Barnen står i tre led på kyrktrappan, de minsta längst fram. Någon har blommor i håret, någon har redan tappat sin lapp. Fröken ger ton, och så sjunger de rätt ut i juniljuset, med den höga röst barn har när de kan en text utantill: »Vi ska bli stora! Vi ska bli mäktiga!«11Laleh, »Goliat«, på albumet Colors (2013). Raderna här och i nästa stycke är citerade efter Gertrud Dahlberg, »Laleh: Vi vill alla göra jorden hel«, Vi Lärare/Yrkesläraren, 9 juni 2020, https://www.vilarare.se/yrkeslararen/skolavslutning/laleh-vi-vill-alla-gora-jorden-hel/.

Nedanför står föräldrarna med telefonerna lyfta. En pappa torkar sig i ögonvrån med handloven utan att sänka telefonen. När barnen kommer till raden »Vi ska slåss mot Goliat!« tar de i så att det ekar mot kyrkväggen.

Skriven av någon som var svag#

Sången heter »Goliat« och finns på Lalehs album Colors, utgivet den 16 oktober 2013.22Laleh, Colors, Warner Music Sweden/Lost Army, 2013. Sex år senare skrev SVT:s recensent Tali da Silva att den »sjungs på nästan alla skolavslutningar«33Tali da Silva, »Tuffare Laleh på nya albumet«, recension av albumet Vänta!, SVT Kultur, 31 maj 2019, https://www.svt.se/kultur/tuffare-laleh-pa-nya-albumet-vanta. – en recensents omdöme, ingen statistik – och tidningen Yrkesläraren konstaterade i juni 2020 att texten hade blivit »ett lika självklart inslag« på landets skolavslutningar som »Idas sommarvisa«.44Dahlberg, »Laleh: Vi vill alla göra jorden hel«. Därifrån också Lalehs ord om hur sången skrevs.

Hur den kom till har Laleh berättat i två intervjuer. »Jag minns att jag skrev låten när jag var förkyld och helt utslagen«, sade hon till Yrkesläraren. Och i Kalmar Läns Tidning tre år senare:

När jag skrev Goliat nästan grät för mig själv i känslan av att vara som svagast. Efter några år började barn sjunga den, och orden »vi ska ta över världen«. Plötsligt var det andra som kände igen sig i det jag kände.55Lina Watanen, »Meningen med livet blir mycket roligare om vi lever på något större än bara oss själva«, Kalmar Läns Tidning, 25 juni 2023, https://www.klt.nu/artikel/meningen-med-livet-blir-mycket-roligare-om-vi-lever-pa-nagot-storre-an-bara-oss-sjalva/.

Orden om att bli stor och mäktig skrevs av någon som just då kände sig som svagast. Barnen kom efteråt. Vem som satte sången på avslutningsprogrammen säger ingen av intervjuerna. Men det är vuxna som håller i en skolavslutning, och Laleh säger själv vems önskan det gäller: »De flesta av oss vill ’göra jorden hel och vattnet rent’ – speciellt för barnens skull.«66Dahlberg, »Laleh: Vi vill alla göra jorden hel«. Slutsatsen ligger nära till hands, även om ingen av källorna drar den: önskan är de vuxnas, och barnen har fått den att sjunga.

Jätten om tjugo år#

Det är en vacker önskan, och den ska tas på orden. Jorden behöver bli hel. Frågan gäller medlet. Jätten ska besegras genom att barnen blir stora och mäktiga – och stor och mäktig är just vad en jätte är.

Läser man texten som den står kan sångens Goliat inte vara en person. Den som ska övervinnas genom att man själv blir mäktig är den som har makten nu. Goliat är då en plats, och platser står inte tomma. De som sitter där i dag har själva varit sju år. De som sjunger är på väg dit. Vem är Goliat om tjugo år?

Essän »Äter ni var för sig?« har med Ibn Khaldūns kretslopp visat hur erövrare med tiden tar över de erövrades bekvämligheter och förlorar det som gjorde dem starka. Här gäller frågan inte rikens gång utan en enda människa, från trappan till den dag då hon bestämmer över andra.

Svenskan har länge vetat att jätten är två saker. I Viktor Rydbergs Den siste Atenaren läxar en vitskäggig donatistledare, som själv heter David, upp en gotisk centurion: »Du liknar dina bröder ej blott däri, att du är högväxt som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han.«77Viktor Rydberg, Den siste Atenaren, andra boken, femtonde kapitlet (»Kriget i Sunion«). Högväxt och inbilsk. Sången tar det första ordet och lämnar det andra. I Koranen är det tvärtom.

Hären som krympte#

Svenskar känner berättelsen från Första Samuelsboken: pojken, slungan, jätten som faller.88Första Samuelsboken 17. Bibel 2000 stavar namnet Goljat; sången har den äldre svenska formen. Koranen nämner ingen slunga; Ibn Kathīr känner uppgiften men för den till de israelitiska berättelserna (Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 1:669). I Koranen är den sex verser lång: ingen slunga, och ingenting om att David är liten. Om Goliat sägs bara att han har män och styrkor omkring sig. Kroppskrafter får däremot kungen på den rätta sidan: Gud har gett Saul »omfattande kunskaper och stor fysisk styrka«.99Koranen 2:247. Storleken skiljer inte sidorna åt.

Berättelsen börjar med ett löfte som liknar barnens. Israels äldste ber sin profet: »Låt oss få en konung, så skall vi kämpa för Guds sak.« När befallningen kommer drar de sig undan, »alla utom ett fåtal«.1010Koranen 2:246. Sedan krymper hären en gång till. Vid en flod får den som vill följa Saul inte dricka sig otörstig, och de flesta dricker. På andra sidan säger somliga att de inte är starka nog mot Goliat och hans män.

[…] [Men] de som trodde på mötet med Gud [i nästa liv], sade: »Hur ofta har inte en liten skara besegrat en stor armé med Guds vilja! Gud är med dem som står fasta [i prövningen].«1111Koranen 2:249.

Inför striden ber de om att stå kvar: »Ge oss kraft att hålla stånd och gör oss stadiga på foten«.1212Koranen 2:250. Ibn Kathīr, 1300-talets store korankommentator, sammanfattar: »Segern kommer från Gud, inte av stort antal eller stor utrustning.«1313Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 1:668. Översättningarna från arabiskan är gjorda för den här texten. Ingen i berättelsen växer. Sedan faller jätten:

Och med Guds vilja besegrade de dem och drev dem på flykten. Och David dödade Goliat och Gud gav honom makt och visdom och all den kunskap Han ville. […]1414Koranen 2:251.

Där brukar berättelsen sluta. I Koranen ryms fallet och tronen i en och samma mening.

Dagen efter segern#

Koranen har inget emot att de små tar över. Den lovar det, och lägger till något. När Israels barn klagar över förtrycket i Egypten får de detta svar:

[Israeliterna] svarade: »Vi har lidit ont både innan du kom till oss och efter det att du kom.« [Moses] svarade: »Kanske skall er Herre förgöra er fiende och ge er [hans] land i arv och sedan låta er visa ert sinnelag med era handlingar.«1515Koranen 7:129.

Arabiskan är rakare: och sedan se hur ni handlar. Samma ord återkommer om varje släkte som efterträder ett annat,1616Koranen 10:14: »Därefter lät Vi er efterträda dem på jorden för att [låta er visa ert sinnelag] i era handlingar.« och Profeten ﷺ gjorde dem till en regel för alla: »Världen är söt och grön, och Gud låter er ta över den och ser hur ni handlar.«1717Ṣaḥīḥ Muslim, nr 2742.

Barnen på trappan har alltså rätt i något som ingen behöver slåss om. De ska ta över världen; det gör varje årskull. Men övertagandet är ingen seger. Det är där provet börjar.

Hur provet ser ut visar Koranen på David själv. Den följer segraren upp på tronen och tilltalar honom där:

[Och Vi sade:] »David! Vi har gett dig makt och myndighet på jorden. Döm därför mellan människor med sanning och rättvisa och låt dig inte påverkas av känslor [för eller emot en part]; då kan du lockas att överge Guds väg. Och ett strängt straff väntar dem som avviker från Guds väg och glömmer Räkenskapens dag.«1818Koranen 38:26.

Där Bernström skriver makt och myndighet står i arabiskan khalīfa, en som har satts att förvalta. Känslorna heter hawā: den egna böjelsen, det man helst vill. Ibn Kathīr läser versen som en förmaning till alla som har makt och berättar vad som hände när en av dem fick höra den. Kalifen al-Walīd ibn ʿAbd al-Malik frågade den lärde Ibrāhīm Abū Zurʿa om en kalif verkligen ställs till svars. Mannen bad om lov att tala fritt, fick det och sade:

De troendes furste, vem är högre aktad hos Gud, du eller David? Gud förenade profetskap och kalifat hos honom och hotade honom sedan i Sin skrift.1919Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 7:62–63, efter Ibn Abī Ḥātim. En berättelse om en senare tids lärde, ingen hadith.

Varningen säger ingenting ont om David; Ibn Kathīr talar på samma ställe om hans »fullkomliga rättvisa i sitt styre«, och om sändebuden över huvud taget heter det i Koranen: »Vi skall förhöra budbärarna«.2020Koranen 7:6. Orden om Davids rättvisa: Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 7:62. Varningen gäller makten: inte ens en profet får den utan villkor.

Pennan som ännu inte skriver#

Mellan trappan och tronen går en gräns. Profeten ﷺ sade:

Pennan är lyft från tre: den sovande tills han vaknar, barnet tills det växer upp, och den sinnessvage tills han får förstånd.2121Sunan al-Tirmidhī, nr 1423, från ʿAlī ibn Abī Ṭālib; al-Tirmidhī bedömer denna kedja som ḥasan gharīb. Hadithen är autentisk genom andra kedjor: al-Nawawī bedömer den som ṣaḥīḥ i Abū Dāwūds och al-Nasāʾīs återgivning, där det heter »barnet tills det når mognad« (Sunan Abī Dāwūd 4:244; al-Nawawī, al-Majmūʿ sharḥ al-Muhadhdhab 6:250), och Ibn Taymiyya skriver att de kunniga är eniga om att godta den (al-Furqān 1:121–123).

Pennan är den som skriver upp gärningarna. al-Nawawī preciserar: »Att pennan är lyft betyder att förpliktelsen inte har inträtt, inte att den har lyfts efter att ha lagts på.«2222al-Nawawī, al-Majmūʿ sharḥ al-Muhadhdhab 6:250. Barnets skuldfrihet är ingen förtjänst och ingenting att längta tillbaka till. Den är ett ännu-inte. Barnet står heller inte utanför: det barn som har lärt sig urskilja får enligt de flesta lärda sin dyrkan godkänd och belönad, och det ska vänjas vid fastan från sju års ålder om det orkar.2323Ibn Taymiyya, al-Furqān bayna awliyāʾ al-Raḥmān wa-awliyāʾ al-Shayṭān 1:121–123; al-Nawawī, al-Majmūʿ 6:250. Det som dröjer är kravet och klandret. Och i hadithen står ordet tills.

En annan hadith säger var varje människa börjar: »Varje barn föds i fiṭra«, med en medfödd riktning mot sin Herre, och det som för barnet bort kommer sedan utifrån.2424Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, nr 1385; med annan ordalydelse i Ṣaḥīḥ Muslim, nr 2658, där hadithen knyts till Koranen 30:30. Hadithen handlar om tron, inte om skuldfrihet, och den gör inte barnet till en bättre troende än den vuxne. Men ordet är varje. Det gör inget undantag för dem som en dag ska föra härar. Också Goliat har varit ett barn. Också från honom var pennan lyft.

På andra sidan gränsen är ordet herde. Essän »En from människa kan vara en dålig ledare« har visat att ett ämbete är anförtrott gods och ingen belöning, och den tog upp hadithen om herden som ska svara för sin hjord. Mitt i hadithen står ord som hör hemma på en skolavslutning: »Härskaren är en herde, mannen är herde över sitt hushåll och kvinnan är herde över sin makes hus och hans barn.«2525Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, nr 5200; Ṣaḥīḥ Muslim, nr 1829. al-Nawawī förklarar herden som den väktare som har fått ett förtroende och är avkrävd rättvisa i det som står under hans uppsikt (al-Minhāj sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim 12:213). Härskaren och föräldrarna står i samma mening. De som filmar är redan medräknade.

I Koranen finns till och med en ordning för själva överlämningen. Den gäller faderlösas egendom och är här bara en jämförelse: förmyndaren ska pröva barnet tills det är vuxet och förståndigt och lämna över inför vittnen, och versen slutar med orden »men Gud håller bäst räkning på allt«.2626Koranen 4:6. De vuxna förvaltar en värld som barnen ska få. Sista ordet vid överlämningen har ingen av dem.

När behovet slutar synas#

Vad händer då på vägen? Ingen bestämmer sig för att bli Goliat. Koranens svar ryms i tre korta verser:

Nej, människans högmod går verkligen över alla gränser då hon tror sig vara fri från allt beroende; - till din Herre måste alla återvända.2727Koranen 96:6–8.

Kommentatorerna knyter verserna till Abū Jahl, en av Meckas ledande män, och närmast handlar verserna om rikedom.2828Ṣaḥīḥ Muslim, nr 2797, där berättaren själv reserverar sig för hur uppgiften om versernas uppenbarelse har nått honom; Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 8:437; al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 20:123, som också återger uppfattningen att människan ser sig oberoende »genom sin släkt, sina hjälpare och sina anhängare«. al-Māwardī, rättslärd i 1000-talets Bagdad och domare i flera städer, för dem uttryckligen vidare till förmågan, och han gör det med ord som vänder på frågan om stort och litet:

Gud den Upphöjde har gett just människan de många behoven och den uppenbara oförmågan som en välgärning och en mildhet mot henne, för att behovets förödmjukelse och oförmågans ringhet ska hålla henne tillbaka från rikedomens övermod och förmågans övergrepp. Ty övermodet ligger nedlagt i hennes natur så snart hon klarar sig själv, och övergreppet tar makten över henne så snart hon förmår.2929al-Māwardī, Adab al-dunyā wa-l-dīn 1:129. Verserna 96:6–7 anförs omedelbart efter det citerade.

Svagheten är ett skydd. Att föra al-Māwardīs mening till barndomen är den här textens steg och inte hans, men steget är kort: ingen är så uppenbart behövande som ett barn. Det kan inte glömma att det behöver andra; det blir påmint varje gång skorna ska knytas. Att växa upp tar inte bort behovet – al-Māwardī kallar det oskiljaktigt från människans natur – men det gör att behovet slutar synas. Versen säger inte att människan blir oberoende. Den säger att hon tror sig vara det. Ibn Taymiyya: »Alla skapade är behövande, men någon av dem inbillar sig ett slags oberoende och går då över gränsen.«3030Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 1:50.

Inbilsk var Rydbergs ord om jätten. Just här står Ellen Key på andra sidan. Hon ville att barnet skulle få lära sig att människan, sedan hon inte längre fann näring för sin religiösa känsla »i fruktan och beroende af naturen«, fann den »i behofvet att vidga sig, i sin längtan att växa ut öfver sig själf«.3131Ellen Key, Lifslinjer, andra delen. Så låter också raderna på kyrktrappan: det goda kommer av att man växer. Key hade rätt i att barnet ska bli mer än det är. Om vad som håller tillbaka den som har vuxit färdigt säger hon här ingenting.

Stark, och på väg tillbaka#

Slutsatsen kunde bli att makten är faran och att den som vill jorden väl bör förbli liten. Den finns inte i Koranen, och de lärda avvisar den. Enligt deras samstämmiga mening har den som är lämpad för ett ämbete och rättvis i det en stor förtjänst, skriver al-Nawawī; Profeten ﷺ varnade för ämbetet därför att faran i det är så stor.3232al-Nawawī, al-Minhāj sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim 12:210–211. En hadith räknar upp sju som får skugga i Guds skugga den dag då ingen annan skugga finns. Först nämns den rättvise härskaren – eftersom han gör så mycket nytta och gagnar alla, förklarar al-Nawawī – och närmast efter honom den unga människa som har vuxit upp i dyrkan av Gud.3333Ṣaḥīḥ Muslim, nr 1031; hadithen finns också hos al-Bukhārī. Förklaringen av ordningen: al-Nawawī, al-Minhāj 7:121, efter al-Qāḍī ʿIyāḍ. Josef bad själv om att få förvalta landets förrådshus.3434Koranen 12:55.

Gränsen går någon annanstans, i en vers som är lätt att läsa fel:

De eviga boningarna skall Vi skänka dem som inte strävar efter makt och ära på jorden eller försöker störa ordningen och fördärva sederna där - den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud.3535Koranen 28:83.

Arabiskans ord är ʿuluww, höjd: viljan att stå över andra, av samma rot som det ord suran först använder om Farao.3636Koranen 28:4. Ibn Taymiyya delar med versen i handen in människorna i fyra slag. De som vill både höjd och fördärv, som Farao. De som vill fördärv utan höjd, som tjuvar. De som vill höjd utan fördärv, och dit räknar han dem som har religion och vill höja sig över andra med den. Och paradisets folk, »som varken vill höjd på jorden eller fördärv, fastän de kan vara högre än andra«.3737Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 28:392–394 (slutkapitlet i al-Siyāsa al-sharʿiyya); det följande citatet 28:393. Någon måste stå över andra, skriver han, liksom kroppen inte duger utan huvud. Orätten ligger i att vilja ha sin like under sig. »Hur många vill inte höjden och blir bara lägre av det, och hur många har inte gjorts till de högsta utan att vilja vare sig höjd eller fördärv.« Han gör sig inga illusioner om hur ofta det lyckas: makt som brukas för Guds skull hör till hans största välgärningar, men sällan finner man någon med makt som inte har blivit trög i lydnaden och följer sin lust i det han har fått.3838Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 20:143–144. Lusten är hawā, ordet ur varningen till David.

Här skiljs David och Goliat åt, och berättelsen har redan sagt hur. Vid floden stod »de som trodde på mötet med Gud« mot »förnekare av sanningen«.3939Koranen 2:249–250. Den ena sidan räknade med att stå till svars; den andra gjorde det inte. Styrkan skilde dem inte. I Koranen kallas David »Vår tjänare David, stark till kropp och själ«, och i samma vers står ordet awwāb, som Ibn Kathīr förklarar: den som ständigt vänder tillbaka till Gud, i allt han företar sig.4040Koranen 38:17; Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 7:57. Ibn Kathīr förklarar ordet med al-rajjāʿ, av samma rot som al-rujʿā, återvändandet, i 96:8. Det är återvändandet ur versen om den som tror sig oberoende. Alla ska tillbaka en gång, och den rike får då enligt Ibn Kathīr svara på var han fick sin egendom ifrån och vad han använde den till. Med al-Māwardīs läsning gäller frågorna också den mäktige.4141Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 8:437. David vänder tillbaka i förväg, hela tiden.

Haditherna har bevarat hur det såg ut. Profeten ﷺ sade om honom: »Han fastade varannan dag, och han flydde inte när han mötte [fienden].« Och: han »åt inte annat än av sina egna händers arbete«.4242Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, nr 1977 och nr 2073. Hos en kung som varannan dag är hungrig och som lever på det hans egna händer har förtjänat hinner behovet aldrig försvinna ur sikte.

Det som håller jorden hel#

Versen om segern har en fortsättning som har fått vänta:

[…] Och om Gud inte höll tillbaka [vissa] människor med andra [som redskap], skulle jorden helt visst fördärvas. Men Gud låter nåden flöda över hela Sin skapelse.4343Koranen 2:251.

Jorden hålls hel, men inte så som raderna på trappan lovar: Gud håller människor tillbaka med hjälp av andra människor. Kommentatorerna läser meningen på flera sätt som inte utesluter varandra. Ibn Kathīr skriver i sin korankommentar att Gud skyddar ett folk genom ett annat, så som Israels barn skyddades genom Sauls strid och Davids mod. I sitt historieverk tillämpar han den på styret: utan härskare som dömer mellan människorna »skulle de starka bland dem äta upp de svaga«, och han citerar kalifen ʿUthmān ibn ʿAffāns ord att Gud med makten håller tillbaka det som han inte håller tillbaka med Koranen. al-Qurṭubī uppger att de flesta uttolkare låter den gälla dem som ber och fruktar Gud: genom dem skyddar han de andra.4444Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 1:669; Ibn Kathīr, al-Bidāya wa-l-nihāya 2:12, där ʿUthmāns ord anförs (så även Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 11:416); al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 3:260.

Gemensamt är att det inte lämnas åt någons goda vilja om jorden ska bestå. Människan som tror sig oberoende vet inte att hon bara tror det; det som föll bort på vägen var just att behovet syntes. Hon kan vilja jorden väl och ändå inte märka var hon går över gränsen. Det måste någon annan se.

Det gäller också den som styr. Om dem som består provet står det i Koranen att de, när de får makt på jorden, »förrättar bönen och ger åt de fattiga och anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt«,4545Koranen 22:41. och kalifen ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz sade i en predikan att versen inte gäller härskaren ensam »utan både härskaren och dem han härskar över«.4646Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 5:437. Någon måste stå i salen och fråga kalifen om David. Den som har fått makten behöver den mannen mer än han behöver sin här.

De som sjunger på trappan kommer att höra till båda sorterna. Några av dem ska en dag hålla andra tillbaka, och det kommer att behövas. Alla ska de någon gång själva behöva hållas tillbaka: som chef, som förälder, som den som har sista ordet om en annan människa.

Sången tar slut. Föräldrarna sänker telefonerna och applåderar, och barnen rusar nerför trappan mot saften och sommarlovet. De ska ta över världen; det är redan avgjort. En flicka blir stående på nedersta steget med ett skosnöre i handen. Hon ropar på sin pappa, och han kommer.

Footnotes

  1. Laleh, »Goliat«, på albumet Colors (2013). Raderna här och i nästa stycke är citerade efter Gertrud Dahlberg, »Laleh: Vi vill alla göra jorden hel«, Vi Lärare/Yrkesläraren, 9 juni 2020, https://www.vilarare.se/yrkeslararen/skolavslutning/laleh-vi-vill-alla-gora-jorden-hel/. ↩

  2. Laleh, Colors, Warner Music Sweden/Lost Army, 2013. ↩

  3. Tali da Silva, »Tuffare Laleh på nya albumet«, recension av albumet Vänta!, SVT Kultur, 31 maj 2019, https://www.svt.se/kultur/tuffare-laleh-pa-nya-albumet-vanta. ↩

  4. Dahlberg, »Laleh: Vi vill alla göra jorden hel«. Därifrån också Lalehs ord om hur sången skrevs. ↩

  5. Lina Watanen, »Meningen med livet blir mycket roligare om vi lever på något större än bara oss själva«, Kalmar Läns Tidning, 25 juni 2023, https://www.klt.nu/artikel/meningen-med-livet-blir-mycket-roligare-om-vi-lever-pa-nagot-storre-an-bara-oss-sjalva/. ↩

  6. Dahlberg, »Laleh: Vi vill alla göra jorden hel«. ↩

  7. Viktor Rydberg, Den siste Atenaren, andra boken, femtonde kapitlet (»Kriget i Sunion«). ↩

  8. Första Samuelsboken 17. Bibel 2000 stavar namnet Goljat; sången har den äldre svenska formen. Koranen nämner ingen slunga; Ibn Kathīr känner uppgiften men för den till de israelitiska berättelserna (Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 1:669). ↩

  9. Koranen 2:247. ↩

  10. Koranen 2:246. ↩

  11. Koranen 2:249. ↩

  12. Koranen 2:250. ↩

  13. Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 1:668. Översättningarna från arabiskan är gjorda för den här texten. ↩

  14. Koranen 2:251. ↩

  15. Koranen 7:129. ↩

  16. Koranen 10:14: »Därefter lät Vi er efterträda dem på jorden för att [låta er visa ert sinnelag] i era handlingar.« ↩

  17. Ṣaḥīḥ Muslim, nr 2742. ↩

  18. Koranen 38:26. ↩

  19. Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 7:62–63, efter Ibn Abī Ḥātim. En berättelse om en senare tids lärde, ingen hadith. ↩

  20. Koranen 7:6. Orden om Davids rättvisa: Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 7:62. ↩

  21. Sunan al-Tirmidhī, nr 1423, från ʿAlī ibn Abī Ṭālib; al-Tirmidhī bedömer denna kedja som ḥasan gharīb. Hadithen är autentisk genom andra kedjor: al-Nawawī bedömer den som ṣaḥīḥ i Abū Dāwūds och al-Nasāʾīs återgivning, där det heter »barnet tills det når mognad« (Sunan Abī Dāwūd 4:244; al-Nawawī, al-Majmūʿ sharḥ al-Muhadhdhab 6:250), och Ibn Taymiyya skriver att de kunniga är eniga om att godta den (al-Furqān 1:121–123). ↩

  22. al-Nawawī, al-Majmūʿ sharḥ al-Muhadhdhab 6:250. ↩

  23. Ibn Taymiyya, al-Furqān bayna awliyāʾ al-Raḥmān wa-awliyāʾ al-Shayṭān 1:121–123; al-Nawawī, al-Majmūʿ 6:250. ↩

  24. Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, nr 1385; med annan ordalydelse i Ṣaḥīḥ Muslim, nr 2658, där hadithen knyts till Koranen 30:30. ↩

  25. Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, nr 5200; Ṣaḥīḥ Muslim, nr 1829. al-Nawawī förklarar herden som den väktare som har fått ett förtroende och är avkrävd rättvisa i det som står under hans uppsikt (al-Minhāj sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim 12:213). ↩

  26. Koranen 4:6. ↩

  27. Koranen 96:6–8. ↩

  28. Ṣaḥīḥ Muslim, nr 2797, där berättaren själv reserverar sig för hur uppgiften om versernas uppenbarelse har nått honom; Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 8:437; al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 20:123, som också återger uppfattningen att människan ser sig oberoende »genom sin släkt, sina hjälpare och sina anhängare«. ↩

  29. al-Māwardī, Adab al-dunyā wa-l-dīn 1:129. Verserna 96:6–7 anförs omedelbart efter det citerade. ↩

  30. Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 1:50. ↩

  31. Ellen Key, Lifslinjer, andra delen. ↩

  32. al-Nawawī, al-Minhāj sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim 12:210–211. ↩

  33. Ṣaḥīḥ Muslim, nr 1031; hadithen finns också hos al-Bukhārī. Förklaringen av ordningen: al-Nawawī, al-Minhāj 7:121, efter al-Qāḍī ʿIyāḍ. ↩

  34. Koranen 12:55. ↩

  35. Koranen 28:83. ↩

  36. Koranen 28:4. ↩

  37. Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 28:392–394 (slutkapitlet i al-Siyāsa al-sharʿiyya); det följande citatet 28:393. ↩

  38. Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 20:143–144. ↩

  39. Koranen 2:249–250. ↩

  40. Koranen 38:17; Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 7:57. Ibn Kathīr förklarar ordet med al-rajjāʿ, av samma rot som al-rujʿā, återvändandet, i 96:8. ↩

  41. Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 8:437. ↩

  42. Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, nr 1977 och nr 2073. ↩

  43. Koranen 2:251. ↩

  44. Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 1:669; Ibn Kathīr, al-Bidāya wa-l-nihāya 2:12, där ʿUthmāns ord anförs (så även Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 11:416); al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 3:260. ↩

  45. Koranen 22:41. ↩

  46. Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 5:437. ↩