Islam förkastar både deism och sekularism, eftersom var och en urholkar tron på Guds enhet (tawhīd) på sitt eget sätt: deismen behåller en skapare men förnekar att Han talar till människan genom uppenbarelse och profeter, medan sekularismen medger att Gud finns men förvisar Hans vägledning ur lag, politik och samhälle.
Vad är deism och sekularism?
Deism är tron, byggd enbart på det mänskliga förnuftet, på en gud som skapade världen men sedan inte ingriper i den, en avlägsen »urmakargud« som varken sänder uppenbarelse, gör under, reser profeter eller besvarar bön. Idén hör hemma i 1600- och 1700-talets Europa; Lord Herbert of Cherbury, vars De Veritate utkom 1624, brukar kallas den engelska deismens fader. Sekularism är något annat: principen att religionen ska hållas åtskild från statens och det gemensamma livets angelägenheter. Ordet myntades av den brittiske fritänkaren George Holyoake 1851. Deismen handlar om Gud, sekularismen om samhället. I grunden gör de ändå samma sak: de upphöjer människans eget förnuft till högsta domare, över både himmel och lagbok.
Varför förkastar islam deismen?
Deisten erkänner att en skapare finns, och i islamisk terminologi är detta tawhīd ar-rubūbiyya: att Gud ensam skapar, äger och uppehåller allt. Men det erkännandet räckte aldrig. Meckas avgudadyrkare, stammen Quraysh, bekände precis samma sak när profeten Muhammed ﷺ kom till dem:
Och om du frågar människorna: »Vem har skapat himlarna och jorden?« – svarar de helt visst: »Gud.«— Koranen 39:38
وَلَئِن سَأَلْتَهُم مَّنْ خَلَقَ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ لَيَقُولُنَّ اللَّهُ ۚ قُلْ أَفَرَأَيْتُم مَّا تَدْعُونَ مِن دُونِ اللَّهِ إِنْ أَرَادَنِيَ اللَّهُ بِضُرٍّ هَلْ هُنَّ كَاشِفَاتُ ضُرِّهِ أَوْ أَرَادَنِي بِرَحْمَةٍ هَلْ هُنَّ مُمْسِكَاتُ رَحْمَتِهِ ۚ قُلْ حَسْبِيَ اللَّهُ ۖ عَلَيْهِ يَتَوَكَّلُ الْمُتَوَكِّلُونَ
Ändå kallar Koranen dem inte troende. Den klassiska läran, så som den formulerats av bland andra Ibn Taymiyya, skiljer herraväldets enhet från dyrkans enhet (tawhīd al-ulūhiyya), och det var i den senare som avgudadyrkarna gick vilse: de vägrade rikta sin dyrkan till Gud ensam. Deistens gud är, sedd genom Koranen, ingen annan än den som Quraysh redan bekände, och deras bekännelse gjorde dem aldrig till troende.
Vad säger islam om sekularism?
I islam finns ingen skiljelinje mellan det heliga och det världsliga: dīn, tron, rymmer lika mycket bön och övertygelse som lag, handel och styre. Att lyfta ut Guds vägledning ur det offentliga och låta enbart mänskliga lagar råda krockar med grundsatsen att rätten att stifta lag tillhör Gud (hākimiyya):
Vad ni dyrkar vid sidan av Honom är ingenting annat än namn som ni har tänkt ut, ni och era förfäder; Gud har inte gett er tillstånd till detta. Ingen dömer utom Gud; Han befaller er att dyrka Honom ensam. Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor har ingen kunskap [om detta].— Koranen 12:40
مَا تَعْبُدُونَ مِن دُونِهِ إِلَّا أَسْمَاءً سَمَّيْتُمُوهَا أَنتُمْ وَآبَاؤُكُم مَّا أَنزَلَ اللَّهُ بِهَا مِن سُلْطَانٍ ۚ إِنِ الْحُكْمُ إِلَّا لِلَّهِ ۚ أَمَرَ أَلَّا تَعْبُدُوا إِلَّا إِيَّاهُ ۚ ذَٰلِكَ الدِّينُ الْقَيِّمُ وَلَٰكِنَّ أَكْثَرَ النَّاسِ لَا يَعْلَمُونَ
Samma helhet ligger i den troendes bekännelse, där ingenting i livet faller utanför Guds anspråk:
Säg: »Min bön och all min andakt, mitt liv och min död tillhör Gud, världarnas Herre.«— Koranen 6:162
قُلْ إِنَّ صَلَاتِي وَنُسُكِي وَمَحْيَايَ وَمَمَاتِي لِلَّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ
Sekularismen låter alltså Gud behålla himlen men avskedar Honom ur lagboken; just där, inte i förnekelsen av Hans existens, ligger dess brott mot tawhīd.
Är deism och sekularism samma sak som ateism?
Nej, och skillnaderna spelar roll. Ateismen förnekar att Gud över huvud taget finns. Deismen behåller Gud men berövar Honom uppenbarelsens röst och varje ingripande i världen. Sekularismen kan tillåta en privat tro men stänger ute den ur lag och samhälle. För islam är ingen av dessa en neutral medelväg: även den som behåller en skapare men förnekar att Han talar och stiftar lag har övergett tawhīd al-ulūhiyya och fallit i en form av shirk. Graden skiljer dem åt: ateisten stryker Gud, deisten tystar Honom, sekularisten avsätter Honom som lagstiftare. Ingen av de tre når ända fram till att dyrka Gud som den ende.
Hur skiljer sig islams hållning från kristendomens?
Frågan är rimlig, eftersom sekularismen växte fram i en kristen kulturkrets. Evangeliernas ord om att »ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud« har gett kristendomen ett inbyggt utrymme för åtskillnad mellan kyrka och stat. En muslim kan visserligen leva lojalt i ett sekulärt samhälle utan att göra sekularismen till livsåskådning, men någon motsvarande delning av själva tron känner islam inte. Profeten Muhammed ﷺ var i Medina på en och samma gång budbärare, domare och statsöverhuvud, och i den förebilden finns ingen kejsare att lämna något åt.