Islam i Sverige

Islam i Sverige är den religion som i dag utövas av mellan ett par hundra tusen och närmare en miljon människor i landet. Kontakterna bakom den är äldre än det samlade svenska riket: arabiska silvermynt från 800-talet har grävts upp ur gotländsk jord i tiotusental. Den första lokal som fick heta moské invigdes 1974.

Elva sekler skiljer de två årtalen åt, och de är inte tomma. Där finns silvret i Spillingsskatten, sändebuden från Krim, kamelskötaren som levde tre år i Stockholm innan han döptes, kungen som regerade Sverige från osmansk mark i fem år och det turkiska ord som episoden lämnade kvar i svenskan. Sverige har mött muslimska kulturer sedan vikingatiden, förhandlat med muslimska härskare sedan 1500-talet och husat enstaka muslimer sedan 1600-talet.

Ett mynt visar ändå bara att det fanns handel, och en resenärs anteckning bara att ett möte ägde rum. Att någon bad går inte att belägga med något av det, och den obrutna linje som förbinder en människa som ber i dag med en människa som bad i går sträcker sig knappt hundratjugo år bakåt.¹1Simon Sorgenfrei, Islam i Sverige - de första 1300 åren, kapitel 2, den hittills mest omfattande genomgången av ämnet. Frågan om islam har en trettonhundraårig historia i Sverige ställs där uttryckligen och besvaras nekande: det är kontakten som är gammal, inte församlingarna. Den siffra som ibland åberopas, trettonhundra år, gäller kontakten och inte församlingarna. Linjen börjar inte heller i ett kalifat. Den börjar i en pälsaffär på Riddargatan i Stockholm.

Närvaron är ung, men den kom aldrig hit färdig. Den har vuxit fram i svenska former. Den första församlingen konstituerades enligt föreningsrätten, med en kriminalkonstapel som föredragande. Riksförbunden byggdes efter frikyrkornas mönster, därför att det var det mönster staten kunde hantera. Medlemsavgifterna tas i dag in via skattsedeln, och den svenska koranöversättning som flest muslimer använder bekostades av en församlingstidskrift och statskassan tillsammans. Formerna är svenska. Läran är det inte, och har aldrig behövt bli det.

Vikingatidens kontakter med kalifaten

Det arkeologiska underlaget är omfattande och entydigt. Silverskatter från 700-talets slut till 1100-talets början har hittats runt om i landet, och de som daterats från 900-talet och framåt består huvudsakligen av arabiska mynt med muslimsk prägling. Den största i Norden, Spillingsskatten, påträffades i Othems socken på Gotland sommaren 1999 och rymmer mer än 13 000 mynt och över 600 armringar, nedlagda strax efter år 870. Det största silverfynd som gjorts i svensk jord är alltså till större delen präglat i muslimska riken.²2Sorgenfrei, kapitel 1. Skatten påträffades i Othems socken sommaren 1999. Numismatiska forskningsgruppens egen redovisning i Myntstudier 2010:1, byggd på skattfyndprojektets genomgång av gotländska silverdepåer 1977–2009, lägger till två uppgifter: Spillingsskatten är egentligen två depåer som brukar redovisas som en, och silvret låg nedlagt i ett uthus och inte i ett boningshus. Vid utgrävningarna av Birka utanför Stockholm har man funnit agater från Indien, karneoler från Jemen och smycken och mynt från kalifaten i dagens Irak och Iran.

Färderna är beskrivna från muslimskt håll. Krönikören Ibn Khurradadhbih berättar redan på 840-talet hur rus tog sig med kamel från hamnarna vid Kaspiska havet hela vägen till Bagdad. al-Masudi beskriver i mitten av 900-talet livet i khazarernas huvudstad Atil. Mest känd är Ahmad ibn Fadlans skildring av ett möte med rus i Volgabäckenet för omkring elvahundra år sedan, som tillsammans med de övriga finns samlad på svenska i Stig Wikanders Araber, vikingar, väringar från 1978.³3Stig Wikander, Araber, vikingar, väringar, 1978. Sorgenfrei, kapitel 1, hänvisar till denna samling för Ibn Fadlans och de övrigas skildringar. Göran Larsson pekar oberoende av honom ut samma verk – tillsammans med den norske språkvetaren Harris Birkelands arbete från 1954 – som den grundläggande dokumentationen av nordiska kontakter med de muslimska dynastierna.

Mötena gällde inte bara handel. Filosofen Ibn Miskawayh berättar i Boken om folkens erfarenheter hur vikingar år 943 belägrar och intar staden Berda’a söder om Baku, dödar tusentals invånare och för bort resten som slavar.⁴4Ibn Miskawayh, Boken om folkens erfarenheter, refererad i Sorgenfrei, kapitel 1. Åt andra hållet gick det ingvarståg som runstenarna i Mälardalen minns: Ingvar den Vittfarne förde omkring 3 000 man genom Volga, förbi Konstantinopel och ut i Kaspiska havet mellan 1036 och 1041. Fler än trettio stenar restes över de män som inte kom hem, och de flesta säger samma sak. De dogo söderut i Särkland.

Den persiske geografen Amin Razi kunde långt senare berätta att vikingarna var så förtjusta i griskött att »de som konverterat till islam åt fläsk«. Anekdoten är sannolikt inte mer än en anekdot, men den förutsätter något som fynden inte kan visa: att enskilda nordbor antog islam i öster. Att någon av dem återvände till Norden finns det inga belägg för. Efter slaget vid Hastings 1066 och in på 1100-talet blir kontakterna glesare, och de svenska korsriddare som är kända drog österut mot Baltikum, inte söderut mot Jerusalem.⁵5Sorgenfrei, kapitel 1. De svenska korsriddare som är kända deltog i korståg till Baltikum på 1200-talet.

Muslimer vid det svenska hovet under stormaktstiden

Umgänget med muslimska makter börjar som utrikespolitik. Kazankhanatet, ett muslimskt tatariskt rike vid Volga, kuvades av Ryssland 1552, och redan 1556 anlände ett sändebud till det svenska hovet för att be om hjälp mot den gemensamma fienden Ivan IV. Under Johan III knöts kontakter med Krimkhanatet, och mellan 1637 och 1742 skickades inte mindre än 84 brev från khanen till Sverige.⁶6Sorgenfrei, kapitel 3. Brevväxlingen med Krimkhanatet pågick 1637-1742. Den första tatariska ambassaden kom till Stockholm 1579 med två kameler och en valack i gåva till kungen. Den 8 januari 1630 kom en delegation till Gustav II Adolf med en pilbåge och ett koger som fortfarande finns på Livrustkammaren.

Med osmanerna gick det trögare. Paul Strassburg sändes till Istanbul mellan 1631 och 1633 för att vinna sultanen som bundsförvant mot habsburgarna, utan resultat. En enskild resa gav mer: diplomaten Clas Rålambs Diarium under resa till Konstantinopel 1657–1658. Rålamb tycks ha skaffat sig ett exemplar av Koranen och åtminstone läst i den, men det mesta han vet har han av en man vid namn Ali Ufki, en polskfödd musiker som tillfångatagits som artonåring och sålts till sultanens hov. Den 14 januari 1658 antecknar Rålamb ett samtal dem emellan om Jesu roll i islam, och man anar hur Ufki söker den gestalt som förenar dem.⁷7Clas Brorson Rålamb, Diarium under resa till Konstantinopel 1657-1658, refererad i Sorgenfrei, kapitel 3.

Den förste bofaste muslimen i Sverige som är säkert belagd kom inte som sändebud utan som krigsbyte. Vid Mohács i augusti 1687 ledde den svenske greven Nils Bielke några av de trupper som intog den osmanska arméns läger, och 1688 skänkte han två kameler och deras skötare till Karl XI. Kungen lät hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl avbilda djuren i nästan naturlig storlek innan de dog. Skötaren, som i källorna kallas Schiaba, döptes i Storkyrkan den 2 juni 1691. Att dopet dröjde tre år visar hur länge han levde som muslim i Stockholm, åtminstone till namnet.⁸8Sorgenfrei, kapitel 3. Att dopet ägde rum först 1691 är grunden för slutsatsen att Schiaba levde som muslim i Sverige 1688-1691.

I fem år regerades Sverige från muslimsk mark. Efter nederlaget vid Poltava flydde Karl XII den 30 juni 1709 över Dnepr in på osmanskt område och togs den 22 juli emot i Bender i dagens Transnistrien med ett stort följe. Där stannade han som sultanens gäst. Svenskarna låg kvar till 1711 och grupperade sedan om sig till Varnitza några kilometer uppåt floden. Kungens taffeltäckare Johan Hultman konstaterade att »Turkiet är ett härligt land, om icke juni, juli och augusti brännstarka heta vore«.⁹9Sorgenfrei, kapitel 3. Fribrevet bröt mot dåvarande lagtext och praxis.

Gästfriheten tog slut 1713. Osmanerna ville få i väg svenskarna, kungen vägrade resa, och striderna kring lägret i Varnitza gick till historien som kalabaliken i Bender. Ordet är ett svenskt lån från osmanskturkiskans kalabalık, folkmassa, och det sitter kvar i munnen på svenskar som aldrig hört talas om Bender. Kungen snubblade på sina egna sporrar och togs till fånga av janitsjarerna, fördes till fästningen Timurtasch i Demotika nära dagens Edirne och satt kvar där mellan april och november 1714.

Att kungens fältpräster under åren i Bender fick i uppdrag att studera turkarnas religion visar vad vistelsen faktiskt var. Deras rådgivare i den saken var en svensk: sjöofficeren Henrik Wilhelmsson Kuyl från Göteborg, tillfångatagen, konverterad till islam under namnet Ali Pascha och med tiden kapten i den osmanska flottan.¹⁰10Sorgenfrei, kapitel 3. Kuyl avled 1710 och verkade som rådgivare åt legationspredikanterna Sven Agrell och Michael Eneman, som kungen gett i uppdrag att studera turkarnas och grekernas religion och kultur.

Först här blir episoden svensk religionshistoria. När kungen till slut bröt upp var följet på närmare 2 000 man, och bland dem fanns hans fordringsägare. Skulderna uppgick till omkring 2,5 miljoner riksdaler courant, ungefär hela rikets årsinkomst, och långivarna tänkte inte släppa dem ur sikte. De kom till Karlshamn 1717.

Därmed fanns det muslimer i Sverige som skulle stanna, och som behövde be och begrava sina döda. Det fribrev kungen utfärdade lät katoliker, judar och muslimer utöva sin religion i landet, om än bakom lyckta dörrar, och anvisade dem mark att begrava på. Det bröt mot gällande lag och praxis, och det innebär att islam bevisligen praktiserades i Sverige åren 1715 till 1718.¹¹11Sorgenfrei, kapitel 3. Fribrevet anvisar uttryckligen plats i staden att begrava de döda, med tillägget att det vore Gud och konungen behagligt om prästerskapet kunde förmå någon av dem att övergå till kristendomen. Åtta år senare förbjöd konventikelplakatet svenskar att hålla gudstjänst utan en av kyrkan godkänd präst närvarande. Muslimerna i Karlskrona hann alltså få sin gudstjänst tillåten innan svenskarna fick sin förbjuden.

Skulden blev för övrigt kvar länge. Ännu 1733 kom Said Mehmed efendi till Stockholm för att driva in den och fick åka hem med oförrättat ärende.

Därefter normaliseras umgänget. 1727 kom den första turkiska beskickningen till Stockholm under diplomaten Mustafa Aga, 1733 en andra under Said Mehmed efendi, och 1735 upprättades en fast svensk beskickning i Istanbul. Toleransediktet 1781 gav andra kristna än lutheraner en viss religionsfrihet och judereglementet 1782 gav judar rätt att vistas i landet utan att konvertera. Muslimer nämndes inte i någotdera.

Det som mötte vanligt folk var inte diplomatin. Medan hovet förhandlade pragmatiskt drog kyrkan åt motsatt håll. Luther hade kallat osmanerna Guds piska över en kristenhet som svikit den rätta läran, i både katolska och protestantiska kyrkor lästes mässor om skydd mot turkarna, och under hundrafemtio år framställde svenska präster dem som kristenhetens främsta fiende. På den första svenska världskartan, tryckt 1541, befolkas Asien av en väpnad muslimsk här redo att kasta sig över Europa. I Gothems kyrka på Gotland bär S:t Kristoffer Jesusbarnet över en hotfull flod, på frälsningens väg mellan påven och Muhammed ﷺ.¹²12Sorgenfrei, kapitel 3, i kapitlets avslutande reflektion, som ställer elitens pragmatiska kontakter mot den bild kyrkan gav folket. Han daterar inte målningen i Gothem. Att påven står som fiende vid sidan av Muhammed ﷺ förutsätter en luthersk beställare, alltså tiden efter reformationen; lokala framställningar placerar den på 1600-talet. Föreställningar om islam saknades alltså inte i Sverige. De fanns, och de lärdes ut som varning.

Tidslinje: islam i Sverige från 800-talet till i dag

1. ca 870Spillingsskatten läggs i gotländsk jord. Över 13 000 mynt, de flesta arabiska.
2. 900-taletIbn Fadlan möter rus i Volgabäckenet och skriver ned vad han ser.
3. 943Vikingar intar Berda’a söder om Baku och för bort invånarna som slavar.
4. 1036–1041Ingvar den Vittfarne för 3 000 man mot Särkland. Trettio runstenar minns dem.
5. 1556Ett tatariskt sändebud söker svenskt stöd mot Ivan IV.
6. 1579Den första tatariska ambassaden anländer till Stockholm.
7. 1657–1658Clas Rålamb för dagbok i Konstantinopel och samtalar med Ali Ufki om Jesus.
8. 1688Kamelskötaren Schiaba kommer till hovet. Den förste belagde bofaste muslimen.
9. 1709–1714Karl XII tas emot i Bender och blir sultanens gäst. Sverige regeras från muslimsk mark.
10. 1713Kalabaliken i Bender. Kungen vägrar resa och janitsjarerna stormar lägret.
11. 1715–1718Karl XII:s fribrev tillåter muslimsk gudstjänst i Karlskrona.
12. 1717Kungens osmanska fordringsägare anländer till Karlshamn för att driva in skulden.
13. 1727Den första osmanska beskickningen tas emot i Stockholm.
14. 1843Crusenstolpes koranöversättning blir den första fullständiga på svenska.
15. 1898Ebrahim Umerkajeff bosätter sig i Stockholm. Den obrutna närvaron börjar.
16. 1930Sista folkräkningen som frågar efter trostillhörighet.
17. 1949Turk-Islam Föreningen bildas. Landets första muslimska församling.
18. 1959En källarlokal i Kärrtorp blir landets första moské i praktiken.
19. 1974Sveriges första moské invigs i Alviks kommunalhus. Det första riksförbundet bildas.
20. 1976Det första riksförbundet blir statsbidragsberättigat.
21. 1984Islamic Centers moské invigs i Malmö, till stor del saudiskt finansierad.
22. 2000Stockholms moské invigs på Södermalm i en ombyggd elstation.
23. 2016Uppskattningarna spänner mellan 154 000 församlingsmedlemmar och en miljon.
24. 2023En femte fullständig koranöversättning utkommer, med den arabiska källtexten bredvid.

De första muslimska församlingarna i Sverige

Den obrutna linjen börjar med pälsar. Stockholmsutställningen 1897 lockade ryska körsnärer till staden, och en av dem var den då nittonårige Ebrahim Letejeff Umerkajeff, tatar från byn Sikorow i guvernementet Penza sydväst om Moskva. Enligt familjens egen berättelse var det mässan som förde honom hit; enligt ett polisförhör från 1919 kom han i december 1898 och fick 1902 anställning hos körsnären Maria Elisabet Hult på Riddargatan 6. Han gifte sig med henne. Sonen Hussein föddes 1901, samma år som den allmänna värnplikten lagstadgades, vilket sannolikt gör honom till den förste muslim som gjorde värnplikt i Sverige.¹³13Sorgenfrei, kapitel 4. Familjens berättelse och polisförhöret 1919 uppger olika ankomstår.

Under mellankrigstiden skrevs en svensk lag som skulle gripa in i muslimskt vardagsliv ända in i vår tid, och den skrevs utan en tanke på muslimer. År 1937 förbjöd riksdagen slakt utan föregående bedövning. Förbudet hörde till en europeisk våg: Schweiz 1893, Norge 1929, Nazityskland i april 1933. Det riktade sig i första hand mot judisk slakt, och ett förslag från 1925 som undantagit den hade fallit i en oenig riksdag. Muslimerna i landet var vid det laget så få att de aldrig kom på tal. Regeln gäller ännu, och det är den som gör att halalslakt låter sig utföras i Sverige medan koscherslakt inte gör det, eftersom den senare förutsätter ett obedövat djur.¹⁴14Lagen (1937:313) om slakt av husdjur och Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1937 med förslag till lag angående slakt av husdjur. Propositionen erkände uttryckligen att en betydande del av de judiska troende skulle uppfatta förbudet som ett upphävande av tidigare rättigheter och ett ingrepp i religiöst grundade traditioner. Hur mycket av riksdagsdebatten som drevs av antisemitiska föreställningar är omtvistat. Att halalslakt är möjlig i Sverige medan koscherslakt inte är det följer av att den senare förutsätter ett obedövat djur; Jordbruksverket drar själv den slutsatsen. Den lagstiftning som mest påtagligt formar muslimsk vardag i Sverige är alltså äldre än de svenska muslimerna.

Det var kring tatarerna som det första organiserade församlingslivet växte fram, förstärkt av en invandring via Finland under andra världskriget. 1949 grundade några av dem landets första muslimska förening, Turk-Islam Föreningen i Sverige för Religion och Kultur. Det konstituerande mötet hölls på Kjellsons café den 22 oktober, och det inleddes med att kriminalkonstapel Bror Hemphälä höll en kort redogörelse för svenska lagbestämmelser om ideella föreningar. Vid nästa möte den 19 november valdes Väli Fetkullen till ordförande, Refät Salah till sekreterare och Ali Zakerov till kassör. Osman Soukkan blev landets förste verksamme imam.¹⁵15Sorgenfrei, kapitel 4. Protokoll från det konstituerande mötet den 22 oktober 1949.

Göran Larsson, som gått igenom samma skede oberoende av Sorgenfrei, lägger till tre uppgifter: gruppen var mischärtatarer med ursprung i Estland som flytt undan kriget och kommit via Finland, föreningen bytte på 1950-talet namn till Islam Församlingen i Sverige, och vid sidan av högtiderna köpte den gravplatser på Skogskyrkogården. Gravmark är det första en församling behöver, före lokal och före imam.¹⁶16Göran Larsson, Islam och muslimer i Sverige – en kunskapsöversikt, 2014, avsnitt 2.1.

Umerkajeff hamnade snart i konflikt med de övriga och grundade 1952 en konkurrerande församling, Muhammedanska trosbekännelsesamfundet. Den första splittringen kom alltså tre år efter den första föreningen.

Lokalfrågan var akut från början och förblev det i decennier. Ali Zakerov försökte förgäves få Tage Erlander att stödja en moské i centrala Stockholm. I stället tog konvertiten Björn Ismail Ericsson 1959 saken i egna händer och öppnade vad som sannolikt var landets första källarmoské, i Stockholmsförorten Kärrtorp. Han har själv beskrivit den: »Jag öppnade den första moskén i Söderförorten Kärrtorp 1959. Jag kallade den Muslim Club. Där var det väl ett 20-tal medlemmar. Vi turades om att vara imamer.«

Den sista meningen är ingen anekdot utan en beskrivning av hur bönen normalt leds. Uppgiften går till den som kan utföra den, och tjugo man i en källare reder sig utan att någon vigts till något. Ericsson deltog senare som koranrecitatör vid fredsgudstjänsterna i Storkyrkan 1967 och 1968.¹⁷17Björn Ismail Ericsson, citerad i Larsson, avsnitt 2.1, ur en intervju gjord för den studien. Ericsson deltog 1967 och 1968 som koranrecitatör vid fredsgudstjänster i Storkyrkan. Att Aftonbladet 1961 kunde ta den källarlokalen och ett nunnekloster som gemensamma exempel på att det ännu fanns religion i Sverige säger något om hur landet såg på sig självt.¹⁸18Sorgenfrei, kapitel 15, som återger Aftonbladets rapportering från 1961. Först den 8 september 1974 kunde Svenska Dagbladet meddela att Sveriges första moské invigts, i Alviks kommunalhus.

Det dröjde ytterligare innan en byggnad restes för ändamålet. Den första arkitektritade moskébyggnaden uppfördes i Göteborg 1975–1976 av ahmadiyyasamfundet, en rörelse som står utanför Islamiska samarbetsrådet och som de muslimska riksförbunden inte räknar som muslimsk. Superlativet är därför mindre entydigt än det låter.

Riksförbunden, statsbidraget och frikyrkomodellen

Mer än något annat formades svensk organiserad islam av en förvaltningslösning. Slutsatsen är Sorgenfreis, och kronologin ger honom rätt. Frikyrkornas samarbetsråd hade redan 1949 blivit statens samarbetspartner i frågor om stöd till mindre trossamfund, ett uppdrag som blev viktigare när den nya religionsfrihetslagstiftningen togs i bruk 1952. Följden blev att islam i Sverige kom att organiseras efter en frikyrkomodell, med riksorganisationer och lokala avdelningar under dem. På inrådan av Frikyrkorådets samarbetsnämnd bildade Bejzat Becirov 1974 landets första muslimska riksorganisation, Förenade islamiska föreningar i Sverige. Från budgetåret 1976–77 beviljades den statligt stöd.¹⁹19Sorgenfrei, kapitel 4-5. Frikyrkomodellens betydelse för hur islam kom att organiseras i Sverige är hans egen slutsats. Årtalet är kontrollerat mot en oberoende källa: SOU 2018:18 slår fast att det äldsta bidragsberättigade muslimska samfundet är Förenade islamiska föreningar i Sverige, bildat 1974. Samma betänkande ger bidragets rättsliga ram – förordningen (1974:404) om statsbidrag till vissa trossamfund omfattade till en början endast kristna samfund, och kretsen utvidgades kort därefter till att också rymma muslimska.

Modellen gav pengar och en erkänd ställning. Den gav också en struktur där splittringar löper vidare som sprickor i glas. Redan i början av 1980-talet slets riksförbundet itu: 1981 grundades Sveriges Muslimska Förbund som konkurrent, 1984 bildades Islamiska centerunionen, och samma år registrerades Islamiska Kulturcenterunionen som förening. 1986 grundades Islamiska konfederationen i Sverige i hopp om att bli paraply för alla de andra. Det blev den inte. 1988 bildades i stället Islamiska samarbetsrådet som referensgrupp gentemot myndigheten, och 1990 grundade två av förbunden Sveriges Muslimska Råd. En metaorganisation blev alltså nödvändig därför att man inte kunde enas inom en organisation.

Bakom splittringarna låg sällan lärofrågor. De löpte efter språk, ursprungsland och personkonflikter: praktiserande muslimer i Sverige har i stor utsträckning organiserat sig efter kulturell och språklig gemenskap snarare än efter religiös tillhörighet. Bosniska församlingar gick 1995 samman i ett eget samfund, som 2011 blev det första muslimska samfund som tog in medlemsavgifter via skattsedeln.²⁰20Sorgenfrei, kapitel 5. Bosniakiska islamiska samfundet bildades 1995 och blev statsbidragsberättigat 2011. Det var samma väg som Svenska kyrkan och frikyrkorna gått före dem, och genom samma myndighet.

Pengarna kom också utifrån, och det är en av de få frågor där kritiken har fasta belägg att gå på. Moskén i Malmö, invigd 1984, kostade åtta miljoner kronor och finansierades till stor del av den saudiska stiftelsen Islamiska världsförbundet, grundad 1962 och av forskare beskriven som ett organ för saudisk religiös utrikespolitik. I en skrivelse till Justitiedepartementet 1988 skrev församlingens ledning att den representerade förbundet i Sverige och stod under dess »överinseende och beskydd«. Stockholmsmoskén, invigd år 2000, kostade 45 miljoner och betalades huvudsakligen av Said Foundation i Förenade arabemiraten, som från början ville utse moskéns imam men drog tillbaka kravet.²¹21Sorgenfrei, kapitel 5 och 11, med intervjuer och skrivelsen till Justitiedepartementet 1988. Larsson daterar moskén på Jägersrovägen i Malmö exaktare än så och löser därmed upp en skenbar motsägelse i litteraturen: byggnaden stod färdig 1983 och invigdes den 20 april 1984. Vem som betalar en byggnad är en rimlig fråga att ställa, och den har på flera håll ett dokumenterat svar.

Koranen på svenska: fem översättningar och en recension

Fem fullständiga koranöversättningar direkt från arabiskan är mycket för ett språk med tio miljoner talare. Historien om dem är samtidigt en historia om hur Sverige har läst islam, och alla fem är gjorda av svenskar.

Den första gjordes av Fredrik Crusenstolpe och gavs ut på Norstedts 1843. Crusenstolpe var militär innan han blev diplomat, och hade som tjugotreåring misshandlat en fånge så svårt att han själv hamnade i arresten. Han var inte arabist. Det var däremot Henrik Gerhard Lindgren, präst och professor i orientaliska språk i Uppsala, som året därpå recenserade arbetet och inledde med att beklaga att utrymmet förbjöd honom att räkna upp alla bristerna: det skulle kräva en bok av dubbelt så stort omfång som översättningen. Crusenstolpe hade, skrev han, släpat sig i Maraccis och Sales nötta spår och nöjt sig med att i torr och ofta meningslös svensk prosa återge orden.²²22Henrik Gerhard Lindgrens recension från 1844, citerad i Sorgenfrei, kapitel 12.

Översättare	År	Bakgrund
Fredrik Crusenstolpe	1843	Diplomat, ingen arabist. Byggde på latinska och engelska förlagor.
Carl Johannes Tornberg	1874	Professor i österländska språk i Lund. Filologiskt säkrare.
Karl Vilhelm Zetterstéen	1917	Professor i semitiska språk. Sökte 600-talets innebörd.
Mohammed Knut Bernström	1998	Diplomat och konvertit. Erkänd av al-Azhar i Kairo.
Kent Asante Wennerström	2023	Ordagrann tolkning med arabisk källtext bredvid, utgiven av Skandinaviska stiftelsen för utbildning.

Tornbergs tolkning från 1874 prisades av Vetenskapsakademien, och Frans G. Bengtsson menade att professorns naturliga språk var arabiska och latin, vilket gjorde hans svenska »närmast kubistisk« men gav läsningen dess säregna, en smula skrovliga charm. Zetterstéen, som kom 1917, ville återge texten så som den kunde ha förståtts på Arabiska halvön på 600-talet. Hans inledning beskriver Profeten och religionen på ett sätt som islamologen Jan Hjärpe konstaterar kan te sig anstötligt för dagens muslimer, men hans arkaiska svenska fångar något av bildspråkets rytm bättre än de flesta.

Den fjärde är Mohammed Knut Bernströms från 1998, och den var länge den enda som svenska muslimer i allmänhet använde. Bernström var liksom Crusenstolpe diplomat, stationerad bland annat i Marocko, och konverterade 1986. Hans arbete har erkänts av al-Azhar i Kairo. Han kallade det medvetet en tolkning av Koranens budskap och inte en översättning av dess text, eftersom Koranen i betydelsen Guds uppenbarade ord enligt honom inte går att översätta.²³23Sorgenfrei, kapitel 12, med hänvisning till Jan Hjärpes jämförelse mellan Zetterstéens och Bernströms metoder. Otterbeck behandlar samma två översättningar självständigt och på nära håll – hans avhandling utkom två år efter Bernströms tolkning. Det är ingen blygsamhetsfras. Det är den klassiska hållningen, och den är skälet till att bönen förrättas på arabiska av människor som inte talar arabiska.

Tillkomsten dokumenterades samtidigt av religionsvetaren Jonas Otterbeck, som följde den svenskspråkiga muslimska pressen: tidskriften Salaam omtalade översättningen redan 1995, dess redaktion samlade in pengar till arbetet och annonserade för insamlingen fram till 1998, och den svenska staten bidrog med en summa till tryckningen.²⁴24Jonas Otterbeck, Islam på svenska: tidskriften Salaam och islams globalisering, 2000. Uppgifterna är hämtade ur Salaam 2/95 och ur tidskriftens egna annonser 3/96–1/98, alltså ur samtida material och inte ur senare framställningar. Den koran som svenska muslimer läser blev alltså till med hjälp av både en församlingstidskrift och statskassan.

Den femte kom 2023 och utgår från en annan idé om vad en översättning ska göra. Den ädla Koranen med översättning av dess versers innebörd på svenska gavs ut av Skandinaviska stiftelsen för utbildning och översattes av Kent Asante Wennerström, som har svenska som modersmål och arbetat direkt från den klassiska arabiskan. Där Bernström tolkar budskapet ligger den här utgåvan så nära det arabiska ordet och den arabiska ordföljden som svenskan tillåter, ibland på bekostnad av elegansen. Förordet anger skälet: den som kan något arabiska ska kunna hitta motsvarigheten till ett svenskt ord på samma plats i källtexten, som trycks bredvid. Utgåvan är indelad i trettiondelar, och de förtydligande kommentarerna är hämtade ur at-Tabari, al-Baghawi och Ibn Kathir, märkta med varsin bokstav så att läsaren ser vem som säger vad.²⁵25Den ädla Koranen med översättning av dess versers innebörd på svenska, Skandinaviska stiftelsen för utbildning 2023. Uppgifterna om översättare, metod och tolkningsunderlag är hämtade ur utgåvans eget förord och avsnittet »Om översättningen«.

Valet mellan de två är ingen smakfråga. De ger två svar på samma svårighet. Bernström kallade sitt arbete en tolkning av budskapet därför att texten inte kan flyttas över; 2023 års utgåva bär samma hållning redan i titeln, som talar om versernas innebörd och inte om Koranen, och löser problemet åt andra hållet genom att lämna kvar arabiskan på sidan. Båda säger alltså detsamma om vad en översättning inte kan vara. Det är den enda hållning traditionen har haft, och den är skälet till att en svensk konvertit ändå lär sig al-Fatiha på arabiska.

Hur många muslimer finns det i Sverige?

Frågan har inget svar, och tomrummet beror på lagstiftning, inte på slarv. Sverige registrerar inte trostillhörighet. Den sista folkräkning som frågade genomfördes 1930. Allt som sagts därefter är uppskattningar, och uppskattningarna skiljer sig åt med en faktor sju.

För 2015 uppgav Myndigheten för stöd till trossamfund att 154 140 personer var medlemmar i någon av de muslimska församlingar som får statligt stöd. Pew Research Center kom för 2016 fram till 810 000 personer som i någon utsträckning definierar sig som muslimer, asylsökande medräknade. Forskaren Tobias Hübinette beräknade utifrån ursprungsland för svenska medborgare eller deras föräldrar 1 022 850 personer den 31 december 2016, och medgav själv metodens svagheter.²⁶26Sorgenfrei, kapitel 2, som ställer de tre uppskattningarna bredvid varandra; Pew Research Center, Europe’s Growing Muslim Population, 2017. SOU 2018:18 räknar sju bidragsberättigade muslimska samfund med omkring 200 församlingar eller föreningar, och tillägger ett skäl till att medlemstalet är ett golv och inte ett tak: en del av dem som invandrat är obenägna att registrera sig som medlemmar någonstans, eftersom de bär med sig en misstro mot myndigheter.

Spännvidden är inte mätfel. De tre talen svarar på tre olika frågor. Det första räknar dem som betalat en medlemsavgift till en församling. Det andra räknar dem som svarar »muslim« på en direkt fråga. Det tredje räknar dem som kommer från ett land där de flesta är muslimer, oavsett vad de själva tror. Att det högsta talet är nästan sju gånger det lägsta säger mest om hur olika ordet muslim används, och en siffra som citeras utan sin fråga säger därför nästan ingenting.

Golvet har flyttats sedan dess, och måttet med det. För 2024 redovisar Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, som tagit över uppgiften, 203 663 betjänade i de muslimska samfund som är berättigade till statsbidrag. Ordet betjänad är hämtat ur lagtexten och betecknar den som är medlem i ett trossamfund eller regelbundet deltar i dess verksamhet. Det är därför ett fjärde mått, och det räknar just de deltagare utan medlemskap som Sorgenfrei pekade ut som skälet till att 2015 års siffra var ett golv.²⁷38Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Bidragsgrundande medlems- och deltagarstatistik 2024. Talet är summan av de samfund som redovisas under Islamiska samarbetsrådet. Betjänad definieras enligt myndigheten i lagen om trossamfund som »en medlem i ett trossamfund eller en person som deltar regelbundet i verksamhet som organiseras av ett trossamfund eller av en församling inom ett trossamfund«. Från och med den 1 januari 2025 krävs minst 2 500 betjänade bosatta i Sverige för att ett samfund ska kunna beviljas bidraget, och antalet ska vara bekräftat av en revisor. Myndigheten för stöd till trossamfund gick upp i MUCF den 1 januari 2026, och statistiken redovisas sedan dess där. Talet är därför inte jämförbart med 2015 års medlemssiffra rakt av.

Det finns också ett mörkertal åt andra hållet. År 2016 var 144 församlingar registrerade som medlemsförsamlingar i de statsbidragsberättigade riksorganisationerna, men en sökning i Skatteverkets register ger 736 registrerade ideella föreningar som bär ordet islam eller muslim i namnet.²⁸27Sorgenfrei, kapitel 10. Sökningen i Skatteverkets register gjordes av författaren. Antalet aktiva i muslimska organisationer är alltså sannolikt betydligt högre än medlemssiffran.

Vad de svenska församlingarna faktiskt gör

Bilden av moskén som byggnad med kupol och minaret stämmer in på ytterst få svenska lokaler. De flesta ligger i lägenheter, källare, slitna föreningslokaler och gamla industribyggnader i städernas utkanter. Sorgenfrei besökte dem inför sin genomgång och sammanfattade sina intryck som trångt, dålig luft och oftast god stämning.

Den beskrivningen gäller 2010-talet, och byggandet har fortsatt sedan dess. I juni 2025 invigdes en ny moskébyggnad i Helsingborg, uppförd på industrimark i Väla Södra och uppgiven som den största i landet. Bygget kostade omkring 40 miljoner kronor och finansierades med gåvor från privatpersoner och företag. Församlingen uppger att gåvorna var 35 000 till antalet och kom från Sverige.²⁹28Sveriges Television rapporterade vid byggstarten i mars 2022 om kostnaden på 40 miljoner kronor, om finansieringen genom gåvor från privatpersoner och företag och om att församlingen dessförinnan hållit till i en gammal verkstadslokal sedan 1993. Invigningen ägde rum helgen den 28 juni 2025. Att gåvorna var 35 000 och kom från Sverige är församlingens egen uppgift i samtida rapportering och har inte kunnat kontrolleras oberoende. Uppgiften om 10 000 kvadratmeter förekommer i rapporteringen men avser sannolikt tomten, som kommunen sålde 2020, och inte byggnadens yta. Proportionerna står ändå kvar. De allra flesta muslimska lokaler i Sverige är fortfarande vanliga rum i vanliga hus.

Den stora ljusa moskén på Södermalm är landets mest kända och minst representativa muslimska gudstjänstlokal. Den är dessutom en ombyggnad. Katarina elstation vid Björns trädgård, uppförd 1902–1905 efter ritningar av Ferdinand Boberg, hade stått tom i fem år när den kom på förslag 1992 och församlingen slog till.

Boberg hade ritat den orientaliskt inspirerade utställningshallen med kupol och minareter på konst- och industriutställningen 1897, samma utställning som förde Umerkajeff till staden. Och genom en stadsplanemässig slump låg elstationens ena långvägg redan vänd mot Mecka, vilket gjorde den förhållandevis enkel att bygga om.³⁰29Sorgenfrei, kapitel 11. Orienteringen mot Mecka beskrivs där uttryckligen som en stadsplanemässig slump, inte som ett val. Sveriges mest kända moské är alltså ett svenskt industriminne från sekelskiftet som redan stod vänt åt rätt håll.

Verksamheten är sällan enbart religiös. I föreningen Salams lokal i Kiruna, grundad 2014, samlas man för fotboll på tv och systuga, tar emot skolklasser i religionskunskap, ordnar läxhjälp och tränar svenska med nyanlända. Under flyktingmottagandet 2015 samlades där mat och kläder till dem som kom över riksgränsen. Islamakademin i Malmö, grundad 2013 av imamen Salahuddin Barakat, samlar omkring 300 personer, de allra flesta under fyrtio, uppvuxna i Sverige och med svenska som förstaspråk.³¹30Sorgenfrei, kapitel 10, med intervju med Salahuddin Barakat.

De män som byggde upp riksförbunden på 1970- och 1980-talen var invandrare som organiserade en religion de hade med sig. De som fyller lokalerna i dag är i växande utsträckning födda här. Sociologen Klas Borell konstaterar att den riksomfattande etableringen av muslimska samfund hör till de viktigaste förändringarna av den svenska ideella sektorn under senare decennier, och att församlingarnas arbete med flyktingmottagande och integration har tydliga välfärdspolitiska sidor.³²31Slutsatsen om den ideella sektorn står hos Sorgenfrei, kapitel 10, som där refererar Klas Borell. Borells egen kunskapsöversikt – Islamofobiska fördomar och hatbrott, SST:s skriftserie nr 1, 2012 – bär upp den andra halvan av påståendet med eget material: svenska muslimska församlingar samverkar i stor omfattning med kommunpolitiker, socialtjänst och sjukvård, och med hyresgästföreningar, nykterhets- och bildningsrörelser vid sidan av det offentliga. En tredjedel av församlingarna sitter dessutom i samarbetsorgan tillsammans med andra samfund.

Samme forskare har också kartlagt motståndet. I en enkät till landets muslimska församlingar, besvarad av 105 av dem, uppgav ungefär hälften någon form av lokalt motstånd mot verksamheten. Tjugosex procent uppgav att lokalen någon gång utsatts för skadegörelse och tjugotre procent att medlemmar utsatts för olaga hot. Räknas alla brottsliga former samman hade fyrtio procent av församlingarna drabbats. Motståndet uppstod i två lägen: efter terrordåd utomlands, och när en församling startade eller en ny lokal invigdes – alltså när islam blev synlig på orten.³³32Klas Borell, Islamofobiska fördomar och hatbrott: en kunskapsöversikt, SST:s skriftserie nr 1, 2012, som redovisar den egna församlingsenkäten och dess bortfallsanalys.

Den enkäten är från 2012, och frågan har ställts om sedan dess. Religionshistorikern Mattias Gardell vände sig 2018 direkt till landets moskéförsamlingar, och av de 106 som svarade uppgav nästan sex av tio att lokalen någon gång utsatts för fysiskt angrepp, oftast klotter. Hälften av de drabbade hade låtit bli att polisanmäla. Den uppgiften säger något om hatbrottsstatistiken i stort, som räknar anmälningar: varannan händelse hann aldrig bli en.³⁴39Mattias Gardell, Moskéers och muslimska församlingars utsatthet och säkerhet i Sverige, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet, 2018, delfinansierad av Myndigheten för stöd till trossamfund. Undersökningen gjordes våren 2018 och besvarades av 106 församlingar. Lundgren och Fransson (se nedan) kallar den den största kvantitativa studien på området och återger därifrån att hälften av de drabbade avstått från att polisanmäla, att två av tre någon gång utsatts för hot och att åtta av tio upplevde en allmän hotbild mot moskéer. Hur många församlingar som tillfrågades anges olika i olika källor och återges därför inte här. Gardells egen slutsats var att brotten ökat sedan Borells enkät 2012. Säkerhet och krisberedskap i Sveriges moskéer (2014), utgiven inom de muslimska riksförbunden, fann för sin del att två tredjedelar drabbats av klotter, sönderslagna fönster eller dörrar.

Våren 2024 kartlade Myndigheten för stöd till trossamfund för första gången samtliga trossamfund i landet i en och samma undersökning. Av 1 184 svarande församlingar var 97 muslimska, och resultatet placerar dem i ett sammanhang som en enkät till enbart muslimska församlingar aldrig kan ge: drygt sju av tio församlingar i Sverige, oavsett tro, hade utsatts för något brott under det senaste året. Det som skiljer är motivet. Judiska och muslimska församlingar är de som genomgående uppfattar att brottet riktades mot dem för deras tros skull, och de anpassar också sin verksamhet mest. Ungefär en tredjedel av alla församlingar såg säkerhetsläget försämras efter koranbränningarna 2023.³⁵40Linnea Lundgren och Sara Fransson, Hot och risker i trossamfund: en nationell kartläggning av lokala församlingars utsatthet och sårbarhet för brott och andra risker, Myndigheten för stöd till trossamfund, 2025. Enkäten genomfördes mellan april och juni 2024 och besvarades av 1 184 församlingar, en svarsfrekvens på 45,3 procent, varav 97 muslimska. Rapporten noterar också att muslimska församlingar själva pekar ut negativa uttalanden från politiker om islam och muslimer som något som ökar hot och angrepp mot dem, och att judiska, muslimska och ortodoxa församlingar oftare än andra avstår från uttalanden och aktiviteter av oro för hat och hot.

Vem som leder bönen: imamerna och frågan om utbildning

I svensk offentlighet behandlas frågan om vem som leder bönen som en fråga om behörighet. Den utgår från en modell där en församling får sin ledare av en institution som utbildat och vigt honom, och där staten därför alltid vet vem den ska tala med. På den punkten är islam inte ordnad så, och missförståndet har hunnit få egna statliga utredningar.

Imam betecknar den som leder bönen. Det är en uppgift, inte ett ämbete. Det finns ingen vigning som motsvarar prästvigningen och inget formellt utbildningskrav: den som församlingen anförtror uppdraget är imam. Följden syns direkt i statistiken. När Göran Larsson 2013 sände en enkät till samtliga muslimska församlingar som fått statsbidrag för 2012 svarade flera av dem att de inte har någon imam och därför inte kunde besvara frågorna. Vem som räknas som imam är alltså en öppen fråga också inom församlingarna själva.³⁶33Göran Larsson, Islam och muslimer i Sverige – en kunskapsöversikt, SST:s skriftserie nr 4, 2014, avsnitt 3.1. Enkäten gick till samtliga församlingar som beviljats statsbidrag för 2012.

Fråga	Svarande	Vad svaren visade
Utbildningsland	61	Flest hade studerat i Bosnien-Hercegovina eller Turkiet, därnäst Irak. Sju hade studerat i mer än ett land.
Utbildningens längd	72	Fler än en tredjedel hade läst i sju år eller längre.
År som imam i Sverige	72	Ungefär hälften hade tjänstgjort i tio år eller mer.
Uttalat utbildningsbehov	68	Svensk lagstiftning, konflikthantering och familjerådgivning, svenska språket.
Arbete vid sidan av tjänsten	71	36 uppgav ett arbete vid sidan av imamtjänsten. 35 uppgav inget.

Svaren går på tvärs mot två vanliga föreställningar. Den första är att imamer i Sverige skulle sakna skolning. Mer än en tredjedel av dem som svarade hade läst i sju år eller längre, och ungefär hälften hade tjänstgjort här i tio år eller mer. Den andra är att de skulle efterfråga en svensk imamutbildning. Det gör de inte. Det behov de själva anger gäller svensk lagstiftning, konflikthantering och familjerådgivning samt svenska språket – alltså Sverige, inte tron. Imamutbildningsutredningen kom 2009 till samma slutsats: den bekräftade bristande språk- och samhällskunskaper, men fann inte att imamerna efterfrågade en utbildning i tron.³⁷34Larsson, avsnitt 3.1 och 3.4; SOU 2018:18, avsnitt 8.3.1, som refererar Imamutbildningsutredningen (SOU 2009:52) och redovisar samma bild från sin egen kartläggning.

Däremot är försörjningen knapp. Utredningen räknade 2009 till 167 imamer i församlingar inom de statsbidragsberättigade samfunden, och femtioåtta av dem var avlönade. Ett hundratal till var verksamma i andra församlingar, och ett tiotal var utsända och betalda av turkiska staten. Merparten av dem som leder bönen i Sverige gör det alltså utan lön och vid sidan av ett arbete. I Larssons enkät uppgav trettiosex av de svarande ett arbete vid sidan av imamtjänsten och trettiofem uppgav inget.³⁸35SOU 2018:18, avsnitt 8.3.1, med siffrorna hämtade ur SOU 2009:52; Larsson, avsnitt 3.1, för arbetet vid sidan av tjänsten.

Att det saknas en svensk imamutbildning är därför inte ett tomrum som väntar på att fyllas. Bönen leds giltigt av den som kan leda den, och en församling utan avlönad imam saknar varken bön eller ledning. Det som fattas är en lön, inte en behörighet. Frågan ligger hos en församlingskassa, inte hos trosläran.

Invändningar: är trettonhundra år en riktig siffra?

Den starkaste invändningen är att trettonhundra år är en uppblåst siffra. Den låter som en anspråksfull historia, men mynt i jorden är handel och ingenting annat, och en resenärs anteckning om ett möte vid Volga är inte svensk religionshistoria. Mellan Schiaba 1691 och Umerkajeff 1898 finns inte en enda muslimsk församling i Sverige, inte en byggnad, inte en obruten linje. Så långt har invändningen rätt. Den kontinuerliga muslimska närvaron i Sverige är drygt hundra år gammal, ingenting mer.

Men vad som räknas som närvaro avgörs inte med samma mått som räknar församlingar. En religionsvetenskaplig genomgång mäter det som lämnar spår i arkiven: stadgar, byggnader, medlemslistor, en obruten kedja av gemenskaper. Måttet är rimligt, och det ger svaret hundra år. Det är däremot inte det mått som gör bönen till bön. Schiaba behövde ingen församling för att vara muslim i Stockholm 1688, och de tjugo männen i Kärrtorp behövde varken byggnad eller vigd ledare. Att arkiven tiger mellan 1691 och 1898 betyder att vi inte vet, inte att ingen bad.

Invändningen brukar dock användas för att dra en slutsats som inte följer av den. Att en religions närvaro i ett land är ny gör den varken främmande eller mindre berättigad. Frikyrkorna var nya en gång, och det var för deras skull konventikelplakatet stiftades, som mellan 1726 och 1858 förbjöd gudstjänst utan en av kyrkan godkänd präst närvarande. Dissenterlagarna 1860 och 1873 gjorde det möjligt att över huvud taget lämna Svenska kyrkan utan landsförvisning. Den svenska religionsfriheten är själv ung, och den vann inte mark genom att någon kunde visa upp tillräckligt gamla papper.

En andra invändning är allvarligare, eftersom den gäller religionen och inte historien: att islam och svenskhet inte går att förena. Den bygger på en riktig iakttagelse. Sorgenfrei visar hur människor från Turkiet, Somalia eller Iran under de senaste årtiondena i allt högre grad kommit att uppfattas just som muslimer i stället för som turkar, somalier eller iranier, oavsett hur de själva ser på sin tro. Homogeniseringen sker utifrån, och den kan få den som tilldelas etiketten att ta den på sig.³⁹36Sorgenfrei, kapitel 15.

Iakttagelsen har gjorts från andra hållet också. I den forskningsöversikt Oxford Research gjort på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen sammanfattas Johan Catos genomgång av svensk offentlig politik 1975–2010 så: staten och de politiska partierna har använt olika strategier för att föra ut en bild av islam som en religion förenlig med moderata värderingar, sekularisering och liberalism.⁴⁰37Oxford Research på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen, Forskning om diskriminering av muslimer i Sverige, som där sammanfattar Johan Cato, När islam blev svenskt (Lund 2012), s. 263 och 267 ff. Homogeniseringen är alltså inte enbart ett socialt tryck. Den har tidvis varit en avsikt.

Men en religion är inte något en stat kan rita om för att göra den godtagbar. Måttet på vad islam lär är uppenbarelsen och det de lärda utläst ur den, inte vilken version som för tillfället är politiskt bekväm, och måttet är detsamma vare sig kravet kommer från en myndighet eller från en granne.

Just därför blir invändningen om oförenlighet svagare än den ser ut att vara. De lärda har aldrig gjort en människas hemvist till en trosfråga. Klassisk rätt känner plikter mot härskaren, mot grannen och mot det avtal man ingått, och den binder muslimen till det land där han lever. Det finns ingen ålder på ett land som gör bönen giltig eller ogiltig i det, och det som avgör riktningen mot Mecka är en kompassnål, inte en gräns.

En tredje invändning är den om pengarna, och den ska inte avfärdas, eftersom den har belägg. Utländsk finansiering av svenska moskébyggen är dokumenterad, ibland med uttryckliga krav på inflytande. Att kraven i det kända fallet drogs tillbaka besvarar frågan i just det fallet, men inte i alla. Här har den klassiska rätten för övrigt ett svar som är äldre än frågan: al-Nawawi skiljer i al-Majmūʿ mellan en moské byggd på stulen mark, där bönen ska förrättas någon annanstans, och en moské där medlens ursprung endast är okänt, där den gudfruktige väljer en annan lokal men den som inte finner någon ändå inte ska överge församlingsbönen. Frågan om vem som betalar är alltså inte ny, och traditionen har behandlat den utan att göra den till ett skäl att sluta be.

Vad historien faktiskt visar

Tre saker står fast. Kontakterna mellan Sverige och den muslimska världen är gamla, ojämna och väldokumenterade, och de går tillbaka till 800-talet. Muslimer har vistats i landet i enstaka fall sedan 1500-talet, och en av dem levde i Stockholm tre år innan han döptes. Och den religion som utövas här i dag har sin obrutna början i en tatarisk körsnär som steg av ett tåg i slutet av 1800-talet, i en förening som konstituerades på ett café med en kriminalkonstapel som redogjorde för föreningsrätten, och i en källarlokal i Kärrtorp.

Åt andra hållet har kontakten lämnat spår som inte ligger i någon moské: tretton tusen mynt ur gotländsk jord, de flesta arabiska, ett koger ur en tatarisk beskickning på Livrustkammaren, ett trettiotal runstenar i Mälardalen över män som dog i Särkland, ett osmanskt ord för folkmassa som sitter kvar i svenskan, och en kyrkvägg på Gotland där Muhammed ﷺ är målad som den fara Jesusbarnet bärs förbi. Inget av det gjorde någon till muslim. Men det ligger i svensk jord, i svenska samlingar och i svenska munnar, och har gjort det länge.

Församlingarna växte fram i frikyrkornas form, med stadgar, årsmöten och statsbidrag. De tar in sina avgifter via skattsedeln, de köpte sin första gravmark på Skogskyrkogården, de driver läxhjälp och systuga, och deras mest kända lokal är en avställd elstation vid Björns trädgård. Ingenting av det har ändrat en rad i det som läses i bönen. Men det är svenska rum, svenska stadgar och svensk lag som burit den.

Det är en kortare historia än den som ibland åberopas, och en mer svensk.

Footnotes

1. Simon Sorgenfrei, Islam i Sverige - de första 1300 åren, kapitel 2, den hittills mest omfattande genomgången av ämnet. Frågan om islam har en trettonhundraårig historia i Sverige ställs där uttryckligen och besvaras nekande: det är kontakten som är gammal, inte församlingarna. ↩

2. Sorgenfrei, kapitel 1. Skatten påträffades i Othems socken sommaren 1999. Numismatiska forskningsgruppens egen redovisning i Myntstudier 2010:1, byggd på skattfyndprojektets genomgång av gotländska silverdepåer 1977–2009, lägger till två uppgifter: Spillingsskatten är egentligen två depåer som brukar redovisas som en, och silvret låg nedlagt i ett uthus och inte i ett boningshus. ↩

3. Stig Wikander, Araber, vikingar, väringar, 1978. Sorgenfrei, kapitel 1, hänvisar till denna samling för Ibn Fadlans och de övrigas skildringar. Göran Larsson pekar oberoende av honom ut samma verk – tillsammans med den norske språkvetaren Harris Birkelands arbete från 1954 – som den grundläggande dokumentationen av nordiska kontakter med de muslimska dynastierna. ↩

4. Ibn Miskawayh, Boken om folkens erfarenheter, refererad i Sorgenfrei, kapitel 1. ↩

5. Sorgenfrei, kapitel 1. De svenska korsriddare som är kända deltog i korståg till Baltikum på 1200-talet. ↩

6. Sorgenfrei, kapitel 3. Brevväxlingen med Krimkhanatet pågick 1637-1742. ↩

7. Clas Brorson Rålamb, Diarium under resa till Konstantinopel 1657-1658, refererad i Sorgenfrei, kapitel 3. ↩

8. Sorgenfrei, kapitel 3. Att dopet ägde rum först 1691 är grunden för slutsatsen att Schiaba levde som muslim i Sverige 1688-1691. ↩

9. Sorgenfrei, kapitel 3. Fribrevet bröt mot dåvarande lagtext och praxis. ↩

10. Sorgenfrei, kapitel 3. Kuyl avled 1710 och verkade som rådgivare åt legationspredikanterna Sven Agrell och Michael Eneman, som kungen gett i uppdrag att studera turkarnas och grekernas religion och kultur. ↩

11. Sorgenfrei, kapitel 3. Fribrevet anvisar uttryckligen plats i staden att begrava de döda, med tillägget att det vore Gud och konungen behagligt om prästerskapet kunde förmå någon av dem att övergå till kristendomen. ↩

12. Sorgenfrei, kapitel 3, i kapitlets avslutande reflektion, som ställer elitens pragmatiska kontakter mot den bild kyrkan gav folket. Han daterar inte målningen i Gothem. Att påven står som fiende vid sidan av Muhammed ﷺ förutsätter en luthersk beställare, alltså tiden efter reformationen; lokala framställningar placerar den på 1600-talet. ↩

13. Sorgenfrei, kapitel 4. Familjens berättelse och polisförhöret 1919 uppger olika ankomstår. ↩

14. Lagen (1937:313) om slakt av husdjur och Kungl. Maj:ts proposition nr 188 år 1937 med förslag till lag angående slakt av husdjur. Propositionen erkände uttryckligen att en betydande del av de judiska troende skulle uppfatta förbudet som ett upphävande av tidigare rättigheter och ett ingrepp i religiöst grundade traditioner. Hur mycket av riksdagsdebatten som drevs av antisemitiska föreställningar är omtvistat. Att halalslakt är möjlig i Sverige medan koscherslakt inte är det följer av att den senare förutsätter ett obedövat djur; Jordbruksverket drar själv den slutsatsen. ↩

15. Sorgenfrei, kapitel 4. Protokoll från det konstituerande mötet den 22 oktober 1949. ↩

16. Göran Larsson, Islam och muslimer i Sverige – en kunskapsöversikt, 2014, avsnitt 2.1. ↩

17. Björn Ismail Ericsson, citerad i Larsson, avsnitt 2.1, ur en intervju gjord för den studien. Ericsson deltog 1967 och 1968 som koranrecitatör vid fredsgudstjänster i Storkyrkan. ↩

18. Sorgenfrei, kapitel 15, som återger Aftonbladets rapportering från 1961. ↩

19. Sorgenfrei, kapitel 4-5. Frikyrkomodellens betydelse för hur islam kom att organiseras i Sverige är hans egen slutsats. Årtalet är kontrollerat mot en oberoende källa: SOU 2018:18 slår fast att det äldsta bidragsberättigade muslimska samfundet är Förenade islamiska föreningar i Sverige, bildat 1974. Samma betänkande ger bidragets rättsliga ram – förordningen (1974:404) om statsbidrag till vissa trossamfund omfattade till en början endast kristna samfund, och kretsen utvidgades kort därefter till att också rymma muslimska. ↩

20. Sorgenfrei, kapitel 5. Bosniakiska islamiska samfundet bildades 1995 och blev statsbidragsberättigat 2011. ↩

21. Sorgenfrei, kapitel 5 och 11, med intervjuer och skrivelsen till Justitiedepartementet 1988. Larsson daterar moskén på Jägersrovägen i Malmö exaktare än så och löser därmed upp en skenbar motsägelse i litteraturen: byggnaden stod färdig 1983 och invigdes den 20 april 1984. ↩

22. Henrik Gerhard Lindgrens recension från 1844, citerad i Sorgenfrei, kapitel 12. ↩

23. Sorgenfrei, kapitel 12, med hänvisning till Jan Hjärpes jämförelse mellan Zetterstéens och Bernströms metoder. Otterbeck behandlar samma två översättningar självständigt och på nära håll – hans avhandling utkom två år efter Bernströms tolkning. ↩

24. Jonas Otterbeck, Islam på svenska: tidskriften Salaam och islams globalisering, 2000. Uppgifterna är hämtade ur Salaam 2/95 och ur tidskriftens egna annonser 3/96–1/98, alltså ur samtida material och inte ur senare framställningar. ↩

25. Den ädla Koranen med översättning av dess versers innebörd på svenska, Skandinaviska stiftelsen för utbildning 2023. Uppgifterna om översättare, metod och tolkningsunderlag är hämtade ur utgåvans eget förord och avsnittet »Om översättningen«. ↩

26. Sorgenfrei, kapitel 2, som ställer de tre uppskattningarna bredvid varandra; Pew Research Center, Europe’s Growing Muslim Population, 2017. SOU 2018:18 räknar sju bidragsberättigade muslimska samfund med omkring 200 församlingar eller föreningar, och tillägger ett skäl till att medlemstalet är ett golv och inte ett tak: en del av dem som invandrat är obenägna att registrera sig som medlemmar någonstans, eftersom de bär med sig en misstro mot myndigheter. ↩

27. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Bidragsgrundande medlems- och deltagarstatistik 2024. Talet är summan av de samfund som redovisas under Islamiska samarbetsrådet. Betjänad definieras enligt myndigheten i lagen om trossamfund som »en medlem i ett trossamfund eller en person som deltar regelbundet i verksamhet som organiseras av ett trossamfund eller av en församling inom ett trossamfund«. Från och med den 1 januari 2025 krävs minst 2 500 betjänade bosatta i Sverige för att ett samfund ska kunna beviljas bidraget, och antalet ska vara bekräftat av en revisor. Myndigheten för stöd till trossamfund gick upp i MUCF den 1 januari 2026, och statistiken redovisas sedan dess där. Talet är därför inte jämförbart med 2015 års medlemssiffra rakt av. ↩

28. Sorgenfrei, kapitel 10. Sökningen i Skatteverkets register gjordes av författaren. ↩

29. Sveriges Television rapporterade vid byggstarten i mars 2022 om kostnaden på 40 miljoner kronor, om finansieringen genom gåvor från privatpersoner och företag och om att församlingen dessförinnan hållit till i en gammal verkstadslokal sedan 1993. Invigningen ägde rum helgen den 28 juni 2025. Att gåvorna var 35 000 och kom från Sverige är församlingens egen uppgift i samtida rapportering och har inte kunnat kontrolleras oberoende. Uppgiften om 10 000 kvadratmeter förekommer i rapporteringen men avser sannolikt tomten, som kommunen sålde 2020, och inte byggnadens yta. ↩

30. Sorgenfrei, kapitel 11. Orienteringen mot Mecka beskrivs där uttryckligen som en stadsplanemässig slump, inte som ett val. ↩

31. Sorgenfrei, kapitel 10, med intervju med Salahuddin Barakat. ↩

32. Slutsatsen om den ideella sektorn står hos Sorgenfrei, kapitel 10, som där refererar Klas Borell. Borells egen kunskapsöversikt – Islamofobiska fördomar och hatbrott, SST:s skriftserie nr 1, 2012 – bär upp den andra halvan av påståendet med eget material: svenska muslimska församlingar samverkar i stor omfattning med kommunpolitiker, socialtjänst och sjukvård, och med hyresgästföreningar, nykterhets- och bildningsrörelser vid sidan av det offentliga. En tredjedel av församlingarna sitter dessutom i samarbetsorgan tillsammans med andra samfund. ↩

33. Klas Borell, Islamofobiska fördomar och hatbrott: en kunskapsöversikt, SST:s skriftserie nr 1, 2012, som redovisar den egna församlingsenkäten och dess bortfallsanalys. ↩

34. Mattias Gardell, Moskéers och muslimska församlingars utsatthet och säkerhet i Sverige, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet, 2018, delfinansierad av Myndigheten för stöd till trossamfund. Undersökningen gjordes våren 2018 och besvarades av 106 församlingar. Lundgren och Fransson (se nedan) kallar den den största kvantitativa studien på området och återger därifrån att hälften av de drabbade avstått från att polisanmäla, att två av tre någon gång utsatts för hot och att åtta av tio upplevde en allmän hotbild mot moskéer. Hur många församlingar som tillfrågades anges olika i olika källor och återges därför inte här. Gardells egen slutsats var att brotten ökat sedan Borells enkät 2012. Säkerhet och krisberedskap i Sveriges moskéer (2014), utgiven inom de muslimska riksförbunden, fann för sin del att två tredjedelar drabbats av klotter, sönderslagna fönster eller dörrar. ↩

35. Linnea Lundgren och Sara Fransson, Hot och risker i trossamfund: en nationell kartläggning av lokala församlingars utsatthet och sårbarhet för brott och andra risker, Myndigheten för stöd till trossamfund, 2025. Enkäten genomfördes mellan april och juni 2024 och besvarades av 1 184 församlingar, en svarsfrekvens på 45,3 procent, varav 97 muslimska. Rapporten noterar också att muslimska församlingar själva pekar ut negativa uttalanden från politiker om islam och muslimer som något som ökar hot och angrepp mot dem, och att judiska, muslimska och ortodoxa församlingar oftare än andra avstår från uttalanden och aktiviteter av oro för hat och hot. ↩

36. Göran Larsson, Islam och muslimer i Sverige – en kunskapsöversikt, SST:s skriftserie nr 4, 2014, avsnitt 3.1. Enkäten gick till samtliga församlingar som beviljats statsbidrag för 2012. ↩

37. Larsson, avsnitt 3.1 och 3.4; SOU 2018:18, avsnitt 8.3.1, som refererar Imamutbildningsutredningen (SOU 2009:52) och redovisar samma bild från sin egen kartläggning. ↩

38. SOU 2018:18, avsnitt 8.3.1, med siffrorna hämtade ur SOU 2009:52; Larsson, avsnitt 3.1, för arbetet vid sidan av tjänsten. ↩

39. Sorgenfrei, kapitel 15. ↩

40. Oxford Research på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen, Forskning om diskriminering av muslimer i Sverige, som där sammanfattar Johan Cato, När islam blev svenskt (Lund 2012), s. 263 och 267 ff. ↩