Äktenskapet

Äktenskapet är i islam ett rättsligt avtal, nikāh, som ingås mellan två parter inför vittnen och mot en brudgåva som tillfaller hustrun personligen. Det är inte ett sakrament, ingen präst behöver medverka och inget oupplösligt band uppstår. Avtalet kan förses med villkor, det ger vardera parten anspråk mot den andra, och det kan sägas upp. Just denna form, kontraktet snarare än vigningen, förklarar det mesta som skiljer islamisk äktenskapsrätt från den kristna tradition som svensk familjerätt vuxit ur.

Formen bär både traditionens styrka och dess svaghet. Styrkan: hustrun behåller sin egendom, sitt namn och sin rätt att disponera brudgåvan, villkor kan skrivas in i handlingen, och skilsmässa är tillåten utan skuldbeläggning. Svagheten: parternas ställning i avtalet är inte symmetrisk, och rätten att bryta upp är ojämnt fördelad. Mannen kan häva avtalet ensidigt genom talāq. Hustrun är i klassisk rätt hänvisad till khulʿ mot ekonomisk kompensation eller till en domare som upplöser äktenskapet.

Tvisten om ämnet handlar sällan om vad Koranen säger och nästan alltid om två andra saker. Den första är vad de tidiga juristerna gjorde av texterna: Kecia Ali har visat att de beskrev äktenskapet med ett språk hämtat ur ägande och köp. Den andra, som är den svenska frågan, är vad som händer när två rättsordningar överlappar utan att sammanfalla. Ett nikāh utan vigselrätt saknar civilrättslig verkan, medan en svensk skilsmässa inte utan vidare upplöser det religiösa bandet. Resultatet är de haltande äktenskapen: kvinnan är fri enligt lagen och bunden enligt den ordning hennes omgivning erkänner. Hon har domen i handen och kan ändå inte gifta om sig utan att förlora sin familj.

Ordet och dess betydelse

Roten n-k-h betecknar i klassisk arabiska både äktenskapets ingående och samlivet i det. Vilken av betydelserna som är den grundläggande diskuterade grammatikerna länge. I rättslitteraturen används nikāh nästan alltid om själva avtalet. Kontraktet kallas också ʿaqd, samma ord som används om köpeavtal och andra bindande överenskommelser, och det är ingen tillfällighet: kapitlen om äktenskap i de klassiska rättsverken följer i allt väsentligt avtalsrättens systematik.

Ett annat koraniskt ord för äktenskapet är zawāj, av roten z-w-j, »par« eller »make«. Det är ordet i Koranen 30:21 och bär en annan klang än kontraktets: parbildning, komplement, hemvist. Koranen 4:21 kallar förbindelsen mīthāq ghalīdh, ett starkt bindande fördrag, samma uttryck som annars används om förbunden mellan Gud och profeterna.¹

Kring kärnbegreppet ligger en rad termer som återkommer i varje diskussion om ämnet. Mahr eller sadāq är brudgåvan, som tillfaller hustrun och inte hennes familj. Walī är den målsman som enligt tre av fyra rättsskolor ska medverka när kontraktet ingås. Nafaqa är mannens försörjningsplikt, som består oavsett hustruns egna tillgångar, också när hon tjänar mer än han. ʿIdda är den väntetid en frånskild eller änka iakttar innan hon får gifta om sig, i Koranen 2:228 satt till tre menstruationsperioder. Talāq är mannens uppsägning, khulʿ hustruns utlösen, faskh domstolens upphävande. Kafāʾa, likvärdighet, är den omdiskuterade läran om att makarna bör vara socialt jämbördiga. Hanafiterna utvecklade den mest, malikiterna minst.

Termen mutʿa betecknar i tolvshiitisk rätt ett tidsbegränsat äktenskap. De fyra rättsskolorna anser företeelsen upphävd. I svensk debatt förekommer den under beteckningen njutningsäktenskap.

Vad källorna säger

Den vers som oftast citeras när äktenskapet ska beskrivas positivt står i sura ar-Rūm och räknar förbindelsen till skapelsens tecken:

Och till Hans under hör att Han har skapat hustrur åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kärlek och ömhet uppstå mellan er. I detta ligger helt visst budskap till människor som tänker.²

وَمِنْ آيَاتِهِ أَنْ خَلَقَ لَكُم مِّنْ أَنفُسِكُمْ أَزْوَاجًا لِّتَسْكُنُوا إِلَيْهَا وَجَعَلَ بَيْنَكُم مَّوَدَّةً وَرَحْمَةً ۚ إِنَّ فِي ذَٰلِكَ لَآيَاتٍ لِّقَوْمٍ يَتَفَكَّرُونَ

Koranen · al-Rūm 30:21

Det centrala ordet är sakan, ro eller hemvist, och de två substantiv som följer: mawadda och rahma, tillgivenhet och barmhärtighet. Sakan har samma rot som ordet för bostad: det man kommer hem till och slår sig till ro i. Versen gör ingen skillnad mellan makarna. Sura an-Nūr uppmanar samhället att underlätta giftermål för de ensamstående och lovar att fattigdom inte ska stå i vägen.³ Sura al-Baqara beskriver makarna med en bild som återkommer i nästan all senare litteratur: de är en klädnad för varandra.⁴

Den ekonomiska sidan regleras kortfattat och tydligt. Brudgåvan är en förpliktelse, inte en artighet, och den tillfaller kvinnan. Efterskänker hon frivilligt något av den, får mannen bruka det.⁵ Skiljer sig paret innan äktenskapet fullbordats, och brudgåvan är fastställd, ska hälften ändå betalas.⁶ Koranen 4:19 förbjuder att kvinnor ärvs som egendom och att de behandlas hårt i syfte att pressa tillbaka brudgåvan, och ålägger männen att leva med sina hustrur i vänskap och samförstånd.

Två passager bär hela den moderna tvisten. Koranen 4:3 tillåter upp till fyra hustrur under villkoret att de behandlas lika, och pekar mot en enda om villkoret inte kan uppfyllas.⁷ I 4:129 heter det att männen aldrig kommer att förmå fördela rättvist mellan flera hustrur hur mycket de än vill, men att de ändå inte får luta helt åt ett håll och lämna den andra som i ett svävande tillstånd.⁸ Vers 4:34 gör mannen ansvarig för och försörjare av hustrun och anvisar vid illvilja tre åtgärder: förmaning, avhållande från nattlägret och ett tredje vars verb, daraba, har återgetts på starkt skilda sätt i de svenska översättningarna och står i centrum för hela den moderna striden om versen.⁹ Nästa vers föreskriver skiljedomare från vardera familjen vid svår osämja.¹⁰

Skilsmässan regleras i al-Baqara. Upplösningen är återkallelig två gånger. Därefter ska makarna antingen återuppta samlivet i hedersamma former eller skiljas i godo.¹¹ Samma vers innehåller grunden för khulʿ: fruktar båda att de inte kan iaktta Guds gränser, kan hustrun avstå något ekonomiskt för att göra sig fri. Versen dessförinnan slår fast att hustrun har rättigheter motsvarande sina skyldigheter, och att mannen därutöver står en grad över henne.¹²

I hadithlitteraturen är materialet rikt och spretigt. Profeten uppmanar unga som har råd att gifta sig,¹³ kallar en rättskaffens hustru världens bästa tillgång¹⁴ och säger enligt Ibn Māja att man inte sett något som liknar äktenskapet för två som älskar varandra.¹⁵ Andra hadither går åt annat håll. Änglarna förbannar den hustru som vägrar mannens säng,¹⁶ och enligt en hadith hos al-Tirmidhī att om han befallt någon att buga sig för en annan människa hade han befallt hustrun att buga sig för mannen.¹⁷ Att al-Nawawī samlade båda slagen i samma kapitel av Riyād al-sālihīn säger något om hur traditionen faktiskt ser ut.

Hur de lärda har tolkat texterna

Av dessa texter byggde de klassiska juristerna en avtalsrätt. Kontraktet krävde anbud och accept och parternas samtycke. Om vittnena rådde delad mening: hanafiter, shafiiter och hanbaliter kräver två, medan malikiterna i stället kräver att äktenskapet kungörs. Brudgåvan är däremot ingen giltighetsvillkor i någon skola. Ett äktenskap som ingås utan angiven brudgåva, nikāh al-tafwīd, är giltigt, och hustrun får då den brudgåva som är gängse för kvinnor i hennes ställning; Koranen 2:236 förutsätter uttryckligen ett sådant äktenskap. Ibn Taymiyya förklarade offentliggörandets funktion som ett rent skydd: vittnena och bekantgörandet finns till för att värna härstamningen och för att kvinnorna inte ska likställas med prostituerade, inte för att någon bestämd formulering skulle vara påbjuden.¹⁸

Den skarpaste skiljelinjen mellan rättsskolorna gäller målsmannen. Maliki-, shafi’i- och hanbaliskolan kräver att en manlig anhörig medverkar när en kvinna ingår kontraktet, och utan walī är äktenskapet enligt dem inte giltigt. Hanafiskolan går motsatt väg och låter en myndig kvinna ingå avtalet själv, med stöd bland annat i den hadith hos Muslim där det slås fast att den tidigare gifta kvinnan har större rätt över sig själv än sin målsman, medan jungfrun ska tillfrågas och hennes tystnad räknas som samtycke.¹⁹ Här går en skiljelinje som ofta slätas över. För den tidigare gifta kvinnan kräver alla skolor hennes uttryckliga ja. För jungfrun gör de det inte. Ibn Qudama behandlar frågan under rubriken om den myndiga jungfruns far, och slår fast att det är önskvärt att han frågar henne, inte att han måste: »vi känner ingen oenighet om att det är rekommenderat att fråga henne«.²⁰ Läran om ijbār, faderns rätt att ingå äktenskapet utan uttryckligt samtycke, knöts alltså i huvudfåran till jungfrudomen och inte till omyndigheten, och nådde därmed också den vuxna kvinnan. Hanafiterna är undantaget: de kräver den myndiga kvinnans samtycke oavsett. Att i stället binda ijbār till låg ålder är Ibn Taymiyyas avvikande mening, inte skolornas gemensamma. Läran erkändes i olika omfattning av samtliga klassiska skolor och är i dag den enskilda punkt där avståndet mellan förmodern fiqh och modern lagstiftning är störst.

Villkoren i kontraktet är den punkt där hanbaliterna gick längst till hustruns fördel. Ibn Taymiyya citerar en hadith hos al-Bukhārī om att de villkor man har störst skyldighet att uppfylla är dem genom vilka samlivet gjorts tillåtet, och drar av den slutsatsen att äktenskapets villkor binder hårdare än köpets och hyrans.²¹ Praktiskt betyder det att en hustru kan skriva in i handlingen att mannen inte får ta ytterligare hustru, att han inte får flytta henne från hennes stad, eller att hon behåller rätten att arbeta, och att brott mot villkoret ger henne rätt att upplösa äktenskapet. Det är i så fall en mening i ett papper hon kan lägga fram inför en domare den dag det behövs. Hanafiter och shafi’iter var mer restriktiva och underkände villkor som ansågs strida mot kontraktets natur.

I fråga om polygami skilde de lärda mellan två slags rättvisa. Rättvisan som Koranen 4:3 kräver gäller det mätbara: bostad, underhåll, turordning för nätterna. Den rättvisa som 4:129 förklarar omöjlig gäller böjelsen. Ibn Qayyim al-Jawziyya återger att Ibn ʿAbbās och den tidige juristen ʿAbīda båda läste 4:129 om just kärleken och samlivet, och anför ʿĀʾishas berättelse om att profeten fördelade rättvist mellan sina hustrur och därefter bad Gud att inte klandra honom för det som han själv inte rådde över.²²

De ömsesidiga skyldigheterna behandlades ofta som en öppen tvistefråga. Ibn Taymiyya konstaterar att hustrun har anspråk på mannens egendom genom brudgåva och underhåll och på hans person genom samlivet, och att hon enligt de lärdas samstämmighet har rätt till upplösning om han avhåller sig.²³ När det gäller hushållsarbetet redovisar han tre uppfattningar: att det åligger henne, att det inte gör det, och att endast det lättare arbetet gör det.²⁴ Ibn Qayyim avfärdar rentav uppfattningen att samlivet enbart är mannens rätt som en av de svagaste i hela traditionen, och härleder hustruns motsvarande anspråk direkt ur ömsesidighetsklausulen i 2:228.²⁵

Den tolvshiitiska rätten, jaʿfarī, skiljer sig från de fyra skolorna på flera punkter som har betydelse i Sverige. Vittnen är där inte något giltighetsvillkor för äktenskapskontraktet men däremot för talāq, alltså det omvända mot vad som gäller i de fyra skolorna. En myndig kvinna som varit gift förut ingår kontraktet själv, medan frågan om faderns medverkan för den ogifta kvinnan är omtvistad bland de shiitiska lärda. Tidsbegränsat äktenskap, mutʿa, är tillåtet. Hustrun kan, som i hanafitisk rätt, förses med en delegerad skilsmässorätt i kontraktet, vilket ger henne en väg ut som inte förutsätter mannens medgivande i efterhand.

Historia

Det förislamiska Arabien kände flera samlevnadsformer. Källorna beskriver bland annat att änkor kunde tillfalla den avlidnes arvingar som del av kvarlåtenskapen, att brudgåvan ofta tillföll brudens familj och att antalet hustrur var obegränsat. Det första förbjuds uttryckligen i 4:19, det andra riktas om till kvinnan själv i 4:4, och 4:3 sätter en övre gräns med ett villkor som gör den svår att nå.

Under de två första islamiska århundradena formaliserades detta till rättsvetenskap. Jämförelsen med köpeavtalet är filologi snarare än polemik: juristerna skrev om milk al-nikāh på ett sätt som lånade struktur från milk al-yamīn, och analogierna till köp och frigivning återkommer i handböckerna. Vad detta betyder är en av samtidens hårdaste tvistefrågor och behandlas nedan.

Praxis under de följande århundradena var mer varierad än rättslitteraturen antyder. Bevarade äktenskapskontrakt från mamlukisk och osmansk tid visar hustrur som skriver in villkor, kvinnor som driver skilsmässoprocesser inför qadin och brudgåvor uppdelade i en del vid vigseln och en uppskjuten del som förfaller vid upplösning eller mannens död. Den uppskjutna delen kunde alltså krävas ut i det ögonblick mannen uttalade ordet. Den senare konstruktionen fungerade i praktiken som ekonomiskt skydd mot godtycklig talāq.

Politiseringen kom med kodifieringen. Det osmanska familjelagsdekretet 1917 var det första försöket att lagfästa islamisk familjerätt i modern form. Turkiet ersatte det i sin helhet 1926 med en civillag efter schweiziskt mönster. Tunisien förbjöd polygami 1956 med ett argument hämtat inifrån traditionen: eftersom Koranen kräver rättvisa och själv förklarar den ogenomförbar, är tillståndet villkorat bort. Egypten reformerade i etapper från 1920 och framåt, Marocko genom Mudawwana 2004, som höjde giftasåldern till 18 år för båda parter, gjorde skilsmässa till en domstolsfråga och krävde tillstånd för polygami. Indien förbjöd trippel-talāq, tre uppsägningar i ett andetag, genom lag 2019, efter att Högsta domstolen underkänt praktiken 2017. Domstolens grund var konstitutionell, inte rättsskolans: praktiken underkändes som godtycklig. Att en sådan förklaring i stället räknas som en enda återkallelig uppsägning är en hållning som Ibn Taymiyya drev, men den bröt mot hans egen skolas etablerade lära, där Ahmad ibn Hanbal räknade de tre som tre, och den kostade honom fängelse. Den är alltså inte den hanbalitiska traditionens hållning utan en omstridd minoritetsuppfattning inom den.

Ibn Taymiyya sammanfattar själv en punkt där de lärda inte tvistar: skilsmässa är förbjuden när makarnas förhållande är i sin ordning.²⁶ Den hadith som brukar anföras, att det tillåtna Gud avskyr mest är skilsmässan, är däremot omdiskuterad. Al-Hākim bedömde den som autentisk, medan Abū Hātim menade att den starkare överföringskedjan saknar följeslagarled.²⁷

Äktenskapet i Sverige

Svensk rätt känner ett enda äktenskap: det som ingås inför en behörig vigselförrättare efter Skatteverkets hindersprövning. Ett trossamfund kan ansöka om vigselrätt hos Kammarkollegiet, och ett fyrtiotal samfund har den. Bland dem finns Bosniakiska Islamiska Samfundet, Förenade Islamiska Föreningar i Sverige, Islamiska Shiasamfunden, Islamic Center i Malmö och Sveriges Muslimska Förbund.²⁸ Förrättas ett nikāh av någon utan sådant förordnande, är det civilrättsligt verkningslöst: ingen bodelning, ingen arvsrätt, ingen efterlevandepension. Det märks först vid ett dödsfall, när den efterlevande sitter med en handling som ingen myndighet känner igen.

Europadomstolen prövade den principen i Şerife Yiğit mot Turkiet, där en kvinna som levt 26 år i religiöst äktenskap nekades efterlevandepension efter mannens död. Storkammaren avgjorde saken den 2 november 2010 och fann ingen kränkning av artikel 8: en stat får kräva civil registrering för att knyta rättsverkningar till ett äktenskap.²⁹ Kammaren hade dessförinnan gått samma väg med knapp majoritet, men det är storkammarens dom som utgör prejudikat. Domstolen har emellertid också dömt åt andra hållet. I Muñoz Díaz mot Spanien 2009 fick en romsk kvinna rätt mot spanska staten, som i praktiken hade behandlat hennes traditionella äktenskap som giltigt i andra sammanhang men nekade henne efterlevandepension när mannen dog.³⁰ Spänningen mellan de två avgörandena är den egentliga rättsfrågan: hur mycket verkan en stat kan ge ett religiöst eller traditionellt äktenskap utan att urholka den civila registreringen.

Brudgåvan har prövats flera gånger av svenska domstolar med växlande resultat. Hovrätten över Skåne och Blekinge behandlade 1993 mahr som en form av underhåll (RH 1993:116), medan en senare hovrättsdom i stället bedömde den som en utjämning av makarnas förmögenhetsförhållanden (RH 2005:66).³¹ Högsta domstolen tog upp frågan 2017. Makarna hade avtalat om mahr i Iran men bosatt sig i Sverige, och därför styrde svensk lag deras förmögenhetsförhållanden. Domstolen fann att ett mahravtal av detta slag närmast är att se som ett föravtal om framtida partiell bodelning, och att det därför inte uppfyller de formkrav som gäller för sådana avtal.³² Domen gäller just den situationen och innebär inte att varje mahrutfästelse saknar verkan i Sverige. Den stänger däremot den mest närliggande vägen att kräva ut den, och därmed i praktiken det starkaste ekonomiska skydd som islamisk rätt ger hustrun vid skilsmässa. Mosa Sayed har påpekat att mahr hos svenska konvertitpar ofta är symbolisk, ett smycke, ett koranexemplar eller en möbel, vilket gör frågan mindre brännande för dem än för par som gift sig utomlands.

Lagstiftningen har skärpts i snabb takt. Äktenskapstvång blev brottsligt 2014, och stämpling till sådant brott kriminaliserades 2016. Från 1 januari 2019 erkänns inte utländska barnäktenskap, oavsett parternas anknytning till Sverige, annat än om båda fyllt 18 år och synnerliga skäl föreligger.³³ Den 1 juli 2020 infördes barnäktenskapsbrottet, som varken kräver tvång eller utnyttjande, samt utreseförbud enligt LVU för barn som riskerar att föras utomlands. Från 1 juli 2021 erkänns inte utländska månggiften.³⁴ Oskuldskontroller och intygande av sexuell oskuld har först nyligen blivit egna brott i brottsbalken, genom proposition 2024/25:189; förbudet mot oskuldsingrepp fördes samtidigt in i könsstympningslagen. Dessförinnan saknades särskild kriminalisering.³⁵ Sedan den 1 juli 2026 gäller dessutom ett undantagslöst förbud mot kusinäktenskap. Det omfattar kusiner, äktenskap där den ena parten är avkomling till den andras syskon, samt halvsyskon och adoptivsyskon, och den tidigare dispensmöjligheten är borttagen. Riksdagen antog lagen den 26 maj 2026 med acklamation och angav hedersrelaterat förtryck som uttalat motiv.³⁶

Siffrorna ger proportionerna. Under 2025 förrättades 46 431 vigslar i Sverige enligt SCB, och medelåldern vid första giftermålet låg kring 35 år för kvinnor och 37 för män. Jämställdhetsmyndigheten har räknat till 556 registrerade äktenskap 2014 till 2021 där en av makarna var under 18 år vid vigseln. Uppgiften avser registreringar i folkbokföringen, inklusive äktenskap som ingåtts utomlands och förts in i efterhand, och säger i sig ingenting om tvång eller om parternas religion. Samma myndighet anger mellan 28 och 118 anmälningar om äktenskapstvång per år sedan 2014 och mellan 46 och 87 om barnäktenskapsbrott årligen sedan 2021.³⁷ Skatteverket behandlade 134 ansökningar om erkännande av utländska barnäktenskap 2021–2023, avslog 118 och registrerade 16. Därutöver identifierade myndigheten 169 fall av månggifte i folkbokföringen. Under 2020–2021 meddelades ett trettiotal domar om utreseförbud enligt LVU, samtliga avseende flickor.

Ståndpunkterna i den svenska debatten är någorlunda tydliga. GAPF och andra kritiker pekar på glappet mellan anmälningar och domar. Utifrån brottsstatistik från Brå räknar organisationen till drygt 600 polisanmälda fall av äktenskapstvång 2014–2022 med tolv fällande domar, och över 150 anmälda barnäktenskapsbrott 2021–2022 med två. Sammanställningen är föreningens egen läsning av statistiken och inte en myndighetsredovisning. GAPF kräver skärpta straff, att undantagen tas bort och ett uttryckligt förbud mot njutningsäktenskap. Muslimska samfund invänder att lagstiftningen träffar praxis som de själva tar avstånd från, och att den samtidigt lämnar det verkliga problemet orört: förbindelser som ingen av rättsordningarna når.

Det problemet har ett internt islamiskt svar, och svaret är omtvistat. Europeiska fatwarådet, som samlar lärda verksamma i Europa, har slagit fast att en skilsmässa meddelad av en icke-muslimsk statlig domstol upplöser äktenskapet också religiöst. Motiveringen är att muslimer i Europa saknar egna domstolar och att statens domare därför träder i qadins ställe när ett äktenskap ska upphävas.³⁸ Ståndpunkten är inte allmänt erkänd. Imamer och församlingar som avvisar den menar att en icke-muslimsk domare saknar behörighet i frågan och att endast mannens talāq eller ett khulʿ-avtal duger. Något systematiskt underlag för hur svenska imamer och fatwaorgan ställer sig saknas i den offentliga debatten, och frågan avgörs i praktiken församling för församling.

Uppdrag granskning intervjuade 2022 tio kvinnor som var skilda enligt svensk lag men fortsatt bundna religiöst, sedan imamer vägrat upplösa äktenskapet utan mannens samtycke. Den brittiska Siddiqui-översynen 2018 fann samma mönster i England och Wales och rekommenderade att civil vigsel ska ske före eller samtidigt med nikāh. Problemet är inte enbart muslimskt. I judisk rätt krävs att mannen överlämnar ett skilsmässobrev, get, och den kvinna som nekas det kallas aguna, bunden. Storbritannien svarade med Divorce (Religious Marriages) Act 2002, som låter domstolen skjuta upp den civila skilsmässan tills det religiösa bandet upplösts. Delstaten New York har motsvarande lagstiftning sedan 1983 och 1992.³⁹ Att mönstret återkommer i tre rättsordningar och två religioner talar för att det ligger i själva glappet mellan ordningarna.

Bilden av kvinnan som fångad part täcker samtidigt inte allt. Hanna Cinthios forskning om äktenskapspraktiker bland muslimer i Sverige visar att par kan välja nikāh utan civil registrering fullt medvetet, för att skjuta upp det rättsliga steget, för att markera för familjen att förbindelsen är ordnad, eller av skäl som rör bidrag och boende.⁴⁰ Att formen också kan användas som ett val förändrar ingenting för dem som fastnar i den, men det gör kategorin mindre enhetlig än debatten brukar anta.

Äktenskapet i svensk idéhistoria

Sverige har en egen lång strid om vad ett äktenskap är. Fram till 1734 års lag var giftermålet i praktiken en uppgörelse mellan släkter, förmedlad av flickans giftoman, och morgongåvan var en ekonomisk säkerhet för hustrun. Ogifta kvinnor var omyndiga. Myndighetsåldern för dem infördes 1858 som en ansökningsfråga och blev automatisk först 1863. Gift kvinna fick full rättskapacitet 1921, samma år som en ny giftermålsbalk avskaffade mannens målsmanskap över hustrun. Obligatoriskt civiläktenskap infördes aldrig. Sverige valde i stället en modell där samfund kan ges vigselrätt, och det är den konstruktionen som i dag avgör om ett nikāh får rättsverkan.

Striden syns i litteraturen. Verner von Heidenstam låter i Folkungaträdet en av sina figurer formulera den gamla ordningens hela logik: »Gifte av kärlek, det blir sorg, men gifte av klokhet, det blir fröjd i borg.« Repliken är gestaltad medeltid, inte författarens tes, men den träffar en föreställning som var fullt levande långt in på 1800-talet. August Blanche skrev 1851 att den förnäma världens husliga missöden bottnade i att kvinnans frihet före äktenskapet var för liten och efter det för stor.⁴¹ Victoria Benedictsson lät en av sina gestalter fråga om inte tjugo års tillgivenhet vore en solidare grund för ett äktenskap än ungdomens flyktiga tycke.

Ellen Key drev frågan längst. Hon menade att kvinnans beroende endast kunde upphävas genom att hennes hemarbete värderades ekonomiskt,⁴² och att äktenskapets värde måste avgöras av den som lever i det:

Hvarken religionen eller lagen, samhället eller familjen kan afgöra hvad ett äktenskap dödar hos en människa eller hvad hon under detta skall kunna rädda. Endast hon själf vet det ena och anar det andra.

Det är en radikalt annan utgångspunkt än den islamiska rättstraditionens. Key flyttar avgörandet till individen, medan fiqh fördelar det mellan parterna, deras familjer och en domare. Att båda traditionerna har genomlevt en strid om giftomannens makt gör dem inte till varandras spegelbilder, och den svenska historien säger ingenting om hur den islamiska frågan bör avgöras. Striden här slutade med att institutet avskaffades helt.

Invändningar och missförstånd

Den starkaste invändningen är Kecia Alis. Hennes tes är inte att Koranen jämställer hustrun med en slav, utan att de jurister som byggde äktenskapsrätten under 700- och 800-talen använde ägandets begreppsapparat för att göra det: de talade om milk al-nikāh i analogi med milk al-yamīn, liknade vigseln vid köp och skilsmässan vid frigivning, och lät mahr fungera som motprestation för exklusiv sexuell tillgång.⁴³ Om den analysen håller, följer hela rättighetsstrukturen, lydnad mot försörjning och samlivsplikt mot brudgåva, ur en modell som ingen i dag skulle välja. Invändningen riktar sig mot fiqh, inte mot Koranen, och det svar som består i att citera 30:21 träffar den därför inte.

Den har mött motargument. Mohammad Fadel har hävdat att milk i juristernas fackspråk betecknar ett nyttjanderättsligt anspråk av samma slag som de använde för hyra och andra bytesavtal, alltså något annat än ägande av en person, och att slutsatsen om äktenskapets natur därför inte följer av terminologin.⁴⁴ Att en rättslig kategori lånar struktur från en annan säger något om juristernas verktygslåda, och det är inte givet att den avslöjar lika mycket om deras människosyn. Kvar står ändå frågan om hur mycket normativ vikt den förmoderna fiqhens begreppsval ska ha i dag, och på den punkten är avståndet mellan Ali och hennes kritiker mindre än det ser ut: båda menar att svaret inte kan sökas i en ren upprepning av handböckerna.

Ayesha Chaudhry har gjort motsvarande genomgång för 4:34. Hennes läsning av förmodern exeges och rättslitteratur visar att juristerna nästan enhälligt godtog fysisk tillrättavisning, och att debatten gällde graden och omständigheterna, inte om det var tillåtet.⁴⁵ Att hänvisa till den klassiska traditionen som garant för en icke-våldslig läsning fungerar därför inte. Chaudhry menar att versen kan läsas icke-våldsligt, men bara om tolkningsauktoriteten flyttas från de förmoderna auktoriteterna till den levande gemenskapen. Det är den flytten, och inte versen i sig, som är stridsfrågan i samtida islamisk debatt. Den som vill hävda en egalitär läsning behöver försvara den öppet i stället för att låtsas att traditionen redan gjort den.

Ett tredje förhållande går inte att förklara bort. Rätten att bryta upp är ojämnt fördelad. Mannen kan uttala talāq, medan hustrun är hänvisad till khulʿ mot kompensation eller till en domare. I ett land utan islamisk domstol saknas det tredje alternativet, och kvar blir mannens samtycke, om inte fatwarådets linje godtas. Hadithen om att paradisets doft är förbjuden för den hustru som begär skilsmässa utan att något ont drabbat henne⁴⁶ används ibland som påtryckning i just dessa lägen, trots att den enligt sin egen ordalydelse förutsätter frånvaro av skada. Uppdrag gransknings material visar vad detta betyder i praktiken.

Några invändningar bygger däremot på sakfel. Att islam skulle föreskriva månggifte är fel: Koranen 4:3 tillåter det under ett villkor, 4:129 förklarar villkoret svåruppfyllt, och Pew uppskattar att omkring två procent av världens befolkning lever i polygama hushåll, koncentrerat till Väst- och Centralafrika. Att kvinnan skulle sakna egendomsrätt i äktenskapet är fel: brudgåvan är hennes, och likaså vad hon i övrigt äger och tjänar, hon byter inte namn, och mannens försörjningsplikt kvarstår. Att kvinnans samtycke vore umbärligt är också fel, eftersom alla rättsskolor kräver det. Oenigheten gäller om en målsman dessutom måste medverka. Att barnäktenskap skulle vara en särskilt islamisk företeelse är historiskt ohållbart, och låg giftasålder var normen i stora delar av Europa långt in i modern tid. Det gör inte de svenska fallen mindre allvarliga, men det förklarar ingenting om varför de förekommer.

---

Footnotes

1. Koranen, al-Nisāʾ 4:21. ↩

2. Koranen, al-Rūm 30:21, i Knut Bernströms översättning Koranens budskap (1998). ↩

3. Koranen, al-Nūr 24:32. ↩

4. Koranen, al-Baqara 2:187. ↩

5. Koranen, al-Nisāʾ 4:4. ↩

6. Koranen, al-Baqara 2:237. ↩

7. Koranen, al-Nisāʾ 4:3. ↩

8. Koranen, al-Nisāʾ 4:129. ↩

9. Koranen, al-Nisāʾ 4:34. Om verbets återgivning i svenska tolkningar, se Knut Bernström, Koranens budskap (1998), med tillhörande not. ↩

10. Koranen, al-Nisāʾ 4:35. ↩

11. Koranen, al-Baqara 2:229. ↩

12. Koranen, al-Baqara 2:228. ↩

13. al-Bukhārī 5065 och Muslim 1400; citerad av Ibn Qayyim al-Jawziyya i Rawdat al-muhibbīn. ↩

14. Muslim 1467; citerad av Ibn Qayyim, Rawdat al-muhibbīn. ↩

15. Ibn Māja; citerad av Ibn Qayyim, Rawdat al-muhibbīn. ↩

16. al-Bukhārī 3237 och Muslim 1436; upptagen av al-Nawawī i Riyād al-sālihīn, kapitlet om makars ömsesidiga rättigheter. ↩

17. al-Tirmidhī, kapitlet om hustruns skyldigheter mot mannen; upptagen av al-Nawawī i Riyād al-sālihīn, samma kapitel som herdehadithen (al-Bukhārī 893, Muslim 1829). ↩

18. Ibn Taymiyya, al-Qawāʿid al-nūrāniyya al-fiqhiyya. ↩

19. Muslim 1421, berättad av Ibn ʿAbbās. ↩

20. Ibn Qudama, al-Mughnī, kitāb al-nikāh, masʿala 5203 om den myndiga jungfruns samtycke. ↩

21. Ibn Taymiyya, al-Qawāʿid al-nūrāniyya al-fiqhiyya; hadithledet hos al-Bukhārī 2721. Första ledet är hadithtext, det andra Ibn Taymiyyas egen rättsregel. ↩

22. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Rawdat al-muhibbīn wa-nuzhat al-mushtāqīn; ʿĀʾishas hadith hos Abū Dāwūd 2134 och al-Tirmidhī 1140. ↩

23. Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya, avsnittet om makarnas rättigheter. ↩

24. Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya. ↩

25. Ibn Qayyim, Rawdat al-muhibbīn, med hänvisning till Koranen 2:228. ↩

26. Ibn Taymiyya, al-Qawāʿid al-nūrāniyya al-fiqhiyya. ↩

27. Abū Dāwūd 2178 och Ibn Māja. Autenticiteten är omtvistad och hadithen bör inte anföras som oomstridd. ↩

28. Kammarkollegiet, förteckning över trossamfund med vigselrätt. ↩

29. Şerife Yiğit mot Turkiet, Europadomstolens storkammare, dom den 2 november 2010. ↩

30. Muñoz Díaz mot Spanien, Europadomstolen, dom den 8 december 2009. ↩

31. RH 1993:116 och RH 2005:66. ↩

32. NJA 2017 s. 168 (mål T 2415-15), Högsta domstolens dom den 29 mars 2017. ↩

33. Prop. 2017/18:288; ändring i 1 kap. 8 a § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. ↩

34. Prop. 2020/21:149, beslutad den 23 mars 2021; se även SOU 2020:2. ↩

35. Proposition 2024/25:189, Kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp, behandlad i betänkande 2025/26:JuU3. ↩

36. Betänkande 2025/26:CU33 och prop. 2025/26:154. ↩

37. Jämställdhetsmyndigheten, Ett liv präglat av våld (5 mars 2025); NCK, Uppsala universitet, kunskapsbanken om tvångsäktenskap och barnäktenskap. ↩

38. Europeiska fatwarådet (European Council for Fatwa and Research), resolution om skilsmässa meddelad av icke-muslimsk domstol. ↩

39. Divorce (Religious Marriages) Act 2002 (Storbritannien); New York Domestic Relations Law, ändringar 1983 och 1992. ↩

40. Hanna Cinthio, forskning om äktenskapspraktiker bland muslimer i Sverige. ↩

41. August Blanche, Sonen af söder och nord (1851). ↩

42. Ellen Key, Lifslinjer, första delen (1903); det följande citatet ur samma verk. ↩

43. Kecia Ali, Marriage and Slavery in Early Islam. ↩

44. Mohammad Fadel, kritik av läsningen av äktenskapet som ägande. ↩

45. Ayesha S. Chaudhry, Domestic Violence and the Islamic Tradition. ↩

46. Abū Dāwūd 2226 och al-Tirmidhī 1187; citerad av Ibn Taymiyya i al-Qawāʿid al-nūrāniyya al-fiqhiyya. ↩