Tvagning är den rituella rening en muslim utför före bönen, och den finns i tre former: wudu, den lilla tvagningen av händer, mun, näsa, ansikte, underarmar, huvud och fötter; ghusl, tvättningen av hela kroppen; och tayammum, strykningen med ren jord när vatten saknas eller inte kan användas. Alla tre står i en enda mening i Koranens femte sura, vers 6.

Svenska framställningar av ämnet beskriver ofta tvagningen som hygien med religiös inramning. Den klassiska rättsläran gör något annat. Där skiljs hadath, det rituella tillstånd som tvagningen häver, från khabath, den fysiska smutsen. En nyduschad person utan wudu får inte be. En person som utfört wudu och sedan fått jord på handen får det. Ibn Rushd inleder sitt kapitel om ämnet med just den uppdelningen, och den förklarar varför två motsatta svenska omdömen om saken bygger på samma missförstånd: både det välvilliga »islam är ju en hygienisk religion« och det avvisande »de tvättar fötterna i handfatet« läser en juridisk statusförändring som en tvättning.

Tvisten om tvagningen går alltså i två riktningar samtidigt. Inåt handlar den om vad som egentligen är obligatoriskt: rättsskolorna är öppet oense om avsikten är ett villkor, om beröring mellan könen bryter reningen och om fötterna ska tvättas eller strykas. Utåt gäller den utrymme och tid. I Sverige har frågan avgjorts i förvaltningsrätt och i Arbetsdomstolen, den regleras indirekt av Arbetsmiljöverkets föreskrifter om personalutrymmen och av Socialstyrelsens hygienregler, och den syns i bygglovshandlingar för varje ny moské.

Vad tvagning, wudu, ghusl och tahara betyder

Den arabiska roten t-h-r bär grundbetydelsen att vara ren, och av den bildas tahara, rättslärans samlingsterm för hela ämnet. Under tahara ryms fyra skilda handlingar. Wudu är den lilla tvagningen. Ghusl kommer av verbet ghasala, att tvätta, och avser tvättningen av hela kroppen. Istinja är rengöringen med vatten efter toalettbesök. Tayammum går tillbaka på ett verb som betyder att avse eller rikta sig mot något; Ibn Qudama påpekar i al-Mughni att ordet först betydde just detta och sedan i de lärdas språkbruk överfördes till att beteckna strykningen av ansikte och händer med jord.1 I svenskt och turkiskt bruk förekommer också abdest, ett lånord från persiskan.

Det avgörande begreppsparet är hadath och khabath. Hadath är ett tillstånd som inträder av vissa handlingar och upphör genom tvagning. Det delas i två grader. Den lilla, hadath asghar, uppstår av toalettbesök, tarmgas och djup sömn och hävs med wudu. Den stora, hadath akbar eller janaba, uppstår av samlag och sädesutlösning och hävs med ghusl. Menstruation, hayd, och barnsängsblödning, nifas, räknas till samma grad. Khabath, ibland kallad najasa, är däremot konkret orenhet: urin, avföring, blod, svin. Den avlägsnas genom att tvättas bort från kropp, kläder och plats, och har med tvagningen bara det gemensamt att båda kallas rening.

Ibn Rushd formulerar uppdelningen så knappt att den kan återges nästan ord för ord: muslimerna är eniga om att den rening lagen föreskriver är av två slag, rening från hadath och rening från khabath, och om att reningen från hadath i sin tur är av tre slag, wudu, ghusl och det som träder i deras ställe, tayammum.2 Att skilja de två fälten åt är förutsättningen för att förstå både reglerna och invändningarna mot dem.

Tvagningsversen och haditherna om rening

Ämnets huvudtext är Koranen 5:6, som innehåller alla tre reningsformerna och avslutas med en uttrycklig lättnadsklausul:

TROENDE! När ni går till bön, två då ansikte och händer samt armarna upp till armbågarna och stryk med [de våta] händerna över huvudet och [två] fötterna upp till fotknölarna. Och om ni befinner er i ett tillstånd av stor rituell orenhet, skall ni rena er [genom att skölja hela kroppen]. Den som är sjuk eller befinner sig på resa eller som just har förrättat sina behov eller haft beröring med kvinnor och inte kan finna vatten, skall ta ren jord och stryka över ansikte och händer. Gud vill inte lägga på er tunga bördor, men [Han] vill rena er och fullkomna Sin nåd mot er - kanske känner ni tacksamhet.3

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا قُمْتُمْ إِلَى الصَّلَاةِ فَاغْسِلُوا وُجُوهَكُمْ وَأَيْدِيَكُمْ إِلَى الْمَرَافِقِ وَامْسَحُوا بِرُءُوسِكُمْ وَأَرْجُلَكُمْ إِلَى الْكَعْبَيْنِ ۚ وَإِن كُنتُمْ جُنُبًا فَاطَّهَّرُوا ۚ وَإِن كُنتُم مَّرْضَىٰ أَوْ عَلَىٰ سَفَرٍ أَوْ جَاءَ أَحَدٌ مِّنكُم مِّنَ الْغَائِطِ أَوْ لَامَسْتُمُ النِّسَاءَ فَلَمْ تَجِدُوا مَاءً فَتَيَمَّمُوا صَعِيدًا طَيِّبًا فَامْسَحُوا بِوُجُوهِكُمْ وَأَيْدِيكُم مِّنْهُ ۚ مَا يُرِيدُ اللَّهُ لِيَجْعَلَ عَلَيْكُم مِّنْ حَرَجٍ وَلَٰكِن يُرِيدُ لِيُطَهِّرَكُمْ وَلِيُتِمَّ نِعْمَتَهُ عَلَيْكُمْ لَعَلَّكُمْ تَشْكُرُونَ

Koranen · al-Maida 5:6

Samma regel uppenbarades tidigare i 4:43, i en vers som också innehåller det stegvisa förbudet mot att be i omtöcknat tillstånd.4 Uttrycket »haft beröring med kvinnor«, på arabiska lamastum al-nisa, är själva den formulering som rättsskolorna sedan skulle strida om. Menstruationen behandlas i 2:222, där texten talar om att hålla sig borta från hustrun under perioden och avslutas med orden att Gud älskar dem som vill rena sig.5 I 9:108 prisas den moské där det samlas »män som älskar att rena sig«, vilket klassisk exeges knyter till istinja med vatten.6 Och 56:79 säger om skriften att »inga andra än de rena skall röra« den, den vers som ligger bakom regeln att man bör ha wudu när man håller i en mushaf.7

Den inre sidan av saken framgår av 74:4. Bernström översätter versen »Och rena ditt hjärta!«, trots att det arabiska thiyabaka ordagrant betyder »dina kläder«.8 Valet följer Muhammad Asad, vars kommentar Bernström bygger på, och läser befallningen som en inre rening. Andra svenska översättare återger ordet bokstavligt. Bakom skillnaden ligger en gammal exegetisk strid om huruvida orden gäller tyget eller det inre. I 8:11 möts de två betydelserna i en enda bild, när regnet vid Badr beskrivs som något som samtidigt renar kropparna och löser Djävulens grepp om sinnena.9

Haditherna ger både princip och detalj. Hos Abu Malik al-Ashari står orden »renheten är halva tron«.10 Enligt Ibn Umar tar Gud inte emot bön utan rening, och al-Bukhari har samma sak från Abu Hurayra.11 Aisha och Maymuna bint al-Harith har var sin utförlig beskrivning av hur Muhammed ﷺ utförde ghusl, båda återgivna av al-Bukhari och Muslim, och de skiljer sig i detaljerna: Aisha nämner att han lät fingrarna gå genom håret tills hårbotten var fuktad, Maymuna att han slog handen mot marken eller väggen och att han avböjde handduken och skakade av vattnet med händerna.12 Mot den bakgrunden är Jubayr ibn Mutims korta tradering desto mer talande. När sällskapet diskuterade hur mycket vatten ghusl kräver svarade Muhammed ﷺ att det för hans del räckte att ösa tre gånger över huvudet och därefter låta det rinna över resten av kroppen.13

Rättsskolorna om tvagningens moment och villkor

Här ligger ämnets egentliga innehåll, och det är mer omtvistat än både förespråkare och kritiker brukar medge. Sju frågor återkommer.

Den första gäller avsikten, niyya. Hos shafiiter, malikiter och hanbaliter är avsikten ett villkor för att tvagningen ska vara giltig. Hanafiterna säger något annat. Al-Marghinani skriver rakt ut i al-Hidaya: »det rekommenderas att den som utför wudu har för avsikt att rena sig, ty avsikten i wudu är sunna enligt oss«.14 Skillnaden märks i praktiken. Enligt hanafitisk rätt kan den som ställer sig under duschen utan en tanke på bönen ändå ha hävt sin orenhet; enligt de tre andra skolorna räcker det inte.

Den andra gäller beröring. Al-Shafii läste 4:43 bokstavligt: rör en man vid en kvinna med någon kroppsdel utan skiljande skikt bryts hans wudu, med eller utan begär. Al-Qurtubi återger att al-Shafii själv vacklade när det gällde ett litet barn, en gammal kvinna eller en nära släkting, och att han undantog hår, tand och nagel eftersom de skiljer sig från huden.15 Ibn Qudama räknar upp motståndarna vid namn och noterar att Ahmad ibn Hanbal erinrade sig hur medineserna och kufaborna alltid hade räknat en kyss som beröring »ända till slutet, då Abu Hanifa kom bland dem«.16 Al-Nawawi tillägger att även inom shafiitisk rätt är frågan om den berörda personens tvagning omstridd, och att motargumentet hämtas ur en hadith om Muhammed ﷺ själv: Aisha berättar att hennes hand i mörkret föll på hans fot medan han bad, och han avbröt inte bönen.17

Fötterna, den tredje frågan, är den enda skillnad som syns med blotta ögat. I 5:6 kan ordet arjul läsas i ackusativ, arjulakum, vilket kopplar fötterna till tvättningen, eller i genitiv, arjulikum, vilket kopplar dem till strykningen över huvudet. De två läsningarna hör hemma i de kanoniska recitationerna.18 Sunnimuslimer tvättar fötterna, shiamuslimer stryker över dem, och båda gör det med stöd i samma vers. Ibn Abi al-Izz argumenterar i sin kommentar till al-Tahawis trosbekännelse för den första läsningen med ett räkneargument: de som överlämnat tvagningen från Muhammed ﷺ i ord och handling, och som lärde sig den av honom eftersom riten inte var känd i den förislamiska tiden, är fler än de som överlämnat versens ordalydelse.19 Tonen i den passagen är polemisk och tillhör en tid då frågan blivit ett gruppmärke.

Den fjärde gäller strykning över fotbeklädnad, mash. Att stryka över läderstövlar i stället för att tvätta fötterna är alla eniga om. Om strumpor är de det inte. Ibn Rushd ställer upp partierna: Malik, al-Shafii och Abu Hanifa förbjuder, medan Abu Yusuf, Muhammad al-Shaybani och Sufyan al-Thawri tillåter, och orsaken till oenigheten är dels hur de bedömde traderingarna om att Muhammed ﷺ strök över strumpor och sandaler, dels om stöveln alls kan tjäna som grund för analogi.20 Ibn Qayyim al-Jawziyya sammanfattar praxis med en regel som är lätt att missa: Muhammed ﷺ rättade sig efter det tillstånd fötterna befann sig i, och strök när de satt i stöveln och tvättade när de var bara.21

De två följande frågorna gäller vattnet. Hanafiterna underkänner redan använt vatten, ma mustamal, för ny rening, medan malikiter och shafiiter godtar det.22 Och al-Shafii drar i al-Umm en gräns som fortfarande avgör praktiska svar: färgämne som sätter sig i huden hindrar inte vattnet och kräver ingen ny tvagning, men finns det harts eller något tjockt som lägger sig som ett skikt gäller tvagningen av den kroppsdelen inte förrän det avlägsnats.23 Det är den regeln som ligger under dagens svar om nagellack, gelnaglar och sårförband.

Den sjunde frågan gäller sjukdom och skada, och den vilar på samma skiktresonemang. När en kroppsdel är förbunden (jabira i handböckernas språk, ursprungligen skenan kring ett brutet ben) tvättas det som går att tvätta, och över förbandet stryks med väta i stället. Ibn Qudama redovisar oenigheten om hur långt strykningen får sträcka sig utanför själva skadan och om den förutsätter att det anlagts i renhetstillstånd, men ordningen som sådan är skolorna eniga om: förbandet tas inte av, och tvagningen faller inte bort.24 Räcker inte heller det, eller skadar vattnet såret, träder tayammum in, som för den sängliggande kan utföras mot en ren yta. Regeln tänjs inte här. Det är just det fall 5:6 nämner först av alla när den räknar upp dem som får bruka jord i stället för vatten. I svensk vård är det de här reglerna som oftast ställs på prov, i mötet med gips, stomi, kateter, sårförband och infarter.

Tvagningens historia från 600-talet till moderna vattenledningar

Rituell tvättning före gudstjänst var känd i det senantika Främre Orienten långt före islam, hos judar och hos flera kristna riktningar. Ibn Abi al-Izz gör ändå ett intressant påpekande i förbigående: wudu i den form Muhammed ﷺ lärde ut var inte en känd handling i den förislamiska tiden, och kunskapen om den kom uteslutande från honom.19 Riten framträder alltså tidigt som något eget, utan arabisk sedvänja bakom sig.

Att reglerna sedan tog tid att stelna framgår av materialet självt. Marion Holmes Katz har visat hur renhetsrätten växte fram genom tvist under de första århundradena, i samspel mellan rättsteori, politisk makt och folklig praxis, och att den alltså är ett konstruerat juridiskt system.25 Ze’ev Maghen har på motsvarande sätt använt striden om beröringsversen som ingång till hur tidiga jurister tänkte om kropp och begär.26 Spåren finns kvar i handböckerna: när al-Nawawi konstaterar att bara tre moment i ghusl är obligatoriska medan resten är sunna, refererar han till en diskussion som en gång varit öppen.27

Praxis satte samtidigt sina egna avtryck i staden. Moskéerna fick gårdsfontäner och tvagningsbänkar, gatorna fick sabil-brunnar, och det offentliga badet blev en institution med rättslig behandling i handböckerna. Hos al-Qurtubi finns en anspråkslös detalj från 1100-talets Kairouan, hämtad från Ibn al-Arabi: de lärda där hade stenar liggande i jord i sina tvagningsrum, torkade sig med dem och sköljde därefter med vatten.28 Samme Ibn al-Arabi avfärdar bestämt uppfattningen att fredagens ghusl skulle vara obligatorisk, med hänvisning till traderingen att den som utför wudu på fredagen har gjort gott och väl medan ghusl är förnämligare.29

Den moderna vändningen kom med rinnande vatten. Tayammum, som i ökenmiljö varit vardag, blev för de flesta muslimer en undantagsregel för sjukdom och resa. Samtidigt förflyttades frågan till nya rum. Under 1900-talets senare hälft gjorde arbetskraftsinvandring och flykt tvagningen till en fråga om europeiska personalutrymmen, skolscheman och byggnormer, och därmed till ett ämne för domstolar och myndigheter i länder där ingen tidigare hade behövt tänka på var i en byggnad man tvättar fötterna.

Tvagning i Sverige: arbetsplatser, vård och moskéer

Hur många i Sverige som faktiskt utför tvagning dagligen vet ingen. Två slags siffror cirkulerar och mäter olika saker. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor redovisar antalet betjänade i statsbidragsberättigade trossamfund, med revisorsintygade uppgifter: för 2024 sammanlagt 203 663 personer i de islamiska samfunden inom Islamiska samarbetsrådet, fördelade på bland andra Förenade islamiska föreningar i Sverige 61 350, Sveriges muslimska förbund 50 479, Islamiska shiasamfunden 35 388 och Bosniakiska islamiska samfundet 19 440.30 Pew Research Centers ofta citerade uppskattning på omkring 810 000, eller 8,1 procent av befolkningen i beräkningen från 2017, mäter i stället muslimsk bakgrund.31 Skillnaden mellan siffrorna är skillnaden mellan härkomst och praktik.

Den enda svenska domen som direkt träffar frågan kom från Förvaltningsrätten i Malmö. Bromölla kommun hade 2019 antagit en riktlinje om att bön under betald arbetstid inte var tillåten. Rätten upphävde beslutet den 11 september 2020 i mål 7680-19. Skälet var inte att en anställd har rätt att avstå från sina arbetsuppgifter; rådmannen Henrik Hedberg konstaterade tvärtom att religionsfriheten i princip inte innebär det. Skälet var att riktlinjen var utformad som ett generellt förbud utan utrymme för individuell prövning, och därmed stred mot regeringsformen och Europakonventionen.32 Eftersom wudu i praktiken föregår varje bön gäller avgörandet också tvagningen.

Arbetsdomstolen prövade två år tidigare en angränsande fråga. I AD 2018 nr 51, meddelad den 15 augusti 2018, hade en kvinna avbrutits i en rekryteringsprocess sedan hon av religiösa skäl avstått från att ta en manlig företrädare i hand. Domstolen fann att hon utsatts för indirekt diskriminering och tillerkände henne diskrimineringsersättning. Beloppet bestämdes samtidigt återhållsamt: det var ovisst om hon över huvud taget hade fått anställningen, och arbetsgivarens syfte hade varit att behandla kvinnor och män lika snarare än att missgynna henne.33 Kopplingen till detta ämne görs sällan i svensk debatt: den norm som ligger under handskakningsvägran är samma fiqh-regel som hos shafiiter gör hudkontakt med motsatt kön till något som bryter wudu. Det är alltså inte två frågor utan en.

Praktiskt avgörs saken oftare av byggregler än av rättighetsprövningar. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om arbetsplatsens utformning, AFS 2020:1, som trädde i kraft den 1 januari 2021, reglerar personalutrymmen och antalet tvättställ och duschar. Där ett handfat finns är wudu i regel möjligt utan att något behöver byggas om. I vården möts två renhetssystem i samma handfat. Socialstyrelsens föreskrifter om basal hygien, SOSFS 2015:10, kräver att arbetsdräktens ärmar slutar ovanför armbågen och att underarmarna hålls fria från armbandsur, smycken och förband.34 Regeln gör wudu enklare, eftersom armarna redan är blottade upp till armbågen, och utesluter samtidigt långärmad klädsel av blygsamhetsskäl. Kravet har veterligen aldrig prövats rättsligt eller behandlats särskilt av Socialstyrelsen i förhållande till religiös klädsel. Kollisionen mellan de två systemen är alltså verklig men hittills obestridd.

Det nationella kunskapsstödet hjälper personalen bara till hälften. Vårdhandbokens avsnitt om religion och hälsa, godkänt 2022 och författat av professor Katarina Hjelm, nämner beröringsregeln med orden »I till exempel Islam får kvinnor inte beröras av män som inte tillhör familjen«, och behandlar därtill ramadan och önskemål om vårdare av samma kön.35 Den tvagning som regeln hänger ihop med tas däremot inte upp, och inte heller bönen eller omhändertagandet av avlidna. Att texten känner igen handregeln men inte reningen den styr gör luckan lätt att peka ut och lika lätt att åtgärda. Den fråga som faktiskt ställs oftast på en vårdavdelning handlar sällan om klädsel: den gäller hur wudu ska gå till med gips, kateter eller sårförband, och svaret ligger i reglerna om jabira och tayammum ovan.

Vid livets slut möts systemen igen. Ghusl al-mayyit, tvagningen av den avlidne, utförs på bårhus eller i moskéns tvagningsrum, medan begravningslagen i 5 kap. 10 § ger en frist på en månad för gravsättning eller kremering, en tid som ligger långt från normen att begrava utan dröjsmål. Inom Kriminalvården, där tillgången till vatten och avskildhet är mest begränsad, sköts frågan av den andliga vården, som bedrivs i samverkan med trossamfunden och där imamer verkar vid sidan av präster, pastorer och diakoner. I moskébyggen är tvagningsrummet en självklar post i handlingarna jämte bönesal, skorum och toaletter, medan utrymmet i de många församlingslokaler som inryms i byggnader avsedda för något helt annat får lösas med de ytor som råkar finnas.

Tvagning i nordisk idéhistoria: Ibn Fadlan vid Volga och Wallin i öknen

Kopplingen mellan denna rättsregel och Norden är äldre än de svenska moskéerna, och den är dokumentarisk snarare än tematisk. Muslimsk kontakt med Norden kan spåras till 700-talet, men den äldsta bevarade text där själva renhetsnormen läggs på nordbor är en arabisk resenärs berättelse.36 Ahmad ibn Fadlan, som 921 och 922 följde en beskickning från Bagdad till volgabulgarerna, mötte vid Volga ett folk han kallar rus och beskrev deras morgontvättning i vändningar som avslöjar vilken norm han mätte med. Ett enda kärl vatten bärs runt i huset och används av alla i tur och ordning:37

Var morgon måste en tjänsteflicka komma med en stor skål vatten och räcka den till sin herre. I den tvättar han ansikte, händer och hår, kammar håret ned i skålen, snyter sig och spottar i den, och lämnar ingen orenhet ogjord i det vattnet. När han är färdig bär flickan skålen till mannen bredvid, som gör som den förre, och hon flyttar den från den ene till den andre tills den gått laget runt i huset.— Ahmad ibn Fadlan, Risala

Passagen är en polemisk resenärsskildring, inte etnografi, och identifieringen av rus med skandinaver är omdiskuterad bland forskare. Det som gör den intressant här är riktningen: det är tahara-normen som anlägger måttet på nordbon, och inte omvänt.

Nio sekler senare går blicken åt andra hållet, och den gör det på svenska. Georg August Wallin, född 1811 i Sund på Åland och alltså finländare med svenska som skriftspråk, reste under 1840-talet sex år i arabvärlden, bad som muslim och besökte Mecka och Medina 1845. I berättelsen om resan från Kairo ut i öknen, utgiven postumt 1853, noterar han att beduinen sällan finner vatten nog att tvätta sig och att månader eller ett helt år kan förflyta mellan två tvagningar, och att han ersätter vattnet med elden och sanden.38 Wallin beskriver där, utan att använda termen, den handling rättsläran kallar tayammum. Han lägger också märke till att hans följeslagare under hela resan inte en enda gång förrättade sin bön, och beskriver dem som okunniga om läran och dess ceremonier. Texten bär 1800-talets nedlåtande blick och ska läsas som en observation av avståndet mellan norm och praktik, aldrig som en skildring av islamisk praxis.

De två texterna hör samman därför att båda är iakttagelser gjorda med tahara-normen som måttstock, nedtecknade på var sin sida av nio sekler. Någon nordisk tvättsed som skulle motsvara den islamiska rättsregeln finns inte. De äldre kontakter som Simon Sorgenfrei spårar tillbaka till 700-talet har inte lämnat efter sig några texter av det här slaget.

Vanliga invändningar mot rituell tvagning

Fem invändningar återkommer, och de förtjänar att återges i den form de faktiskt framförs.

Den första är arbetsmarknadsinvändningen, formulerad bland annat på Göteborgs-Postens ledarsida: arbetsplatser ska inte behöva anpassa lokaler och scheman efter religiösa krav, och om en bön förutsätter tvagning, förflyttning och avskildhet är den ingen paus längre; den är frånvaro. Invändningen träffar en verklig avvägning, och den svenska rättsutvecklingen ger den delvis rätt. Bromöllaavgörandet slog fast att en anställd inte kan vägra utföra normala arbetsuppgifter. Det som föll var det generella förbudet, alltså att det enskilda fallet aldrig prövades. I Sverige har invändningen hittills stannat på ledarplats: varken Arbetsmiljöverket, något fackförbund eller någon namngiven arbetsgivare har tagit ställning till tvagningsutrymmen som en egen fråga under AFS 2020:1. Vad avvägningen kostar i praktiken beror på verksamheten, och wudu tar för de flesta någon minut vid ett befintligt handfat.

Den andra gäller kvinnor. Menstruationen är stor rituell orenhet och utestänger under den tiden från bönen och från vandringen kring Kaba. Ibn Rushd nämner fyra ting som hindras, al-Qurtubi elva, och Aishas hadith om att kvinnorna befalldes ta igen fastan men inte bönen löser fastefrågan utan att lösa bönefrågan.39 Det starkaste svaret är att hadath är ett tillfälligt tillstånd, ingen egenskap hos personen, och att befrielsen från att ta igen bönerna i den klassiska läsningen är en lättnad. Det svaret upphäver dock inte upplevelsen av att stå utanför en vecka i månaden, och att låtsas annat vore oärligt. Till invändningen hör dessutom att beskeden i handböckerna genomgående kommer från medeltida manliga jurister. Just menstruationsreglerna hör enligt Marion Holmes Katz till de mest omtvistade i det tidiga materialet, och frågan drivs i dag lika ofta inifrån muslimska sammanhang som utifrån.25

Den tredje invändningen hämtas ur 9:28, där de som sätter medhjälpare vid Guds sida kallas orena.40 Kritiker läser versen som att icke-muslimer är fysiskt orena, och även Bernströms hakparentes, »på grund av sin avgudadyrkan«, är ett tolkningsval. De flesta klassiska lärda uppfattar najas här som en kultisk och andlig kvalitet knuten till versens sammanhang, tillträdet till den heliga moskén. Delar av tolvimamitisk rätt har historiskt läst ordet bokstavligt och räknat icke-muslimer som rituellt orena vid beröring. Bland nu levande shiitiska rättslärda är den gängse hållningen den motsatta: Abu al-Qasim al-Khoei och Ali al-Sistani räknar bokfolket som rituellt rent, och det är den ståndpunkt som gäller i de shiitiska församlingar som ovan redovisades med 35 388 betjänade.41 Frågan är alltså omstridd inifrån och kan inte avfärdas som en ren missuppfattning, men den bokstavliga läsningen är i dag en minoritetsuppfattning också bland shiiter.

Den fjärde invändningen är den mest sympatiska och den svåraste. Ett system med exakta villkor för giltighet skapar tvångsmässig noggrannhet. Det är den som tvättar om underarmen en fjärde gång därför att den tredje kändes fel. Ibn al-Jawzi beskrev fenomenet redan på 1100-talet i Talbis Iblis, där han ägnar waswas vid rening ett eget avsnitt.42 I modern klinisk litteratur betecknas samma sak som en religiöst inriktad form av tvångssyndrom, där just upprepad partiell tvagning hör till de vanligaste yttringarna. Underlaget är ännu tunt och bygger på små patientgrupper, men riktningen är tydlig nog för att tas på allvar. Rättslärans egna motmedel finns i materialet: al-Nawawi räknar tre obligatoriska moment i ghusl och kallar resten sunna, och Jubayr ibn Mutims tradering om tre handfullar vatten fungerar som en gräns uppåt.

Den femte invändningen är den vanligaste i svensk offentlighet: att tvagningen slösar vatten, och att fötter tvättas i handfat avsedda för händer. Någon svensk mätning av vattenåtgången vid wudu finns inte, så påståendet kan varken beläggas eller vederläggas empiriskt, och det bör sägas rakt ut i stället för att avfärdas. Det som finns är normen, och den pekar åt ett håll: Jubayr ibn Mutims tre handfullar, och de klassiska handböckernas behandling av överdrivet vattenbruk som ett fel snarare än som en fromhet. Handfatsfrågan är däremot befogad och rör utrustning; den har en känd lösning i form av låga tvagningsbänkar som byggs i varje ny moské och numera även i vissa svenska verksamhetslokaler.

Footnotes

  1. Ibn Qudama al-Maqdisi, al-Mughni, kitab al-tahara, avsnittet om tayammum. ↩

  2. Ibn Rushd, Bidayat al-mujtahid wa-nihayat al-muqtasid, inledningen till kitab al-tahara. Egen översättning från arabiskan. ↩

  3. Koranen, al-Maida 5:6. ↩

  4. Koranen, al-Nisa 4:43. ↩

  5. Koranen, al-Baqara 2:222. ↩

  6. Koranen, al-Tawba 9:108. ↩

  7. Koranen, al-Waqia 56:79. ↩

  8. Koranen, al-Muddaththir 74:4. ↩

  9. Koranen, al-Anfal 8:11. ↩

  10. Sahih Muslim 223. ↩

  11. Sahih Muslim 224; Sahih al-Bukhari 135. ↩

  12. Traderingarna från Aisha och Maymuna bint al-Harith återges av både al-Bukhari och Muslim; här efter Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om ghusl från janaba. ↩

  13. Traderingen från Jubayr ibn Mutim, återgiven av al-Bukhari och Muslim; här efter al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, bab sifat al-ghusl. ↩

  14. al-Marghinani, al-Hidaya fi sharh Bidayat al-mubtadi, kitab al-tahara. Egen översättning. ↩

  15. al-Qurtubi, al-Jami li-ahkam al-Quran, kommentaren till 4:43. Egen översättning. ↩

  16. Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om vad som bryter wudu. Egen översättning. ↩

  17. al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, avsnittet om beröring. ↩

  18. De två läsningarna av arjul redovisas i den klassiska recitationslitteraturen; se Ibn al-Jazari, al-Nashr fi al-qiraat al-ashr, samt al-Tabari, Jami al-bayan, kommentaren till 5:6. ↩

  19. Ibn Abi al-Izz al-Hanafi, Sharh al-Aqida al-Tahawiyya. Egen översättning. ↩ ↩2

  20. Ibn Rushd, Bidayat al-mujtahid, kapitlet om mash. Egen översättning. ↩

  21. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Zad al-maad fi hady khayr al-ibad, avsnittet om mash över khuffayn. Egen översättning. ↩

  22. al-Marghinani, al-Hidaya, avsnittet om al-ma al-mustamal. ↩

  23. al-Shafii, al-Umm, kitab al-tahara. Egen översättning. ↩

  24. Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om al-mash ala al-jabira; jämför al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, samma ämne. ↩

  25. Marion Holmes Katz, Body of Text: The Emergence of the Sunni Law of Ritual Purity, SUNY Press, 2002. ↩ ↩2

  26. Ze’ev Maghen, Virtues of the Flesh: Passion and Purity in Early Islamic Jurisprudence, Brill, 2005. ↩

  27. al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, bab sifat al-ghusl. ↩

  28. al-Qurtubi, al-Jami li-ahkam al-Quran, avsnittet om istinja, som citerar Ibn al-Arabi. ↩

  29. Samma verk, kommentaren till 62:9. ↩

  30. MUCF, officiell statistik »Trossamfund – antal betjänade«, uppgifter för 2024. ↩

  31. Pew Research Center, »Europe’s Growing Muslim Population«, 2017. ↩

  32. Förvaltningsrätten i Malmö, mål 7680-19, dom meddelad 2020-09-11. ↩

  33. AD 2018 nr 51, meddelad 2018-08-15, Diskrimineringsombudsmannen mot Almega Tjänsteföretagen och Semantix Tolkjouren AB. ↩

  34. SOSFS 2015:10 om basal hygien i vård och omsorg, konsoliderad version. ↩

  35. Vårdhandboken, »Religion och hälsa«, godkänd 2022-08-24, författare Katarina Hjelm. ↩

  36. Simon Sorgenfrei, Islam i Sverige – de första 1300 åren, Myndigheten för stöd till trossamfund, 2018. ↩

  37. Ahmad ibn Fadlan, Risala, berättelsen om rus vid Volga 921–922. ↩

  38. Georg August Wallin, Första resa från Cairo till Arabiska öknen i april 1845, utgiven postumt 1853. ↩

  39. Ibn Rushd, Bidayat al-mujtahid, kapitlet om hayd; al-Qurtubi, al-Jami li-ahkam al-Quran, kommentaren till 2:222. ↩

  40. Koranen, al-Tawba 9:28. ↩

  41. Abu al-Qasim al-Khoei och Ali al-Sistani, Minhaj al-salihin respektive officiella fatwasamlingar, avsnitten om bokfolkets rituella renhet. ↩

  42. Ibn al-Jawzi, Talbis Iblis, avsnittet om waswas vid rening och tvagning. ↩