Moskén

Moskén är den byggnad eller lokal där muslimer samlas till gemensam bön, och det arabiska ordet masjid betyder ordagrant platsen där man faller ned på sitt ansikte. Definitionen är okontroversiell. Det som gör moskén omtvistad är att islams egna källtexter knappast ställer några krav på byggnaden. Enligt en hadith hos Muslim sade Muhammed ﷺ att jorden har gjorts till en moské och ett reningsmedel för honom, och att den som nås av bönetiden får be där han står.¹1Sahih Muslim 521, via Jabir b. ʿAbdallah. I samma kapitel återges Abu Dharrs hadith om att den heliga moskén restes först och den avlägsnaste moskén fyrtio år senare, varefter »jorden är dig en moské«. Hans egen moské i Medina var enligt Ibn al-Qayyims skildring en lermur utan tak, byggd på en torkplats som han köpt av två föräldralösa pojkar för tio dinarer.

Ur denna påfallande låga byggnadsteologi reste sig ändå islams mest synliga institution. Moskén återkommer i en rad koranverser: den kallas Guds hus, det fastställs vem som får förvalta den, att hindra bön i den är den yttersta orättfärdigheten, och på ett enda ställe förbjuds Profeten att alls sätta sin fot i ett bönehus. Kring moskén samlas därmed frågor som rör helt annat än murverk: vem religionen tillhör, vad den får höras säga och var den får synas.

I Sverige har den frågan fått en juridisk form som inte gäller något annat gudshus. Böneutropet är det enda återkommande religiösa ljud som prövas i förväg, som allmän sammankomst, medan kyrkklockan prövas i efterhand som miljöstörning. Moskéns finansiering tas gång på gång upp i riksdagsmotioner, och dess fasader förekommer i hatbrottsstatistiken. Tvisten gäller sällan frågan om muslimer får be. Den gäller vad som får vara hörbart och synligt i det gemensamma rummet, och vem som avgör det.

Vad ordet moské betyder

Ordet kommer av den arabiska roten s-j-d, som bär betydelsen att böja sig ned med pannan mot marken. Av den bildas sujūd, bönens nedfallande moment, och masjid, platsen där detta sker. Den svenska formen har gått en omväg genom romanska språk, från spanskans mezquita och franskans mosquée, och har på vägen förlorat rotens konkreta innebörd. En moské är i grunden inte ett tempel utan ett golv.

Traditionen skiljer mellan flera slags böneplatser. Masjid är det allmänna ordet. Jāmiʿ, den samlande, betecknar den större moské där fredagsbönen hålls, det som på svenska brukar kallas fredagsmoské. Musallā är en böneplats utan moskéns rättsliga status, till exempel den öppna plats där högtidsbönen förrättas eller det rum i en bostad som avsatts för bön. Skillnaden är inte kosmetisk: en moské i teknisk mening är i klassisk rätt en fromhetsstiftelse, waqf, som inte kan säljas tillbaka till privat bruk, medan en musallā kan upphöra att vara böneplats när den slutar användas som en.

Till moskéns inventarier hör mihrāb, den nisch i väggen som markerar qibla, riktningen mot Kaba i Mecka, och minbar, predikstolen varifrån fredagspredikan hålls. Tornet heter på arabiska maʾdhana eller manāra, ordagrant platsen för böneutropet respektive platsen för ljus. Utropet självt är adhān, framfört av en muʾadhdhin, och den kortare kallelse som omedelbart föregår bönen heter iqāma.

Ordet masājid, pluralformen av masjid, är i sig en tolkningsfråga vid översättning. I sura 72:18 återger Knut Bernström stället som »All dyrkan tillkommer Gud; anropa därför ingen vid sidan av Honom!«, medan en nyare svensk utgåva läser samma ord konkret: »Alla platser för bön hör till Allah.«²2Koranen, al-Jinn 72:18. Artikelns korancitat följer genomgående Knut Bernströms Koranens budskap (1998) där inget annat anges; hakparenteser, versaler och gudspronomen är översättarens. Den alternativa lydelsen ovan återfinns i en nyare svensk utgåva som återger ordet konkret. Båda läsningarna finns i den klassiska exegesen, och de pekar åt var sitt håll. Den ena gör moskén till en handling, den andra till en plats. Distinktionen återkommer i svensk debatt varje gång en källarlokal ska klassificeras.

وَأَنَّ الْمَسَاجِدَ لِلَّهِ فَلَا تَدْعُوا مَعَ اللَّهِ أَحَدًا

Koranen · al-Jinn 72:18

Koranens verser om moskén

Den vers som oftast åberopas när en moské ska förvaltas är sura 9:18, där ett arabiskt verb med betydelsen att bebo, hålla vid liv och underhålla, ʿimāra, används om moskéerna:

Ingen skall besöka moskéerna, Guds hus, utom de som tror på Gud och den Yttersta dagen och som regelbundet förrättar bönen och ger åt de behövande och som inte fruktar någon annan än Gud. Enbart de kan hoppas höra till dem som har letts på rätt väg.³3Koranen, al-Tawba 9:18.

إِنَّمَا يَعْمُرُ مَسَاجِدَ اللَّهِ مَنْ آمَنَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ وَأَقَامَ الصَّلَاةَ وَآتَى الزَّكَاةَ وَلَمْ يَخْشَ إِلَّا اللَّهَ ۖ فَعَسَىٰ أُولَٰئِكَ أَن يَكُونُوا مِنَ الْمُهْتَدِينَ

Koranen · al-Tawba 9:18

al-Qurtubi noterar att läsarterna skiljer sig: koranläsarna Ibn Kathir al-Makki och Abu ʿAmr läste ordet i singular, alltså om den heliga moskén i Mecka, medan de övriga uppfattade det som plural om moskéer i allmänhet.⁴4al-Qurtubi, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till 9:18. Ibn Kathir avser här koranläsaren Ibn Kathir al-Makki (d. 738), inte den senare mufassiren med samma namn. Valet avgör om versen är ett uttalande om Kaba eller en allmän regel om vem som får bära ansvar för en församlings lokal.

Motsatsen till att hålla en moské vid liv formuleras i sura 2:114:

Vem är mer orättfärdig än den som förbjuder åkallan av Guds namn i Hans hus och vars mål det är att jämna dem med marken? De har inte rätt att stiga in där, om de inte fruktar [Honom]. De skall utstå skam och vanära i denna värld och hårda straff i det kommande livet.⁵5Koranen, al-Baqara 2:114.

وَمَنْ أَظْلَمُ مِمَّن مَّنَعَ مَسَاجِدَ اللَّهِ أَن يُذْكَرَ فِيهَا اسْمُهُ وَسَعَىٰ فِي خَرَابِهَا ۚ أُولَٰئِكَ مَا كَانَ لَهُمْ أَن يَدْخُلُوهَا إِلَّا خَائِفِينَ ۚ لَهُمْ فِي الدُّنْيَا خِزْيٌ وَلَهُمْ فِي الْآخِرَةِ عَذَابٌ عَظِيمٌ

Koranen · al-Baqara 2:114

Att bygga en moské är däremot inte i sig en garanti för något. Koranens hårdaste ord om ett bönehus riktas mot ett som muslimer själva uppfört. Sura 9:107 talar om dem som byggde »en moské för att vålla skada, sprida otro och splittra de troende och som en utpost för dem som förut kämpade mot Gud och Hans Sändebud«.⁶6Koranen, al-Tawba 9:107. Nästa vers utfärdar förbudet:

وَالَّذِينَ اتَّخَذُوا مَسْجِدًا ضِرَارًا وَكُفْرًا وَتَفْرِيقًا بَيْنَ الْمُؤْمِنِينَ وَإِرْصَادًا لِّمَنْ حَارَبَ اللَّهَ وَرَسُولَهُ مِن قَبْلُ ۚ وَلَيَحْلِفُنَّ إِنْ أَرَدْنَا إِلَّا الْحُسْنَىٰ ۖ وَاللَّهُ يَشْهَدُ إِنَّهُمْ لَكَاذِبُونَ

Koranen · al-Tawba 9:107

Sätt aldrig din fot där! En moské som, från den dag då bygget tog sin början, som [enda] syfte haft att leda [människorna] till sann gudsfruktan, är sannerligen långt mera värd att du där förrättar bön; i den [samlas] män som älskar att rena sig, och Gud älskar dem som strävar efter renhet.⁷7Koranen, al-Tawba 9:108.

لَا تَقُمْ فِيهِ أَبَدًا ۚ لَّمَسْجِدٌ أُسِّسَ عَلَى التَّقْوَىٰ مِنْ أَوَّلِ يَوْمٍ أَحَقُّ أَن تَقُومَ فِيهِ ۚ فِيهِ رِجَالٌ يُحِبُّونَ أَن يَتَطَهَّرُوا ۚ وَاللَّهُ يُحِبُّ الْمُطَّهِّرِينَ

Koranen · al-Tawba 9:108

De lärda är oense om vilken moské den senare halvan syftar på. Ibn ʿAbbas, al-Dahhak och al-Hasan sade Quba utanför Medina; en hadith hos Muslim låter Profeten peka på sin egen moské. Ibn Kathir och al-Qurtubi redovisar båda alternativen.⁸8Ibn Kathir, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, och al-Qurtubi, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, till 9:108.

Två ytterligare verser hör hit. Sura 24:36 talar om »DE HUS som Gud har befallt skall uppföras för att Hans namn där skall ljuda högt«,⁹9Koranen, al-Nur 24:36. där al-Qurtubi räknar upp fem klassiska tolkningar och själv föredrar den som läser husen som moskéerna. Sura 62:9 stiftar fredagsbönen, och den svenska översättningen använder just det ord som blivit debattens nyckelord: »TROENDE! När böneutroparen kallar till fredagsbönen, lämna då handel och köpenskap och skynda er dit där Guds namn åkallas.«¹⁰10Koranen, al-Jumuʿa 62:9. Slutligen nämner sura 22:40 kloster, kyrkor, synagogor och moskéer i samma andetag som platser där Guds namn prisas och som utan gudomligt ingripande skulle ha jämnats med marken.¹¹11Koranen, al-Hajj 22:40, återgiven till innehållet och inte som ordagrant citat.

فِي بُيُوتٍ أَذِنَ اللَّهُ أَن تُرْفَعَ وَيُذْكَرَ فِيهَا اسْمُهُ يُسَبِّحُ لَهُ فِيهَا بِالْغُدُوِّ وَالْآصَالِ

Koranen · al-Nur 24:36

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا نُودِيَ لِلصَّلَاةِ مِن يَوْمِ الْجُمُعَةِ فَاسْعَوْا إِلَىٰ ذِكْرِ اللَّهِ وَذَرُوا الْبَيْعَ ۚ ذَٰلِكُمْ خَيْرٌ لَّكُمْ إِن كُنتُمْ تَعْلَمُونَ

Koranen · al-Jumuʿa 62:9

Hadithlitteraturen för samma dubbelhet vidare. Från ʿUthman b. ʿAffan kommer den hadith hos al-Bukhari och Muslim som lovar den som bygger en moské åt Gud ett hus i paradiset.¹²12al-Bukhari och Muslim, via ʿUthman b. ʿAffan; anförd bland annat av Ibn Kathir. Ibn Maja återger en variant via ʿUmar b. al-Khattab. Mot den står varningen om att intet folks gärningar har förfallit utan att de smyckat sina moskéer; den återges hos Ibn Maja via ʿUmar b. al-Khattab, men förekommer i litteraturen också som ʿUmars egna ord och bör därför inte anföras med samma tyngd som de två sahih-samlingarnas material.¹³13Ibn Maja, Sunan, kapitlet om moskéerna, via ʿUmar b. al-Khattab. En besläktad varning återges av Ibn Rajab al-Hanbali i Jāmiʿ al-ʿulūm wa-l-hikam. Traditionen förekommer också som ʿUmars respektive Ibn ʿAbbas egna ord och saknar de två sahih-samlingarnas ställning. Enligt Abu Hurayra hos Muslim är de platser Gud älskar mest moskéerna och de han avskyr mest marknaderna,¹⁴14Sahih Muslim, via Abu Hurayra; anförd av al-Nawawi i Riyād al-sālihīn. och enligt Ibn ʿUmar hos al-Bukhari och Muslim är församlingsbönen tjugosju grader förmer än den ensammes.¹⁵15al-Bukhari och Muslim, via Ibn ʿUmar.

Rättsskolorna om moskén, böneutropet och församlingsbönen

Frågan om församlingsbönen är obligatorisk går rakt genom rättstraditionen, och al-Nawawi kartlägger den i al-Majmūʿ utan att dölja bredden. Den shafiitiska huvudståndpunkten är att bönen i moskén är fard kifāya, en plikt som åligger kollektivet och upphör när tillräckligt många fullgör den. ʿAtaʾ, al-Awzaʿi, Ahmad b. Hanbal, Abu Thawr och Ibn al-Mundhir håller den för plikt för varje enskild man, men inte för villkor för bönens giltighet. Dawud al-Zahiri gör den till bådadera. Qadi ʿIyad rapporterar att flertalet lärda betraktar den som en starkt betonad sunna.¹⁶16al-Nawawi, al-Majmūʿ sharh al-Muhadhdhab, kapitlet om de lärdas skolor beträffande församlingsbönens status. Det starkaste argumentet för den strängaste hållningen är en hadith hos al-Bukhari och Muslim där Profeten säger sig ha övervägt att låta bränna husen över de män som uteblivit från bönen. al-Nawawi anför den och avvisar den ändå som avgörande.¹⁷17al-Bukhari och Muslim, via Abu Hurayra; behandlad av al-Nawawi på anfört ställe.

Böneutropets status delar sig på samma sätt. Den shafiitiska skolan räknar adhan och iqāma som sunna vid alla böner, hemma som på resa. Hos Ahmad b. Hanbal är de fard kifāya. Malik b. Anas intar en ståndpunkt som är avgörande för att förstå den svenska konflikten: enligt honom är böneutropet obligatoriskt i församlingsmoskén, alltså knutet till byggnaden och inte till bönen som handling.¹⁸18al-Nawawi, al-Majmūʿ sharh al-Muhadhdhab, kapitlet om de lärdas skolor beträffande adhan och iqāma. al-Mawardi drar ut konsekvensen i sin statsrättsliga handbok:

Böneutropet, iqāman och församlingsbönen i moskén hör till islams yttre tecken, varmed Guds sändebud skilde mellan islams område och avgudadyrkans.

— al-Mawardi, al-Ahkām al-sultāniyya

Samma verk behandlar böneutroparen som innehavare av ett offentligt ämbete, inte som en privat from person.¹⁹19al-Mawardi, al-Ahkām al-sultāniyya wa-l-wilāyāt al-dīniyya, avsnitten om hisba och om böneutroparens ämbete. Den som hävdar att adhan är ett offentligt trosanspråk och inte en neutral ljudsignal har alltså den klassiska rättslitteraturen med sig.

Kvinnors tillträde till moskén är den punkt där rättsskolorna skiljer sig mest märkbart i praktiken. Grundtexten är enig: Malik återger i al-Muwattaʾ profetorden »Förvägra inte Guds tjänarinnor Guds moskéer«, tillsammans med berättelsen om ʿAtika bint Zayd, som bad ʿUmar b. al-Khattab om lov att gå till moskén och när han teg svarade att hon skulle gå ut om han inte uttryckligen förbjöd henne. Han förbjöd henne inte.²⁰20Malik b. Anas, al-Muwattaʾ, kapitlet om kvinnors utgående till moskén; hadithen även hos al-Bukhari och Muslim. Från denna gemensamma utgångspunkt går vägarna isär. För al-Nawawi är bönen i hemmets innersta rum förmer, och han menar att maken visserligen bör ge tillstånd men inte begår något förbjudet om han vägrar, eftersom hans rätt är bindande medan hennes moskébesök endast är förtjänstfullt.²¹21al-Nawawi, al-Majmūʿ sharh al-Muhadhdhab, avsnittet om kvinnors församlingsbön. Ibn Qudama refererar samma hanbalitiska hållning men tillägger att hadithens uppenbara innebörd hindrar maken från att förbjuda henne, och påpekar att al-Zubayr avstod från att förbjuda sin hustru just av det skälet.²²22Ibn Qudama, al-Mughnī, avsnitten om kvinnors närvaro vid församlingsbönen.

Inte heller själva moskébyggandet undgår kritik inifrån. al-Ghazali skriver i sin genomgång av de självbedragnas kategorier:

Moskéerna är många, och syftet uppnås av fredagsmoskén ensam, som räcker i stället för de övriga. Syftet är inte att bygga en moské i varje gränd och på varje gata medan de fattiga och behövande lider nöd.

— al-Ghazali, Asnāf al-maghrūrīn

En besläktad fråga fick klassiskt svar långt före den svenska debatten om utländska pengar. al-Nawawi behandlar moskéer uppförda med orättmätiga medel och skiljer mellan fallen: är marken stulen eller virket taget från en annan moské är det förbjudet att alls gå in för fredagsbön; är medlens ursprung endast okänt är det gudsfruktan att välja en annan moské, men den som inte finner någon ska inte överge församlingsbönen för den sakens skull.²³23al-Nawawi, al-Majmūʿ sharh al-Muhadhdhab, avsnittet om byggnader uppförda med okänt eller orättmätigt gods.

Ibn Taymiyya driver ytterligare en gränsdragning inom traditionen genom sitt förbud mot att göra gravar till moskéer.²⁴24Ibn Taymiyya, al-Istighātha (al-Radd ʿalā al-Bakrī), som återger hadithen hos al-Bukhari och Muslim om förbudet att göra gravar till moskéer. Den ståndpunkten är i sin tur omstridd. Den ashʿaritiska och malikitiska huvudfåran har försvarat gravbesöket, ziyāra, och skiljer mellan bön riktad mot en grav och bön i en byggnad som råkar rymma en.²⁵25Motpositionen redovisas bland annat i al-Qurtubis kommentar till 18:21, där de lärda diskuterar den böneplats som enligt versen restes över grottans sovande. Den skillnaden delar i praktiken svenska församlingar, och den avgör hur en församling ser på gravar i eller intill bönerummet.

Moskéns historia från Quba till minareten

Den äldsta moskén i islamisk historieskrivning är Quba utanför Medina, uppförd under Profetens första dagar efter hijra. Ibn Kathir gör där en distinktion som är ovanligt användbar i ett modernt svenskt sammanhang: Quba var den första moské som byggdes för allmänheten, medan det rum Abu Bakr inrättat vid sin dörr i Mecka inte räknas, eftersom det var till för honom själv.²⁶26Ibn Kathir, al-Bidāya wa-l-nihāya, avsnittet om ankomsten till Quba. Skillnaden mellan privat bönerum och offentlig moské finns alltså redan i den klassiska litteraturen.

Om huvudmoskén i Medina finns en detaljerad byggnadsbeskrivning hos Ibn al-Qayyim, som citerar al-Zuhri. Marken var en torkplats som tillhörde två föräldralösa pojkar bland ansarerna, Sahl och Suhayl; de ville skänka den, men Profeten köpte den för tio dinarer. Byggnaden var en mur utan tak, hundra alnar lång, med böneriktning mot Jerusalem, och avgudadyrkarnas gravar på tomten grävdes upp innan arbetet började.²⁷27Ibn al-Qayyim, Zād al-maʿād, kapitlet om moskébygget i Medina, citerande al-Zuhri. Hos al-Dhahabi står att ansarerna samlade in pengar för att smycka den och fick svaret att ett skjul liknande Moses skjul räckte.²⁸28al-Dhahabi, Siyar aʿlām al-nubalāʾ, citerande Hammad b. Salama via ʿUbada. Utvecklingen därefter gick ändå snabbt: ʿUmar byggde om moskén på samma vis av soltorkat tegel och palmblad, medan ʿUthman höjde den med huggen sten, kalk och tak av teak.²⁹29al-Dhahabi, Siyar aʿlām al-nubalāʾ, citerande Nafiʿ via ʿAbdallah b. ʿUmar; ursprunget hos al-Bukhari.

Motbilden till Quba är Masjid al-Dirār, den enda moské i traditionen som revs på Profetens befallning. Enligt Ibn al-Qayyim fick han underrättelsen på hemvägen från Tabuk och sände två män att riva och bränna byggnaden.³⁰30Ibn al-Qayyim, Zād al-maʿād, kapitlet om al-Dirār-moskén. al-Qurtubi berättar att ʿUmar frågade en av byggherrarna vad han bidragit med, fick svaret »en pelare«, och genmälde att den skulle bli en pelare av eld kring hans hals. I samma kapitel står den rättsprincip som fortfarande bär grannelagsrätten i islamisk fiqh: ingen skada och ingen skadegörelse.³¹31al-Qurtubi, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, till 9:107, med hadithen »lā darar wa-lā dirār« återgiven av al-Daraqutni via Abu Saʿid al-Khudri.

Minareten hör inte till det äldsta skiktet. Ibn Qudama förklarar att böneutropet bör framföras från en upphöjd plats för att rösten ska bära, och citerar en kvinna av Banu al-Najjar som berättar att hennes hus var det högsta kring moskén och att Bilal ropade ut gryningsbönen från dess tak.³²32Ibn Qudama, al-Mughnī, avsnittet om böneutropet; hadithen hos Abu Dawud via ʿUrwa b. al-Zubayr. Tornet var alltså en akustisk lösning innan det blev en symbol. På 800-talet beskriver al-Azraqi fyra minareter vid den heliga moskén i Mecka, placerade i hörnen på moskéns tak med trappor upp.³³33al-Azraqi, Akhbār Makka, beskrivningen av den heliga moskéns minareter. Även utropets form har förändrats: al-Qurtubi skriver att ʿUthman införde ett ytterligare fredagsutrop vid sitt hus när Medina växt, och att al-Mawardi uttryckligen betecknade det som en nyhet, medan Ibn al-ʿArabi i sin egen tid klagade över att man låtit tre muezziner ropa samtidigt och kallade det ett misstag ovanpå ett misstag.³⁴34al-Qurtubi, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, till 62:9, med hänvisning till al-Mawardi och Ibn al-ʿArabi; grundhadithen hos al-Bukhari och Ibn Maja via al-Saʾib b. Yazid.

Moskéarkitekturen politiserades tydligast i Europa genom den schweiziska folkomröstningen 2009, där ett förbud mot nya minareter antogs. Två klagomål mot förbudet avvisades av Europadomstolen 2011 på formell grund, eftersom klagandena inte kunde visa sig vara offer i konventionens mening. Domstolen har därmed aldrig prövat ett minaretförbud i sak.³⁵35Ouardiri mot Schweiz samt Ligue des Musulmans de Suisse m.fl. mot Schweiz, Europadomstolens beslut om otillåtlighet 2011.

Moskén i Sverige: lagen, böneutropet och källarmoskéerna

Muslimsk gudstjänst hölls i Sverige första gången i Karlskrona. När Karl XII 1716 återvände från Osmanska riket följdes han av soldater som var muslimer, judar och armenier, och ett fribrev gav dem rätt att förrätta sin gudstjänst.³⁶36Uppgifterna om fribrevet och om Karlskrona som första ort för muslimsk gudstjänst i Sverige återges i artikeln Islam i Sverige, svenskspråkiga Wikipedia. Att Karlskrona tre sekler senare skulle bli en av tre orter med tillstånd för böneutrop hörde inte till kungens planering.

Därefter är historien länge en historia om frånvaro. Vid den sista folkräkning som frågade efter trosuppfattning, 1930, uppgav femton personer att de var muslimer; 1953 uppskattades antalet till omkring femhundra. Sveriges första muslimska kulturförening bildades i Stockholm 1949 av Ebrahim Umerkajeff, Akif Arhan, Osman Soukkan och Ali Zakerov. Riksorganisationen Förenade islamiska föreningar i Sverige grundades 1973 och blev statsbidragsberättigad två år senare.³⁷37Samma källa, avsnitten om folkräkningen 1930, om föreningsbildningen 1949 och om riksorganisationen 1973. Inte förrän 1976 stod Nasirmoskén i Göteborg färdig som landets första särskilt uppförda moskébyggnad. Den restes av Ahmadiyyarörelsen, som står utanför Islamiska samarbetsrådet och av flertalet muslimska samfund inte räknas som muslimsk, vilket gör superlativet mindre entydigt än det låter.³⁸38Nasirmoskén uppfördes av Ahmadiyya Muslimska Samfundet i Sverige, som inte ingår i Islamiska samarbetsrådet. Malmö moské följde 1983 och Trollhättans moské 1985.

Att antalet byggda moskéer förblivit litet innebär inte att antalet böneplatser är det. Svenska moskéer är oftast inflyttade i befintliga lokaler, och begreppet källarmoské betecknar ett utrymme som används som moské trots att det inte är anpassat för ändamålet. Sveriges Radios Ekot uppskattade 2005 att de var omkring 120.³⁹39Uppgiften från Sveriges Radios Ekot återges i artikeln Lista över moskéer i Sverige, svenskspråkiga Wikipedia. Något statligt register över moskéer finns inte. Den enda officiella siffra som nämnts i riksdagen är 235 registrerade muslimska församlingar knutna till statsbidragsberättigade riksorganisationer; uppgiften lämnades i en interpellationsdebatt och härrör från Myndigheten för stöd till trossamfund.⁴⁰40Interpellation 2023/24:500 av Nima Gholam Ali Pour (SD), med hänvisning till Myndigheten för stöd till trossamfund. Statsrådets svar i debatten återges inte här. Någon fullständig förteckning finns alltså inte, men en sammanställning adress för adress ger åtminstone en storleksordning.

Stockholm44

Skåne36

Västra Götaland36

Jönköping12

Södermanland12

Östergötland11

Halland10

Västmanland10

Kalmar9

Kronoberg7

Värmland7

Norrbotten6

Uppsala6

Dalarna5

Gävleborg5

Västernorrland5

Örebro5

Blekinge3

Västerbotten3

Gotland1

Jämtland1

De sex medlemsorganisationerna i Islamiska samarbetsrådet redovisade tillsammans 203 663 betjänade för 2024 enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, varav Förenade islamiska föreningar i Sverige 61 350 och Sveriges muslimska förbund 50 479. Betjänad betyder medlem eller person som regelbundet deltar i verksamheten, inte troende.⁴¹41Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, statistiken Trossamfund – antal betjänade, redovisning för 2024. Totalsiffran är summan av de sex medlemsorganisationernas redovisade tal. Uppskattningarna av hur många i Sverige som identifierar sig som muslimer varierar mellan 260 000 och 810 000. Spannet beror på metod: den lägre änden bygger på samfundstillhörighet och självidentifikation, den högre på ursprungsland, och mellan en femtedel och en tredjedel av dem med muslimsk kulturbakgrund bedöms vara aktiva utövare.⁴²42Sverige för ingen statistik över trostillhörighet. Spannet är sammanställt ur uppskattningar som utgår från samfundstillhörighet, självidentifikation respektive ursprungsland och är därför inte jämförbara med varandra.

Den rättsliga konstruktionen kring böneutropet är säregen. Ordningslagen räknar uttryckligen sammankomster som anordnas för religionsutövning till allmänna sammankomster, och sådana får inte hållas på offentlig plats utan tillstånd.⁴³43Ordningslag (1993:1617), 2 kap. 1 § och 2 kap. 4 §. Böneutropet tillståndsprövas alltså som gudstjänst och inte som buller. Tre moskéer har tillstånd för fredagsutrop: Fittja i Botkyrka, Kungsmarken i Karlskrona och Araby i Växjö. Tillstånden gäller tolv månader och måste förnyas hos polisen.⁴⁴44Sammanställningen av tillstånd och tillståndstid återfinns i artikeln Lista över moskéer i Sverige, svenskspråkiga Wikipedia. Växjöfallet prövades i domstol: Kammarrätten i Göteborg fastställde den 24 april 2019 polisens beslut om ett utrop på tre minuter och fyrtiofem sekunder en gång i veckan, med ljudnivå enligt Folkhälsomyndighetens riktvärden, och fann tillståndet proportionerligt och väl avvägt.⁴⁵45Kammarrätten i Göteborg, dom meddelad 2019, refererad av Sveriges Domstolar den 24 april 2019.

Kyrkklockor prövas enligt en annan lag och i motsatt ordning. De kräver inget förhandstillstånd, men kan i efterhand angripas som miljöstörning. I MÖD 2002:3 uppmättes klockringningen från S:t Nikolai kyrka i Halmstad till 45 dB(A) i klagandens vardagsrum och 41 dB(A) i sovrummet, och den kyrkliga samfälligheten förpliktades med stöd av 2 kap. 3 § och 7 § samt 9 kap. 3 § miljöbalken att från den 1 mars 2002 hålla den tidsangivande ringningen under 35 dB(A) i sovrum mellan klockan 22 och 07.⁴⁶46Miljööverdomstolen, MÖD 2002:3, mål M 8856-00, avgörande den 15 januari 2002, med tillämpning av 2 kap. 3 § och 7 § samt 9 kap. 3 § miljöbalken. Två akustiskt jämförbara företeelser prövas alltså av olika myndigheter, i olika ordning och mot olika normer.

Bygglovsprövningen är utförligast dokumenterad i Karlstad. Detaljplanen för en moské på Rud antogs av kommunfullmäktige den 19 juni 2017 och vann laga kraft den 30 november samma år, sedan fullmäktige avslagit ett folkinitiativ om folkomröstning. Bygglov beviljades 2020, överklagandena avslogs av länsstyrelsen och mark- och miljödomstolen, och Mark- och miljööverdomstolen vägrade prövningstillstånd den 31 augusti 2021. Bygget påbörjades våren 2023. I juli 2025 ansökte föreningen om ändring, och i det nya förslaget hade den ursprungliga skulpturen, beskriven i handlingarna som en stiliserad minaret utan böneutrop, tagits bort. Ändrat bygglov beviljades den 28 februari 2026.⁴⁷47Karlstads kommun, projektredovisningen för Rud – moské och samlingslokal, med ärendekronologi 2015–2026.

Frågan har återkommit i riksdagen. Richard Jomshof (SD) har föreslagit förbud mot alla former av böneutrop från religiösa byggnader och stopp för utländsk finansiering av moskéer, det senare med hänvisning till att minst sex svenska moskéer fått pengar från Saudiarabien och fyra från Qatar. Uppgifterna härrör ur religionsvetenskaplig forskning om islam i Sverige, främst Simon Sorgenfreis vid Södertörns högskola, och refereras i motionen i andra hand.⁴⁸48Simon Sorgenfrei, forskning om islam i Sverige vid Södertörns högskola; uppgifterna om utländsk finansiering återges i andra hand i motion 2024/25:232. Jonas Andersson med flera har föreslagit att kommuner ska ges utökade möjligheter att stoppa moskébyggen. Motionerna avslogs, och liknande yrkanden har lagts av Hans Eklind (KD). Frågan är alltså ingen enpartifråga.⁴⁹49Motionerna 2024/25:231 och 2024/25:232 av Richard Jomshof (SD) samt 2024/25:189 av Jonas Andersson m.fl. (SD); motsvarande yrkanden har lagts av Hans Eklind (KD). Motionen om kommunala befogenheter erkänner själv den avgörande rättsliga knuten: plan- och bygglagen prövar byggnaden och markanvändningen, inte byggherrens ideologi eller pengar.

Moskéns utsatthet är samtidigt officiellt erkänd. SVT:s Uppdrag granskning sammanställde ett tjugotal misstänkta hatbrott mot muslimska lokaler mellan januari 2014 och januari 2015, däribland åtta hakkors sprejade på en mosképort på Södermalm, bränder på ett moskébygge i Norrköping och en brandbomb mot moskéfasaden i Uppsala på nyårsdagen 2015.⁵⁰50SVT, Uppdrag granskning, sammanställningen av misstänkta hatbrott mot muslimska lokaler från januari 2014 till januari 2015. Brå redovisar 62 polisanmälda hatbrott med islamofobiskt motiv under hösten 2023, mot 50 samma period året innan, med en kraftig förskjutning mot digitala miljöer.⁵¹51Brottsförebyggande rådet, Polisanmälda hatbrott med islamofobiska motiv under hösten 2023, publicerad den 2 maj 2024. Statsbidraget för säkerhetshöjande åtgärder till trossamfund gick 2023 upp från 44 till 74 miljoner kronor per år, med motiveringen att staten har ett grundläggande ansvar för att människor tryggt ska kunna utöva sin tro.⁵²52Regeringens pressmeddelande den 19 september 2023, med uttalande av socialminister Jakob Forssmed.

Två svenska särdrag återstår. Imamutbildningsutredningen avstyrkte 2009 en statlig imamutbildning med motiveringen att en statlig auktorisation av vissa religiösa ledare skulle innebära inblandning i inre församlingsangelägenheter, trots att 84 procent av de tillfrågade imamerna ville ha vidareutbildning, främst i svenska, juridik och samhällskunskap.⁵³53SOU 2009:52, Staten och imamerna. Religion, integration, autonomi, särskild utredare Erik Amnå. Och bönetiderna är i Sverige en fiqh-fråga av eget slag, eftersom solen sommartid aldrig sjunker tillräckligt långt under horisonten för att gryningsbönen och nattbönen ska kunna bestämmas på vanligt sätt. Sveriges imamråd behandlade 2013 en fatwa som norr om latitud 66 grader hänvisar till Malmös tider, med stöd i regeln att svårighet medför lättnad.⁵⁴54Islamiska Förbundet i Sverige, fatwa om bönetiderna och fastan i nordiska länder, behandlad av Sveriges imamråd i Göteborg den 11–12 maj 2013. Olika svenska moskéer följer olika beräkningar, vilket innebär att inte ens böneutropets klockslag är enhetligt.

Innan moskén: bönehus och synagoga i svensk idéhistoria

Frågan om var i Sverige man får hålla gudstjänst är äldre än den första moskén. Genom konventikelplakatet, i kraft från 1726 till 1858, förbjöd svenska staten bönemöten i andra lokaler än kyrkan, med undantag för husandakt. Syftet var att bevara den religiösa enheten, betraktad som en förutsättning för kronans kontroll över undersåtarna. Plakatet användes under 1800-talet mot väckelserörelserna, och när det slutligen upphävdes ersattes det av en mildare förordning som fortfarande begränsade sammankomster under gudstjänsttid; en ytterligare lättnad kom 1868, och full religionsfrihet infördes först genom 1951 års religionsfrihetslag.⁵⁵55Konventikelplakatet, svenskspråkiga Wikipedia, med uppgifter om giltighetstiden 1726–1858 och de efterföljande förordningarna.

Judiska församlingar hade sedan grundandet av Stockholmsförsamlingen 1775 fått hyra lokaler för sin gudstjänst. Först 1870, samma år som de sista väsentliga inskränkningarna i judars medborgerliga rättigheter upphävdes, invigdes Stora synagogan vid Wahrendorffsgatan, ritad av Fredrik Wilhelm Scholander i en stil som hämtade drag från tyska synagogor och äldre tempelbyggnader. Placeringen mellan Kungsträdgården och Berzelii park var medveten och läses av Stockholmskällan som en markering av tillhörighet mitt i huvudstaden.⁵⁶56Stockholmskällan, temasidan om Stora synagogan i Stockholm.

Likheterna med moskédebatten ska inte pressas. Väckelsefolket var lutheraner som bråkade med sin egen statskyrka om nattvardsbord och predikorätt, inte bärare av en annan religion; judarnas frigörelse skedde i ett samhälle där de utgjorde några tusen personer utan invandringspolitisk laddning. Vad materialet visar är något smalare och därför mer hållbart. Frågan om vem som får bygga ett gudshus i Sverige, var det får ligga och hur det får se ut har varit ett svenskt lagstiftningsämne i tre hundra år, och den har varje gång avgjorts av majoriteten.

Vanliga invändningar mot moskéer och böneutrop

Den skarpast formulerade svenska invändningen mot böneutrop kommer inte från en religionsfientlig debattör utan från en katolsk präst. Jesuitpatern Thomas Idergard argumenterade 2018 i Signum för att kyrkklockor och böneutrop är kategoriskt olika: klockorna kallar till gudstjänst i en avgränsad lokal för dem som vill ta sig dit, medan böneutropet i sig är en bön, alltså en gudstjänsthandling som återkommande läggs över omgivningen och som enbart kan undvikas genom fysisk förflyttning. Han tillade att religionsfriheten för honom som katolsk präst inte betyder att hans predikningar i S:ta Eugenia kyrka ska ljuda i högtalare över Kungsträdgården varje torsdag.⁵⁷57Thomas Idergard SJ, »Böneutrop hör inte till det gemensamma goda: tankar om religionsfrihet och mångfald«, Signum den 10 mars 2018.

Premissen är svår att avfärda, och den bekräftas snarast av den islamiska rättslitteraturen själv: al-Mawardi beskriver uttryckligen adhan som ett av islams yttre tecken. Det som kan invändas är att traditionen inte gör högtalaren obligatorisk. Enligt al-Nawawis kartläggning håller den shafiitiska skolan böneutropet för sunna, och den inre kallelsen, iqāma, är tillräcklig för att bönen ska förrättas. Malikiterna knyter visserligen plikten till församlingsmoskén, men ingen skola föreskriver en viss räckvidd i decibel. Materialet för återhållsamhet finns alltså inom rättstraditionen och behöver inte hämtas utifrån.

Det starkaste argumentet från moskéhållet är förvaltningsrättsligt, och det formulerades i Växjö. Församlingen begärde ett utrop i veckan, tidsbestämt, med ljudnivå enligt Folkhälsomyndighetens riktvärden, och fick rätt i kammarrätten, som fann tillståndet proportionerligt och väl avvägt. Anspråket på det gemensamma rummet är alltså mätbart litet: tre minuter och fyrtiofem sekunder en gång i veckan, att jämföra med den tidsangivande klockringning som i Halmstadsmålet uppmättes till 41 dB(A) i klagandens sovrum och därför fick begränsas. Skillnaden ligger i ordningen snarare än i volymen. Böneutropet måste be om lov i förväg, kyrkklockan får ringa tills någon klagar. Församlingarna upplever det som en skillnad i ställning, och invändningen är svår att bemöta så länge det ljud som varit hörbart längst är det enda som inte behöver fråga om lov.

Invändningen om utländsk finansiering framförs sällan som en fråga om siffror. Dess starkare form gäller inflytande: om en främmande stat betalar för byggnaden, imamens lön eller undervisningsmaterialet kan den också bestämma vad som predikas i den, och en församling som är beroende av en givare med egen religionspolitik är inte fri gentemot sina egna medlemmar. Argumentet är sakligt, och det förutsätter ingen misstro mot muslimer i allmänhet. Vad som saknas är underlaget. Sverige registrerar varken moskéer eller deras finansiärer, uppgifterna om saudiskt och qatariskt stöd förs vidare i andra hand i riksdagsmotioner, och forskningen på området är tunn i förhållande till hur säkert påståendena framförs. Att oron i sig skulle vara främmande för islam stämmer däremot inte: al-Nawawi ägnar ett eget avsnitt åt moskéer byggda för orättmätiga medel och förbjuder deltagande i bönen där marken eller virket är stulet.

Invändningen att moskén marginaliserar kvinnor bemöts hårdast inifrån. Jasser Auda räknar upp fem konkreta problem med separata kvinnorum: överfulla utrymmen, sämre mattor, belysning och ljudanläggning än i männens sal, barnpassning förlagd så att den stör bönen, sidoentréer i stället för huvudingången, och den bild detta ger unga muslimer och icke-muslimer av en religion som isolerar kvinnor. Han menar att ordningen avviker från Profetens moské, där kvinnornas första rad började direkt bakom männens sista och entréerna var gemensamma.⁵⁸58Jasser Auda, »Kvinnors plats i moskéer – för många restriktioner?«, svensk översättning på författarens webbplats. Auda skriver inte om svenska förhållanden. Bilden här är mer sammansatt: i Pia Karlsson Mingantis etnografiska arbete kommer unga muslimska kvinnor i svenska församlingar själva till tals, och församlingsrummet framträder där både som en plats för underordning och som en plats där kvinnor förhandlar sig till utrymme och auktoritet.⁵⁹59Pia Karlsson Minganti, etnografisk forskning om unga muslimska kvinnor i svenska församlingar. Påståendet att islam förbjuder kvinnor tillträde till moskén är däremot sakligt fel. Profetorden »Förvägra inte Guds tjänarinnor Guds moskéer« står hos Malik, al-Bukhari och Muslim, och oenigheten mellan de lärda gäller vad som är att föredra, inte vad som är tillåtet.

Kravet på ömsesidighet ställs som en politisk fråga och inte som en teologisk: varför ska Sverige tillåta moskéer när Saudiarabien inte tillåter kyrkor? Svaret ligger i svensk rätt. Religionsfriheten i regeringsformen och i Europakonventionen tillkommer den enskilde i Sverige och är ingen förmån som växlas mot en annan stats behandling av sina minoriteter; att låta en svensk medborgares rätt att be bero på lagstiftningen i Riyadh vore att göra den enskilde ansvarig för en regering i ett annat land. Den teologiska varianten av kravet, att Saudiarabiens praxis skulle vara den islamiska normen, håller inte heller: al-Marghinani förbjuder nya kyrkor i muslimska städer men tillåter återuppförande av gamla, al-Shafiʿi skiljer mellan städer grundade av muslimer, erövrade med vapen och tillkomna genom fördrag, och hos al-Qurtubi läser Ibn Khuwayz Mindad sura 22:40 som ett förbud mot att riva dhimmiernas kyrkor.

Två sakfel går slutligen att rätta rakt av. Europadomstolen har aldrig prövat det schweiziska minaretförbudet i sak; klagomålen avvisades på formell grund. Kyrkklockor är inte heller oreglerade i Sverige. De prövas mot miljöbalken i efterhand, och i Halmstadsmålet sattes gränsen vid 35 dB(A) i sovrum nattetid, medan böneutrop prövas mot ordningslagen i förväg med tolvmånaderstillstånd.

---

Footnotes

1. Sahih Muslim 521, via Jabir b. ʿAbdallah. I samma kapitel återges Abu Dharrs hadith om att den heliga moskén restes först och den avlägsnaste moskén fyrtio år senare, varefter »jorden är dig en moské«. ↩

2. Koranen, al-Jinn 72:18. Artikelns korancitat följer genomgående Knut Bernströms Koranens budskap (1998) där inget annat anges; hakparenteser, versaler och gudspronomen är översättarens. Den alternativa lydelsen ovan återfinns i en nyare svensk utgåva som återger ordet konkret. ↩

3. Koranen, al-Tawba 9:18. ↩

4. al-Qurtubi, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till 9:18. Ibn Kathir avser här koranläsaren Ibn Kathir al-Makki (d. 738), inte den senare mufassiren med samma namn. ↩

5. Koranen, al-Baqara 2:114. ↩

6. Koranen, al-Tawba 9:107. ↩

7. Koranen, al-Tawba 9:108. ↩

8. Ibn Kathir, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, och al-Qurtubi, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, till 9:108. ↩

9. Koranen, al-Nur 24:36. ↩

10. Koranen, al-Jumuʿa 62:9. ↩

11. Koranen, al-Hajj 22:40, återgiven till innehållet och inte som ordagrant citat. ↩

12. al-Bukhari och Muslim, via ʿUthman b. ʿAffan; anförd bland annat av Ibn Kathir. Ibn Maja återger en variant via ʿUmar b. al-Khattab. ↩

13. Ibn Maja, Sunan, kapitlet om moskéerna, via ʿUmar b. al-Khattab. En besläktad varning återges av Ibn Rajab al-Hanbali i Jāmiʿ al-ʿulūm wa-l-hikam. Traditionen förekommer också som ʿUmars respektive Ibn ʿAbbas egna ord och saknar de två sahih-samlingarnas ställning. ↩

14. Sahih Muslim, via Abu Hurayra; anförd av al-Nawawi i Riyād al-sālihīn. ↩

15. al-Bukhari och Muslim, via Ibn ʿUmar. ↩

16. al-Nawawi, al-Majmūʿ sharh al-Muhadhdhab, kapitlet om de lärdas skolor beträffande församlingsbönens status. ↩

17. al-Bukhari och Muslim, via Abu Hurayra; behandlad av al-Nawawi på anfört ställe. ↩

18. al-Nawawi, al-Majmūʿ sharh al-Muhadhdhab, kapitlet om de lärdas skolor beträffande adhan och iqāma. ↩

19. al-Mawardi, al-Ahkām al-sultāniyya wa-l-wilāyāt al-dīniyya, avsnitten om hisba och om böneutroparens ämbete. ↩

20. Malik b. Anas, al-Muwattaʾ, kapitlet om kvinnors utgående till moskén; hadithen även hos al-Bukhari och Muslim. ↩

21. al-Nawawi, al-Majmūʿ sharh al-Muhadhdhab, avsnittet om kvinnors församlingsbön. ↩

22. Ibn Qudama, al-Mughnī, avsnitten om kvinnors närvaro vid församlingsbönen. ↩

23. al-Nawawi, al-Majmūʿ sharh al-Muhadhdhab, avsnittet om byggnader uppförda med okänt eller orättmätigt gods. ↩

24. Ibn Taymiyya, al-Istighātha (al-Radd ʿalā al-Bakrī), som återger hadithen hos al-Bukhari och Muslim om förbudet att göra gravar till moskéer. ↩

25. Motpositionen redovisas bland annat i al-Qurtubis kommentar till 18:21, där de lärda diskuterar den böneplats som enligt versen restes över grottans sovande. ↩

26. Ibn Kathir, al-Bidāya wa-l-nihāya, avsnittet om ankomsten till Quba. ↩

27. Ibn al-Qayyim, Zād al-maʿād, kapitlet om moskébygget i Medina, citerande al-Zuhri. ↩

28. al-Dhahabi, Siyar aʿlām al-nubalāʾ, citerande Hammad b. Salama via ʿUbada. ↩

29. al-Dhahabi, Siyar aʿlām al-nubalāʾ, citerande Nafiʿ via ʿAbdallah b. ʿUmar; ursprunget hos al-Bukhari. ↩

30. Ibn al-Qayyim, Zād al-maʿād, kapitlet om al-Dirār-moskén. ↩

31. al-Qurtubi, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, till 9:107, med hadithen »lā darar wa-lā dirār« återgiven av al-Daraqutni via Abu Saʿid al-Khudri. ↩

32. Ibn Qudama, al-Mughnī, avsnittet om böneutropet; hadithen hos Abu Dawud via ʿUrwa b. al-Zubayr. ↩

33. al-Azraqi, Akhbār Makka, beskrivningen av den heliga moskéns minareter. ↩

34. al-Qurtubi, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, till 62:9, med hänvisning till al-Mawardi och Ibn al-ʿArabi; grundhadithen hos al-Bukhari och Ibn Maja via al-Saʾib b. Yazid. ↩

35. Ouardiri mot Schweiz samt Ligue des Musulmans de Suisse m.fl. mot Schweiz, Europadomstolens beslut om otillåtlighet 2011. ↩

36. Uppgifterna om fribrevet och om Karlskrona som första ort för muslimsk gudstjänst i Sverige återges i artikeln Islam i Sverige, svenskspråkiga Wikipedia. ↩

37. Samma källa, avsnitten om folkräkningen 1930, om föreningsbildningen 1949 och om riksorganisationen 1973. ↩

38. Nasirmoskén uppfördes av Ahmadiyya Muslimska Samfundet i Sverige, som inte ingår i Islamiska samarbetsrådet. ↩

39. Uppgiften från Sveriges Radios Ekot återges i artikeln Lista över moskéer i Sverige, svenskspråkiga Wikipedia. ↩

40. Interpellation 2023/24:500 av Nima Gholam Ali Pour (SD), med hänvisning till Myndigheten för stöd till trossamfund. Statsrådets svar i debatten återges inte här. ↩

41. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, statistiken Trossamfund – antal betjänade, redovisning för 2024. Totalsiffran är summan av de sex medlemsorganisationernas redovisade tal. ↩

42. Sverige för ingen statistik över trostillhörighet. Spannet är sammanställt ur uppskattningar som utgår från samfundstillhörighet, självidentifikation respektive ursprungsland och är därför inte jämförbara med varandra. ↩

43. Ordningslag (1993:1617), 2 kap. 1 § och 2 kap. 4 §. ↩

44. Sammanställningen av tillstånd och tillståndstid återfinns i artikeln Lista över moskéer i Sverige, svenskspråkiga Wikipedia. ↩

45. Kammarrätten i Göteborg, dom meddelad 2019, refererad av Sveriges Domstolar den 24 april 2019. ↩

46. Miljööverdomstolen, MÖD 2002:3, mål M 8856-00, avgörande den 15 januari 2002, med tillämpning av 2 kap. 3 § och 7 § samt 9 kap. 3 § miljöbalken. ↩

47. Karlstads kommun, projektredovisningen för Rud – moské och samlingslokal, med ärendekronologi 2015–2026. ↩

48. Simon Sorgenfrei, forskning om islam i Sverige vid Södertörns högskola; uppgifterna om utländsk finansiering återges i andra hand i motion 2024/25:232. ↩

49. Motionerna 2024/25:231 och 2024/25:232 av Richard Jomshof (SD) samt 2024/25:189 av Jonas Andersson m.fl. (SD); motsvarande yrkanden har lagts av Hans Eklind (KD). ↩

50. SVT, Uppdrag granskning, sammanställningen av misstänkta hatbrott mot muslimska lokaler från januari 2014 till januari 2015. ↩

51. Brottsförebyggande rådet, Polisanmälda hatbrott med islamofobiska motiv under hösten 2023, publicerad den 2 maj 2024. ↩

52. Regeringens pressmeddelande den 19 september 2023, med uttalande av socialminister Jakob Forssmed. ↩

53. SOU 2009:52, Staten och imamerna. Religion, integration, autonomi, särskild utredare Erik Amnå. ↩

54. Islamiska Förbundet i Sverige, fatwa om bönetiderna och fastan i nordiska länder, behandlad av Sveriges imamråd i Göteborg den 11–12 maj 2013. ↩

55. Konventikelplakatet, svenskspråkiga Wikipedia, med uppgifter om giltighetstiden 1726–1858 och de efterföljande förordningarna. ↩

56. Stockholmskällan, temasidan om Stora synagogan i Stockholm. ↩

57. Thomas Idergard SJ, »Böneutrop hör inte till det gemensamma goda: tankar om religionsfrihet och mångfald«, Signum den 10 mars 2018. ↩

58. Jasser Auda, »Kvinnors plats i moskéer – för många restriktioner?«, svensk översättning på författarens webbplats. ↩

59. Pia Karlsson Minganti, etnografisk forskning om unga muslimska kvinnor i svenska församlingar. ↩