Man ber i islam genom att först rena sig, vända sig mot Kaba i Mecka och sedan utföra bönen i en fast följd av ställningar — stående med recitation, bugning (rukūʿ), nedfallande (sujūd) och sittande — som upprepas i varje bönecykel. Bönen, på arabiska ṣalāt, är islams andra pelare och den handling som mest konkret binder den troende till Gud fem gånger om dygnet. Formen är inte fritt vald: den följer det mönster profeten Muhammed själv visade och som sedan dess utförts på samma sätt av muslimer världen över.

Vad måste man göra innan bönen börjar?

Innan det första Allāhu akbar ska fyra villkor vara uppfyllda. Bönens tid ska ha gått in — var och en av de fem bönerna har sitt eget tidsfönster. Den troende ska ha utfört rituell tvagning, wuḍūʾ, och ha rena kläder och ren plats. Kroppen ska vara anständigt täckt. Slutligen vänder man sig mot qibla, riktningen mot Kaba i Mecka, och fattar i hjärtat avsikten, niyya, att be just denna bön. Avsikten uttalas inte högt; den är ett beslut, inte en formel. Dessa förberedelser är inte yttre formaliteter utan en del av själva gudstjänsten, och i klassisk fiqh räknas de till bönens giltighetsvillkor. Utan tvagning, riktning och rätt tid är ställningarna bara rörelser; bönen börjar i renheten, långt före den första takbiren.

Hur går bönen till steg för steg?

Bönen är uppbyggd av rakaʿāt, likadana bönecykler. En rakaʿa ser ut så här: man reser sig, höjer händerna och säger takbīrat al-iḥrām — »Allāhu akbar«, »Gud är större« — vilket inleder bönen. Stående reciterar man al-Fatiha följt av en kort passage ur Koranen. Sedan böjer man sig framåt i rukūʿ, med rak rygg och händerna på knäna, och lovprisar Gud. Man reser sig åter till stående (iʿtidāl), faller därefter ned på panna, händer, knän och tår i sujūd, sätter sig kort (julūs) och faller ned en andra gång. Därmed är en rakaʿa fullbordad och nästa börjar. Efter sista nedfallandet sitter man i tashahhud och avslutar med taslīm: man vänder huvudet åt höger och vänster och säger »as-salāmu ʿalaykum«. Varje rakaʿa är samma båge — från upprätt hållning sänks kroppen ända till marken och reser sig igen.

Vad reciterar man i bönen?

Kärnan i recitationen är al-Fātiha, Koranens öppningskapitel, som inleds »Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre« (Koranen 1:2). Det läses i varje enda rakaʿa, och profeten Muhammed var entydig om dess tyngd: »Den som inte läser Bokens öppning har ingen bön« (Sahīh al-Bukhārī 756). I bugningen upprepas subhāna rabbiya al-ʿaẓīm (»ära åt min Herre, den Väldige«) och i nedfallandet subhāna rabbiya al-aʿlā (»ära åt min Herre, den Högste«). I den avslutande sittställningen läses tashahhud, som rymmer trosbekännelsen att ingen har rätt att dyrkas utom Gud och att Muhammed är Hans sändebud. Därför är al-Fatiha inte en bönedel bland andra — den är bönens ryggrad, och utan den faller resten samman.

Hur många gånger om dagen ber man, och hur många rakaʿāt?

Islam föreskriver fem obligatoriska (farḍ) böner per dygn, var och en knuten till en bestämd tid:

Bönen är alla troendes plikt, knuten till bestämda tider. — Koranen 4:103

Det ger sammanlagt sjutton obligatoriska rakaʿāt: Fajr före gryningen (2), Dhuhr efter middagshöjd (4), Asr på eftermiddagen (4), Maghrib strax efter solnedgången (3) och Isha på natten (4). Tiderna styrs av solens gång, inte av klockan, och skiftar därför över året och med platsen — en orsak till att bönetabeller räknas ut lokalt. Utöver dessa finns frivilliga böner (nawāfil), men de fem är pliktens kärna. Fem böner, sjutton rakaʿāt: dygnet får en återkommande puls som ingen annan vana ger.

Varför ber muslimer på just detta sätt?

Bönens form är inte hopsatt av varje generation utan tas emot från profeten Muhammed. När han undervisade sina följeslagare sade han: »Bed så som ni har sett mig be« (Sahīh al-Bukhārī 631). Det är skälet till att böneställningarna är desamma i Mecka som i Malmö. Syftet anges i Koranen, där Gud talar till Moses:

Jag är Gud; ingen gudom finns utom Jag. Dyrka Mig därför och förrätta bönen för att minnas Mig! — Koranen 20:14

Bönen är alltså inte i första hand en begäran om något, utan dhikr — att minnas Gud och ställa sig inför Honom med hela kroppen. Den som inte kan stå ber sittande, och den som inte kan det ber liggande; formen anpassas efter förmåga men ändras aldrig efter tycke. Just där går gränsen mellan gudstjänst och egen uppfinning — bönen tas emot, den uppfinns inte.

Källor

  • Koranen 1 (al-Fātiha), 4:103 och 20:14 (svensk tolkning, Bernström)
  • Sahīh al-Bukhārī 631 (»Bed så som ni har sett mig be«)
  • Sahīh al-Bukhārī 756 (al-Fatiha i bönen)
  • al-ibadah.com – Bönens praktik