Den avgörande skillnaden mellan sunni och shia är en enda fråga: vem hade rätt att leda muslimerna efter profeten Muhammeds död år 632. Sunnimuslimerna menade att samfundet självt skulle utse den mest dugliga – och valde Abu Bakr – medan shiamuslimerna ansåg att ledarskapet av Gud redan var tilldelat profetens kusin och svärson Ali och hans ättlingar. I trons kärna är de däremot överens: samma Gud, samma Koran, samma fem pelare. Tvisten gällde från början ledarskapet, inte Guds enhet.

Vad är sunni och shia?

Sunni är islams klart största gren. Namnet kommer av ahl as-sunna wa’l-jamāʿa, »efterföljelsens och samfundets folk«, och syftar på den som följer Koranen och profetens sunna så som de tre första generationerna (salaf) förstod dem. Enligt Pew Research Center utgör sunnimuslimerna omkring 85–90 procent av världens muslimer – i dag närmare två miljarder människor – medan shia utgör ungefär 10–13 procent. Shia kommer av shīʿat ʿAlī, »Alis parti«, och har sin tyngdpunkt i Iran, Irak, Azerbajdzjan, Bahrain och Libanon. Den största inriktningen är tolvarna (ithnā ʿashariyya), som väntar på den dolde tolfte imamens återkomst. Frågan som delar de två är inte vad de tror om Gud, utan vem de följer efter profeten.

Hur uppstod splittringen mellan sunni och shia?

När Muhammad dog i Medina år 632 lämnade han ingen ostridig anvisning om vem som skulle efterträda honom. Majoriteten av följeslagarna samlades kring Abu Bakr, profetens närmaste vän, som blev den förste kalifen (efterträdaren). En mindre grupp menade att Ali hade pekats ut i förväg. Ali svor själv trohetsed till Abu Bakr och tjänade senare som den fjärde kalifen. Den verkliga brytningen kom årtionden senare: när Alis son Husayn dödades vid Karbala år 680 fick shia sin egen sorgehistoria och identitet, som varje år återupplevs under ʿĀshūrāʾ. Det som började som en fråga om ledarskap hade blivit två skilda minnen av samma historia.

Vad är den största teologiska skillnaden?

Skillnaden växte från frågan om ledarskap till en fråga om auktoritet. För shia är imamen inte bara en ledare utan en av Gud utsedd, syndfri och ofelbar (ʿiṣma) uttolkare av religionen – tolvarna räknar tolv sådana imamer med början i Ali. För ahl as-sunna är kalifen en vald, felbar ledare; den religiösa auktoriteten ligger i Koranen, sunna och de lärdas samstämmighet (ijmāʿ), inte i en ofelbar person. Eftersom grupperna delvis stödjer sig på olika hadithsamlingar uppstår också skillnader i lag och rituell praktik. Djupast ligger ändå synen på profetens följeslagare (ṣaḥāba), som Koranen prisar:

Föregångsmännen, de första av dem som utvandrade och [de första] hjälparna, och de rättsinniga [människor] som följde i deras spår – Gud är nöjd med dem och de är nöjda [där de njuter] Hans [gåvor]. — Koranen 9:100

Där ahl as-sunna hedrar alla följeslagarna förhåller sig shia kritiskt till flera av dem. Att tvivla på följeslagarna är att tvivla på de händer som räckte oss Koranen och sunnan; därför är detta ingen lärd randanmärkning, utan själva vattendelaren.

Vad har sunni och shia gemensamt?

Det gemensamma är större än det skiljande. Båda bekänner tawḥīd, Guds absoluta enhet, och att Muhammad är det sista sändebudet. Båda läser samma Koran, vänder sig i bön mot Kaba i Mecka, fastar i ramadan och vallfärdar till samma heliga platser. Båda vilar på trosbekännelsen shahāda och de fem pelarna. Just enheten är ett uttryckligt koranbud:

Och grip alla med ett fast grepp om Guds räddningslina och låt er inte splittras! — Koranen 3:103

Två muslimer kan strida om historien och ändå falla på knä mot samma punkt på jorden; klyftan löper genom ledarskapet, aldrig genom trosbekännelsen.

Vad är den klassiska hållningen till skillnaden?

Enligt ahl as-sunna wa’l-jamāʿa är kärnan att älska och försvara alla profetens följeslagare och att erkänna deras rangordning: Abu Bakr, därefter Umar, därefter Uthman och därefter Ali. Följeslagaren Ibn Umar berättade:

Vi ansåg under Guds sändebuds livstid Abu Bakr vara den främste, därefter Umar och därefter Uthman. — Sahīh al-Bukhārī 3655

Den klassiska hållningen avvisar därför påståendet att profeten skulle ha utsett Ali till efterträdare; som Ibn Bāz framhåller fanns ingen sådan anvisning, och Ali själv erkände Abu Bakrs och Umars företräde (al-ibadah.com). Samtidigt är Ali djupt vördad – den fjärde rättledde kalifen, profetens svärson, en av de tio som under sin livstid fick löftet om paradiset. Att hålla fast vid följeslagarna utan att förkasta någon av dem är ingen partståndpunkt; det är gränsen mellan att följa samfundet och att splittra det.

Källor

  • Koranen 9:100 och 3:103 (Bernströms svenska tolkning)
  • Sahīh al-Bukhārī 3655
  • al-ibadah.com – »Utsåg profeten ʿAli till kalif?« (ʿAbd al-ʿAzīz Ibn Bāz)
  • Pew Research Center – Mapping the Global Muslim Population