Det finns en mening som de flesta sekulariserade svenskar kan skriva under på utan att tveka. Religionssociologen David Thurfjell hörde den gång på gång när han intervjuade ett sjuttiotal vandrare i skogsområdena kring Stockholm och Uppsala:

Många sekulariserade svenskar skulle kunna skriva under på att naturen eller skogen är min kyrka.1

Den sägs med värme och med självklarhet. Ändå bär den på ett ord som sällan granskas. En kyrka är inte vilken plats som helst – det är en plats där något tillbeds. Och om skogen är min kyrka kvarstår en fråga som nästan ingen ställer: vad är det egentligen som tillbeds där inne, mellan granstammarna?

Det ordlösa rummet

Thurfjell lade märke till något egendomligt. Så snart han förde religion på tal började hans sekulariserade landsmän tala om naturen i stället. Det var där de djupaste upplevelserna fanns – känslan av samhörighet med andra arter, med ett oöverskådligt universum. Men orden saknades. Det religiösa språket hade de lämnat bakom sig, och inget hade trätt i dess ställe. Det är vandraren som stannar mellan stammarna, känner något stiga i bröstet och inte har ett enda ord att ge det.

De saknar det symbolmättade språk som kristendomen erbjuder och lämnas i ett ordlöst inre rum.2

I det rummet bär de ändå på ett arv utan att veta om det. Den romantiska traditionen, påpekar Thurfjell, brukade naturen som en spegel för människans inre: skogen blev dyster eller upphöjd allt efter betraktarens sinnesstämning.3 Den som söker Gud bland träden riskerar att till sist möta sin egen spegelbild.

När guden löses upp

Tanken att Gud finns i naturen har en logisk ändpunkt, och den svenska litteraturen har redan vandrat dit. Gustaf Frödings religiösa grubbel mynnade ut i panteism – läran att Gud och världen är ett och detsamma. Svenskt biografiskt lexikon sammanfattar att hans spekulation »resulterade i en panteism där motsättningen mellan gott och ont upphävdes och gudsbegreppet upplöses«.4

Priset blir synligt här. Är Gud lika fullt närvarande i giftet som i brödet, i mördaren som i offret, upphör skillnaden mellan heligt och oheligt. När Gud är allt är Gud till sist ingenting bestämt – och då finns ingenting avskilt kvar att tillbe. Jan-Olof Bengtsson har skrivit:

Utan transcendens – Gud som är fjärran – finns ingen immanens, ingen Gud som är nära; utan immanens ingen transcendens.5

Panteismen köper närheten genom att avskaffa avståndet, och blir därmed av med båda. En essäist drar slutsatsen kärvt: panteismen »förminskar både Gud, människan och naturen och tenderar alltid att leda till avgudadyrkan«.6

Något bortom bergen

Men något i den svenska skogen vägrar låta sig lösas upp. Dan Andersson, vislyrikern från Finnmarkens skogar, kände det starkare än de flesta:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.7

Längtan stannar inte i landskapet, den sträcker sig förbi det. Inte ens den poet som var mest genomdränkt av berg och hed lät bergen vara vägens slut. Något står bakom stjärnorna. Och själva riktningen bär ett argument: man längtar inte efter det man redan är. Att hjärtat sträcker sig förbi skogen röjer att dess mål aldrig var skogen. Vore Gud landskapet, skulle längtan vara en cirkel, Gud som söker Gud genom granen. Men längtan har en pil, och en pil förutsätter ett mål skilt från den som spänner bågen. Hjärtat söker sig förbi tecknet, och just den rörelsen – ut ur spegeln, mot ett Du – är vad panteismen inte kan rymma och vad som står i Koranens centrum.

Tecknet och konstnären

Arabiskan har ett ord för detta. Aya (i plural ayat) betyder samtidigt två ting: en vers i skriften och en företeelse i naturen.8 Solen, regnet, växlingen mellan natt och dag, skillnaderna mellan människors språk och hudfärger – allt är ayat, tecken att läsa. Naturen är en text. Koranen upprepar att i skapelsen av himlarna och jorden ligger »tecken för dem som har förstånd«.9 Verbet är tafakkur, eftertanke. Naturen är given att läsas, inte att tillbes. Det är skillnaden mellan att stanna på stigen för att se hur ljuset faller och att falla på knä inför träden.

إِنَّ فِي خَلْقِ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ وَاخْتِلَافِ اللَّيْلِ وَالنَّهَارِ لَآيَاتٍ لِّأُولِي الْأَلْبَابِ

Koranen · Āl ʿImrān 3:190

Och så den vers där hela frågan avgörs:

Bland Hans tecken är natten och dagen, solen och månen. Fall inte ned i tillbedjan inför solen, inte heller inför månen – fall ned inför Gud som har skapat dem, om det är Honom ni vill dyrka.10

Solen är den mest naturliga gud man kan tänka sig – ljusets, värmens, livets källa. Och just den förbjuder Koranen som föremål för tillbedjan. Solen är ett tecken, och ett tecken pekar mot sin källa. Att stanna vid tecknet är att förväxla konstverket med konstnären. Universum, skriver islam.se, »är ett tecken på Guds allmakt – det är ett konstverk och inte konstnären själv«.11

Avståndet som räddar

Här förändras bilden. Vi är vana att ställa upp dem mot varandra: immanensen, Gud i naturen, den varma och generösa tron; transcendensen, Guds avlägsenhet, det kyliga alternativet. Kontrasten tycks tala till skogskyrkans fördel. Men en närmare blick ger en annan bild.

Den panteistiska immanensen låter tecknet smälta samman med det betecknade tills bara landskapet återstår. Och landskapet, som inte längre har någon Annan över sig, blir, precis som i den romantiska traditionen, en spegel för jaget. Den som tillber Gud i skogen slutar, genom en besynnerlig logik, med att tillbe sina egna stämningar kastade tillbaka mot honom. Immanensen, driven till sin spets, är hemligt självupptagen.

Teckenrelationen gör det motsatta. Genom att hålla tecknet skilt från det betecknade – naturen ett tecken på Gud, inte Gud – skänker den naturen en verklig annanhet. Skogen får vara skog, inte en duk för mina känslor, just därför att den inte är gudomlig utan riktad till mig av en Annan. Prepositionen »på« är ingen köld. Den är avståndet som låter skogen förbli skog och Gud förbli Gud.

Men är Koranens Gud en fjärran Gud, undandragen bakom horisonten? Invändningen är berättigad, och den reser sig inte minst inifrån islam självt. Traditionens mystiker har i sekler brottats med hur nära Gud kan sägas vara, och spänningen mellan att hålla Gud fri från all liknelse (tanzih) och att tala om Hans närhet hör till dess äldsta inre tvister. Ty Koranens Gud är inte avlägsen:

Vi är närmare människan än hennes egen halspulsåder. Vart ni än vänder er, där är Guds ansikte.12

Det är en närhet mer intim än någon panteism mäktar. Och ändå – det är en Skapares närhet till sin skapelse, en Vetandes till det Han vet, inte de tvås sammansmältning. Gud är mig närmare än min egen halspulsåder; men min halspulsåder är inte Gud. Panteismen löser upp gränsen – men när Gud är allt finns det ingen Annan att vändas mot. Tecknet bevarar bägge: en Gud nära nog att vändas till vart jag än ser, åtskild nog att blicken inte slutar i en spegel.

Därför pekar Koranen åt två håll på en gång:

Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem själva, till dess det står klart för dem att detta är sanningen.13

سَنُرِيهِمْ آيَاتِنَا فِي الْآفَاقِ وَفِي أَنفُسِهِمْ حَتَّىٰ يَتَبَيَّنَ لَهُمْ أَنَّهُ الْحَقُّ ۗ أَوَلَمْ يَكْفِ بِرَبِّكَ أَنَّهُ عَلَىٰ كُلِّ شَيْءٍ شَهِيدٌ

Koranen · Fussilat 41:53

Tecknen vid horisonten: skogen, bergen, växlingen mellan natt och dag. Och tecknen inom oss: just den längtan Dan Andersson kände, den som sträcker sig förbi stjärnorna. Bägge är tecken; inget av dem är målet. Skogen är inte min kyrka. Den är något bättre: ett ord riktat till mig, ut ur sig självt – bortom bergen – mot Den som kan tillbes därför att Han inte är skogen, och som låter skogen vara skog därför att Han inte är den.

Footnotes

  1. David Thurfjell, Granskogsfolk: Hur naturen blev svenskarnas religion (Norstedts, 2020). Thurfjell intervjuade ett sjuttiotal vandrare i skogsområdena kring Stockholm och Uppsala. ↩

  2. Thurfjell, intervju i Kyrkpressen, 2020; jfr Granskogsfolk (2020). ↩

  3. Thurfjells analys av den romantiska naturuppfattningen som spegel för människans inre, Granskogsfolk (2020); jfr Forskning & Framsteg, nr 9 (2020). Hans intervjupersoner beskrev själva en känsla av samhörighet; »spegeln« är hans kritiska läsning av den romantiska traditionen. ↩

  4. »Gustaf Fröding«, uppslagsord i Svenskt biografiskt lexikon. ↩

  5. Jan-Olof Bengtsson, »Immanens och transcendens« (essä, 2020). ↩

  6. »Den besjälade naturen«, teologisk essä, Läsarna. ↩

  7. Dan Andersson, »Omkring tiggarn från Luossa«, ur Svarta ballader (1917). ↩

  8. Om aya som »tecken« för både skriftvers och naturfenomen, se Dixikon, »Koranen och skapelsen – om sharia, ansvar och ekologisk islam«. ↩

  9. Koranen, Āl ʿImrān 3:190; jfr al-Baqara 2:164 och ar-Rūm 30:22. Svensk tolkning efter Mohammed Knut Bernström, Koranens budskap. ↩

  10. Koranen, Fussilat 41:37. ↩

  11. »Skaparen och skapelsen: Konstverket är inte konstnären«, islam.se. ↩

  12. Koranen, Qāf 50:16 och al-Baqara 2:115. ↩

  13. Koranen, Fussilat 41:53. ↩