Sunni och shia

Sunni och shia är islams två huvudriktningar, och skiljelinjen mellan dem går tillbaka på frågan om vem som skulle leda muslimerna efter profeten Muhammeds ﷺ död år 632. Ordet sunni är en kortform av ahl as-sunna wa-l-jamāʿa, »sunnans och samlingens folk«, och betecknar dem som håller Abu Bakr, Umar, Uthman och Ali för rättmätiga kalifer i den ordningen. Shia är en kortform av shīʿat ʿAlī, »Alis parti«, och betecknar dem som menar att Ali ibn Abi Talib pekades ut av profeten själv och att ledarskapet därefter gick vidare i hans ätt. Av världens omkring två miljarder muslimer är 87–90 procent sunnimuslimer och 10–13 procent shiamuslimer.

Successionsfrågan är ändå bara ingången. Den egentliga lärotvisten gäller vad ett imamat är: en ämbetsfråga som samfundet självt avgör, eller en av religionens grundvalar med gudomligt utsedda och felfria innehavare. Ur svaret på den frågan följer resten: två skilda hadithkanon, två uppsättningar rättsregler och två sätt att bedöma profetens följeslagare. Detta är trosfrågor, och de går inte att förklara bort som enbart historia eller enbart politik.

Därtill kommer en tredje fråga, som de klassiska lärda på ingendera sidan har någon begreppsapparat för: vad en sekulär stat ska göra med tvisten. Sverige har under 2000-talet gång på gång prövat den, i migrationsdomstol och i beslut om statsbidrag, utan att någonsin få avgöra själva lärofrågan.

Vad orden sunni och shia betyder

Sunna kommer av roten s-n-n, som bär betydelsen av ett vedertaget bruk, en upptrampad väg. I islamisk terminologi står ordet för profetens föredöme i tal, handling och tyst gillande. Jamāʿa betyder samling. Ibn Taymiyya (död 1328) ger begreppet en kort definition i trosskriften al-ʿAqīda al-wāsitiyya: »Jamāʿa betyder samling, och dess motsats är splittring.«¹1Ibn Taymiyya, al-ʿAqīda al-wāsitiyya. Uttrycket ahl as-sunna wa-l-jamāʿa är därmed ett anspråk snarare än ett partinamn: att hålla fast vid profetens sedvänja och vid samfundets samstämmighet. Som fast självbeteckning slår det igenom först under 800- och 900-talen, långt efter de händelser det gäller.

Shīʿa kommer av roten sh-y-ʿ, »att slå följe«, och betyder anhängarskara eller parti. Ordet är i sig neutralt – i sura as-Sāffāt kallas Abraham en av Noas shīʿa – men i pluralformen shiyaʿ används det om dem som splittrar sin religion och delar upp sig i grupper.²2Koranen, al-Anʿām 6:159 och ar-Rūm 30:32. Hela frasen shīʿat ʿAlī hör hemma i den tidiga historieskrivningen, inte i uppenbarelsen.

إِنَّ الَّذِينَ فَرَّقُوا دِينَهُمْ وَكَانُوا شِيَعًا لَّسْتَ مِنْهُمْ فِي شَيْءٍ ۚ إِنَّمَا أَمْرُهُمْ إِلَى اللَّهِ ثُمَّ يُنَبِّئُهُم بِمَا كَانُوا يَفْعَلُونَ

Koranen · al-Anʿām 6:159

Under samlingsnamnet shia ryms flera riktningar. Imamiterna eller tolvshiiterna, som utgör den stora majoriteten, räknar tolv imamer från Ali till Muhammad al-Mahdi och kallar sin rättsskola jaʿfaritisk efter den sjätte imamen Jaʿfar as-Sadiq. Zayditerna, i dag främst i Jemen, erkänner Abu Bakrs och Umars kalifat som giltigt trots att de håller Ali för den främste. Ismailiterna räknar en annan linje efter Jaʿfar as-Sadiq och byggde det fatimidiska riket.

I den klassiska litteraturen förekommer också beteckningen rāfida, »de som förkastade«, ett polemiskt namn med ursprung i de invånare i Kufa som enligt Ibn Khaldun lämnade Zayd ibn Ali när han vägrade fördöma de två första kaliferna. Ordet är en stridsbeteckning och används i de verk som citeras nedan.

Koranverserna och haditherna som sunni och shia strider om

Tvisten gäller ett fåtal verser och hur långt de sträcker sig. Den mest omstridda är renhetsversen, āyat at-tathīr, i sura al-Ahzāb:

Och stanna i ert hem. Men [om ni måste lämna det] försök inte dra uppmärksamheten till era yttre företräden på det sätt som var vanligt under den hedniska tiden, och förrätta bönen och ge åt de behövande och lyd Gud och Hans Sändebud. Gud vill befria er, ni som står Profeten närmast, från all [jordisk] smuts och göra er renhet fullkomlig.³3Koranen, al-Ahzāb 33:33.

وَقَرْنَ فِي بُيُوتِكُنَّ وَلَا تَبَرَّجْنَ تَبَرُّجَ الْجَاهِلِيَّةِ الْأُولَىٰ ۖ وَأَقِمْنَ الصَّلَاةَ وَآتِينَ الزَّكَاةَ وَأَطِعْنَ اللَّهَ وَرَسُولَهُ ۚ إِنَّمَا يُرِيدُ اللَّهُ لِيُذْهِبَ عَنكُمُ الرِّجْسَ أَهْلَ الْبَيْتِ وَيُطَهِّرَكُمْ تَطْهِيرًا

Koranen · al-Ahzāb 33:33

Verserna före och efter riktar sig till profetens hustrur, medan satsen om renhet står i maskulin pluralform. Shiitisk läsning knyter den till hadithen om manteln, där profeten samlar Ali, Fatima, Hasan och Husayn under sin överklädnad och ber dessa ord över dem. Båda läsningarna finns i tafsirlitteraturen, och den klassiska hållningen är att de inte utesluter varandra: hustrurna hör till ahl al-bayt enligt versens sammanhang, de fyra under manteln enligt hadithen. Vad versen däremot inte säger, enligt de klassiska uttolkarna, är att någon av dem tilldelas ett ämbete.

Nästa omtvistade text är kärleksversen i sura ash-Shūrā:

[…] Säg [Muhammad]: »Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag ber bara att ni ger [medmänniskorna] den kärlek [de har rätt att vänta].«⁴4Koranen, ash-Shūrā 42:23.

ذَٰلِكَ الَّذِي يُبَشِّرُ اللَّهُ عِبَادَهُ الَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ ۗ قُل لَّا أَسْأَلُكُمْ عَلَيْهِ أَجْرًا إِلَّا الْمَوَدَّةَ فِي الْقُرْبَىٰ ۗ وَمَن يَقْتَرِفْ حَسَنَةً نَّزِدْ لَهُ فِيهَا حُسْنًا ۚ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ شَكُورٌ

Koranen · ash-Shūrā 42:23

Här bär den svenska översättningen redan en av de omtvistade läsningarna. Knut Bernström tolkar al-qurbā som släktskapet mellan människor i allmänhet, medan shiitisk läsning tar ordet som profetens närstående och gör kärleken till dem till en religiös plikt. I al-Bukhāris tafsirkapitel till samma sura tillfrågas Ibn Abbas om versen och svarar att profeten hade släktband i varje gren av Quraysh, så att det som begärs är att dessa band hedras.⁵5al-Bukhāri, Sahīh, Kitāb at-tafsīr, kapitlet om sura ash-Shūrā. Också här finns båda betydelserna i den klassiska traditionen, och kärleken till profetens ätt är i sig oomstridd.

Åt andra hållet står de verser som ligger till grund för den klassiska läran om följeslagarnas rättrådighet:

Föregångsmännen, de första av dem som utvandrade och [de första] hjälparna, och de rättsinniga [människor] som följde i deras spår – Gud är nöjd med dem och de är nöjda [där de njuter] Hans [gåvor]: Han har i beredskap för dem lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Detta är den stora, den lysande segern.⁶6Koranen, at-Tawba 9:100.

وَالسَّابِقُونَ الْأَوَّلُونَ مِنَ الْمُهَاجِرِينَ وَالْأَنصَارِ وَالَّذِينَ اتَّبَعُوهُم بِإِحْسَانٍ رَّضِيَ اللَّهُ عَنْهُمْ وَرَضُوا عَنْهُ وَأَعَدَّ لَهُمْ جَنَّاتٍ تَجْرِي تَحْتَهَا الْأَنْهَارُ خَالِدِينَ فِيهَا أَبَدًا ۚ ذَٰلِكَ الْفَوْزُ الْعَظِيمُ

Koranen · at-Tawba 9:100

Till dem läggs versen om trohetseden under trädet vid al-Hudaybiyya och bönen i sura al-Hashr om att inte låta ovilja mot de troende som gått före bli kvar i hjärtat.⁷7Koranen, al-Fath 48:18 och al-Hashr 59:10. Också befallningen att lyda »dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts« läses olika: imamiterna tar ulū l-amr för de felfria imamerna, den klassiska läsningen för makthavare och lärda, med lydnadsplikten begränsad av lydnaden mot Gud.⁸8Koranen, an-Nisāʾ 4:59.

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا أَطِيعُوا اللَّهَ وَأَطِيعُوا الرَّسُولَ وَأُولِي الْأَمْرِ مِنكُمْ ۖ فَإِن تَنَازَعْتُمْ فِي شَيْءٍ فَرُدُّوهُ إِلَى اللَّهِ وَالرَّسُولِ إِن كُنتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ ۚ ذَٰلِكَ خَيْرٌ وَأَحْسَنُ تَأْوِيلًا

Koranen · an-Nisāʾ 4:59

Tre hadither återkommer i varje diskussion. Vid Ghadir Khumm sade profeten: »Den som har mig till mawlā har Ali till mawlā.« at-Tirmidhi graderar den hasan gharīb, och Ibn Kathir konstaterar att den överförts genom många kedjor. Den tradition som knyter uppenbarelsen av 5:3 till samma tillfälle förkastar han däremot som förfalskad, eftersom de två Sahih-samlingarna placerar versen vid Arafa.⁹9at-Tirmidhi, Sunan, kapitlet om Alis förtjänster; Ibn Kathir, al-Bidāya wa-n-nihāya. Den klassiska hållningen bestrider alltså inte texten utan slutsatsen: mawlā betyder vän, beskyddare och bundsförvant, inte härskare.

Samma sak gäller hadīth al-manzila, »du är för mig vad Aron var för Mose, utom att ingen profet kommer efter mig«. Ibn Taymiyya, som besvarar det imamitiska argumentet i Minhāj as-sunna, medger uttryckligen att hadithen »utan tvivel« står i båda Sahih-samlingarna, och invänder mot tolkningen: Aron dog före Mose och blev aldrig hans efterträdare, och orden fälldes när Ali lämnades som ställföreträdare i Medina under fälttåget mot Tabuk.¹⁰10Ibn Taymiyya, Minhāj as-sunna an-nabawiyya.

Den tredje är hadīth ath-thaqalayn i Sahih Muslim, där profeten säger sig lämna efter sig två tunga ting, Guds bok och sitt husfolk. I samma hadith frågar Husayn ibn Sabra vilka husfolket är, och Sahih Muslim bevarar två svar från Zayd ibn Arqam. I den ena kedjan säger han att hustrurna hör till hans hus, men att ahl al-bayt är de som efter honom är förbjudna att ta emot allmosa, och räknar upp Alis, Aqils, Jaʿfars och Abbas ätter. I den andra kedjan får han frågan om hustrurna hör till husfolket och svarar »nej, vid Gud«, med motiveringen att en hustru kan skiljas och återvända till sin far och sin släkt, medan husfolket är profetens ursprung och hans agnatiska fränder, för vilka allmosan är förbjuden. Ibn Kathir återger båda i sin tafsir till 33:33 och ger företräde åt den första, som räknar hustrurna till huset, medan Ibn Qudāma i al-Mughni lägger den uteslutande varianten till grund för vem som räknas till ätten i testamentsrätten, och i allmosekapitlet tvärtom sluter sig till att förbudet mot allmosa också omfattar profetens hustrur.¹¹11Muslim, Sahīh, Kitāb fadāʾil as-sahāba, hadithen om de två tunga tingen. ¹²43Muslim, Sahīh, Kitāb fadāʾil as-sahāba, de två kedjorna av hadithen om de två tunga tingen; Ibn Kathir, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, till al-Ahzāb 33:33, som återger båda; Ibn Qudāma, al-Mughni, kitāb al-wasāyā (§4750) och kitāb az-zakāt (§1782). Definitionen står alltså i själva den text som åberopas mest, och den finns där i två versioner.

De klassiska lärda om shias anspråk på imamatet

Den imamitiska läran är tidigt och utförligt formulerad i egna verk. al-Kulayni (död 941) ägnar i al-Kāfi en hel bok, kitāb al-hujja, åt bevisen för att jorden aldrig lämnas utan en utsedd imam, och at-Tūsi (död 1067) ger i al-Ghayba den systematiska framställningen av varför den tolfte imamens fördoldhet inte upphäver ledarskapet. al-Sharif al-Murtada (död 1044) för i ash-Shāfi fi l-imāma det rationella argumentet: eftersom Gud ålagt människorna plikter som de inte kan fullgöra rätt utan ofelbar vägledning, är utnämnandet av en sådan vägledare en nödvändighet som följer av Guds egen nåd.¹³44al-Kulayni, al-Kāfi, kitāb al-hujja; at-Tūsi, al-Ghayba; al-Sharif al-Murtada, ash-Shāfi fi l-imāma.

Ibn Khaldun återger argumentet i samma form: imamatet är en av religionens grundpelare och islams fundament, en sak som ingen profet får försumma eller överlåta åt samfundet, imamen måste vara bevarad från både stora och små synder, och Ali var den som pekades ut, dels genom uttryckliga texter, dels genom underförstådda.¹⁴12Ibn Khaldun, Tārīkh, avsnittet om imamatet och de shiitiska riktningarna. Det teologiska skälet får sin hårdaste formulering hos al-Hilli: alla utom imamiterna och ismailiterna har hållit att profeterna och imamerna inte är felfria, och därmed tillåtit att den sänds som kan ljuga, glömma, fela och stjäla. Vilken tilltro kan de enkla då sätta till deras ord, och hur kan det vara plikt att följa dem när det de befaller kan vara fel?¹⁵13al-Hillis framställning, återgiven ord för ord i Ibn Taymiyya, Minhāj as-sunna an-nabawiyya, innan den bemöts.

Den klassiska hållningen svarar på tre nivåer. Felfriheten, ʿisma, tillkommer profeterna i förmedlingen av uppenbarelsen, och därför är vägledningen bevarad i Koranen och sunnan, som överförts av tusentals och prövats av generationer av hadithkritiker. Imamatet är ingen trosgrundval utan en gemensam plikt som samfundet fullgör genom att tillsätta en ledare. Och den praktiska invändningen väger tungt hos Ibn Taymiyya: en imam vars styre tryggar vägarna, verkställer straffen, avvärjer orättvisa och tar tillvara rättigheterna är bättre än en imam som inte finns och som saknar verklighet.¹⁶14Ibn Taymiyya, Minhāj as-sunna an-nabawiyya. Att Ibn Taymiyya på andra ställen håller måttan bör inte skyla över vad Minhāj as-sunna är: en fullskalig vederläggning av tolvshiitisk lära, och han fällde också stränga domar om dem han kallade rāfida.

Samtidigt är den klassiska hållningen inte polemisk rakt igenom. Ibn Taymiyya formulerar normen så: måtta och jämvikt är plikt både i fråga om följeslagarna och i fråga om profetens släkt.¹⁷15Ibn Taymiyya, al-Wasiyya al-kubrā. Ätten har rättigheter i den islamiska rätten. al-Māwardi fastställer i al-Ahkām as-sultāniyya att allmosan inte får ges till de närstående bland Banu Hashim och Banu Abd al-Muttalib, för att hålla dem fria från syndens orenhet.¹⁸16al-Māwardi, al-Ahkām as-sultāniyya, kapitlet om allmosornas fördelning. De har andel i khums och fayʾ, och bönen över profeten innefattar hans ätt. Att ätten är just de för vilka allmosan är förbjuden för Ibn Taymiyya tillbaka på ash-Shafiʿi och Ahmad ibn Hanbal.¹⁷15Ibn Taymiyya, al-Wasiyya al-kubrā. Kriteriet är detsamma som Zayd ibn Arqam använder i Sahih Muslim.

Om följeslagarna gäller formeln att de dömde självständigt: antingen träffade de rätt och får dubbel lön, eller så belönas de för sin strävan.¹⁷15Ibn Taymiyya, al-Wasiyya al-kubrā. Därav följer förbudet mot att smäda dem, som gäller åt alla håll. Det är inte tillåtet att smäda någon av följeslagarna, varken Ali eller Uthman, skriver Ibn Taymiyya, och han fördömer kharijiterna som förklarade Ali otrogen.¹⁹17Ibn Taymiyya, Minhāj as-sunna an-nabawiyya. Om Karbala är hans dom entydig: det råder inget tvivel om att Husayn dödades orättfärdigt, som martyr, och dödandet var olydnad mot Gud och hans sändebud från den som dödade honom, hjälpte till eller samtyckte.¹⁹17Ibn Taymiyya, Minhāj as-sunna an-nabawiyya.

Den skillnad som får störst praktiska följder är den minst synliga. Sunnitisk rätt bygger på al-kutub as-sitta, de sex böckerna, med Sahih al-Bukhāri och Sahih Muslim högst. Imamitisk rätt bygger på al-kutub al-arbaʿa: al-Kulaynis al-Kāfi, Ibn Bābawayhs Man lā yahduruhu al-faqīh samt at-Tūsis Tahdhīb al-ahkām och al-Istibsār, sammanställda under 900- och 1000-talen och tillsammans omkring 44 000 traditioner.²⁰18al-Kutub al-arbaʿa, den tolvshiitiska hadithkanon: al-Kāfi, Man lā yahduruhu al-faqīh, Tahdhīb al-ahkām och al-Istibsār. Avgörande är kedjekritiken: imamitisk hadithvetenskap ger företräde åt överföring genom ätten, sunnitisk bedömer varje överförare för sig, oberoende av släktskap.

Därför skiljer sig reglerna. I jaʿfaritisk rätt får middagsbönen och eftermiddagsbönen regelmässigt förrättas i följd, och detsamma gäller kvällsbönen och nattbönen. De fyra rättsskolorna håller fast vid fem skilda bönetider, men är inte eniga sinsemellan om undantagen: hanafiterna tillåter sammanslagning enbart vid Arafa och Muzdalifa under vallfärden, malikiterna, shafiiterna och hanbaliterna medger den vid resa, och de två sistnämnda även vid regn, medan malikiterna och hanbaliterna även medger sjukdom, och hanbaliterna sträcker sig längst genom att räkna in den ammande kvinnan. Nedfallandet sker i imamitisk praxis mot en turba av pressad jord, medan de fyra håller bönen giltig på varje ren yta och inte kräver någon platta. Khums utkrävs i imamitisk rätt som en femtedel av årets överskott, medan de fyra begränsar den till krigsbyte enligt Koranen 8:41 och till fyndskatt, rikāz, som alla fyra beskattar med en femtedel; hanafiterna sträcker därtill ut den till malmer. Och det tidsbegränsade äktenskapet, mutʿa, är förbjudet enligt alla fyra. Ibn Qudāma grundar i al-Mughni förbudet på att den tidigare tillåtelsen upphävdes, och uttryckligen inte på Umars beslut, eftersom ingen får förbjuda det profeten tillåtit och lämnat tillåtet.²¹19Ibn Qudāma, al-Mughni, kitāb an-nikāh, kapitlet om nikāh al-mutʿa.

Två strukturella skillnader återstår. Imamitisk rätt har utvecklat taqiyya, tillåtelsen att dölja sin övertygelse under förföljelse, till en utarbetad lära, medan de fyra skolorna behandlar samma sak snävare som ikrāh, tvångsundantaget, med stöd i Koranen 16:106. Och sedan usuliternas seger över akhbariterna på 1700-talet, förknippad med Wahid Bihbahani, ålägger imamitisk rätt lekmannen att följa en levande marjaʿ at-taqlīd, medan de fyra skolorna hämtar sin auktoritet ur grundare som varit döda i tolv sekler.²²45Om usuli- och akhbaristriden och marjaʿ-institutionens framväxt under 1700-talet saknas här en angiven källa. Därav kommer det sig att en levande lärds uttalande kan ändra praxis i shiitiska miljöer på ett sätt som saknar motsvarighet i de fyra.

Sunni och shia från Saqifa till dagens politiska konflikt

Umars egen redogörelse i Sahih al-Bukhāri för mötet i Saqifat Banu Sāʿida är den tidigaste sunnitiska källan till successionsstriden. Ansar samlades där i sin helhet, medan Ali och az-Zubayr höll sig undan i Fatimas hus, och Abu Bakrs argument inför församlingen var stamlegitimitet: araberna erkände inte detta ämbete åt någon annan än denna gren av Quraysh.²³20al-Bukhāri, Sahīh, Umar ibn al-Khattābs redogörelse för mötet i Saqifat Banu Sāʿida och för tvisten om profetens efterlämnade egendom. Ingen part åberopade en gudomlig utnämning. Ali gav trohetsed och tjänade under de tre kalifer som föregick honom, och tvisten om profetens efterlämnade egendom, Fadak-frågan, avgjordes inom samma ram.²³20al-Bukhāri, Sahīh, Umar ibn al-Khattābs redogörelse för mötet i Saqifat Banu Sāʿida och för tvisten om profetens efterlämnade egendom.

Sedan följde det första inbördeskriget: mordet på Uthman 656, kamelslaget, Siffin, kharijiternas utbrytning och mordet på Ali 661. Koranen förutsätter att stridande grupper av troende förblir troende och ålägger de utomstående att medla mellan dem.²⁴21Koranen, al-Hujurāt 49:9–10. År 680 dödades Husayn vid Karbala. Sorgen över den händelsen är inte enbart shiitisk i källmaterialet: adh-Dhahabi samlar i Siyar aʿlām an-nubalāʾ traditioner där profeten visas jorden från den plats där hans dotterson ska falla.²⁵22adh-Dhahabi, Siyar aʿlām an-nubalāʾ.

Den tolfte imamens fördoldhet från 874, och den fullständiga fördoldheten från 941, gjorde väntan till en lärosats och tvingade fram en systematisering: de fyra böckerna kommer till i Bagdad under buyidernas beskydd. Samma period ger också det tidigaste beviset för att skiljelinjen kunde bli gatustrid. Buyiderna institutionaliserade Ashura-sorgen från 963 och firandet av Ghadir Khumm, varpå Bagdads kvarter svarade med motfiranden, och Ibn al-Athir noterar år efter år upplopp mellan Karkh och Bab al-Basra, med brända basarer och utegångsförbud.²⁶46Ibn al-Athir, al-Kāmil fi t-tārīkh, årsredovisningarna för Bagdad under buyidtiden; Ibn al-Jawzi, al-Muntazam. År 909 grundade ismailiterna det fatimidiska kalifatet. Den enskilt viktigaste politiseringen kom 1501, när safaviderna gjorde tolvshia till statsreligion i Iran och en trosriktning blev ett rikes identitet gentemot det osmanska. De osmansk-safavidiska krigen under 1500- och 1600-talen gav konflikten en gränslinje på kartan.

1900-talet förde med sig både försoning och skärpning. Ur taqrīb-arbetet i Kairo kom 1959 shaykh al-Azhar Mahmud Shaltuts fatwa om att den jaʿfaritiska rätten fick följas. Den hörde till tidens närmandeförsök och ändrade ingenting i den klassiska läran: rättsskolorna är fyra.²⁷23Mahmud Shaltuts fatwa av den 17 rabiʿ al-awwal 1378 (1959), samt al-Azhars motfatwa 2012. Efter den iranska revolutionen 1979, kriget mellan Irak och Iran 1980–1988, invasionen av Irak 2003 och det sekteristiska inbördeskriget 2006–2007 blev tillhörigheten en mobiliserande politisk identitet, och Islamiska staten gjorde takfir av shiamuslimer till doktrin. Motrörelsen fortsatte parallellt: Ammanbudskapet 2005 räknade åtta rättsskolor som islamiska och förklarade takfir av deras anhängare otillåten,²⁸24Ammanbudskapets tre punkter, juli 2005. och Khamenei utfärdade 2010, efter att den kuwaitiske predikanten Yasser al-Habib offentligt smädat Aisha, ett förbud mot att kränka profetens hustrur. Den fatwan sträcker sig bara till hans egna efterföljare, vilket i sig visar att smädelsefrågan är en pågående inomshiitisk strid snarare än en fastlagd lärosats.²⁹25Ali Khameneis fatwa av den 30 september 2010. Att försoningen inte är avslutad visade dekanen för al-Azhars fakultet för islamiska studier 2012, när han utfärdade en motfatwa mot beslutet från 1959.²⁷23Mahmud Shaltuts fatwa av den 17 rabiʿ al-awwal 1378 (1959), samt al-Azhars motfatwa 2012.

Shiamuslimer i Sverige och statens avgöranden

Shiaislam i Sverige är en följd av migration: iranier efter 1979, irakier särskilt efter 1991 och 2003, libaneser, pakistanier och afghanska hazarer. Göran Larsson och David Thurfjell konstaterade 2013 i den enda systematiska svenska översikten att ämnet är mycket underforskat. De uppskattade antalet till omkring 165 000, medan församlingarna själva angav 250 000, och räknade 39 shiaförsamlingar.³⁰26Göran Larsson och David Thurfjell, Shia-muslimer i Sverige: en kortfattad översikt, SST:s skriftserie nr 3 (2013). Islamiska Shiasamfunden i Sverige, bildat 1991, redovisade 35 388 betjänade för 2024, mot omkring 203 000 för de statsbidragsberättigade islamiska trossamfunden tillsammans. Det ger shiasamfunden ungefär 17 procent av den summan.³¹27MUCF, Trossamfund: antal betjänade, uppgifter för 2024.

Den andelen går inte att ställa mot de 10–13 procent shiamuslimer utgör globalt, och fyra förhållanden talar mot jämförelsen. Betjänade är ett bidragsunderlag och ingen folkräkning. Muslimer utan samfundstillhörighet ingår inte alls. Aleviterna redovisas i ett eget samfund utanför summan. Och de globala uppskattningarna räknar i sin tur Turkiets aleviter som shia. Sverige för ingen statistik över religiös tillhörighet, och siffrorna mäter deltagande och medlemskap, inte trosbekännelse.

År 2017 fick Migrationsöverdomstolen ta ställning till vilken risk tillhörigheten faktiskt innebär. I MIG 2017:6 prövades om en afghansk shiamuslimsk hazara var flykting, och domstolen fann att förhållandena inte är sådana att shiitiska hazarer generellt riskerar att utsättas för förföljelse vid ett återvändande dit. Flyktingstatus nekades, medan alternativ skyddsstatus beviljades på grund av sökandens sårbarhet som ensamt barn utan nätverk.³²28MIG 2017:6, Migrationsöverdomstolens dom den 17 mars 2017, mål nr UM 911-16.

Utsattheten finns också i Sverige. Efter ett brandattentat mot en shiitisk föreningslokal i Malmö hösten 2016, där en man åtalades för terrorbrott och friades, och en brand i Imam Ali-moskén i Järfälla den 30 april 2017 som polisen misstänkte var anlagd och rubricerade som mordbrand, sade Islamiska Shiasamfundens dåvarande ordförande Haider Ibrahim: »Vi som shiamuslimer känner oss som en utsatt grupp och den här helgens händelse bekräftar detta«, och vidare att »vi är utsatta från alla håll«, med hot både från radikala sunnitiska miljöer och från extremhögern.³³29SVT Nyheter, »Utbredd oro bland svenska shiamuslimer«, 4 maj 2017. Någon offentlig statistik som särredovisar inomislamiskt motiverade hatbrott finns inte, och omfattningen är därför okänd.

År 2022 sände SVT:s Uppdrag granskning ett reportage där två medarbetare med dold kamera kontaktade omkring 40 av Sveriges dryga 60 shiaförsamlingar. Av de 26 företrädare som svarade erbjöd sig 15 att viga till tidsbegränsat äktenskap i ett upplägg som redaktionen presenterade som köp av sex. Malmös polischef Petra Stenkula sade att om hon hade varit förundersökningsledare hade hon nog upprättat en anmälan om människohandel, vilket är en bedömning av vad materialet motiverade att utreda, inte ett konstaterande att brottet begåtts.³⁴30SVT Uppdrag granskning, 11 maj 2022. Islamiska Shiasamfunden fick inga statsbidrag för år 2022. Vad som hände därefter framgår inte av det offentliga material som använts här: samfundet återkommer i redovisningen för 2024, men frågan om bidragsrätten återställts, förenats med villkor eller om inrapporteringen av betjänade fortgår oberoende av utbetalning kräver en genomgång av besluten själva.³⁵31Islamiska Shiasamfunden i Sverige; bidragsbesluten för 2022 och följande år. Två saker bör hållas isär. Rättsligt saknar en religiös vigsel utan vigselrätt verkan i Sverige, och ersättning för sex kan prövas som koppleri enligt brottsbalkens sjätte kapitel eller som människohandel enligt det fjärde. Rättsläget i islam är att mutʿa är förbjudet enligt samtliga fyra rättsskolor, på den grund Ibn Qudāma anger: tillåtelsen upphävdes av profeten själv.²¹19Ibn Qudāma, al-Mughni, kitāb an-nikāh, kapitlet om nikāh al-mutʿa.

Staten har också fått dra gränser. År 2013 beviljades Alevitiska Riksförbundet, grundat 1995, statsbidrag som eget trossamfund, och förbundet uppger att det finns mellan 7 000 och 15 000 aleviter i landet.³⁶32Alevitiska Riksförbundet, presentation hos Sveriges interreligiösa råd. ³⁷50Regeringsbeslut om statsbidrag till Alevitiska Riksförbundet, juni 2013. Beslutet gällde bidragsrätt och innehöll inget avgörande av den tolv sekler gamla frågan om alevismens förhållande till shia eller till islam; förbundets beskrivning av sig självt som en självständig och unik trosuppfattning är dess egen. Att skilja de två sakerna åt är just vad Europadomstolens stora kammare krävde i İzzettin Doğan m.fl. mot Turkiet den 26 april 2016, där Turkiet fälldes för kränkning av artikel 9 med tolv röster mot fem och av artikel 14 jämförd med artikel 9 med sexton röster mot en. Domstolen slog fast att statens neutralitetsplikt är oförenlig med varje befogenhet för staten att bedöma trosuppfattningars giltighet, och krävde objektiva och icke-diskriminerande kriterier för erkännande.³⁸33İzzettin Doğan m.fl. mot Turkiet, Europadomstolens stora kammare, dom den 26 april 2016. Den svenska bidragsrätten bör alltså läsas som en tillämpning av sådana kriterier, inte som ett svenskt ställningstagande i lärofrågan. Det är en viktigare skillnad än den ser ut att vara: en stat kan ge en minoritet rättigheter just genom att avstå från att uttala sig om dess teologi.

Den nya lagen om statsbidrag till trossamfund, som trädde i kraft den 1 januari 2025, kräver minst 2 500 betjänade bosatta i Sverige, att verksamheten i huvudsak finansieras av dem och att samfundet uppfyller ett demokrativillkor som utesluter våld, tvång, hot och diskriminering.³⁹34Prop. 2023/24:119, Statens stöd till trossamfund och civilsamhället. I februari samma år verkställdes utvisningen av Imam Ali Centers chefsimam Mohsen Hakimollahi, verksam i Sverige sedan 2011, efter att Säkerhetspolisen uppgett att företrädare för moskén har kontakter med personer som verkar för de iranska underrättelse- och säkerhetstjänsterna i Sverige.⁴⁰35Doku.nu, »Utvisningen av Imam Ali Centers imam har verkställts«, 7 februari 2025. ⁴¹49Uppgifterna om Säkerhetspolisens bedömning och utvisningen har återgetts även i lokalpressen, Mitt i Järfälla, februari 2025. Frågan om vilken auktoritet en imam står under är därtill inomshiitiskt omstridd, och den skillnaden avgör vad ett sådant ärende egentligen gäller. Ali as-Sistani i Najaf företräder den kvietistiska linjen, där den lärde vägleder men inte styr, medan Khomeinis lära om wilāyat al-faqīh, som Khamenei förvaltar, gör den främste rättslärde till statens ledare.⁴²48Khomeini, al-Hukūma al-islāmiyya (1970), om wilāyat al-faqīh; Ali as-Sistanis kvietistiska linje i Najaf. Den linjen går rakt genom de svenska församlingarna, och att behandla dem som en enhet gör en säkerhetsfråga otydlig i just det avseende som betyder något. I skolan finns däremot ingen vägledning alls: kursplanen i religionskunskap talar för årskurs 7–9 om huvudinriktningar inom kristendom och andra religioner, men orden sunni och shia förekommer inte i texten, och indelningen lämnas åt läromedlen och lärarna.⁴³36Skolverket, kursplan i religionskunskap, Lgr22, centralt innehåll för årskurs 7–9.

Trosstrider i svensk idéhistoria och parallellen till sunni och shia

Sverige har en egen historia av att staten avgjort vilken läsning av en gemensam skrift som skulle gälla. Uppsala möte 1593 fastställde den augsburgska bekännelsen som rikets lära. Konventikelplakatet 1726 förbjöd religiösa sammankomster utanför kyrkans kontroll och var i kraft i 132 år. Dissenterlagarna 1860 och 1873 gjorde det möjligt att lämna Svenska kyrkan endast för ett godkänt samfund, full religionsfrihet kom först med 1951 års lag, och förhållandet mellan kyrka och stat ändrades år 2000. Erik Janssons anhängare utvandrade 1846 till Bishop Hill i Illinois efter förföljelse.

Litteraturen registrerade striderna. Viktor Rydberg lade i Den siste Atenaren (1859) sin handling i 300-talets Grekland, där hedendom, kristendom och rivaliserande kristna riktningar drabbar samman, och lät den sista tillflykten vara en dal där oenigheten fanns kvar men fördragsamheten tvingats fram:⁴⁴37Viktor Rydberg, Den siste Atenaren (1859).

Skulle förföljelsen en dag även nå till dessa fredliga dalar? Deras innebyggare hade skäl att rädas det. Själva av olika åsikter om trosläran, hade de under den gemensamma nödens dagar nödgats öva sig i fördragsamhet.— Viktor Rydberg, Den siste Atenaren

Hjalmar Söderberg iakttog i Jesus Barabbas (1928) hur en rörelses utgång avgörs av annat än dess lära:⁴⁵38Hjalmar Söderberg, Jesus Barabbas (1928).

Ibland blir det ett litet misslyckat uppror och ibland ett stort rike. Mycket ofta blir det en liten sekt, och den lilla sekten kan bli en stor religion.— Hjalmar Söderberg, Jesus Barabbas

Söderbergs iakttagelse är sociologisk och säger ingenting om vilken lära som är sann. Den svenska erfarenheten avgör ingenting i den islamiska tvisten, den ursäktar ingenting i den och den kan inte åberopas mot någon som kritiserar den. Vad den däremot visar är att den fråga som Sverige nu ställs inför, hur en stat ska förhålla sig till en lärotvist inom en religion, har prövats här förr och att svaren har förändrats över tid.

Vanliga invändningar mot uppdelningen i sunni och shia

»Shiamuslimer har en annan Koran.« Anklagelsen om tahrīf, textförvanskning, framförs i seriös sunnitisk polemik och kan inte avfärdas som enbart illvillig, eftersom den bygger på enskilda traditioner i tidiga imamitiska samlingar. Men de imamitiska huvudauktoriteterna har själva förkastat dessa traditioner: al-Sharif al-Murtada (död 1044), at-Tūsi (död 1067) i inledningen till tafsirverket al-Tibyan, al-Fadl at-Tabrisi (död 1153) i inledningen till Majmaʿ al-bayān, al-Hilli och i modern tid Abu l-Qasim al-Khuʾi.⁴⁶39al-Sharif al-Murtada, at-Tūsi i inledningen till al-Tibyān, al-Fadl at-Tabrisi i inledningen till Majmaʿ al-bayān, och al-Khuʾi i al-Bayān fī tafsīr al-Qurʾān. Någon avvikande mushaf existerar inte. Ahl as-sunna håller sig till texten och lämnar ryktet därhän.

»Historiskt hade shia rätt.« Den starkaste akademiska versionen är Wilferd Madelungs The Succession to Muhammad (1997): arvssuccession var normen bland Quraysh, Koranen betonar släktbandens vikt, tidigare profeter önskade enligt Koranen efterträdas av släktingar, och Abu Bakr manövrerade församlingen i Saqifa. Invändningen är seriös, och den har också mött metodkritik från fackhåll: Patricia Crone invände att boken knappast handlar om historia i modern mening, Michael Morony att den handlar om vad som borde ha hänt, Keith Lewinstein att urvalet av belägg är godtyckligt. Avgörande är dock vad källorna faktiskt visar. Abu Bakrs argument i Saqifa var stamlegitimitet, inte ett bemötande av en gudomlig utnämning som alla närvarande kände till, och Ali gav trohetsed och tjänade under kaliferna.²³20al-Bukhāri, Sahīh, Umar ibn al-Khattābs redogörelse för mötet i Saqifat Banu Sāʿida och för tvisten om profetens efterlämnade egendom. Enligt den klassiska hållningen lämnades frågan åt samrådet, i enlighet med Koranen 42:38, och de som handlade i den dömde självständigt – med dubbel lön för den som träffade rätt och lön för strävan hos den som felade.¹⁷15Ibn Taymiyya, al-Wasiyya al-kubrā.

»Hela klyftan är politik.« Invändningen har en utarbetad akademisk form och bör mötas i den. I antologin Sectarianization (2017) hävdar Nader Hashemi och Danny Postel att den sekteristiska mobiliseringen i Mellanöstern är en modern statlig konstruktion, driven av auktoritära regimer och regional maktkamp, och att själva ordet sekterism döljer detta genom att få nutida politik att framstå som urgammalt hat. Motargumentet kommer inifrån samma litteratur: Fanar Haddad menar att sekttillhörigheten hade verklig betydelse långt före nationalstaten, även om den politiska mobiliseringen är modern.⁴⁷47Nader Hashemi och Danny Postel (red.), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East (Hurst 2017); Fanar Haddad, Understanding »Sectarianism«: Sunni-Shiʿa Relations in the Modern Arab World (Hurst 2020). Källorna ger Haddad rätt på den punkten. Hos Ibn al-Athir återkommer upploppen mellan Bagdads kvarter redan under buyiderna, och de osmansk-safavidiska krigen konfessionaliserade gränsen på 1500-talet, långt före oljeåldern.²⁶46Ibn al-Athir, al-Kāmil fi t-tārīkh, årsredovisningarna för Bagdad under buyidtiden; Ibn al-Jawzi, al-Muntazam. Att den moderna massmobiliseringen ändå är politisk är riktigt och går att datera: 1501, 1979, 2003. Att riktningarnas egna institutioner erkänner varandra är också riktigt, från Shaltuts fatwa 1959 till Ammanbudskapet 2005 och Khameneis fatwa 2010.²⁷23Mahmud Shaltuts fatwa av den 17 rabiʿ al-awwal 1378 (1959), samt al-Azhars motfatwa 2012. ²⁸24Ammanbudskapets tre punkter, juli 2005. ²⁹25Ali Khameneis fatwa av den 30 september 2010. Men Ammanbudskapet säger inte att lärotvisten saknas. Det säger att skolorna delar grunderna och skiljer sig i grenarna, och att takfir av deras anhängare är otillåten.²⁸24Ammanbudskapets tre punkter, juli 2005. Imamatets natur, felfriheten och hållningen till följeslagarna är trosfrågor och inget annat. Den klassiska hållningen omfattar båda leden samtidigt: skillnaden är verklig, och fanatismen kring den är förbjuden. Om striden i frågor av mindre vikt säger Ibn Taymiyya att saken i sig är ringa, men att fanatismen kring sådana frågor hör till just den splittring och tvedräkt som muslimerna har förbjudits.⁴⁸41Ibn Taymiyya, al-Qawāʿid an-nūrāniyya al-fiqhiyya. Förbudet mot att smäda följeslagarna gäller därvid utan undantag, och Ibn Taymiyya noterar att de lärda kom att föreskriva straff för den som gör det.¹⁷15Ibn Taymiyya, al-Wasiyya al-kubrā.

»Stäng moskéerna.« Den skarpaste sekulära svenska invändningen kom i februari 2025 från Milad Resaeimanesh, ordförande för Exmuslimerna i Skandinavien, som skrev att Imam Ali-moskén är knuten till den islamiska regimen i Iran, att verksamheten utgör »ett direkt hot mot sekulära värderingar i Sverige och underminerar demokratins grundvalar«, och att moskén och centra för politisk islam bör stängas.⁴⁹42Milad Resaeimanesh, »Stäng Imam Ali-moskén i Järfälla!«, Humanisten, 13 februari 2025. Kravet vilar på tre påståenden: säkerhetshot, kränkning av barns rättigheter och religiös indoktrinering. De två första kan prövas och har prövats, genom Säkerhetspolisens uppgifter, utvisningen och statsbidragslagens demokrativillkor och finansieringskrav.³⁹34Prop. 2023/24:119, Statens stöd till trossamfund och civilsamhället. ⁴⁰35Doku.nu, »Utvisningen av Imam Ali Centers imam har verkställts«, 7 februari 2025. Det tredje ledet, att stänga en gudstjänstlokal på grund av dess lära, står däremot inte svenska staten till buds: regeringsformens andra kapitel och Europakonventionens artikel 9 skyddar religionsutövningen som sådan, och Europadomstolen krävde i Doğan-domen objektiva och icke-diskriminerande kriterier just för att staten inte ska bedöma trosuppfattningars giltighet.³⁸33İzzettin Doğan m.fl. mot Turkiet, Europadomstolens stora kammare, dom den 26 april 2016. Från sitt eget håll möter den klassiska hållningen samma invändning: tvång i religionen är förbjudet enligt Koranen 2:256, och rättvisan gäller enligt 5:8 även mot dem man ogillar. Det tvång invändningen riktar sig mot är alltså otillåtet också där, och det som återstår är lära, som varken en imam eller en stat får driva igenom med våld.

---

Footnotes

1. Ibn Taymiyya, al-ʿAqīda al-wāsitiyya. ↩

2. Koranen, al-Anʿām 6:159 och ar-Rūm 30:32. ↩

3. Koranen, al-Ahzāb 33:33. ↩

4. Koranen, ash-Shūrā 42:23. ↩

5. al-Bukhāri, Sahīh, Kitāb at-tafsīr, kapitlet om sura ash-Shūrā. ↩

6. Koranen, at-Tawba 9:100. ↩

7. Koranen, al-Fath 48:18 och al-Hashr 59:10. ↩

8. Koranen, an-Nisāʾ 4:59. ↩

9. at-Tirmidhi, Sunan, kapitlet om Alis förtjänster; Ibn Kathir, al-Bidāya wa-n-nihāya. ↩

10. Ibn Taymiyya, Minhāj as-sunna an-nabawiyya. ↩

11. Muslim, Sahīh, Kitāb fadāʾil as-sahāba, hadithen om de två tunga tingen. ↩

12. Muslim, Sahīh, Kitāb fadāʾil as-sahāba, de två kedjorna av hadithen om de två tunga tingen; Ibn Kathir, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, till al-Ahzāb 33:33, som återger båda; Ibn Qudāma, al-Mughni, kitāb al-wasāyā (§4750) och kitāb az-zakāt (§1782). ↩

13. al-Kulayni, al-Kāfi, kitāb al-hujja; at-Tūsi, al-Ghayba; al-Sharif al-Murtada, ash-Shāfi fi l-imāma. ↩

14. Ibn Khaldun, Tārīkh, avsnittet om imamatet och de shiitiska riktningarna. ↩

15. al-Hillis framställning, återgiven ord för ord i Ibn Taymiyya, Minhāj as-sunna an-nabawiyya, innan den bemöts. ↩

16. Ibn Taymiyya, Minhāj as-sunna an-nabawiyya. ↩

17. Ibn Taymiyya, al-Wasiyya al-kubrā. ↩ ↩² ↩³ ↩⁴ ↩⁵

18. al-Māwardi, al-Ahkām as-sultāniyya, kapitlet om allmosornas fördelning. ↩

19. Ibn Taymiyya, Minhāj as-sunna an-nabawiyya. ↩ ↩²

20. al-Kutub al-arbaʿa, den tolvshiitiska hadithkanon: al-Kāfi, Man lā yahduruhu al-faqīh, Tahdhīb al-ahkām och al-Istibsār. ↩

21. Ibn Qudāma, al-Mughni, kitāb an-nikāh, kapitlet om nikāh al-mutʿa. ↩ ↩²

22. Om usuli- och akhbaristriden och marjaʿ-institutionens framväxt under 1700-talet saknas här en angiven källa. ↩

23. al-Bukhāri, Sahīh, Umar ibn al-Khattābs redogörelse för mötet i Saqifat Banu Sāʿida och för tvisten om profetens efterlämnade egendom. ↩ ↩² ↩³

24. Koranen, al-Hujurāt 49:9–10. ↩

25. adh-Dhahabi, Siyar aʿlām an-nubalāʾ. ↩

26. Ibn al-Athir, al-Kāmil fi t-tārīkh, årsredovisningarna för Bagdad under buyidtiden; Ibn al-Jawzi, al-Muntazam. ↩ ↩²

27. Mahmud Shaltuts fatwa av den 17 rabiʿ al-awwal 1378 (1959), samt al-Azhars motfatwa 2012. ↩ ↩² ↩³

28. Ammanbudskapets tre punkter, juli 2005. ↩ ↩² ↩³

29. Ali Khameneis fatwa av den 30 september 2010. ↩ ↩²

30. Göran Larsson och David Thurfjell, Shia-muslimer i Sverige: en kortfattad översikt, SST:s skriftserie nr 3 (2013). ↩

31. MUCF, Trossamfund: antal betjänade, uppgifter för 2024. ↩

32. MIG 2017:6, Migrationsöverdomstolens dom den 17 mars 2017, mål nr UM 911-16. ↩

33. SVT Nyheter, »Utbredd oro bland svenska shiamuslimer«, 4 maj 2017. ↩

34. SVT Uppdrag granskning, 11 maj 2022. ↩

35. Islamiska Shiasamfunden i Sverige; bidragsbesluten för 2022 och följande år. ↩

36. Alevitiska Riksförbundet, presentation hos Sveriges interreligiösa råd. ↩

37. Regeringsbeslut om statsbidrag till Alevitiska Riksförbundet, juni 2013. ↩

38. İzzettin Doğan m.fl. mot Turkiet, Europadomstolens stora kammare, dom den 26 april 2016. ↩ ↩²

39. Prop. 2023/24:119, Statens stöd till trossamfund och civilsamhället. ↩ ↩²

40. Doku.nu, »Utvisningen av Imam Ali Centers imam har verkställts«, 7 februari 2025. ↩ ↩²

41. Uppgifterna om Säkerhetspolisens bedömning och utvisningen har återgetts även i lokalpressen, Mitt i Järfälla, februari 2025. ↩

42. Khomeini, al-Hukūma al-islāmiyya (1970), om wilāyat al-faqīh; Ali as-Sistanis kvietistiska linje i Najaf. ↩

43. Skolverket, kursplan i religionskunskap, Lgr22, centralt innehåll för årskurs 7–9. ↩

44. Viktor Rydberg, Den siste Atenaren (1859). ↩

45. Hjalmar Söderberg, Jesus Barabbas (1928). ↩

46. al-Sharif al-Murtada, at-Tūsi i inledningen till al-Tibyān, al-Fadl at-Tabrisi i inledningen till Majmaʿ al-bayān, och al-Khuʾi i al-Bayān fī tafsīr al-Qurʾān. ↩

47. Nader Hashemi och Danny Postel (red.), Sectarianization: Mapping the New Politics of the Middle East (Hurst 2017); Fanar Haddad, Understanding »Sectarianism«: Sunni-Shiʿa Relations in the Modern Arab World (Hurst 2020). ↩

48. Ibn Taymiyya, al-Qawāʿid an-nūrāniyya al-fiqhiyya. ↩

49. Milad Resaeimanesh, »Stäng Imam Ali-moskén i Järfälla!«, Humanisten, 13 februari 2025. ↩