Fyrtiosju dygn i sträck står solen över Kiruna utan att gå ned.1 Under dessa veckor ska en muslim be maghrib – bönen som inträder i samma stund som solen sjunker under horisonten. Men någon nedgång kommer inte. Den fjärde av dagens fem böner hänger på en himmelsk händelse som har uteblivit.

Och det stannar inte vid maghrib. Hela bönedygnets nät är knutet till solens vandring: gryningen, middagshöjden, eftermiddagsskuggans längd, nedgången, den röda glödens slocknande. Den dagliga bönen är i grunden en läsning av himlen. Norr om polcirkeln tystnar himlens text.

Det vore lätt att vifta bort detta som ett logistiskt randproblem för några hundra troende längst i norr. Men växlingen mellan natt och dag – ikhtilāf al-layl wa-l-nahār – hör till Koranens mest upprepade tecken, åberopat gång på gång som bevis för dem som tänker:

och i växlingen mellan natt och dag och i regnet, som Gud sänder ned från skyn för att med detta ge nytt liv åt den jord som varit död, och i vindarnas växlingar – [i allt detta] ligger tecken för människor som använder sitt förstånd.2

Tecknet återvänder i sura efter sura, i skapelseberättelsen, i naturskildringen, i åkallan.3 När växlingen upphör rämnar inte bara en tidtabell. Ett av uppenbarelsens favoritargument tycks tystna just där en troende råkar stå. Frågan ställer sig själv: ett tecken som gäller överallt utom i Kiruna – är det ett tecken, eller ett tecken med ett hål i?

Ett tecken är en ordning, inte en bild

Koranen lägger tyngdpunkten på ett bestämt ställe. Tecknet är inte att natt och dag finns, utan deras uppmätta växling. Mawdudi fäster blicken vid regelbundenheten: ljuset följer mörkret i fullständig ordning, dagen kortas och natten växer gradvis tills de blir lika långa, sedan tvärtom – och denna jämna gång pekar mot en enda ordnande vilja.4 Tecknet är ingen stillbild på himlavalvet. Det är en rytm, en mätbar gång. En räkning. Det är skuggan vid eftermiddagen som vuxit sig lång nog att kalla till bön.

När himlen tiger

Geografin är obeveklig. Kring 45–48:e breddgraden infaller alla fem märkena varje dygn. Mellan 48 och 66 grader smälter ishā och fajr samman vissa veckor – kvällsrodnaden hinner aldrig slockna innan gryningen tänds. Bortom polcirkeln vid 66,5 grader återstår ett enda långt dygn av ljus och, ett halvår senare, ett enda långt mörker.5 Inför detta stod de lärda med en högst konkret fråga: hur ber man fem gånger när himlen inte längre ger fem märken?

Svaret hämtade de ur en hadith om Dajjāl, den falske messias vars dagar vid tidens slut ska tänjas ut. Profeten ﷺ fick frågan rakt på sak:

Vi sade: »Guds sändebud, den dag som är lång som ett år – räcker det att vi ber en dags böner under den?« Han svarade: »Nej – beräkna [tiderna] åt den efter dess längd.«6

Uqdurū lahu qadrahu – uppskatta, mät ut. Profeten ﷺ tillfrågades om en kommande kosmisk avvikelse och svarade med taqdīr, beräkning. De fem bönerna består; tiderna räknas fram. Så reser sig den troende till maghrib medan solen ännu lyser in genom fönstret. Där börjar varje polarfatwa.

Ur detta frö har flera grenar vuxit. AMJA, en församling amerikanska jurister, förordar att man beräknar tiderna efter den närmaste plats där natt alls kan skiljas från dag, och tillägger att saken är föremål för ijtihād, självständigt rättsligt omdöme.7 Det europeiska fatwarådet rekommenderade i stället att utgå från det sista dygn där dag och natt gick att urskilja; i Kiruna förvandlade det en tidigare fasta på närmare ett dygn till tider kring tre på morgonen och åtta på kvällen.8 Andra håller före att man bör räkna efter Mecka eller Medina:

Argumentet hos dem som menar att beräkningen bör utgå från en av de två heliga städerna är att Mecka är uppenbarelsens ursprungsplats, jordens mittpunkt och den mest tempererade, mediana platsen.9

Och söder om polcirkeln, där breddgraden ändå är extrem, delar man natten i sjundedelar eller följer närmaste tempererade ort kring den 45:e breddgraden.5

Så långt ger detta skeptikern rätt: en provkarta på lagningar, och lagningarna splittrar. I norra Sverige används minst fyra olika tidtabeller parallellt – Mecka, Istanbul, Stockholm, lokal tid – och i avsaknad av en gemensam auktoritet väljer varje hushåll själv. Lina Farhat berättar att det skapade sprickor till och med inom familjer: hon känner en kvinna som följer lokal tid medan mannen vill följa Turkiet.10 Mohammed Amin Kharraki vid Islamiska Förbundet kallar det »en väldigt svår fråga som vi kommer att brottas med under flera år« och tillstår att sista ordet knappast är sagt.11 Tecknet, kunde man säga, har upplösts i en kakofoni av klockslag.

Räkningen fanns där från början

Men tillbaka till texten: problemet byter form.

Tecknet om dagen gavs aldrig som en stillbild för ett betraktande öga. Det gavs med ett uttalat syfte:

Vi har gjort natten och dagen till två tecken; Vi har låtit nattens tecken utplånas och gjort dagens tecken till ett ljus som låter er se, så att ni kan söka det goda som er Herre ger och så att ni lär känna årens antal och beräkningen [av tiden].12

Och i en tidigare sura binds samma sak fast vid himlakropparna själva: solen och månen är satta till mått för beräkning av tiden.13 Tecknet och räkningen är hopflätade redan i uppenbarelsens ord. Dagen är ett tecken för att ni ska räkna.

Då framträder en annan läsning av juristens uqdurū lahu qadrahu – en läsning, inte en avgjord rättsfråga, för de lärda tvistar alltjämt. Beräkningen är ingen främmande lagning lagd över ett brustet tecken. Det är den verksamhet tecknet gavs för att framkalla. Polcirkeln bryter inte sönder tecknet; den gör kärnan synlig. Där den tempererade troende kan läsa himlen i förbifarten, måste Kirunabon göra uttryckligt vad versen alltid begärde: räkna. Dajjāl-hadithen och den sjuttonde suran möts från var sitt håll – tecknet är en kallelse att räkna.

Och då blir mångfalden av metoder något annat än ett universellt teckens sammanbrott. Den är ijtihādens utbredning, förnuftsarbetet som versen om natt och dag kallar fram: »människor som använder sitt förstånd«. Tecknet bad om eftertanke. Vid polen får det en överväldigande dos.

Läsaren var aldrig kroppslös

Varför var tecknet från början en kallelse till en räknare och inte ett faktum för en åskådare? För att det riktades till en kropp på en plats. Två vittnen utanför traditionen säger samma sak.

Det första är kroppens egen klocka. Kronobiologin beskriver en inre dygnsrytm som ljuset ställer in men inte skapar – en gång på ungefär ett dygn som vi bär med oss oavsett breddgrad. Under midnattssolen tappar den fästet. »Dygnet blir mer flytande«, heter det från Gällivare; många sover mindre, känner sig uppskruvade, vill hinna mer.14 Även när himlen håller inne tecknet fortsätter kroppen att efterfråga det. Läsaren som versen vände sig till var aldrig ett kroppslöst förnuft. Det var en varelse stämd efter en jämn växling mellan ljus och mörker.

Det andra vittnet är Selma Lagerlöf. När Nils Holgersson, förminskad till en tumme, tillbringar sin första natt ensam i skogen, upptäcker han vad natt egentligen är:

Det var alldeles förfärligt kusligt att sitta så där om natten ute i skogen. Han hade aldrig förr vetat vad det ville säga, att det var natt. Det var, som om hela världen hade förstenats och aldrig mer skulle kunna vakna till liv igen.15

En pojke som sovit sig igenom tusen nätter hade aldrig vetat vad natt var förrän den tryckte på honom. Natten är ingen idé man bär med sig. Den är en erfarenhet, känd genom kroppen. Lagerlöf når ända fram till tröskeln – natten som levd, kroppslig mening – men stannar vid skräcken: en förstenad värld som aldrig mer ska vakna. Längre än så når inte den sekulära fantasin. Koranen namnger vad som ligger bortom: natten gjord till vila, ett mått satt av »den Allsmäktiges, den Allvetandes ordning«.13 Där Lagerlöf ser en värld i sten, ser versen ordning och nåd.

De svenska namnen på norr pekar åt samma håll. Fredrika Bremer döpte landet där natten aldrig kommer till »ljusets rike« – ett vackert namn för den plats där just tecknet natt saknar lokal motsvarighet.16 Dit reste också Linné, mannen som skulle ge varje levande ting ett namn och en plats i sitt system, och fann det enda landskap där himlen vägrar låta sig läsas på syn och måste räknas. Och samerna delar året i åtta glidande årstider i stället för i natt och dag – den skarpa motsatsen tunnad till en skala av övergångar längst i norr. De som verkligen bor under den uteblivna natten slutade inte räkna tiden när de två märkena suddades ut; de fann fler. Just det versen förutsätter: där himlen ger glesare tecken läser den placerade kroppen tätare, inte tunnare.

Den som har tur

Frågan var om ett tecken med ett undantag är ett försvagat tecken. Svaret som denna essä har drivit är det omvända. Undantaget visar vad tecknet alltid var: en kallelse till en placerad, tidsbunden kropp att räkna årens antal, mäta dagen, uppskatta tiderna när märkena uteblir. Polen öppnar inget hål i tecknet. Den blottlägger den bekväma läsning som vi andra kom undan med.

Kharraki har rätt i att sista ordet inte är sagt. Men den öppenheten är inget svek från tecknets sida; det är förnuftet som ännu arbetar på det, precis som versen begärde. Abdulnassir Mohammed i Kiruna, som efter att ha fastat kanske tjugotre timmar i sträck blickar upp mot en sol som inte vill sjunka, säger det enklare än någon jurist:

Vi fuskar inte. Vi säger att vi har tur.17

Tur, kanske, att leva där tecknet måste tänkas och inte bara ses. Där natten, genom att utebli, framtvingar den räkning den i tysthet alltid bar inom sig.

Footnotes

  1. SMHI, »Midnattssol och polarnatt«. I Kiruna står solen över horisonten oavbrutet från 29 maj till 14 juli, 47 dygn i följd; polarnatten varar omkring 27 dygn. ↩

  2. al-Jathiya 45:5. Svensk tolkning enligt Mohammed Knut Bernströms Koranens budskap. ↩

  3. Se Āl ʿImrān 3:190, Yunus 10:6 och al-Baqara 2:164, där samma tecken åberopas i tur och ordning för »dem som har förstånd«, »människor som fruktar Honom« och »människor som använder sitt förstånd«. ↩

  4. Abul A’la Mawdudi, Tafhim al-Qur’an, kommentaren till sura al-Jathiya (45). Originalspråk urdu/arabiska. ↩

  5. »Prayer in Polar Areas«, islamicfiqh.net. Breddgrad 45–48°: tecknen finns hela dygnet. 48–66°: ishā och fajr smälter samman; beräkna efter närmaste ort med tydliga tecken. Bortom 66°: uppskatta efter motsvarande tempererad plats, vanligen kring 45°. Originalspråk arabiska. ↩ ↩2

  6. Sahih Muslim, Kitab al-Fitan, nr 2937a, återberättat av al-Nawwas ibn Sam’an. Originalspråk arabiska; min översättning. ↩

  7. AMJA (Assembly of Muslim Jurists of America), »Polar Prayer Times & Fasting«. Den föredragna metoden är att räkna efter närmaste plats där natt skiljs från dag; »frågan är föremål för ijtihād«. Originalspråk arabiska/engelska. ↩

  8. SVT Nyheter Norrbotten, »Oklara råd för fasta i midnattssol«; jfr Al Arabiya, »New Ramadan rules to help Nordic Muslims in midnight sun« (2015). Det europeiska fatwarådet (ECFR) rekommenderade att utgå från det sista dygn där dag och natt gick att urskilja. ↩

  9. Återgivet i fiqh-litteraturen om höga breddgrader, Sammanfattning av de lärdas hållning. Originalspråk arabiska; min översättning. ↩

  10. »Ramadan where the sun never sets«, Hyphen, 11 mars 2024. Minst fyra tidtabeller används i norra Sverige; uttalandena av Lina Farhat återges i artikeln. Originalspråk engelska; min översättning. ↩

  11. Mohammed Amin Kharraki, Islamiska Förbundet, citerad i SVT Nyheter / Göteborgs-Posten. ↩

  12. al-Isra 17:12. Bernströms tolkning. ↩

  13. al-An’am 6:96: »Han har gjort natten till vila och solen och månen till [mått för] beräkning av tiden. Detta är den Allsmäktiges, den Allvetandes ordning.« Bernströms tolkning. ↩ ↩2

  14. »Vad innebär midnattssol?«, gellivarelapland.se. Citatet återger en levd erfarenhet av det ständiga ljuset, inte en vetenskaplig utsaga. ↩

  15. Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, kapitlet om den första natten i skogen. ↩

  16. Fredrika Bremers Norrlands- och Lapplandsskildringar; jfr studien »Ljusets rike. Fredrika Bremer i Norrland« (DiVA). ↩

  17. Abdulnassir Mohammed, ordförande för föreningen Salam i Kiruna, i SVT Nyheter Norrbotten, »Ramadan samtidigt som midnattssolen«. ↩