

  24. al-Nawawī, al-Minhāj sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim 13:149. Resonemanget är enligt kommentaren det ena av två sätt att belägga flertalets mening; det andra är de sunda haditherna, bland dem den nyss anförda. ↩

  25. Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 20:334. Oenigheten gällde namnet och små mängder av andra drycker än druvvin; flertalets mening, att allt som berusar heter khamr och är förbjudet också i liten mängd, är enligt Ibn Taymiyya den riktiga, den som Boken, sunnan och eftertanken visar (34:186). Jämför Ibn al-Qayyim, Zād al-maʿād 5:663: det är inte tillåtet »att undanta något slag av det berusande från namnet khamr«. ↩

  26. Koranen 16:116. ↩

  27. Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 29:345. ↩

  28. al-Māwardī, al-Aḥkām al-sulṭāniyya 1:372–373, om byggen, varor och utsprång på gator och torg. ↩

  29. Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya 1:133; samma text står i Majmūʿ al-fatāwā 28:386. ↩

  30. al-Bukhārī, Ṣaḥīḥ, nr 52, från al-Nuʿmān ibn Bashīr. ↩

  31. al-Nawawī, al-Minhāj sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim 2:23–24. ↩

  32. Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya 1:133, där också meningen om mellanhavanden och gudstjänst står. ↩