Muslimska uttryck och fraser

Muslimska uttryck och fraser är de stående arabiska formler som muslimer fogar in i tal och skrift: bismillāh innan en handling påbörjas, al-hamdu lillāh när den är avklarad, in shāʾ Allāh om det som ännu inte skett, mā shāʾ Allāh vid beröm, subhān Allāh vid förundran, Allāhu akbar i varje moment av den rituella bönen och as-salāmu ʿalaykum som hälsning. De flesta av dem har textstöd i Koranen eller i hadithsamlingarna, och de förekommer i sin arabiska originalform i praktiskt taget alla muslimska språkområden, från Marocko till Indonesien.

Formlerna är samtidigt tre olika saker, och det är där svårigheterna börjar. De är en gudstjänsthandling: klassisk teologi räknar dem till dhikr, den åminnelse av Gud som Koranen påbjuder. De är en rättshandling: wallāhi, »vid Gud«, är i islamisk rätt en ed med bindande verkan och med föreskriven soning om den bryts. Och de är en social markör: i svenska skolkorridorer används wallah och jalla av ungdomar utan någon relation till islam.

Tvisten om uttrycken gäller sällan vad de betyder. Den gäller vilket av dessa register som ska vara avgörande när de bedöms. Klassiska jurister har prövat dem som rättshandlingar och stridit om detaljer som vilken plats basmalan har i bönen. Sekulära kritiker läser dem som världsåskådning och frågar om ett förbehåll som inshallah försvagar handlingskraften. Purister inom traditionen invänder från motsatt håll och menar att formler som upprepas mekaniskt förlorar sitt innehåll. Det är samma ord som prövas, av parter som talar om olika saker.

Ordet dhikr och de muslimska uttryckens arabiska rötter

Roten dh-k-r betyder att nämna och att minnas, och det är ingen tillfällighet att arabiskan låter de två sammanfalla. Substantivet dhikr betecknar både den inre åminnelsen och det uttalade nämnandet av Guds namn. Koranen gör det till en stående uppmaning till de troende att minnas Gud så ofta de kan.¹1Koranen, al-Ahzāb 33:41. Litteraturen kring detta har en egen genre, adhkār, med al-Nawawīs Kitāb al-adhkār från 1200-talet som mest lästa exempel.

Under paraplybegreppet ligger ett antal formler med egna namn, bildade av verbet i första ordet. Basmala är handlingen att säga bismillāh ar-rahmān ar-rahīm, »i Guds namn, den Nåderike, den Barmhärtige«. Hamdala är al-hamdu lillāh, »all lovprisning tillkommer Gud«. Tasbīh är subhān Allāh, »ära vare Gud«, och tahmīd, tahlīl och takbīr betecknar på samma sätt lovprisningen, trosformeln lā ilāha illā Allāh och Allahu akbar. Hawqala är lā hawla wa-lā quwwata illā billāh, »det finns ingen makt och ingen kraft utom hos Gud«. Salawāt är välsignelsen över Profeten, i skrift ofta återgiven med tecknet ﷺ.

Två närliggande begrepp hålls isär i traditionen. Ibn Qayyim al-Jawziyya skiljer dhikr från duʿāʾ: åminnelsen är lovprisning av Gud med hans egenskaper, gåvor och namn, medan bönen är tjänarens framställan om det han behöver.²2Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Wābil al-sayyib min al-kalim al-tayyib, avsnittet om att åminnelsen är förmer än bönen. Ett tredje begrepp hör hemma i juridiken snarare än i fromhetslitteraturen: yamīn, eden, dit wallāhi hör, och istithnāʾ, förbehållet, som är juristernas term för in shāʾ Allāh när det fogas till ett löfte. Att samma korta fras kan analyseras som fromhetsövning i det ena facket och som rättshandling i det andra är hela ämnets kärna.

Koranens och hadithernas grund för de muslimska fraserna

Den fras som har det mest direkta textstödet är in shāʾ Allāh. Den går tillbaka på en uttrycklig instruktion i sura al-Kahf, riktad till Profeten själv efter att han utlovat ett svar utan förbehåll:

SÄG ALDRIG under några omständigheter: »Detta skall jag göra i morgon« utan [att lägga till:] »om Gud vill«. Och skulle du glömma [men senare påminna dig] detta, vänd dig då till din Herre och säg: »Jag hoppas att min Herre skall leda mig närmare den rätta vägen än [jag nu var]!«³3Koranen, al-Kahf 18:23–24.

وَلَا تَقُولَنَّ لِشَيْءٍ إِنِّي فَاعِلٌ ذَٰلِكَ غَدًا إِلَّا أَن يَشَاءَ اللَّهُ ۚ وَاذْكُر رَّبَّكَ إِذَا نَسِيتَ وَقُلْ عَسَىٰ أَن يَهْدِيَنِ رَبِّي لِأَقْرَبَ مِنْ هَٰذَا رَشَدًا

Koranen · al-Kahf 18:23–24

Hälsningen har ett lika direkt stöd. Föreskriften stannar inte vid att hälsningen ska ges; den reglerar också svaret:

När någon riktar en hälsning till er, besvara den då med en hövligare hälsning eller med samma ord. Gud håller räkning på allt.⁴4Koranen, al-Nisāʾ 4:86.

وَإِذَا حُيِّيتُم بِتَحِيَّةٍ فَحَيُّوا بِأَحْسَنَ مِنْهَا أَوْ رُدُّوهَا ۗ إِنَّ اللَّهَ كَانَ عَلَىٰ كُلِّ شَيْءٍ حَسِيبًا

Koranen · al-Nisāʾ 4:86

Versen har lästs som en skyldighet: hälsningen är enligt de klassiska juristerna en rekommenderad handling, medan svaret är en plikt. En hadith hos Muslim kopplar den till trons kärna och till sammanhållningen mellan människor med orden »sprid fredshälsningen mellan er, så kommer ni att älska varandra«.⁵5Muslim, Sahīh, nr 54; även Abū Dāwūd nr 5193, al-Tirmidhī nr 2688 och Ibn Māja nr 68. Anförd av al-Nawawī i Riyād al-sālihīn. På frågan vilken islam som är bäst svarade Profeten enligt en annan välkänd tradition: att bjuda på mat och hälsa med fredshälsningen på den man känner och den man inte känner.⁶6al-Bukhārī, Sahīh, nr 12; Muslim, Sahīh, nr 39.

Om ederna är Koranen restriktiv:

GÖR INTE Gud till måltavla för era eder så att ni [i Hans namn] hindrar er själva från att göra gott och frukta Gud och att medla i tvister mellan människor. Gud hör allt, vet allt.⁷7Koranen, al-Baqara 2:224.

وَلَا تَجْعَلُوا اللَّهَ عُرْضَةً لِّأَيْمَانِكُمْ أَن تَبَرُّوا وَتَتَّقُوا وَتُصْلِحُوا بَيْنَ النَّاسِ ۗ وَاللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ

Koranen · al-Baqara 2:224

Nästa vers mildrar: Gud bestraffar inte för obetänksamma eder, men ställer människan till svars för hennes innersta uppsåt.⁸8Koranen, al-Baqara 2:225. Sura al-Māʾida anger soningen för en bruten ed: mat eller kläder åt tio behövande, frigivning av en slav, eller tre dagars fasta för den som saknar möjlighet.⁹9Koranen, al-Māʾida 5:89.

Mā shāʾ Allāh går tillbaka på liknelsen om de två trädgårdsägarna, där den ene tillrättavisas för att inte ha erkänt varifrån välståndet kom. Knut Bernström översätter den med »Ske Guds vilja!«¹⁰10Koranen, al-Kahf 18:39, i Knut Bernströms tolkning. Att fraserna byggs kring gudsnamnen har sitt stöd i sura al-Aʿrāf, som uppmanar till att anropa Gud med hans sköna namn och hålla avstånd från dem som missbrukar dem,¹¹11Koranen, al-Aʿrāf 7:180. och välsignelsen över Profeten är påbjuden i sura al-Ahzāb.¹²12Koranen, al-Ahzāb 33:56.

وَلَوْلَا إِذْ دَخَلْتَ جَنَّتَكَ قُلْتَ مَا شَاءَ اللَّهُ لَا قُوَّةَ إِلَّا بِاللَّهِ ۚ إِن تَرَنِ أَنَا أَقَلَّ مِنكَ مَالًا وَوَلَدًا

Koranen · al-Kahf 18:39

Hadithkorpusen tillför två slags material. Det första är löften om belöning, som traditionen om de två orden som är lätta på tungan, tunga på vågen och älskade av den Nåderike: subhān Allāh wa-bi-hamdih och subhān Allāh al-ʿazīm.¹³13al-Bukhārī, Sahīh, nr 6682; Muslim, Sahīh, nr 2694. Det andra är instruktioner för vardagen. Till pojken ʿUmar ibn Abī Salama sade Profeten enligt al-Bukhārī att han skulle nämna Guds namn, äta med höger hand och äta av det som låg närmast honom.¹⁴14al-Bukhārī, Sahīh, nr 5376; Muslim, Sahīh, nr 2022. I det materialet hör basmalan hemma vid matbordet och vid dörren lika mycket som i bönetexten.

Rättsskolorna om basmalan, hälsningsfrasen och eden

Den mest utredda tvisten om en muslimsk fras gäller basmalans ställning i bönen, och den är äldre än rättsskolorna själva. al-Nawawī inleder sin genomgång med att markera insatsen: frågan är stor och viktig, eftersom bönens giltighet vilar på den, och bönen är den största pelaren efter tawhid.¹⁵15al-Nawawī, al-Majmūʿ sharh al-Muhadhdhab, kitāb al-salāt, avsnittet om basmalan; referat.

Ståndpunkterna är fyra. Shafiiterna håller basmalan för att vara al-Fātihas första vers, obligatorisk att läsa och att läsa högt i de böner som har hörbar recitation; al-Nawawī noterar att detta inom hans egen skola är oomtvistat.¹⁶16al-Nawawī, al-Majmūʿ, samma avsnitt, med hänvisning till Ibn ʿAbd al-Barrs sammanställning av positionerna. Malikiterna anser att den varken är en vers i al-Fātiha eller i någon annan sura, och läser den inte alls i den obligatoriska bönen. Hanafiterna räknar den som en självständig vers, sänd för att skilja surorna åt, och läser den tyst före al-Fātiha. Från Ahmad ibn Hanbal finns två rapporter, och den hanbalitiska huvudlinjen blev att läsa den tyst. Ibn Qudāma återger i sammanhanget Ibn al-Mubāraks skarpa formulering att den som utelämnar basmalan har utelämnat hundratretton verser, och al-Dāraqutnīs motsatta bedömning att ingen hadith om högläsning är fullt autentisk.¹⁷17Ibn Qudāma, al-Mughnī, kitāb al-salāt, avsnittet om basmalan. al-Qurtubī räknar upp ståndpunkterna och tillägger den punkt där ingen är oense: i sura an-Naml, i drottningen av Sabas brev från Salomo, är basmalan otvistigt en koranvers.¹⁸18al-Qurtubī, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till al-Fātiha; jfr Koranen, al-Naml 27:30. Ibn Kathīr ger samma kartläggning och namnger Mālik och Abū Hanīfa på den ena sidan, al-Shāfiʿī, Ahmad, Ishāq och Abū ʿUbayd på den andra.¹⁹19Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, inledningen till al-Fātiha.

Om in shāʾ Allāh har juristerna behövt avgöra en helt annan sak: när förbehållet upphäver en ed. al-Shāfiʿī sätter gränsen vid sambandet i talet. En paus för att hämta andan, minnas eller staka sig på orden bryter inte förbindelsen, men den som avbryter sig och börjar tala om annat har förlorat sitt förbehåll.²⁰20al-Shāfiʿī, al-Umm, kitāb al-aymān wa-l-nudhūr. Följden är formulerad redan i en hadith som juristerna genomgående anför: den som svär och säger »om Gud vill« blir inte skyldig till edsbrott.²¹21Hadith återgiven i Sunan-samlingarna, på Ibn ʿUmars auktoritet; anförd av Ibn Taymiyya i al-Qawāʿid al-nūrāniyya al-fiqhiyya, avsnittet om eder.

Ibn Qudāma tillför den distinktion som avsnittet om invändningar återkommer till. Att knyta ett åtagande till en människas vilja är ett villkor, skriver han, men Guds vilja nämns i talet för välsignelse, samhörighet och överlåtelse åt Gud. Hans bevis är att Koranen själv fogar in förbehållet om något Gud vet skall inträffa, i löftet att de troende skall gå in i den heliga moskén »om Gud vill«, och att folk säger »vi har bett, om Gud vill« fastän de är fullt förvissade om att de har bett.²²22Ibn Qudāma, al-Mughnī, kitāb al-iqrār; versen är Koranen, al-Fath 48:27.

Eden är i den klassiska rätten en rättshandling. Ibn Taymiyya definierar den som att handlingen binds vid edsläggarens tro på Gud.²³23Ibn Taymiyya, al-Qawāʿid al-nūrāniyya al-fiqhiyya. Därav följer förbudet mot att svära vid något skapat: enligt en hadith som både al-Bukhārī och Muslim återger förbjöd Gud människorna att svära vid sina fäder, och den som svär skall svära vid Gud eller tiga.²⁴24al-Bukhārī och Muslim, återgiven av al-Nawawī i Riyād al-sālihīn, kapitlet om förbudet mot att svära vid något skapat.

Hälsningen till icke-muslimer är den punkt där de lärda är mest oense. En hadith hos Muslim förbjuder att inleda hälsningen med judar och kristna,²⁵25Muslim, Sahīh, nr 2167, anförd av al-Nawawī i al-Majmūʿ, kitāb al-adhkār. medan Ibn ʿAbbās enligt al-Bukhārīs al-Adab al-mufrad besvarade hälsning från jude, kristen och magier och stödde sig på Koranen 4:86.²⁶26al-Bukhārī, al-Adab al-mufrad, kapitlet om hur man besvarar hälsning från skyddsfolket. Den tillåtande hållningen är ingen modern uppmjukning. I de klassiska sammanställningarna tillskrivs den Ibn Masʿūd, ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz, al-Shaʿbī, Sufyān ibn ʿUyayna, al-Awzāʿī och al-Tabarī, alltså en rad av traditionens tidiga auktoriteter, och samtida fatwaorgan fördelar sig än i dag efter samma gamla skiljelinje, med undantag för behov, släktskap och grannskap.²⁷27Positionerna sammanställda hos Ibn Hajar al-ʿAsqalānī, Fath al-bārī, kommentaren till al-Bukhārīs kapitel om hälsningen.

De muslimska uttryckens historia från Hudaybiyya till 1900-talet

Formlerna växte fram i en miljö som redan svor och åkallade. Före islam avlades eder vid al-Lāt och al-ʿUzzā, och Quraysh inledde sina dokument med bismika Allāhumma, »i ditt namn, o Gud«. Sammanstötningen mellan de två formlerna finns bevarad i berättelsen om fördraget vid al-Hudaybiyya år 628, där Suhayl ibn ʿAmr invände mot att skrivaren inledde med bismillāh ar-rahmān ar-rahīm: han kände inte till den Nåderike och krävde den gamla formeln. Profeten lät den stå.²⁸28al-Bukhārī, Sahīh, kitāb al-shurūt, nr 2731–2732.

Under de följande generationerna blev basmalan statens språk lika mycket som fromhetens. Kalifen ʿAbd al-Malik lät på 690-talet prägla mynt och resa inskriptioner med islamiska formler, och Klippdomen i Jerusalem bär inskrifter från samma årtionde som inleds med basmalan. Därifrån vandrade formeln vidare till brevhuvuden, avtal, bokinledningar och grindportaler, och blev under kalligrafins utveckling ett av de mest reproducerade motiven i islamisk konst.

Takbir har en parallell historia. Frasen hör hemma i böneutropet och i varje ställningsbyte i bönen, men har genom historien också fungerat som samlingsrop, i fältslag såväl som vid högtider. Den moderna politiseringen går att datera. Under den iranska revolutionen 1979 ropades Allahu akbar från hustaken i Teheran som nattlig protest mot shahen, en form av gatudemonstration utan gata. Efter attentaten i New York 2001 och i europeiska städer under 2010-talet fastnade frasen i västerländsk nyhetsrapportering som ett attentatsrop, vilket i praktiken har gjort den till det enda arabiska uttryck många européer känner igen.

Det moderna medielandskapet skapade också nya fraser och nya strider om dem. När koranrecitation började sändas i egyptisk radio och television under 1900-talet spreds vanan att avsluta med sadaqa Allāhu al-ʿazīm, »Gud den Väldige har talat sanning«. Den saudiske muftin Ibn Bāz avvisade den och menade att bruket att säga detta efter avslutad recitation saknar grund och inte bör göras till vana.²⁹29ʿAbd al-ʿAzīz ibn Bāz, fatwasvar om att säga sadaqa Allāhu al-ʿazīm efter recitation; referat. Egyptiska Dār al-Iftāʾ kom till motsatt slutsats och förklarade frasen rättsligt tillåten och rentav rekommenderad, en form av åminnelse fogad till en gudstjänsthandling.³⁰30Egyptiska Dār al-Iftāʾ, fatwa nr 16868. Striden mellan de två svaren gäller om frasen bör fogas till varje läsning.

Muslimska uttryck i Sverige: rätt, medier och skolgårdsslang

Uttryckens svenska historia är kort och tät. Pew Research Center uppskattade i en rapport från 2017 att omkring åtta procent av Sveriges befolkning vid mitten av 2016 hade muslimsk bakgrund, med framskrivningar för 2050 mellan 11,1 procent vid noll migration och 30,6 procent i det högsta migrationsscenariot.³¹31Pew Research Center, Europe’s Growing Muslim Population, 29 november 2017. Siffran är en uppskattning grundad på härkomst och säger ingenting om religiös praktik. Parallellt har språkbilden ändrats: Mikael Parkvalls beräkningar pekade redan under 2010-talet på att arabiskan var på väg att gå om finskan som näst största modersmål i landet, med förklaringen att invandringen samverkat med de finsktalandes höga medelålder. Uppgiften är en skattning och inget annat. Statistiska centralbyrån för ingen statistik över modersmål, och Jarmo Lainio har invänt mot beräkningarna.³²32Mikael Parkvall, refererad i Språktidningens språkblogg om de tjugo största språken i Sverige; jfr Jarmo Lainios invändningar. Statistiska centralbyrån för ingen statistik över modersmål.

2050, högsta migrationsscenariot30,6 %

2050, noll migration11,1 %

20168 %

Institutet för språk och folkminnen beskriver den förortsslang som talas bland ungdomar som ett informellt talspråk med ett stort antal slangord från bland annat arabiska, kurdiska, turkiska, somaliska och engelska, och understryker att förortssvenska är en variant av svenska, talad av både enspråkiga och flerspråkiga, och ingen brytning.³³33Institutet för språk och folkminnen, artikeln om förortssvenska. Wallah och jalla hör till de mest spridda av dessa lån. Det innebär att en ed vid Gud, med rättsföljder i klassisk fiqh, i svenskt ungdomsspråk fungerar som en förstärkning på samma nivå som »på riktigt«. Ellen Bijvoets och Kari Frauruds forskning har visat att bruket följer självuppfattning och umgängeskrets mer än härkomst, vilket gör det olämpligt att läsa ett wallah som en uppgift om talarens tro.³⁴34Ellen Bijvoet och Kari Fraurud, »’Rinkebysvenska’ och andra konstruktioner av språklig variation i dagens flerspråkiga Sverige«, i Svenska som andraspråk – i forskning, undervisning och samhälle, 2 uppl., Lund 2013, s. 369–396. Kopplingen mellan språk och religion är samtidigt lösare än siffrorna antyder. Inshallah och mashallah används av turkisk-, bosnisk-, somali- och persisktalande muslimer utan att arabiska är deras modersmål, och en räkning av arabisktalande mäter därför något annat än fraserna själva.

Hälsningsfrågan har prövats rättsligt två gånger på sex år, och båda gångerna stod striden om handslaget, inte om orden. Diskrimineringsombudsmannen väckte talan i Arbetsdomstolen mot Semantix Tolkjouren och Almega Tjänsteföretagen sedan en muslimsk kvinna avbrutits i en rekrytering efter att hon av religiösa skäl hälsat utan att ta i hand. I domen den 15 augusti 2018 fann domstolen att bolagets handhälsningspolicy visserligen hade berättigade syften men varken var lämplig eller nödvändig, och att bolaget därmed gjort sig skyldigt till indirekt diskriminering. Ersättningen bestämdes till 40 000 kronor. Domstolen slog samtidigt fast att den religiöst motiverade vägran att handhälsa är en religionsmanifestation som skyddas av Europakonventionens artikel 9, och att skyddet gäller även tolkningar som följs av en minoritet av de troende.³⁵35AD 2018 nr 51, dom meddelad den 15 augusti 2018. Avgörandet var dock inte enhälligt. En minoritet i domstolen ansåg att bolagets krav var proportionerligt och att arbetsgivaren fick upprätthålla ett likformigt hälsningssätt i verksamheten.³⁶36AD 2018 nr 51, skiljaktig mening. Den skiljaktiga meningen är därmed det tyngsta svenska uttrycket för motståndarsidans argument, och den är skriven av domstolens egna ledamöter. I ett tillsynsbeslut den 16 december 2024 nådde DO samma slutsats som majoriteten i ett ärende där en man sökt arbete som trygghetsvärd och intervjun ställts in med hänvisning till en neutralitetspolicy. En arbetsgivare kan inte kräva att anställda som av religiösa skäl hälsar på ett visst sätt i stället ska hälsa genom att ta i hand, skriver myndigheten, men markerar samtidigt att arbetsgivaren däremot får kräva att ingen i yrkesrollen gör åtskillnad mellan kollegor efter kön eller religion.³⁷37Diskrimineringsombudsmannen, tillsynsbeslut den 16 december 2024, ärende 2024/3260.

Svenska medier har normerat återgivningen. TT:s skrivregler anger som grundprincip att en svensk översättning helst ska användas, återger Allah med »Gud, även hos kristna araber« och Allahu akbar med »Gud är större/störst«, med tillägget att frasen ingår i böneutroparens kallelse och också används som uttryck för förvåning. Samma linje gäller de fraser som gett artikeln dess rubrik: TT ger för In shaa Allah översättningen »om Gud vill, Deo volente« och har ett motsvarande uppslag för Ma shaa Allah.³⁸38TT-språket, uppslagen Islamtermer samt In shaa Allah och Ma shaa Allah. Samma val gjorde Knut Bernström i Koranens budskap från 1998, där gudsnamnet genomgående återges med Gud, medan andra svenska utgåvor behåller Allah.

Under tiden har svensk rätt gått i motsatt riktning med sina egna formler. Rättegångsbalken låter domaren lova och försäkra »på heder och samvete«,³⁹39Rättegångsbalken (1942:740) 4 kap. 11 §. och vittneseden lyder att vittnet lovar och försäkrar på heder och samvete att säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.⁴⁰40Rättegångsbalken (1942:740) 36 kap. 11 §, edens lydelse. Gudsåkallan togs bort ur vittneseden genom de ändringar som trädde i kraft den 1 januari 1976, och av förarbetena framgår att ordet ed behölls av tradition sedan det teologiska innehållet strukits.⁴¹41Prop. 1975/76:64, ändringar i kraft den 1 januari 1976.

Muslimska uttryck och svenska fromhetsformler i idéhistorien

Svenskan har haft egna formler av samma slag, och bär dem fortfarande utan att märka det. Avskedsordet adjö är franskans à Dieu, en överlämning åt Gud. Farväl, gudskelov, tack och lov, Gud bevars, jösses och herregud är alla teologiska satser som slitits ned till interjektioner. I 1800-talets svenska var förbehållet ännu levande som ordspråk. Lars Rhodin tog i sin Samling af Swenska Ordspråk från 1807 upp en formulering som uttrycker samma tanke som juristernas istithnāʾ, i en språkdräkt som var svensk sedan medeltiden:⁴²42Lars Rhodin, Samling af Swenska Ordspråk (1807).

Menniskan spår och Gud rår.

— Lars Rhodin, Samling af Swenska Ordspråk

Ordspråket levde vidare långt in på seklet och användes bland annat av den finländske Zacharias Topelius i Stjärnornas kungabarn. Att erkänna gränsen för den egna planeringen var alltså en allmän tanke i det svenska språkområdet, och den föll gradvis ur vardagsspråket.

Vid samma tid tecknades araben i svenska texter som den kulturellt oöversättlige. Erik Gustaf Geijer noterade i sina Strödda anteckningar en anekdot av det slaget:⁴³43Erik Gustaf Geijer, Strödda anteckningar.

En Arab, som sett England, fann vid återkomsten intet deltagande ibland sina åhörare vid beskrifningen af alla de herrligheter han skådat, då han måste medgifva, att palmen der ej växte.

— Erik Gustaf Geijer, Strödda anteckningar

Två skillnader gör parallellen begränsad, och de bör sägas rakt ut. De svenska formlerna har tappat sitt teologiska innehåll och lever kvar som ren pragmatik: den som säger gudskelov åkallar ingen. De arabiska formlerna regleras alltjämt av jurister och fatwaorgan, som strider om deras ordalydelse och tillämpning. Att svenskan haft fromma vändningar säger därför ingenting om huruvida de islamiska hållningarna är riktiga. Parallellen är av språkhistoriskt slag. Kvar står en iakttagelse om svenskan själv. Vägen från åkallan till interjektion är kort, och den har gått fort.

Vanliga invändningar mot muslimska uttryck

Den äldsta invändningen är fatalismtesen. I sin starkaste form riktar den sig mot en lärosats snarare än mot en enskild fras: om allt som sker sker med Guds vilja, och den troende påminns om det flera gånger om dagen, kan förväntningarna på det egna handlandet sänkas. Max Weber förknippade islam med en religiositet som enligt honom inte kunde alstra den inomvärldsliga askes protestantismen frambringade. Bryan S. Turner har visat att Webers behandling av islam var osystematisk och påfallande värderande, och att tesen mest fungerat som en förklaring i efterhand till uteblivet kapitalistiskt genombrott.⁴⁴44Bryan S. Turner, Weber and Islam (London 1974); jfr densamme, »Islam, capitalism and the Weber theses«, The British Journal of Sociology 61 (2010). Den kritiken träffar Weber. Den avgör däremot inte den empiriska frågan om hur en daglig påminnelse om Guds vilja faktiskt påverkar planering, och något entydigt svar på den finns inte.

Traditionen själv besvarar invändningen på två andra nivåer, den rättsliga och den praktiska. Ibn Qudāma bestämmer förbehållet som välsignelse och överlåtelse, inte som ett villkor som gör löftet tomt, och pekar på att Gud använder det om sådant han vet kommer att inträffa.⁴⁵45Ibn Qudāma, al-Mughnī, kitāb al-iqrār. Ibn Qayyim al-Jawziyya beskriver hawqala som ett arbetsredskap: formeln har en märklig verkan när man tar sig an svåra uppgifter och uthärdar strapatser.⁴⁶46Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Wābil al-sayyib. Den hadith som oftast anförs träffar grubblandet i efterhand, medan förberedelsen lämnas orörd: säg inte »om jag bara hade gjort si«, utan »Gud har bestämt«.⁴⁷47Muslim, Sahīh, nr 2664.

Den tyngsta invändningen har formulerats inom språkvetenskapen. Rebecca Clift och Fadi Helani analyserade inspelade samtal på levantinsk arabiska och fann att inshallah och besläktade åkallanden används för att avsluta en sekvens eller ett samtalsämne, ofta genom att framkalla ett ömsesidigt åkallande varefter båda parter lämnar ämnet.⁴⁸48Rebecca Clift & Fadi Helani, »Inshallah: Religious invocations in Arabic topic transition«, Language in Society 39:3 (2010), s. 357–382. Fyndet stöder den vanliga erfarenheten att ett inshallah kan vara ett artigt sätt att sätta punkt för en diskussion. Det bevisar däremot inte att frasen betyder nej. En formel kan ha en samtalsfunktion och en semantisk innebörd samtidigt, precis som svenskans »vi får väl se«.

Invändningen mot religiösa formler i arbetsliv och skola är av annan art och gäller neutralitet. Här har svensk rätt svarat i två steg: kravet på ett bestämt hälsningssätt är oproportionerligt, medan kravet att inte göra åtskillnad mellan kollegor är befogat. Att gränsen dras vid behandlingen av människor och inte vid orden är dock ingen självklarhet, vilket den skiljaktiga meningen i Arbetsdomstolen visar.

Ett sakfel går att rätta med säkerhet. Allahu akbar är en liturgisk fras som uttalas vid varje ställningsbyte i den rituella bönen, fem gånger om dagen, och i böneutropet. TT återger den korrekt med »Gud är större/störst«, och Allah är arabiskans ord för Gud, brukat också av arabisktalande kristna.⁴⁹49TT-språket, uppslaget Islamtermer. Att frasen därtill har använts som stridsrop är riktigt och framgår av dess egen historia. Vad som inte följer av det är att stridsropet skulle vara dess huvudsakliga bruk: de allra flesta förekomsterna är liturgiska, medan de förekomster som når svensk nyhetsrapportering är av ett annat slag.

Den hårdaste kritiken mot vardagsbruket kommer från muslimer själva och riktas åt två håll. Den ena gäller wallah som slang: att svära vid Gud för att understryka något ovidkommande är precis vad Koranen 2:224 varnar för, även om 2:225 undantar den obetänksamma eden från straff. Ibn al-Jawzī formulerade risken kort: mången gång har ett ord runnit över tungan och blivit människans undergång.⁵⁰50Ibn al-Jawzī, Sayd al-khātir. Den andra gäller det mekaniska bruket överhuvudtaget, och den formulerades av Ibn Qayyim al-Jawziyya långt innan någon sekulär kritiker tog upp den: den bästa åminnelsen är den där hjärtat och tungan är överens.⁵¹51Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Wābil al-sayyib.

---

Footnotes

1. Koranen, al-Ahzāb 33:41. ↩

2. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Wābil al-sayyib min al-kalim al-tayyib, avsnittet om att åminnelsen är förmer än bönen. ↩

3. Koranen, al-Kahf 18:23–24. ↩

4. Koranen, al-Nisāʾ 4:86. ↩

5. Muslim, Sahīh, nr 54; även Abū Dāwūd nr 5193, al-Tirmidhī nr 2688 och Ibn Māja nr 68. Anförd av al-Nawawī i Riyād al-sālihīn. ↩

6. al-Bukhārī, Sahīh, nr 12; Muslim, Sahīh, nr 39. ↩

7. Koranen, al-Baqara 2:224. ↩

8. Koranen, al-Baqara 2:225. ↩

9. Koranen, al-Māʾida 5:89. ↩

10. Koranen, al-Kahf 18:39, i Knut Bernströms tolkning. ↩

11. Koranen, al-Aʿrāf 7:180. ↩

12. Koranen, al-Ahzāb 33:56. ↩

13. al-Bukhārī, Sahīh, nr 6682; Muslim, Sahīh, nr 2694. ↩

14. al-Bukhārī, Sahīh, nr 5376; Muslim, Sahīh, nr 2022. ↩

15. al-Nawawī, al-Majmūʿ sharh al-Muhadhdhab, kitāb al-salāt, avsnittet om basmalan; referat. ↩

16. al-Nawawī, al-Majmūʿ, samma avsnitt, med hänvisning till Ibn ʿAbd al-Barrs sammanställning av positionerna. ↩

17. Ibn Qudāma, al-Mughnī, kitāb al-salāt, avsnittet om basmalan. ↩

18. al-Qurtubī, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till al-Fātiha; jfr Koranen, al-Naml 27:30. ↩

19. Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, inledningen till al-Fātiha. ↩

20. al-Shāfiʿī, al-Umm, kitāb al-aymān wa-l-nudhūr. ↩

21. Hadith återgiven i Sunan-samlingarna, på Ibn ʿUmars auktoritet; anförd av Ibn Taymiyya i al-Qawāʿid al-nūrāniyya al-fiqhiyya, avsnittet om eder. ↩

22. Ibn Qudāma, al-Mughnī, kitāb al-iqrār; versen är Koranen, al-Fath 48:27. ↩

23. Ibn Taymiyya, al-Qawāʿid al-nūrāniyya al-fiqhiyya. ↩

24. al-Bukhārī och Muslim, återgiven av al-Nawawī i Riyād al-sālihīn, kapitlet om förbudet mot att svära vid något skapat. ↩

25. Muslim, Sahīh, nr 2167, anförd av al-Nawawī i al-Majmūʿ, kitāb al-adhkār. ↩

26. al-Bukhārī, al-Adab al-mufrad, kapitlet om hur man besvarar hälsning från skyddsfolket. ↩

27. Positionerna sammanställda hos Ibn Hajar al-ʿAsqalānī, Fath al-bārī, kommentaren till al-Bukhārīs kapitel om hälsningen. ↩

28. al-Bukhārī, Sahīh, kitāb al-shurūt, nr 2731–2732. ↩

29. ʿAbd al-ʿAzīz ibn Bāz, fatwasvar om att säga sadaqa Allāhu al-ʿazīm efter recitation; referat. ↩

30. Egyptiska Dār al-Iftāʾ, fatwa nr 16868. ↩

31. Pew Research Center, Europe’s Growing Muslim Population, 29 november 2017. ↩

32. Mikael Parkvall, refererad i Språktidningens språkblogg om de tjugo största språken i Sverige; jfr Jarmo Lainios invändningar. Statistiska centralbyrån för ingen statistik över modersmål. ↩

33. Institutet för språk och folkminnen, artikeln om förortssvenska. ↩

34. Ellen Bijvoet och Kari Fraurud, »’Rinkebysvenska’ och andra konstruktioner av språklig variation i dagens flerspråkiga Sverige«, i Svenska som andraspråk – i forskning, undervisning och samhälle, 2 uppl., Lund 2013, s. 369–396. ↩

35. AD 2018 nr 51, dom meddelad den 15 augusti 2018. ↩

36. AD 2018 nr 51, skiljaktig mening. ↩

37. Diskrimineringsombudsmannen, tillsynsbeslut den 16 december 2024, ärende 2024/3260. ↩

38. TT-språket, uppslagen Islamtermer samt In shaa Allah och Ma shaa Allah. ↩

39. Rättegångsbalken (1942:740) 4 kap. 11 §. ↩

40. Rättegångsbalken (1942:740) 36 kap. 11 §, edens lydelse. ↩

41. Prop. 1975/76:64, ändringar i kraft den 1 januari 1976. ↩

42. Lars Rhodin, Samling af Swenska Ordspråk (1807). ↩

43. Erik Gustaf Geijer, Strödda anteckningar. ↩

44. Bryan S. Turner, Weber and Islam (London 1974); jfr densamme, »Islam, capitalism and the Weber theses«, The British Journal of Sociology 61 (2010). ↩

45. Ibn Qudāma, al-Mughnī, kitāb al-iqrār. ↩

46. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Wābil al-sayyib. ↩

47. Muslim, Sahīh, nr 2664. ↩

48. Rebecca Clift & Fadi Helani, »Inshallah: Religious invocations in Arabic topic transition«, Language in Society 39:3 (2010), s. 357–382. ↩

49. TT-språket, uppslaget Islamtermer. ↩

50. Ibn al-Jawzī, Sayd al-khātir. ↩

51. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Wābil al-sayyib. ↩