Straff för våldtäkt

Det finns flera miss­förstånd kring hur islams rättsli­ga sys­tem behand­lar en våldtäkt. Mån­ga är av den felak­ti­ga upp­fat­tnin­gen att det krävs fyra vit­tnen som ser våldtäk­ten för att rät­ten skall kun­na utfär­da en dom. De för­färas då, förståeligt nog, över att en kvin­na som inte kan pre­sen­tera fyra vit­tnen till brot­tet inte kom­mer kun­na utkrä­va rättvisa gen­te­mot förö­varen. Inget kan vara mer fel.
 

Straffet för otukt

Det är sant att straf­fet för otukt kräver fyra vit­tnen för att det skall bli en religiös plikt för den islamiska dom­stolen att utfär­da en dom. Men sak­nas fyra vit­tnen kom­mer domaren att bestäm­ma ett straff för förö­varen efter hans eget tycke eller enligt lan­dets brotts­balk. Han kom­mer inte vara skyldig att bestäm­ma det speci­fi­ka straf­fet för otukt.

Alla domar grundas ej i sharia

Det är här vik­tigt att klargöra ett van­ligt miss­förstånd gäl­lande det rättsli­ga sys­temet i en stat som tilläm­par islamisk lag. Van­li­gen antas det att alla beslut som fat­tas och att alla krim­inel­la som döms görs det baser­at på islams läror och religiös lag, men så förhåller det sig ej.

En dom­stol i ett islamiskt land är endast skyldig att döma efter islamisk lag vid ett fåtal tillfällen då lagen är tillämp­bar. I andra fall baseras dom­stolens beslut på dess tilläm­pande och tolkn­ing av lan­dets gäl­lande rätt och domarens eget omdöme, pre­cis som i sekulära rättssystem.

I islam finns en hand­full brott som de heli­ga tex­ter­na berör med föreskriv­na straff. Sam­ma tex­ter avgör ock­så beviskraven för att förk­lara någon skyldig. När bevisen lagts fram blir det en religiös plikt för dom­stolen att utdö­ma straf­fet. Det finns endast ett fåtal brott av det­ta slag. Möts inte beviskraven för det föreskriv­na straf­fet behöver dom­stolen inte döma ut det. Istäl­let återgår frå­gan till dom­stolens diskre­tion och det blir som med alla andra brott en frå­ga för rät­ten att döma i på egen hand eller avgöra genom den stadgade lagen.

Det oin­skränk­ta straf­fet (ta‘zīr) kan vara en lång­varig fän­gel­se­vis­telse, eller även dödsstraff.

Vi kan se exem­pel på det­ta i den lag som islams lärde i Saudi­ara­bi­en har god­känt, där dödsstraff utdöms genom för­fat­tnin­gen för drogsmug­gling om sto­ra drog­parti­er förs in i lan­det. I Kora­nen eller pro­fetens (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) tra­di­tion­er nämns inget straff för drogsmug­gling. Det­ta är således ett straff som utdöms enligt författningen.

Olika former av bevis

Både vit­tnen och DNA-prover kan utgöra bevis. Dom­sto­lar­na och civil­rät­ten kan ock­så avgöra vilken bevis­bör­da som krävs för en fäl­lande dom vilket kan innefat­ta indici­er, vit­tnen (från män och kvin­nor), DNA-prov och liknande.

Den övervä­gande majoriteten av rätts­fall som förs inför dom­stol i islamiska län­der kom­mer inte avgöras grun­dat på reli­gio­nens läror. I de fles­ta brotts­fall kom­mer brot­tens def­i­n­i­tion avgöras av lan­dets brotts­balk, som utveck­las genom lan­dets lags­tiftande process. Likaså kom­mer straf­fen anti­n­gen bestäm­mas genom för­fat­tnin­gen eller efter domarens tycke. Det­ta är myck­et likt rättssys­temet i sekulära länder.

I Västvärldens sekulära dom­sto­lar, och i andra delar av världen, förekom­mer inte gudom­ligt föreskriv­na straff då alla straff avgörs genom dom­stolens omdöme eller lan­dets juridiska för­fat­tning. Vid brist på speci­fi­ka bevis för att utfär­da det föreskriv­na straf­fet återgår frå­gan till rät­tens omdöme.

Och Gud vet bäst.

Käl­la:
Pro­fes­sor ‘Abd al-Wah­hāb al-Turayrī, Rape Does Not Go Unpun­ished in the Absence of 4 Wit­ness­es. www.islamtoday.com