Domedagen — på arabiska yawm al-qiyāma, »Uppståndelsens dag« — är den dag då Gud återuppväcker alla människor ur döden, ställer var och en till svars för sitt liv och dömer dem till paradiset eller helvetet. I Koranen kallas den också yawm ad-dīn, »Domens dag«, och tron på den är en av islams sex trosartiklar (arkān al-īmān). För världens omkring 1,9 miljarder muslimer är den ingen avlägsen myt utan en kommande verklighet som ger livet dess yttersta mening: ingenting går förlorat, och ingen orätt förblir oavgjord.

Vad betyder domedagen i islam?

Domedagen markerar slutet på den nuvarande världsordningen och inledningen till det eviga livet. Koranen ger dagen flera namn som var för sig fångar en sida av den: al-qiyāma (uppståndelsen), yawm ad-dīn (domens dag), as-sāʿa (Stunden) och al-qāriʿa (det dånande slaget). Först förgås allt levande, därefter återuppväcks människorna kroppsligen för att möta sin Skapare. Till skillnad från en symbolisk bild av »yttersta tiden« är den i islam en konkret, framtida händelse vars exakta tidpunkt bara Gud känner; profeten Muhammed sade att inte ens han visste när Stunden skulle infalla. Domedagen är inte bara världens slut; den är dess avräkning.

Varför är tron på den yttersta dagen så viktig?

Tron på den yttersta dagen är en av de sex trosartiklarna. I den berömda hadithen där ängeln Jibrīl frågar profeten Muhammed vad īmān (tro) är, svarar han: att tro på Gud, Hans änglar, Hans böcker, Hans sändebud, den Yttersta dagen och ödet, det goda såväl som det onda (Sahīh Muslim 8). Utan denna tro är īmān inte giltig. Logiken följer av tawhīd, Guds absoluta enhet: om Gud är fullkomligt rättvis måste det finnas en dag då rättvisan skipas, där förtryckaren och den förtryckte inte möter samma slut. Den yttersta dagen är monoteismens fullbordan — utan den vore Guds rättvisa ett löfte utan infrielse.

Vilka är tecknen på att domedagen närmar sig?

Klassiska lärde delar in tecknen i mindre och större. De mindre tecknen (ʿalāmāt sughrā) inträffar gradvis och anses till stor del redan ha passerat — profeten Muhammeds egen ankomst räknas som det första, följt av att kunskapen dras tillbaka, omoralen breder ut sig och tiden tycks gå allt fortare. De större tecknen (ʿalāmāt kubrā) följer tätt på varandra strax före Stunden. I en hadith räknar profeten upp tio: röken, al-Masīh ad-Dajjāl (Antikrist), vilddjuret, solens uppgång i väster, ʿĪsā ibn Maryams (Jesu) återkomst, Yaʾjūj wa Maʾjūj (Gog och Magog), tre jordskred samt en eld som driver människorna till samlingsplatsen (Sahīh Muslim 2901). När det första stora tecknet väl visar sig kommer de övriga som pärlor från en sliten tråd.

Vad händer på själva domedagen?

Förloppet inleds när ängeln blåser i basunen (as-sūr): vid det första stötet förgås allt levande, vid det andra återuppväcks alla. Människorna samlas (al-hashr) barfota och nakna inför Gud, och al-hisāb, räkenskapen, börjar. Var och en får sin bok över sina gärningar — i höger hand för de räddade, i vänster för de fördömda. Därefter ställs al-mīzān, vågen, upp:

På Uppståndelsens dag skall Vi ställa fram rättvisande vågar och ingen skall då lida den minsta orätt. [Allt,] till och med det som väger så litet som ett senapskorn, skall Vi dra fram i ljuset. — Koranen 21:47

Till sist måste alla passera as-sirāt, bron över helvetet, tunnare än ett hårstrå och vassare än ett svärd. Den som tar sig över bron är räddad; den som faller, faller i elden den spänns över.

Vad avgör paradiset eller helvetet?

På vågen prövas människans gärningar, och Koranen är tydlig med att ingenting är för obetydligt för att räknas:

Den Dagen skall människorna stiga fram i spridda skaror för att se sina handlingar. Och den som har gjort så litet som ett stoftkorns vikt av gott skall se det, och den som har gjort så litet som ett stoftkorns vikt av ont skall se det. — Koranen 99:6–8

Men avgörande är inte mängden goda gärningar i sig, utan tawhīd. Redan i graven — mellantillståndet barzakh — förhörs den döde av änglarna Munkar och Nakīr om sin tro, ett ämne som klassiska lärde som Ibn al-Qayyim ägnade hela verk åt. På den yttersta dagen leder samma trosfråga till slutmålet: det eviga paradiset (al-janna) eller elden (an-nār). Gärningarna väger, men tawhīd fäller utslaget; ingen mängd goda handlingar köper loss den som mött Gud med en avgud i hjärtat.

Källor

  • Koranen 21:47 (Bernströms svenska tolkning)
  • Koranen 99:6–8 (Bernströms svenska tolkning)
  • Sahīh Muslim 8 (hadithen om Jibrīl och de sex trosartiklarna)
  • Sahīh Muslim 2901 (de tio stora tecknen inför Stunden)
  • al-ibadah.com – Domedagen och dess tecken