Ödet i islam — qadar — är tron att Gud i sin eviga kunskap har känt, skrivit ner, velat och skapat allt som sker; det är den sjätte av islams sex trosartiklar. Samtidigt lär islam att människan har en verklig vilja och fullt ansvar för sina handlingar — qadar är varken blind ödestro eller en ursäkt för synd. Tron på det förutbestämda hör till tawḥīd: erkännandet av Gud som ensam herre (rubūbiyya) över allt som finns och sker.

Vad betyder ödet (qadar) i islam?

Ordet qadar betyder ett fastställt mått, och tillsammans med qaḍāʾ (Guds beslut) syftar det på att ingenting inträffar utan att Gud först känt, bestämt och skapat det. När ängeln Jibril (Gabriel) frågade profeten Muhammed om tron (īmān) räknade profeten upp sex ting: tron på Gud, Hans änglar, Hans böcker, Hans sändebud, den yttersta dagen »och ödet, dess goda och dess onda« (Sahīh Muslim 8) — en hadith som imamen an-Nawawī gjorde till den andra i sin berömda samling av fyrtio. Koranen knyter skapelsen själv till måttet:

ALLT har Vi skapat med rätta mått (Koranen 54:49)

Ingenting i tillvaron faller utanför måttet — det vi kallar slump är bara ett mått vi ännu inte sett.

Vilka är de fyra nivåerna i tron på ödet?

De lärda, däribland Ibn al-Qayyim i verket Shifāʾ al-ʿalīl, sammanfattar tron på ödet i fyra nivåer (marātib al-qadar). Den första är kunskapen (ʿilm): Gud vet i evighet allt som varit, är och kommer att bli. Den andra är nedskrivningen (kitāba) i den bevarade taflan, al-Lawḥ al-Maḥfūẓ. Profeten sade: »Det första Gud skapade var Pennan. Han sade till den: Skriv. Den sade: Vad skall jag skriva? Han sade: Skriv ned allt som är bestämt till dess timmen är inne« (Sunan Abī Dāwūd 4700; även Jāmiʿ at-Tirmidhī 2155). Den tredje nivån är viljan (mashīʾa) — inget rör sig utan att Gud vill det — och den fjärde är skapelsen (khalq): Gud har skapat allt, även människans gärningar. Koranen bekräftar nedskrivningen:

Ingen olycka drabbar jorden och inte heller er själva utan att den förts in i [Vår] bok, innan Vi sätter den i verket (Koranen 57:22)

Fyra led — känt, skrivet, velat, skapat — och varje ögonblick i ditt liv har passerat alla fyra innan det nådde dig.

Har människan fri vilja om allt är förskrivet?

Här går ahl as-sunna en medelväg mellan två avvägar. Qadariyya förnekade att Gud förutbestämt och skapat människans handlingar och överdrev den fria viljan; Jabriyya förnekade människans vilja helt och gjorde henne till ett viljelöst redskap. Den klassiska läran, så som Ibn Taymiyya formulerade den, håller fast vid båda sanningarna samtidigt: människan har en verklig vilja och förmåga (qudra), men både viljan och förmågan är i sin tur skapade av Gud. Hon väljer och handlar verkligt, och hålls därför verkligt ansvarig på domens dag. Människan faller inte som en viljelös sten, och hon skapar inte heller sina egna handlingar; hon väljer på riktigt — men aldrig utanför det Gud har skapat.

Får man skylla sina synder på ödet?

Nej. Tron på ödet gäller det som drabbar människan utifrån — sjukdom, förlust, motgång — och möts då med tålamod; synden däremot är människans eget val och möts med ånger, aldrig med ursäkten »det var ödet«. Att Pennan skrivit allt upphäver inte plikten att handla och söka medlen (asbāb); profeten befallde uttryckligen handling, inte passivitet. När pesten härjade i Shām vände kalifen ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb om hellre än att rida in i den drabbade staden, och svarade dem som invände att han flydde »från Guds beslut till Guds beslut«. Den islamiska referensen al-ibadah.com fastställer samma sak: ödet är en trosfråga, inte en täckmantel för lättja eller olydnad. Ödet förklarar det som drabbar dig; det ursäktar aldrig det du väljer.

Vad ger tron på ödet den troende?

Frukten av denna tro är inre vila och förtröstan (tawakkul). Den som vet att ingen olycka når honom utom med Guds tillåtelse blir varken krossad av förlust eller högmodig i framgång — just det syfte Koranen anger, »för att ni inte skall sörja över det som ni har gått miste om, och inte heller jubla i övermod över det som Han har skänkt er« (Koranen 57:23). al-Ghazālī beskrev förnöjsamheten (riḍā) med Guds beslut som hjärtats ro. Koranen lägger orden i de troendes mun:

Säg: »Ingenting kan drabba oss om det inte är förutbestämt för oss av Gud. Han är vår Herre och vår Beskyddare. Till Gud skall de troende lita!« (Koranen 9:51)

Tron är utbredd: enligt Pew Research Center (2012) omfattade minst sju av tio muslimer tron på det förutbestämda i 19 av 23 undersökta länder — i Tunisien hela 98 procent. Den som verkligt tror på qadar krossas inte av förlusten och berusas inte av framgången, utan bär bådadera tillbaka till Gud.

Källor