Hijab är det islamiska påbudet att en könsmogen kvinna ska täcka hår, hals och kroppens former inför män utanför sin närmaste familj — i praktiken en huvudduk (khimār) och en täckande dräkt. Islam grundar påbudet i Koranen och profeten Muhammeds sunna och ser slöjan som ett uttryck för blygsamhet (ḥayāʾ) och lydnad mot Gud, inte som ett kulturellt tvång.

Vad betyder ordet hijab?

Ordet ḥijāb betyder på arabiska »förhänge«, »skärm« eller »barriär« — inte »huvudduk«. I Koranen används det just så: när följeslagarna skulle be Profetens hustrur om något skulle de göra det »från andra sidan av ett förhänge« (Koranen 33:53). Plagget som täcker håret kallas i stället khimār (24:31), och den vida ytterdräkten jilbāb (33:59). I svenskt och muslimskt språkbruk har »hijab« kommit att beteckna hela den anständiga kvinnoklädseln, oftast själva huvudduken — något helt annat än niqāb (ansiktsslöja) och burka. Koranen känner alltså inget enda ord för slöja, utan tre; blandar man ihop dem missförstår man hela påbudet.

Vad säger Koranen om slöjan?

Den centrala versen står i sura an-Nūr:

Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mera av sina behag än vad som [anständigtvis] kan vara synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen. (Koranen 24:31)

Versen föregås av exakt samma uppmaning till männen — att »sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet« (24:30). Blygsamheten är alltså ömsesidig och börjar hos mannen, inte hos kvinnan. I sura al-Aḥzāb befalls kvinnorna dessutom att »noga svepa om sig sina ytterplagg« (jilbāb) när de går ut, »så att de blir igenkända och inte ofredade« (33:59). I Koranen är slöjan därför inte ett mode utan ett skydd; gränsen dras inte mot kvinnan, utan runt det som är hennes.

Är hijab obligatoriskt i islam?

Ja. De klassiska rättslärda är eniga (ijmāʿ) om att täckandet är ett påbud (farḍ) för den könsmogna kvinnan. Utgångspunkten är begreppet ʿawra — det på kroppen som måste döljas. Enligt den fiqh som al-ibadah.com återger efter shaykh Ibn Bāz är »hela kvinnans kropp ʿawra, utom ansiktet«, medan de lärda är oense om händerna och man av försiktighet bör täcka även dem. Att påbudet togs på allvar redan första stund visar Aisha: när vers 24:31 uppenbarades rev kvinnorna sina höftskynken i kanten och svepte dem om huvudet (Sahīh al-Bukhārī 4759). De väntade inte på en andra uppmaning — de klippte sönder sina egna kläder samma dag.

Inför vem måste slöjan bäras?

Slöjan gäller inför icke-maḥram — män som kvinnan i princip skulle kunna gifta sig med. Inför sin maḥram (make, far, bröder, söner och farbröder) och inför andra kvinnor behöver hon den inte; i hemmet och bland sina närmaste bär hon vad hon vill. Slöjan är alltså inte en mur runt kvinnan, utan en gräns som följer sällskapet — den åker på när en främling stiger in, och av igen bland hennes egna.

Måste ansiktet täckas med niqab?

Här går de lärda isär. Niqāb — slöjan som döljer även ansiktet och lämnar ögonen fria — är inte detsamma som hijab. Majoriteten inom de fyra rättsskolorna (madhāhib) håller att ansiktet och händerna får synas och betraktar niqāb som rekommenderad snarare än strikt påbjuden; en del lärda, särskilt inom ḥanbalī-traditionen, anser den obligatorisk inför främmande män. Burka, med nät framför ögonen, är en regional plaggform och inget eget religiöst påbud. Skillnaden mellan hijab och niqāb handlar alltså inte om mer eller mindre tro, utan om var de lärda dragit ʿawra-gränsen: vid halsen eller vid ögonen.

Varför bär muslimska kvinnor slöja?

Det främsta skälet är lydnad mot Gud, inte tryck från män — slöjan vilar på tawḥīd, tron på Guds enhet och Hans rätt att vägleda människan. Funktionen är blygsamhet: att det privata förblir privat och att kvinnans värde inte mäts i hennes utseende. Den klassiske koranuttolkaren Ibn Kathīr förklarar khimār som det plagg som täcker huvudet och dras ned över hals och barm. För många muslimska kvinnor i Sverige i dag är slöjan dessutom en frivillig markör av tro och tillhörighet. Den som ser slöjan som ett tvång läser den utifrån; den som bär den läser den som ett svar — riktat uppåt, inte mot omgivningen.

Källor

  • Koranen 24:30 och 24:31 (Mohammed Knut Bernströms översättning, Koranens budskap)
  • Koranen 33:53 och 33:59 (Bernströms översättning)
  • Sahīh al-Bukhārī 4759 (Aisha om hur kvinnorna täckte sig när 24:31 uppenbarades)
  • al-ibadah.com – »Bära tunna kläder som inte täcker ʿawrahn under bönen« (kvinnans ʿawra, efter Ibn Bāz): https://al-ibadah.com/bon/kladseln/bara-tunna-klader-som-inte-tacker-awrahn-under-bon