Telefonen du väntade på i månader låg till slut i din hand. Första dagen var den ett under. Efter en vecka var den bara telefonen. Efter en månad såg du reporna i glaset och bilderna på nästa modell. Ingenting hos föremålet hade ändrats. Något hos ditt seende hade det.

Detta är ingen berättelse om telefoner. Det är mönstret i ett helt levnadssätt. Vi äger mer än något släktled före oss och förnimmer det mindre. Det efterlängtade blir det självklara nästan i samma andetag som vi får det, och blicken vandrar genast vidare till det som ännu fattas. Lyckoforskningen kallar rörelsen det hedonistiska löpbandet: varje förbättring höjer förväntan i samma takt, så att vinsten äts upp i det ögonblick den infrias.1 När ett helt samhälle blir rikare följer inte dess samlade belåtenhet självklart med, något forskarna alltjämt tvistar om, men där den uteblir beror det på att vi mäter oss mot grannens överflöd och inte mot gårdagens knapphet.2 Och algoritmerna lyfter fram det mest polerade ur miljoner liv och håller upp det som spegel; redan hos tolvåringar går spåren att avläsa.3 Det är tolvåringen som lägger ifrån sig telefonen och tycker att hennes eget liv plötsligt ser blekt ut.

Slutsatsen är obekväm. Otillräcklighet är ingen mängd. Den går inte att fylla genom att lägga till, ty varje tillägg blir snart den nya botten man mäter bristen från. Den är ett sätt att se. Vi är inte fattiga – vi är hemmablinda inför vår egen rikedom. Och då infinner sig den svårare frågan, den som ingen lyckorapport besvarar: varför ger mer alltid mindre? Vår tid kan mäta företeelsen, döpa den, kartlägga dess mekanik. Den kan inte säga varför. En äldre tradition börjar i en språklig iakttagelse.

Ett ord som betyder att begrava

Koranens ord för otacksamhet är kufr. Innan det betecknade förnekelse betydde roten något handgripligt: att täcka över, att gömma undan. I en av Koranens liknelser kallas just bonden för kāfir – inte som hädare, utan därför att han myllar ner sitt utsäde i jorden. Att så är att täcka.4 Otacksamhet är, i språkets äldsta lager, just detta: att skotta jord över gåvan tills den inte längre syns.

Dess motsats, shukr, drar åt rakt motsatt håll. Somliga lärde härleder ordet ur kashr – att blotta, att dra undan höljet.5 Ibn al-Qayyim hör i samma rot en annan bild: man säger att trädet shakara när det skjuter nya skott kring sin rot. Begrunda härledningen, skriver han, och se hur det i allt ligger en innebörd av ökning och växt.6 Tacksamhet är alltså ingen känsla. Det är en rörelse – att avtäcka det givna och låta det gro.

Den moderna otillräckligheten är, på detta äldre språk, inte en brist på ting. Den är en handling: ett oavbrutet övertäckande. Vi skottar jämförelsen, kravet och självklarheten över allt vi fått, tills hälsan, hemmet och det dagliga brödet ligger begravda under det vi ännu saknar. Koranen ställde diagnosen för fjorton sekel sedan, kortare än någon rapport: »Vi har gett er en fast plats på jorden och där sörjt för ert uppehälle. Men sällan visar ni tacksamhet.«7

Att gräva fram det begravda igen är ett arbete, och Ibn al-Qayyim delar det i tre led: hjärtat erkänner att gåvan kommer från en Givare, tungan nämner den och prisar, lemmarna brukar den så som Givaren vill.6 Det är den som ser brödet på bordet, nämner Givaren och bryter det utan brådska. Att tala om gåvan är att avtäcka den; att förtiga den är att börja mylla över den. Tacksamhet blir därmed en uppmärksamhetens disciplin. Samtida lyckoforskning har återfunnit halva sanningen: att medvetet lägga märke till det man har bromsar avtrubbningen. Men forskningen kan beskriva övningen. Den kan inte säga vem man tackar.

Hjärtats rikedom

Om otillräcklighet är en begravning, så är boten en annan sorts förmögenhet än den som mäts i ägodelar. Profeten ﷺ sade: »Rikedom är inte mängden ägodelar – sann rikedom är själens rikedom.«8 Ibn Taymiyya gav det ett namn, ghina al-nafs, själens förnöjsamhet: ett inre som inte behöver svälla utåt för att vara helt.9 Den rika själen »sörjer inte över det den gått miste om och jublar inte över det den fått«10 – fri från löpbandet, eftersom den inte längre springer på det.

Girigheten gör tvärtom. Den är såret som aldrig sluter sig: ju mer man ger det, desto hungrigare gapar det. Ibn Abbas fångade det i en mening: girigheten förvandlar rikedom till fattigdom i hjärtat.11 Två rörelser på samma axel, åt var sitt håll: tacksamheten gör det vi redan har till rikedom, girigheten gör all rikedom till brist. Den girige mitt i sitt guld är den fattigaste av människor, ty ingenting han äger har blivit mottaget – det är bara hopskrapat. Därmed löser sig gåtan. Det hopskrapade kan staplas i oändlighet utan att mätta. Bara det mottagna mättar.

Ett tack utan mottagare

Men, invänder den moderna läsaren med fog, jag behöver ingen Gud för detta. Jag tackar mina föräldrar, mina vänner, den lyckliga slumpen, livet självt. Och islam tvistar inte om halva saken: Profeten ﷺ sade att den som inte tackar människorna inte tackar Gud.12 Tacksamhet mot människor är påbjuden, inte föraktad.

Och ändå. Tacksamhet mot människor är ofullständig. Dina föräldrar gav dig mycket – men inte ögonen som läser detta, inte andetaget mellan orden, inte själva förmågan att känna tacksamhet. Bakom varje givare reser sig frågan: och vem gav mig honom? Tacksamhet mot »livet« eller »universum« är däremot ett tack med mottagaren överstruken, en känsla riktad mot ingen – och därför rinner den bort lika fort som den stiger.

Nu lämnar jag det belagda för det tolkade: det sekulära överflödet botar inte bara otillräckligheten dåligt, det tillverkar den, genom att avskaffa den till vilken tacksägelse kunde riktas. En gåva förutsätter en givare. Stryk givaren, och gåvan sjunker till ägodel; och ägodelen kan, hur stor den än blir, hopas men aldrig tas emot. Endast det mottagna mättar.

Ingen har skrivit fram den tomheten nakenare än en ateist. Strindberg, ensam och plötsligt till freds i sin säng, fylld av lättnad – och utan någon att tacka:

jag är ledsen att ej äga någon, till vilken jag kan frambära min tacksamhet för befrielsen … Någon att tacka! Det finnes ingen tillstädes, och min tvungna otacksamhet trycker mig som en börda!13

Lättnaden är verklig. Tacksamheten är verklig. Den har ingenstans att landa – och det är otillräcklighetens egen tyngd, vägd på en exakt våg.

Vad det moderna jaget inte förmår, det gör Ibn al-Qayyim: han sluter cirkeln som det sekulära tacket lämnar öppen.

Han är ju Givaren som skapar tacksamheten, den tacksamme och det man tackar för. Själva tacksamheten är alltså en gåva från Gud som man måste tacka för på nytt – och så vidare i oändlighet.14

Det finns ingen punkt där frågan »men vem gav mig det?« tar slut på svar. Endast en outtömlig Givare kan vara tacksamhetens ändpunkt – Den man tackar för gåvan, för sig själv, och för själva tackandet. Och därför visar sig versen som låter som from önsketänkande vara ren struktur:

Om ni visar tacksamhet skall Jag förvisso ge er än mer.15

Ökningen är ingen belöning som faller från skyn. Av sin fullkomliga godhet, förklarar Ibn al-Qayyim, gör Gud själva nyttan av din tacksamhet till din egen och låter den bli orsaken till att gåvorna består och växer.14 Att tacka lägger ingenting till på ägandets axel; det knyter dig åter till en källa som aldrig sinar. Den tacksamme blir rikare inte för att mer anländer, utan för att det som redan finns till sist blir sett – och därmed mottaget.

Det oroliga hjärtat

Kvar står själva oron. Augustinus namngav den en gång för alla: hjärtat är skapat för Gud och förblir oroligt tills det finner vila i Honom – en rad som Ellen Key, svensk reformivrare långt från all renlärighet, inte kunde lämna i fred.16 Den moderna människan har inte förlorat det oroliga hjärtat. Det är hon som lägger sig mätt och trygg och ändå sträcker sig efter telefonen i mörkret. Hon har bara förlorat namnet på dess vila.

Koranen ger namnet tillbaka:

de som tror och vars hjärtan finner ro i åminnelsen av Gud – ja, i åminnelsen av Gud finner hjärtat ro.17

الَّذِينَ آمَنُوا وَتَطْمَئِنُّ قُلُوبُهُم بِذِكْرِ اللَّهِ ۗ أَلَا بِذِكْرِ اللَّهِ تَطْمَئِنُّ الْقُلُوبُ

Koranen · Åskan (al-Ra’d) 13:28

Där står hela omkastningen i en sats. Otillräckligheten var aldrig ett problem om för lite. Den var oron hos ett hjärta som begravde gåvan därför att det inte hade någon att tacka. Avtäck gåvan, och Givaren står där. Tacka Honom, och gåvan växer. Och hjärtat som genomsökte hela världen efter mer upptäcker att det svalt en armslängd från det dukade bordet.

Tacksamhetens fullhet, skrev Ibn al-Qayyim, är att inse att man aldrig kan tacka nog.6 Det är den enda hunger som, till skillnad från girigheten, mättar dig medan du känner den.

Footnotes

  1. Begreppet hedonic treadmill myntades av Philip Brickman och Donald Campbell, »Hedonic Relativism and Planning the Good Society« (1971); den vana vid förbättrade villkor det beskriver kallas hedonistisk anpassning. ↩

  2. Richard Easterlin, »Does Economic Growth Improve the Human Lot?« (1974). Tesen är omtvistad: Betsey Stevenson och Justin Wolfers visade 2008 att subjektivt välbefinnande mycket väl kan fortsätta stiga med inkomsten – men tvisten förs helt på mängdens axel, just den axel essän ifrågasätter. ↩

  3. Mediemyndigheten, rapport om samband mellan psykiska besvär och användning av sociala medier (2022), med särskilt utslag bland flickor i åldern 9–12 år. ↩

  4. Koranen, Järnet (al-Hadid) 57:20, där al-kuffār betecknar odlarna/såningsmännen; klassiska exegeter (al-Tabari, al-Qurtubi) noterar att roten k-f-r grundbetyder »att täcka över«, varav både bondens och förnekarens benämning. ↩

  5. al-Raghib al-Isfahani, al-Mufradat fi Gharib al-Qur’an, uppslaget sh-k-r: somliga håller shukr för en omkastning av kashr (att avtäcka), motsatsen till kufr, som är att glömma och täcka över gåvan. ↩

  6. Ibn al-Qayyim, Uddat al-Sabirin wa Dhakhirat al-Shakirin (om härledningen ur växt och nya skott; om tacksamhetens tre led – hjärta, tunga, lem; och om att dess fullhet är insikten om den egna oförmågan). ↩ ↩2 ↩3

  7. Koranen, Höjderna (al-A’raf) 7:10. ↩

  8. Sahih al-Bukhari, nr 6446; Sahih Muslim, nr 1051. ↩

  9. Ibn Taymiyya, al-’Ubudiyya. ↩

  10. Koranen, Järnet (al-Hadid) 57:23. ↩

  11. Tillskriven Ibn Abbas i tafsirtraditionen. ↩

  12. Sunan Abi Dawud, nr 4811; Jami’ al-Tirmidhi, nr 1954 (hasan sahih). ↩

  13. August Strindberg, Inferno; partiet om den ofrivilliga otacksamheten. ↩

  14. Ibn al-Qayyim, Madarij al-Salikin (att Givaren skapar gåvan, den tacksamme och tacksamheten; och att Han låter nyttan av tacket bli orsak till gåvornas fortbestånd och ökning). ↩ ↩2

  15. Koranen, Abraham (Ibrahim) 14:7. ↩

  16. Augustinus, Bekännelser I:1 (»oroligt är vårt hjärta tills det finner ro i Dig«); jfr Ellen Key, Livslinjer II, som ger samma formulering svensk röst. ↩

  17. Koranen, Åskan (al-Ra’d) 13:28. ↩