Gudarna dräpte en jätte och byggde världen av hans kropp. Av Ymers kött blev jorden, av blodet haven, av benen restes bergen; tänderna och de sönderslagna käkarna blev sten och grus, och skallen välvdes till himmel, buren i sina fyra hörn av lika många dvärgar.1 Bilden är så ofta återgiven att vi har slutat se hur ohygglig den är. Världen är ett återvunnet lik.

Av Ymers kött / blev jorden skapt, / och av hans svett haven; / berg av benen, / träd av håret, / och av hans skalle himlen; / och av hans hjärna / gjordes alla / de tunga molnen.2

Också Esaias Tegnér kokade, i noterna till Frithiofs saga, ned alltsammans till en uppställning: kött, ben, tänder, skalle, blod – jord, berg, klippor, himmel, hav.3 Vi kallar detta, utan att blinka, en skapelseberättelse och ställer den på hyllan bredvid de andra – bredvid Bibelns, bredvid Koranens tal om himlarnas och jordens skapelse. Två skapelseberättelser, tänker vi, två rivaliserande svar på en och samma fråga: varifrån kom världen? Men likheten är ett bländverk. Frågar man vad slags utsaga var och en av dem egentligen är, faller de isär i händerna.

Bara en förteckning över ämnen

Eddans berättelse argumenterar inte. Den drar ingen slutsats, ber inte läsaren begripa något mer än det sagda. Den räknar upp. Kött är jord, blod är hav, ben är berg, skalle är himmel, hjärna är moln, ögonbryn är Midgård. Varje rad knyter en kroppsdel till ett stycke värld, och tillsammans besvarar de uttömmande en enda fråga: vad är världen gjord av? Av en jätte.

Och de nordiska skalderna är inte ensamma om greppet. Samma bild återkommer tvärs genom den indoeuropeiska världen: den fornindiska Purusha styckas och blir kosmos, den babyloniska Tiamats kropp klyvs till himmel och jord, och i en vedisk hymn är kon på en gång himlen, jorden och guden.4 En lekamen tas isär, en värld fogas samman av delarna. Där så många folk delar en så gammal bild svarar den mot ett behov äldre än varje teologi: att veta vad marken under foten och valvet över hjässan består av – och att få veta, tröstande, att det består av något som en gång var levande.

Man ska inte säga att myten är meningslös. Forskningen har med rätta påmint om att den bär en ordning: gudarna rycker råämnet ur jättarnas värld och vänder det till kosmos, och dråpet blir själva urhandlingen genom vilken ordning vinns ur kaos. Den har sin mening – gudarnas rätt, världens reda. Men den meningen ligger innesluten i världen. Myten ordnar kosmos; den öppnar det inte mot något utanför. Himlen är skallen. Den är inte ett tecken på något. Meningen är invävd i materien och tränger aldrig utanför den.

Det som pekar bortom sig självt

Koranen griper efter precis samma ting: inte kött och blod, men himlen, bergen, växlingen mellan natt och dag, regnet. Och gör med dem något väsensskilt. »I skapelsen av himlarna och jorden och i växlingen mellan natt och dag finns sannerligen tecken för dem som har förstånd.«5

إِنَّ فِي خَلْقِ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ وَاخْتِلَافِ اللَّيْلِ وَالنَّهَارِ لَآيَاتٍ لِّأُولِي الْأَلْبَابِ

Koranen · Imrans ätt (Āl ʿImrān) 3:190

Tecken. Själva språket vittnar. Det arabiska āya betyder tecken, bevis och under; det är samma ord för en vers i Koranen som för en företeelse i naturen. En rad skrift och en bergskedja bär ett och samma namn. Slutsatsen är inbyggd i ordförrådet: skapelsen ska läsas. Ibn Qayyim al-Jawziyya beskrev kunskapen om Gud som två vida portar – begrundan över de lästa tecknen, Koranen, och begrundan över de skådade tecknen, kosmos – två vägar till en och samma kunskap.6 Världen blir en text vid sidan av uppenbarelsens. Det är den som stannar under natthimlen och inte bara räknar stjärnorna utan frågar vad de vill säga.

Och riktningen är den motsatta mot Eddans. Där rör sig blicken nedåt, in i ämnet: himlen är en skalle. Här rör den sig igenom tinget och ut:

Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem själva, till dess det står klart för dem att detta är sanningen. Är det inte tillräckligt att din Herre är vittne till allt?7

سَنُرِيهِمْ آيَاتِنَا فِي الْآفَاقِ وَفِي أَنفُسِهِمْ حَتَّىٰ يَتَبَيَّنَ لَهُمْ أَنَّهُ الْحَقُّ ۗ أَوَلَمْ يَكْفِ بِرَبِّكَ أَنَّهُ عَلَىٰ كُلِّ شَيْءٍ شَهِيدٌ

Koranen · Tydligt framställda (Fuṣṣilat) 41:53

Vid horisonten och inom dem själva: rörelsen går från tinget mot det tinget betyder. Därav Ibn Qayyims väldiga anspråk: »Hela universum, med allt det rymmer, är tecken, vittnesbörd och bevis; Gud har inte skapat något av det för att vilseleda, och inte ställt något i det förgäves.«8 Intet förgäves – varje ting ett vittne. Och vittne om vad? »Den sanning genom vilken och för vars skull himlarna och jorden skapades är tawhīd – Guds enhet.«9

Skillnaden blir nu tydlig. Vi trodde oss hålla två svar på en fråga. Vi håller två svar på två frågor. Ymers kropp besvarar vad världen är gjord av. Tecknet besvarar vad världen betyder. Den ena är en redogörelse för stoff, den andra för mening. De möttes aldrig på samma fält.

Också Koranen känner stoftet

Men man måste vara ärlig: motsatsen får inte göras renare än den är. Säger inte Koranen också vad världen består av? Den gör det. Människan av lera, av en droppe; »av vatten skapade Vi allt levande«;10 himlen som en gång var rök, dukhān.11 Koranen har sin egen förteckning. Skillnaden ligger inte i stoff mot icke-stoff.

Den ligger någon annanstans: i Koranen är materien aldrig meningens slutpunkt.

I himlarnas och jordens skapelse … i det vatten som Allah sänder ned från himlen och återupplivar jorden med sedan den varit död … finns sannerligen tecken för människor som använder sitt förstånd.12

Vattnet, den döda jorden, det återväckta livet – det är rent stoff. Men versen stannar inte där. Samma andetag som namnger materien slutar i tecknet. Regnet som väcker myllan är i samma ögonblick ett märke för den som tänker efter. Stoftet läggs ut endast för att läsas. Linjen är fin, men verklig: Ymers kött är svaret – slut. Koranens vatten är ett svar som visar sig vara en fråga, pekande utöver sig självt. Det nordiska ämnet slutar i sig självt; det koraniska ämnet är ett ord.

Rydberg sökte ett dolt argument

Och just här gick Sveriges lärdaste uttydare av dessa myter vilse – storslaget, lärorikt vilse. Viktor Rydberg ägnade två digra band, Undersökningar i germanisk mythologi (1886–89), åt att foga de splittrade nordiska myterna till ett enda sammanhängande, systematiskt gudaepos, som om ett dolt och enhetligt argument låg nedlagt under dem, väntande på att dechiffreras.13 Tyska filologer klandrade hans djärva etymologier. Men det djupare ligger i varför han sökte.

Rydberg var till sitt väsen en teckenläsare. I Den siste atenaren är världen genomskinlig, ett återsken av något annat: »Naturen, mitt i vilken vi leva, är ju en återglans av Guds skönhet.« Och: »Människan upphörde att vara stoft och världen blott en byggnad av atomer. Materien förvisades ur verkligheten till möjlighetens skuggrike. Allt förandligades.«14 Han ville att materien skulle peka utöver sig själv; han ville att världen skulle betyda. Och han bar – detta är min läsning – den hungern till Eddan och läste in i Ymers lik en förtäckt teologi, ett gömt argument för ordning och en mästare.

Men myten ville inte ge det ifrån sig. Ty myten argumenterade aldrig. Den inventerade. Rydberg sökte ett tecken där det stod blott stoff; han ställde en fråga till liket som liket inte var byggt att besvara. Hans misslyckande är ingen lärd förlägenhet utan ett fulländat bevis. Han hade det rätta anlaget – just det teckentydande, det koraniska – och riktade det mot den enda sortens text som ingenting har att beteckna.

Det som köttet aldrig når

En modern svensk röst kommer Ymer påfallande nära. Dan Andersson, i David Ramms arv:

Hela skapelsen var en enda blodig, snyftande köttklump, virvlande kring ett centrum: det inuti mig som var innanför alla skal och som aldrig kunde bli orent.15

En hel skapelse av blodigt kött – Eddans likvärld pånyttfödd i en svensk på nittonhundratalet. Men meningen förmår inte stänga allt ute. Mitt i allt detta kött står något som köttet inte når: »det inuti mig … som aldrig kunde bli orent.« Ett innersta, under varje skal, som materien varken kan röra eller smutsa.

Stoftvärlden har ingen plats för det centrumet, och ändå står det där, oavvisligt. Och det är just dit tecknet hela tiden pekade. De tecken Gud satt i himlarna och i själen, skriver Ibn Qayyim, är »kända genom förnuftet och förankrade i den medfödda naturen, fitra«.16 Den fitra – det innersta som köttet inte kan orena – är samma organ som läser tecknen. Köttklumpen är svaret på den ena frågan; det rena centrum inom den ställer den andra.

Två frågor alltså, inte en. Ymers sönderslagna kropp svarar fullödigt på den första: vad är du gjord av? Av stoft, av vatten, av en dräpt jättes kött. Men det är en annan fråga som håller människan vaken om natten, och som ingen förteckning över ämnen kan röra vid: vad pekar du mot? Det är på den frågan – inte den första – som himlen upphör att vara en skalle och blir ett tecken.

Footnotes

  1. Snorri Sturluson, Gylfaginning (Prosaiska Eddan), kap. IV. ↩

  2. Grímnismál 40–41, citerad i Snorres Edda. ↩

  3. Esaias Tegnér, noter till Frithiofs saga. ↩

  4. Atharvaveda X, 10; jämför Purusha-hymnen (Ṛgveda X, 90) och den babyloniska Enūma eliš, där Tiamats kropp delas till himmel och jord. Den gängse typologin över skapelsemyter skiljer på samma sätt världsförälder- och kroppstypen från skapelse ur intet och från emanation – ett stöd för att »skapelseberättelse« rymmer helt olika slags utsagor. ↩

  5. Koranen, Imrans ätt (Āl ʿImrān) 3:190. ↩

  6. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Fawāʾid (svensk översättning); de »lästa« och de »skådade« tecknen ställs där sida vid sida som två vägar till samma kunskap. ↩

  7. Koranen, Tydligt framställda (Fuṣṣilat) 41:53. ↩

  8. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Madārij al-sālikīn (övers. från arabiska). ↩

  9. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Madārij al-sālikīn (övers. från arabiska). ↩

  10. Koranen, Profeterna (al-Anbiyāʾ) 21:30. ↩

  11. Koranen, Tydligt framställda (Fuṣṣilat) 41:11. ↩

  12. Koranen, Kon (al-Baqara) 2:164. ↩

  13. Viktor Rydberg, Undersökningar i germanisk mythologi, I–II (1886–89). Att Rydberg behandlade myterna som ett dolt, systematiskt argument är min läsning av verkets metod, inte ett dokumenterat självvittnesbörd. ↩

  14. Viktor Rydberg, Den siste atenaren. ↩

  15. Dan Andersson, David Ramms arv. ↩

  16. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Madārij al-sālikīn (övers. från arabiska). ↩