En augustinatt 1953 riktade Harry Martinson ett teleskop mot stjärnbilden Andromeda och fann ett blekt ljus, knappt skönjbart, som ändå bar miljarder solar.1 Synen släppte honom aldrig. Gång på gång skulle han klaga över att språket kom till korta – att orden, byggda för åkrar och årstider, inte räckte till för det astrofysiken bredde ut. Det är vanmakten hos den som står vid en grav och inte finner ett ord stort nog. Ur den vanmakten växte Aniara, eposet om rymdskeppet som driver bort från en förgiftad jord, slås ur sin bana och faller vidare mot Lyran utan möjlighet att vända.

Man kunde läsa dikten som en olyckshistoria. Den är något kallare än så. Aniara förnekar inte rymdens storhet – tvärtom besjunger den dess väldighet i bild efter bild. Den förnekar något annat: att väldigheten skulle vara riktad till någon. Det är skillnaden mellan att höra sitt namn ropas över torget och att höra regnet trumma mot rutan.

Rösten som brister

Mitt i skeppet står miman. Hon är dess tänkande maskin, passagerarnas livlina, den som tröstar dem med bilder ur fjärran tider och platser.2 Så länge miman talar finns ett tilltal ombord, en röst som svarar. Det förfärliga i eposet är inte avståndet till jorden. Det är stunden då miman tystnar – då hon brister under synen av jordens förintelse och förstummas för gott. Kvar blir bara skrovet, fönstren, stjärnorna som står orörliga utanför glaset. Skeppet fortsätter, men ingen röst följer med.

Chefsastronomen ger driften dess formel:

Ja, genom Gud och Död och Gåta går vårt rymdskepp Aniara utan mål och utan spår.3

Och rymden själv blir, i hans mun, »en liten blåsa i Guds andes glas«.4 Bilden är svindlande och stum på en gång. Den rymmer Gud – men som ett glas rymmer en luftblåsa: utan att veta om den, utan att tala till den.

Här känner den moderne läsaren igen sig. Detta är teleskopets himmel: ofantlig, vacker, likgiltig. Mot en sådan bakgrund klingar varje from lovsång till stjärnorna naiv. Martinson tycks helt enkelt säga hur det är.

Den delade hänförelsen

Men innan vi ger honom rätt: en annan röst kastar blicken lika djupt.

Du kan inte upptäcka någon brist eller ofullkomlighet i den Nåderikes skapelse; men lyft på nytt din blick mot [himlen] – ser du någon spricka? Lyft blicken ännu en gång och ännu en gång, och din blick skall vända tillbaka till dig med oförrättat ärende, utmattad.5

Orden är Koranens, ur suran al-Mulk – Herraväldet. Och det märkliga är hur litet som skiljer. Också här slungas ögat ut i djupet; också här återvänder det trött, besegrat av skalan. Den stumma hänförelsen inför ett kosmos som överväldigar varje mått – den finns i båda. Att ställa Martinsons tystnad mot Koranens tal är alltså inte att ställa bävan mot tröst. Bävan delar de fullständigt.

Det som skiljer är vad blicken finner när den vänder hem. Martinsons öga återvänder tomhänt: utan mål, utan spår. Det koraniska ögat återvänder utmattat men med ett besked – det fann ingen spricka. Den ene möter en blåsa i glaset, den andre en ordning utan fel.

Vari består då olikheten, om inte i skala eller bävan? Den samlas i ett ord.

Tecknet

Koranen kallar himlarna ett tecken – på arabiska āya.

Himlarnas och jordens skapelse är något vida större än skapelsen av människan, men de flesta människor inser inte [att det förhåller sig så].6

Versen skryter inte om storlek; storleken tar den för given. Påståendet är ett annat: att denna väldighet är ett tecken. Men inte varje tecken är ett tilltal. Rök är ett tecken på eld, fullt läsbart, utan att någon menade röken som ett budskap. Det avgörande i ordet āya är att det inte tillhör den ordningen: det är samma ord som betecknar en vers i Koranen, alltså yttrad avsikt, tal riktat till någon. Stjärnhimlen och skriften kallas med ett och samma namn. Världen är då en text som förutsätter en läsare den vänder sig till.

Så blir också versens underliga slutkläm begriplig: de flesta inser det inte. Tecknet finns, men publiken är döv. Det är exakt passagerarnas belägenhet sedan miman tystnat – omgivna av ett tilltal de inte längre kan ta emot.

Den komponerade tystnaden

Men är inte detta önsketänkande? Linné, Koranen, varje from blick läser in en mening som inte finns där. Den nakna sanningen är Aniaras – ett stumt universum, och religionen en tröst vi målar över det.

Men den frågan vilar på en outtalad förutsättning: att stumheten vore det neutrala, det som återstår när tron skalats bort. Astronomen och författaren Peter Nilson, som läste Aniara som en nyckel till universum, vägrade det steget. Samma vidd, påpekade han, kan läsas som under eller som tomhet – och vilken läsning man väljer är ett avgörande, inte en mätning.7 Två kan sitta i samma stilla hus och kalla tystnaden ensamhet eller ro. Ingen teleskoptub ger slutsatsen »meningslöst«. Den slutsatsen läggs till.

Det starkaste vittnet är Martinson själv. Han var, med egna ord, djupt religiös utan att vara kristen; han anade en Gud bakom naturens obevekliga lagar. Och ställd inför valet sade han det utan omsvep:

Av dessa två – guden och gåtan – väljer jag gåtan.8

Väljer. Han upptäckte inte att endast gåtan fanns; han valde att höra kosmos som gåta snarare än som tilltal. Aniaras tystnad är inget protokoll över hur det är – den är komponerad, lika omsorgsfullt som en bön. Den sekuläre läsaren som tar stumheten för given är därmed mindre ärlig än Martinson, som visste att han slöt ett vad.

Spår och ande

Att höra eller inte höra är ingen importerad strid; den löper genom svensk mark, ända ner i orden. Linné, när han gick genom skapelsens fält:

Jag spårade efter Hans fotsteg över naturens fält och märkte utur vart enda … en oändlig vishet och makt.9

För Linné var fälten fulla av spår. Martinsons skepp driver utan spår. Samma ord, närvarande i den ena blicken, utplånat i den andra.

Och med ett annat ord sker detsamma. Martinson själv griper efter just anden:

Vi anar nu att det vi kallar rymd … är ande, evig ande ogripbar, att vi förlorat oss i andens hav.10

Ett hav av ande – men ett hav man förlorar sig i. Samma bild med omvänt förtecken kände en tidig lärd: Koranens vetenskaper, skrev Ibn Abi ad-Dunya, är »ett hav utan strand; dess under tar aldrig slut«.11 Samma gränslösa vatten, läst som upplösning eller som outsinlig rikedom. Det är aldrig havets storlek som skiljer.

Inte i blindo

Det är därför motsättningen inte gäller bävan, och inte skala. Om dem är Aniara och Koranen ense. Den gäller tilltal: om vidden är riktad eller ej. Och det går inte att mäta – bara att besvara.

Koranen lägger svaret i munnen på den som begrundar himlarna:

Herre! Du har inte skapat [allt] detta i blindo.12

إِنَّ فِي خَلْقِ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ وَاخْتِلَافِ اللَّيْلِ وَالنَّهَارِ لَآيَاتٍ لِّأُولِي الْأَلْبَابِ

Koranen · Āl ʿImrān (Imrans ätt) 3:190

Inte i blindo – mot Martinsons utan mål. Två domar över samma himmel. Och tecknen, heter det på ett annat ställe, finns »vid horisonten och inom dem själva«.13 Tilltalet kräver en lyssnare som själv är ett tecken; rösten utanför svarar mot en röst inom. Miman tystnade inte bara för att jorden brann, utan för att passagerarna till slut inte hade något inom sig att ta emot med.

سَنُرِيهِمْ آيَاتِنَا فِي الْآفَاقِ وَفِي أَنفُسِهِمْ حَتَّىٰ يَتَبَيَّنَ لَهُمْ أَنَّهُ الْحَقُّ ۗ أَوَلَمْ يَكْفِ بِرَبِّكَ أَنَّهُ عَلَىٰ كُلِّ شَيْءٍ شَهِيدٌ

Koranen · Fussilat (Fast och klart framställda) 41:53

Martinson valde gåtan, och han visste att han valde. Det är hans storhet och hans varning. För frågan han lämnar oss gäller inte hur stor rymden är: den är vidare än vi förmår tänka, det medger båda läsningarna. Den gäller dig: är du tilltalad? Och en blick som vägrar vända hem tomhänt, som lyfts ännu en gång och ännu en gång, har redan börjat svara.

Footnotes

  1. Daniel Helsing, »#8: Harry Martinsons Aniara«, Svenska astronomiska sällskapet 100 år. Martinson såg Andromedagalaxen genom teleskop i augusti 1953 och brottades med hur poesin skulle fånga kosmiska skalor. ↩

  2. Om miman: Bonniers Konsthall, »Harry Martinson, rymden och Aniara«; jfr Linköpings universitet, »Aniara och sången om Miman«. ↩

  3. Harry Martinson, Aniara (1956), Sång 13 (chefsastronomens tal). ↩

  4. Harry Martinson, Aniara (1956), Sång 13. ↩

  5. Koranen, al-Mulk (Herraväldet) 67:3–4. Svensk tolkning: Mohammed Knut Bernström, Koranens budskap. ↩

  6. Koranen, Ghafir (Förlåtaren) 40:57. ↩

  7. Peter Nilson, »Att segla med dödens skepp«, i Rymdljus (1992); jfr »Mening, modeller och Martinson: Peter Nilson läser Aniara och universum«. Nilson visade att tolkningen av kosmos vidd som meningsfull eller meningslös är ett val, inte en mätbar slutsats. ↩

  8. Harry Martinson, citerad i Dan Sjögren, »Om gåtor och gudar i Harry Martinsons diktning«, Harry Martinson-sällskapet. Där återges också hans ord om att vara »djupt religiös« utan att vara kristen och att ana Gud »bakom naturens obevekliga lagar«. ↩

  9. Tillskrivet Carl von Linné (om skapelsens vittnesbörd om Gud). ↩

  10. Harry Martinson, Aniara (1956), Sång 13. ↩

  11. Ibn Abi ad-Dunya, citerad i al-Suyuti, Al-Itqan fi Ulum al-Quran. ↩

  12. Koranen, Āl ʿImrān (Imrans ätt) 3:190–191. ↩

  13. Koranen, Fussilat (Fast och klart framställda) 41:53. ↩