Kalifatet

Kalifatet är det styrelseskick där en kalif leder det muslimska samfundet i Profeten Muhammeds ﷺ ställe, med den dubbla uppgiften att vaka över religionen och sköta världsliga angelägenheter i enlighet med den. Institutionen räknas från valet av Abū Bakr år 632 och avskaffades av Turkiets stora nationalförsamling den 3 mars 1924.

Tvisten om kalifatet handlar sällan om den definitionen. Den uppstår därför att fyra skilda saker bär samma namn. Det finns ett koranskt ord, khalīfa, som klassisk exegetik i första hand tolkar som människan på jorden och inte som ett statsskick. Sedan finns de trettio år efter Profetens död som traditionen själv skiljer ut från allt som följde. Vidare en juridisk imamatslära som al-Māwardī, al-Qurtubī, Ibn Kathīr och Ibn Khaldūn utvecklade fyra till åtta sekler senare. Och det finns 1900- och 2000-talets kalifatprogram, från Hizb ut-Tahrir 1953 till Islamiska statens utropande 2014.

Framställningen nedan följer de fyra rättsskolornas lära: hanafiter, malikiter, shafiiter och hanbaliter. Inom shia, i den riktning som räknar tolv imamer, hör imamatet i stället till trosläran, usūl al-dīn, och imamerna anses gudomligt utpekade. Ahl as-sunna avvisar den utgångspunkten. Imamatet är enligt de klassiska juristerna en rättsfråga och ingen trossats, och kravet på gudomligt utpekade och ofelbara imamer har inget stöd i Koranen eller sunnan. Ibn Kathīr avvisar det uttryckligen när han räknar upp imamens villkor.

Kärnan i den klassiska rättsläran är att plikten att tillsätta en imam vilar på ijmāʿ, samfundets konsensus om en historisk handling, snarare än på en entydig vers. Samma jurister var samtidigt oense om nästan varje detalj i den. I Sverige har frågan sedan 2023 dessutom blivit en straffrättslig gräns.

Vad ordet kalif betyder

Roten kh-l-f betyder att komma efter någon, att träda i någons ställe. Khalīfa är den som gör det, med pluralformerna khulafāʾ och khalāʾif; khilāfa är ämbetet. Ordet bär alltså efterträdarskap och ställföreträdarskap samtidigt, och det är den dubbelheten som gjort det omstritt.

I den klassiska statsrätten är khilāfa sällan det tekniska namnet på ämbetet. Där heter det al-imāma al-ʿuzmā eller al-imāma al-kubrā, det stora imamatet, och Ibn Khaldūn förklarar termen med att samfundet följer sin ledare som de följer den som leder bönen.¹1Ibn Khaldūn, Muqaddima, kap. 26 (om ämbetets benämning, titeln khalīfat Allāh och grunden för dess obligatorium). Kring ämbetet står en hel begreppsapparat: bayʿa, trohetseden; shūrā, rådslaget; ahl al-hall wa-l-ʿaqd, de som löser och binder, alltså de som har befogenhet att utse; och mulk, kungamakt, som Ibn Khaldūn ställer emot kalifatet som dess motsats. Titeln amīr al-muʾminīn, de troendes befälhavare, tillskrivs i traditionen ʿUmar b. al-Khattāb som den förste bäraren.

Redan från början fördes en strid om titeln. Somliga ville kalla härskaren khalīfat Allāh, Guds kalif, med stöd i Koranens tal om en ställföreträdare på jorden. Majoriteten av de lärda avvisade det, och Ibn Khaldūn anger två skäl: versen bär inte den innebörden, och ett ställföreträdarskap förutsätter någon frånvarande. Han tillägger att Abū Bakr själv avböjde titeln när den användes om honom, med orden att han inte var Guds kalif utan Guds sändebuds.¹1Ibn Khaldūn, Muqaddima, kap. 26 (om ämbetets benämning, titeln khalīfat Allāh och grunden för dess obligatorium).

Koranverserna och hadithen om kalifatet

Den vers som oftast åberopas är också den som de klassiska juristerna var mest ovilliga att bygga på:

OCH SE, din Herre sade till änglarna: »Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.« [Änglarna] sade: »Skall Du tillsätta någon som stör ordningen där och sprider sedefördärv och [till och med] utgjuter blod, medan det är vi som sjunger Ditt lov och prisar Ditt heliga namn?« [Gud] svarade: »Jag vet vad ni inte vet.«²2Koranen, al-Baqara 2:30.

وَإِذْ قَالَ رَبُّكَ لِلْمَلَائِكَةِ إِنِّي جَاعِلٌ فِي الْأَرْضِ خَلِيفَةً ۖ قَالُوا أَتَجْعَلُ فِيهَا مَن يُفْسِدُ فِيهَا وَيَسْفِكُ الدِّمَاءَ وَنَحْنُ نُسَبِّحُ بِحَمْدِكَ وَنُقَدِّسُ لَكَ ۖ قَالَ إِنِّي أَعْلَمُ مَا لَا تَعْلَمُونَ

Koranen · al-Baqara 2:30

al-Qurtubī använder just denna vers som ingång till en lång rättslig utredning om imamatet, men versens egen sak är Adam och människosläktet.³3al-Qurtubī, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till 2:30, där imamens elva villkor räknas upp. Att den handlar om ett styrelseskick är alltså en läsning som juristerna införde, och som Ibn Khaldūn uttryckligen tillbakavisar.

Med den andra huvudversen möter en svensk läsare ett problem som är rent språkligt. Knut Bernström återger inte khalīfa i Sad-suran med »ställföreträdare«:

[Och Vi sade:] »David! Vi har gett dig makt och myndighet på jorden. Döm därför mellan människor med sanning och rättvisa och låt dig inte påverkas av känslor [för eller emot en part]; då kan du lockas att överge Guds väg. Och ett strängt straff väntar dem som avviker från Guds väg och glömmer Räkenskapens dag.«⁴4Koranen, Sād 38:26.

يَا دَاوُودُ إِنَّا جَعَلْنَاكَ خَلِيفَةً فِي الْأَرْضِ فَاحْكُم بَيْنَ النَّاسِ بِالْحَقِّ وَلَا تَتَّبِعِ الْهَوَىٰ فَيُضِلَّكَ عَن سَبِيلِ اللَّهِ ۚ إِنَّ الَّذِينَ يَضِلُّونَ عَن سَبِيلِ اللَّهِ لَهُمْ عَذَابٌ شَدِيدٌ بِمَا نَسُوا يَوْمَ الْحِسَابِ

Koranen · Sād 38:26

Andra svenska utgåvor skriver i stället att David gjordes till ställföreträdare på jorden. Ordvalet avgör om versen alls går att åberopa för institutionen kalifat.

En tredje vers, den som moderna kalifatrörelser oftast anför, är löftet i Ljusets sura om att de troende skall göras till ställföreträdare på jorden och få sin fruktan utbytt mot trygghet.⁵5Koranen, al-Nūr 24:55. Klassisk exegetik läser den främst som ett löfte till Profetens egen gemenskap. Lydnadsplikten hämtas ur Kvinnornas sura, där de troende befalls lyda Gud, Sändebudet »och dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts«, med tillägget att tvister skall hänskjutas till Gud och Sändebudet.⁶6Koranen, al-Nisāʾ 4:59. Rådslaget står i Överläggningens sura, där de troende beskrivs som de som »[i allt] iakttar regeln om samråd«.⁷7Koranen, al-Shūrā 42:38. Formuleringen tecknar de troendes karaktär och är ingen konstitutionell paragraf.

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا أَطِيعُوا اللَّهَ وَأَطِيعُوا الرَّسُولَ وَأُولِي الْأَمْرِ مِنكُمْ ۖ فَإِن تَنَازَعْتُمْ فِي شَيْءٍ فَرُدُّوهُ إِلَى اللَّهِ وَالرَّسُولِ إِن كُنتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ ۚ ذَٰلِكَ خَيْرٌ وَأَحْسَنُ تَأْوِيلًا

Koranen · al-Nisāʾ 4:59

وَالَّذِينَ اسْتَجَابُوا لِرَبِّهِمْ وَأَقَامُوا الصَّلَاةَ وَأَمْرُهُمْ شُورَىٰ بَيْنَهُمْ وَمِمَّا رَزَقْنَاهُمْ يُنفِقُونَ

Koranen · al-Shūrā 42:38

Hadithmaterialet är minst lika viktigt, och det pekar åt ett annat håll än verserna. Profeten beskriver ämbetet som en börda: »Den är ett anförtrott ansvar, och på Uppståndelsens dag blir den skam och ånger, utom för den som tagit emot den på rätt sätt och fullgjort det som åligger honom i den.«⁸8Sahīh Muslim, kitāb al-imāra, från Abū Dharr; även i al-Nawawīs Riyād al-sālihīn. Han förbjuder att ämbetet ges åt den som söker det.⁹9Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya, som anför hadithen »vi ger inte detta vårt ämbete åt den som söker det« ur Bukhārī och Muslim. Och han sätter enligt en välkänd tradition en tidsgräns: »Kalifatet i mitt samfund är trettio år, därefter kungadöme.«¹⁰10Jāmiʿ al-Tirmidhī 2226, berättad från Safīna, graderad hasan av al-Tirmidhī; även hos Ahmad, Abū Dāwūd och al-Nasāʾī. Uträkningen av de fyra kalifernas regeringstider finns hos Ibn Kathīr, al-Bidāya wa-l-nihāya. Ibn Kathīr lägger samman de fyra kalifernas regeringstider till knappt trettio år och fullbordar summan med al-Hasan b. ʿAlīs halvår vid makten; slutsatsen han drar är att Muʿāwiya därför inte skall kallas kalif. Han tillägger uttryckligen att det inte är kalifatet som upphör år 661, utan dess obrutna följd, och att hadithen inte utesluter rätt vägledda kalifer därefter.¹⁰10Jāmiʿ al-Tirmidhī 2226, berättad från Safīna, graderad hasan av al-Tirmidhī; även hos Ahmad, Abū Dāwūd och al-Nasāʾī. Uträkningen av de fyra kalifernas regeringstider finns hos Ibn Kathīr, al-Bidāya wa-l-nihāya.

Rättslärda om vem som kan bli kalif och hur han utses

Den klassiska rättsläran om ämbetet formulerades först på allvar av bagdadjuristen al-Māwardī (d. 1058) i al-Ahkām al-sultāniyya. Hans utgångspunkt är att imamatet är en kollektiv plikt, fard kifāya, av samma slag som jihad och sökandet efter kunskap: fullgörs den av någon som är behörig faller den från de övriga, som vid begravningsbönen, där de som ber över den döde fullgör den för alla andra.¹¹11al-Māwardī, al-Ahkām al-sultāniyya, kap. 1.

Han delar samfundet i ahl al-ikhtiyār, de som väljer, och ahl al-imāma, de valbara.¹¹11al-Māwardī, al-Ahkām al-sultāniyya, kap. 1. Sedan redovisar han den fråga som borde vara enkel och inte är det: hur många krävs för att en trohetsed skall vara giltig? Basraskolan svarar fem, i analogi med dem som först svor Abū Bakr trohet och med ʿUmars rådsförsamling av sex. Kufalärda svarar tre, en som förrättar och två vittnen, precis som vid ett äktenskapskontrakt. För en tredje grupp räcker det med en enda.¹²12al-Māwardī, al-Ahkām al-sultāniyya, kap. 1, om antalet som krävs för en giltig bayʿa. Om själva den handling som gör en kalif till kalif fanns alltså ingen enighet.

Villkoren för den valde varierar på samma sätt. al-Qurtubī räknar upp elva. Det första är härkomst från Quraysh, och han medger själv att den punkten är omstridd; det andra att imamen skall vara mujtahid, kvalificerad att döma utan att behöva fråga någon annan. Därefter följer kunskap om krigföring och förvaltning, fasthet nog att verkställa straff, frihet, islam, manligt kön, oskadade lemmar, mogen ålder, förnuft och rättrådighet.³3al-Qurtubī, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till 2:30, där imamens elva villkor räknas upp. Han hävdar konsensus om att en kvinna inte kan inneha imamatet, och medger i samma andetag oenighet om huruvida hon kan vara domare. Den hanafitiske juristen al-Marghīnānī (d. 1197) svarar ja på den senare frågan: en kvinna får döma i allt utom i hudūd- och qisās-mål, analogt med hennes vittnesbehörighet.¹³13al-Marghīnānī, al-Hidāya fī sharh Bidāyat al-mubtadiʾ, adab al-qādī. Ibn Kathīr håller fast vid Quraysh-härkomst »enligt det korrekta«, men avvisar uttryckligen kravet på hāshimitisk börd och på ofelbarhet, och vänder sig där mot de shiitiska ytterlighetsriktningarna vid namn.¹⁴14Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, kommentaren till 2:30. I frågan om en syndig imam avsätts svarar han att det korrekta är nej, med undantag för det hadithen kallar uppenbar otro.

Den mest överraskande punkten gäller enheten. al-Qurtubī anför först hadithen hos Muslim om att den senare av två hyllade kalifer skall dödas, och konstaterar att två imamer leder till hyckleri, splittring och prövningar. Det är enligt honom det tydligaste beviset för förbudet. Sedan gör han ett undantag: ligger länderna långt ifrån varandra och åtskilda, som al-Andalus och Khurāsān, är två imamer tillåtna.¹⁵15al-Qurtubī, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till 2:30. Hadithen om två hyllade kalifer återges från Abū Saʿīd al-Khudrī hos Muslim. Ibn Kathīr noterar dessutom att riktningen Karrāmiyya tillät två eller flera imamer generellt.¹⁴14Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, kommentaren till 2:30. Undantaget står alltså inte hos en avvikande riktning allena: det står hos al-Qurtubī själv, i en av de mest lästa korankommentarerna i den malikitiska traditionen. Den klassiska rätten rymde flera samtidiga kalifat i sina egna källor, med al-Andalus som skolexempel.

Två jurister flyttar tyngdpunkten från ämbetet till dess plikter. Ibn Qudāma (d. 1223) skiljer i al-Mughnī mellan rena rebeller och dem som reser sig mot imamen på grundval av en försvarlig tolkning och har egen styrka; de senare räknas som bughāt och inte som otrogna, och skall bekämpas med minsta möjliga medel.¹⁶16Ibn Qudāma, al-Mughnī, kitāb qitāl ahl al-baghy. Ibn Taymiyya bygger hela sin styrelselära på hadithen om ämbetet som anförtrott ansvar och drar ut konsekvensen: den som förbigår den bäst berättigade och mest lämpade till förmån för någon annan har svikit Gud och hans sändebud. Skälet spelar ingen roll: släktskap, vänskap, gemensam hemort, rättsskola, härkomst eller en muta.¹⁷17Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya fī islāh al-rāʿī wa-l-raʿiyya.

Kalifatets historia från 632 till 1924

Kalifatet uppstod under några timmar i en förstuga. När Profeten dog år 632 samlades Medinas hjälpare under Saqīfa Banī Sāʿidas tak; Abū Bakr, ʿUmar och Abū ʿUbayda kom dit. Abū Bakr sade att Quraysh är befälhavarna och hjälparna rådgivarna, varpå al-Hubāb b. al-Mundhir invände: »Nej vid Gud, det gör vi inte. En ledare från oss och en från er.« Abū Bakr höll fast vid sitt, ʿUmar grep hans hand och svor trohet, och folket följde efter.¹⁸18Ibn Abī al-ʿIzz al-Hanafī, Sharh al-ʿAqīda al-Tahāwiyya, återgivningen av händelserna i Saqīfa Banī Sāʿida. Det första motförslaget i kalifatets historia var alltså ett delat ledarskap, framfört samma dag som ämbetet tillkom.

Argumentet för Abū Bakr byggde på en analogi och inte på en text. Ibn Khaldūn återger följeslagarnas resonemang: Profeten hade låtit honom leda bönen, och om Guds sändebud godtog honom för religionen, skulle samfundet då inte godta honom för sina världsliga angelägenheter?¹⁹19Ibn Khaldūn, Muqaddima, om hur ämbetena härleds ur kalifatet. Ibn Khaldūn definierar också den trohetsed som gjorde saken bindande. Bayʿa är enligt honom förbundet om lydnad: den som svär den förbinder sig inför sin befälhavare att överlämna åt honom omdömet i sin egen sak och i muslimernas angelägenheter, att inte tvista med honom om något av det, och att lyda honom i det han ålägger, vare sig det faller lätt eller tungt. Formen är ett handslag, och Ibn Khaldūn härleder ordet ur köpslutet, bayʿ.²⁰20Ibn Khaldūn, Muqaddima, kap. 29, om innebörden av bayʿa.

Efter 661 blev ämbetet ärftligt under umayyaderna i Damaskus, och från 750 under abbasiderna i Bagdad. Genom hela sitt verk ställer Ibn Khaldūn kalifatet mot mulk, kungamakten, som han i svensk återgivning sammanfattar som överhet och makten att styra med kraft.²¹22Ibn Khaldūn, Muqaddima, i svensk återgivning. Formuleringarna om kungamakten och om härskaren som härskare endast till namnet återges här som sammanfattningar av Ibn Khaldūns hållning, inte som filologiskt kontrollerade översättningar med sidhänvisning. Enheten sprack under 900-talet. Fatimiderna utropade ett shiitiskt kalifat i Ifriqiya år 909 och flyttade sedan sitt säte till det nygrundade Kairo, och i Córdoba antog ʿAbd al-Rahmān III titeln de troendes befälhavare när underrättelser om tidens kalifers svaghet nådde honom.²²21al-Dhahabī, Siyar aʿlām al-nubalāʾ, om ʿAbd al-Rahmān al-Nāsir som förste umayyad i väst att anta titeln amīr al-muʾminīn. Under ett drygt sekel fanns tre kalifer samtidigt, och muslimska lärda levde med det. Córdobas kalifat föll 1031. I Bagdad hade kalifen sedan buyidernas maktövertagande 945 och seldjukernas 1055 mest kvar sitt namn, en situation Ibn Khaldūn beskriver kyligt: »Ofta blir härskaren en härskare endast till namnet, kontrollerad av någon utomstående som inte är medlem av dynastin men som utövar den faktiska makten.«²¹22Ibn Khaldūn, Muqaddima, i svensk återgivning. Formuleringarna om kungamakten och om härskaren som härskare endast till namnet återges här som sammanfattningar av Ibn Khaldūns hållning, inte som filologiskt kontrollerade översättningar med sidhänvisning.

Mongolerna intog Bagdad 1258, och ett skuggkalifat fortlevde i Kairo under mamlukerna till 1517. Att titeln vid den erövringen skulle ha överlåtits från den siste abbasiden till Selim I är däremot en berättelse som saknar stöd i samtida källor och som förekommer först i senare osmansk historieskrivning. Det osmanska anspråket på överhöghet över muslimer utanför riket går däremot tillbaka till 1500-talet, och de anspråk som restes på nytt under sent 1700- och tidigt 1800-tal vilade alltså inte helt på en nykonstruktion.²³42Kramer, Islam Assembled, kap. 1, om att det osmanska anspråket på överhöghet över muslimer utanför riket går tillbaka till 1500-talet och att 1800-talets förnyade anspråk därför inte var helt av modernt datum.

Slutet kom i två steg. Sultanatet avskaffades den 1 november 1922, och Abdülmecid II valdes den 19 november samma år till kalif med rent ceremoniell ställning. Den 3 mars 1924 avskaffade nationalförsamlingen ämbetet och landsförvisade honom med det osmanska husets övriga medlemmar.²⁴23Martin Kramer, Islam Assembled: The Advent of the Muslim Congresses (Columbia University Press, 1986), som ägnar egna kapitel åt kalifatkongressen i Kairo 1926 och den allmänna kongressen i Jerusalem 1931. Kalifatkommittéer bildades därefter i flera länder, och två kongresser samlades: i Kairo 1926, där församlingen enades om att tiden inte var lämplig, och i Jerusalem 1931. Ingen av dem lyckades utse en efterträdare.

Abbasiderna i Bagdad508

Osmanska kalifatet407

Skuggkalifatet i Kairo259

Umayyaderna89

De rättledda kaliferna29

Kalifatet i svensk rätt och svensk debatt

Sverige har på fem år byggt en rättslig apparat där kalifatanspråket återkommande prövas, utan att någon gång förbjuda det som sådant.

Utgångspunkten formulerades av justitie- och migrationsminister Morgan Johansson den 3 mars 2021, på fråga från Robert Hannah (L) om varför Hizb ut-Tahrir inte förbjuds: »Det demokratiska statsskicket i Sverige bygger bland annat på fri åsiktsbildning. Detta innebär inte att man har rätt att begå brott vid till exempel åsiktsyttringar.«²⁵24Svar på skriftlig fråga 2020/21:1956, besvarad av justitie- och migrationsminister Morgan Johansson den 3 mars 2021. Regeringen avstod alltså från ett organisationsförbud och hänvisade till gällande rätt och till det pågående grundlagsarbetet. Frågan ställdes igen i februari 2024, av Richard Jomshof (SD) till justitieminister Gunnar Strömmer, med uttrycklig hänvisning till förbuden i Tyskland och Storbritannien. Svaret blev detsamma: befintlig lagstiftning och arbete mot radikalisering, inget organisationsförbud.²⁶25Skriftlig fråga 2023/24:599 av Richard Jomshof (SD) till justitieminister Gunnar Strömmer, inlämnad 13 februari och besvarad 21 februari 2024. Två regeringar av olika färg har gjort samma vägval.

Samtidigt skärptes ramarna. En ändring i regeringsformen trädde i kraft den 1 januari 2023 och gör det möjligt att i lag begränsa föreningsfriheten för sammanslutningar som ägnar sig åt eller understöder terrorism.²⁷45Lag (2022:1565) om ändring i regeringsformen, 2 kap. 24 § andra stycket, med ikraftträdande 1 januari 2023. Genom SFS 2023:227 infördes den 1 juni 2023 en ny bestämmelse, 4 a § terroristbrottslagen (2022:666): den som deltar i en terroristorganisations verksamhet på ett sätt som är ägnat att främja, stärka eller understödja organisationen döms till fängelse i högst fyra år, vid grovt brott två till åtta år, och den som lett organisationen till fängelse i lägst två och högst arton år eller på livstid. Gärningen är inte brott om den är ringa eller med hänsyn till omständigheterna försvarlig.²⁸26Terroristbrottslag (2022:666), 4 kap. 4 a §, införd genom SFS 2023:227 med ikraftträdande 1 juni 2023.

Var gränsen går prövades av Svea hovrätt den 5 juni 2025 i mål B 3053-25. Fyra personer hade av tingsrätten dömts för deltagande i Islamiska statens verksamhet på en lokal i Tyresö. Hovrätten frikände tre av dem från deltagandebrottet och slog fast att det måste finnas en konkret och kvalificerad anknytning till organisationen; att uttrycka en åsikt eller sympatier till förmån för en terroristorganisation räcker inte. Den fjärde, som svurit trohet till Islamiska staten, dömdes för deltagande i terroristorganisation, grovt brott. Tre av de fyra dömdes för grovt vapenbrott, och en av dem för hets mot folkgrupp. Alla fyra frikändes från förberedelse till terroristbrott, och de strängaste straffen i målet blev fyra år och tio månaders fängelse.²⁹27Svea hovrätt, dom 5 juni 2025 i mål B 3053-25. Det avgörande är vad hovrätten krävde: en konkret och kvalificerad anknytning, inte en åsikt. Den enda av de fyra som nådde dit var den som avlagt bayʿa, den trohetsed Ibn Khaldūn beskrev som kalifatlärans grundläggande rättshandling.

Den andra tunga domen är Stockholms tingsrätts av den 31 juli 2025 i mål B 3980-24. En svensk medborgare som rest till Syrien i augusti 2014 för att ansluta sig till Islamiska staten, alltså i månaderna efter kalifatutropandet, dömdes till livstids fängelse för grov krigsförbrytelse och terroristbrott. En annan man tände elden, men tingsrätten fann att den tilltalade genom att vakta den tillfångatagne jordanske stridspiloten före och under avrättningen och föra honom till buren hade bidragit så verksamt att han skulle betraktas som gärningsman.³⁰28Stockholms tingsrätt, dom 31 juli 2025 i mål B 3980-24.

Hotbilden beskrivs av Säkerhetspolisen. I bedömningen av den 12 februari 2025 låg terrorhotnivån på fyra av fem, med formuleringen att Sverige under det gångna året gått från att vara ett prioriterat mål i propagandan till att åter betraktas som »legitimt mål«. Det främsta attentatshotet tillskrivs ensamagerande, och myndigheten pekar på en ideologisk korsbefruktning där extremister lånar varandras idéer.³¹29Säkerhetspolisen, Bedömning av terrorhotet 2025, publicerad 12 februari 2025. Den 23 maj 2025 sänktes nivån till tre, ett förhöjt hot.³²47Säkerhetspolisen, »Sänkning av terrorhotnivån till förhöjt hot«, 23 maj 2025. Kalifatprojektet som organiserad rörelse står inte i centrum för den bilden.

Rättsutvecklingen pågår. Utredningen om återkallelse av medborgarskap lämnade den 18 mars 2026 betänkandet SOU 2026:21, som föreslår att svenskt medborgarskap skall kunna återkallas från den som också är medborgare i ett annat land och har begått brott mot Sveriges säkerhet eller brott under Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. Förslaget kräver grundlagsändring.³³30Betänkandet Återkallelse av svenskt medborgarskap (SOU 2026:21), överlämnat 18 mars 2026 av Utredningen om återkallelse av medborgarskap. Ramen runt det hela är europeisk: i Refah Partisi mot Turkiet fann Europadomstolens stora kammare den 13 februari 2003 att ett partiförbud kan vara förenligt med konventionen när partiets program syftar till en sharia-baserad stat, med motiveringen att religiöst grundad rättspluralism skulle upphäva statens roll som garant för individens rättigheter.³⁴31Refah Partisi (Välfärdspartiet) m.fl. mot Turkiet, Europadomstolens stora kammare, dom 13 februari 2003, särskilt §§ 119 och 123. Domen har kritiserats i rättsvetenskaplig litteratur. Människorättsjuristen Kevin Boyle invände att domstolen behandlar sharia som ett enhetligt och oföränderligt rättssystem, och att den därmed prövar ett program i stället för vad partiet faktiskt hade gjort.³⁵40Kevin Boyle, »Human Rights, Religion and Democracy: The Refah Party Case«, Essex Human Rights Review 1:1 (2004), s. 1–16.

Debatten i Sverige har också förts som en akademisk konflikt. Sameh Egyptsons avhandling om politisk islam vid Lunds universitet 2023 anmäldes för 111 påstådda oriktigheter. Nämnden för prövning av oredlighet i forskning friade honom från avsikt att förfalska uppgifter, men fann samtidigt fem allvarliga avvikelser från god forskningssed.³⁶46Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, beslut om Sameh Egyptsons avhandling, refererat i SVT Nyheter Skåne den 8 oktober 2025. Den striden gäller forskningen och inte rätten. Straffbudet träffar anknytningen till organisationen, och vad någon anser om statsskick ligger utanför det.

Kalifat och kungamakt i svensk idéhistoria

Frågan om varifrån en härskares rätt att härska kommer har en egen svensk historia, utan beröring med den islamiska. De två traditionerna kom fram till sina svar oberoende av varandra, med olika texter och olika institutioner.

I svenskt 1800-tal går den avgörande skiljelinjen mellan gudomlig rätt och överlåten makt. Erik Gustaf Geijer, historiker och professor i Uppsala, tog i sina strödda anteckningar upp den skolastiska motståndsrätten som den formulerats i motreformationens Europa, och återgav kardinal Bellarmins sats som referat av Rankes framställning.

Makten hvilar derför hos folket. Folket uppdrager den åt en eller flera; det behåller till och med rätt att taga makten tillbaka.

— Robertus Bellarminus, återgiven i Erik Gustaf Geijers Strödda anteckningar³⁷32Erik Gustaf Geijer, Strödda anteckningar. Båda satserna står i den anteckningssvit där Geijer refererar den skolastiska motståndsrätten och återger den, inte i egen sak.

I samma anteckningssvit står också satsen att en konung för tyranni eller pliktförgätenhet eller för en rättvis orsak kan avsättas av folket.³⁷32Erik Gustaf Geijer, Strödda anteckningar. Båda satserna står i den anteckningssvit där Geijer refererar den skolastiska motståndsrätten och återger den, inte i egen sak. Den skrevs medan 1809 års regeringsform hade delat makten mellan kung och riksdag men lämnat representationen i ståndens händer.

Den klassiska imamatsläran går åt motsatt håll på just denna punkt. Ibn Kathīr svarar att en syndig imam inte avsätts, med undantag för det hadithen kallar uppenbar otro, och Ibn Qudāma tillåter väpnat motstånd bara som graderad nödåtgärd mot den som reser sig på en försvarlig tolkning. Där Bellarmin lägger makten hos folket, som kan ta den tillbaka, ligger den i imamatsläran i ett förbund som härskarens synd inte upplöser.

Esaias Tegnér lät i Frithiofs saga en gestalt formulera en besläktad tanke som lakonisk maxim, att kungen bara kan vad folket kan.³⁸33Esaias Tegnér, Frithiofs saga; raden yttras av en av diktverkets gestalter. Hos August Blanche tecknas på 1840-talet ett positivt program: en styrelse på folkväldets fasta grund.³⁹34August Blanche, Sonen af söder och nord; formuleringen är en romanreplik. Och Viktor Rydberg lät i Den siste atenaren en gestalt pröva skillnaden mellan makt och våld mitt under ett upplopp, med frågan var domstolen fanns.⁴⁰35Viktor Rydberg, Den siste atenaren, kap. 16; repliken tillhör gestalten Teodoros.

Vad dessa texter delar är en fråga och inget svar. Ingen av dem känner den islamiska imamatsläran, och ingen av dem skulle ha kunnat läsa al-Māwardī. Det svenska materialet förklarar däremot varför en svensk läsare möter kalifatfrågan med motståndsrätten som given utgångspunkt. Den svenska frågan avgjordes på svenskt vis, genom representationsreformen 1866, parlamentarismens genombrott 1917 och rösträttsreformerna 1918 och 1921.

Vanliga invändningar mot kalifatet

Den skarpaste invändningen kommer inifrån traditionen. Den egyptiske sharia-domaren Ali ʿAbd al-Rāziq publicerade 1925, året efter avskaffandet, al-Islām wa usūl al-hukm med tre teser: varken Koranen eller sunnan kräver en kalif, det finns ingen verklig konsensus om kalifatets nödvändighet, och kalifatet har i praktiken varit en olycka för muslimerna. al-Azhars råd av äldre lärda fråntog honom hans lärdomsgrad, och han förlorade sitt domarämbete. Motståndet kom också från reformhåll: Muhammad Rashid Rida, som själv tre år tidigare hade lagt fram ett eget förslag om ett nödvändighetens kalifat, förklarade ʿAbd al-Rāziq otrogen och välkomnade al-Azhars utslag. Att upphovsmannen straffades avgör inte om han hade rätt. Teserna måste prövas för sig.⁴¹36Ali ʿAbd al-Rāziq, al-Islām wa usūl al-hukm (1925). Om al-Azhars åtgärder och om att ʿAbd al-Rāziq långt senare fick sin ställning tillbaka och blev minister för de fromma stiftelserna, se »Ali ʿAbd al-Rāziq: A Profile«, Jadaliyya. Ridas fördömande framfördes i hans tidskrift al-Manār.

Svaret ligger i rättsteorin. ʿAbd al-Rāziq förutsätter att endast en uttrycklig text kan grunda en plikt, men det är inte den klassiska rättslärans premiss. Ijmāʿ är en självständig rättskälla, och det som följeslagarna enades om vid Saqīfa är en del av sunnan i dess vidaste mening. Ibn Khaldūn redovisar detta helt öppet: plikten känns igen i lagen genom följeslagarnas och efterföljarnas konsensus, och han lägger till att somliga i stället härledde den ur förnuftet.¹1Ibn Khaldūn, Muqaddima, kap. 26 (om ämbetets benämning, titeln khalīfat Allāh och grunden för dess obligatorium). Att grunden är en handling gör den inte svagare. Den andra tesen har historiskt stöd: najditerna bland kharijiterna hävdade att samfundet inte behöver någon imam alls, och mutaziliten al-Asamm intog en besläktad hållning.⁴²37Patricia Crone, »A Statement by the Najdiyya Khārijites on the Dispensability of the Imamate«, Studia Islamica. Rättsteorin svarar med en regel som är äldre än tvisten: ijmāʿ är samstämmigheten bland en generations mujtahidūn inom ahl as-sunna, inte en rösträkning bland alla riktningar. Najditerna och al-Asamm räknas därför inte in: de hörde aldrig till den krets som konsensus mäts i. Den tredje tesen prövar institutionen mot dess historia. Men den historien är i traditionens egen räkning mulk och inte kalifat: Safīna-hadithen bryter den obrutna följden vid 661, Ibn Kathīr vägrar kalla Muʿāwiya kalif, och Ibn Khaldūn beskriver dynastierna som kungamakt. Kungamaktens misslyckande säger inget om det ämbete juristerna beskrev.

En andra invändning kommer från teologin: om imamatet vore en ren rättsfråga, varför behandlas det då i trosbekännelseverken? al-Ījī tar upp imamatet i al-Mawāqif, al-Taftāzānī i Sharh al-Maqāsid, och det verk som ovan citerats för händelserna i Saqīfa, Sharh al-ʿAqīda al-Tahāwiyya, är självt en kommentar till en trosbekännelse där de fyra kalifernas inbördes rang behandlas.⁴³43al-Ījī, al-Mawāqif, och al-Taftāzānī, Sharh al-Maqāsid, avsnitten om imamatet, där frågan behandlas inom trosläran samtidigt som författarna framhåller att den inte hör till usūl al-dīn. Det svar traditionen ger är att placeringen är polemisk och inte systematisk: frågan togs in i trosläran därför att den bestreds av riktningar som gjorde imamatet till trossats, och samma författare framhåller uttryckligen att imamatet inte hör till usūl al-dīn. Var en fråga behandlas avgör alltså inte dess status.

En tredje invändning lyder att kalifatet i sig är oförenligt med rättsstat och pluralism, i den form Europadomstolen gav den 2003. Här måste två saker hållas isär. Att en modern stat inte kan bygga på religiös rättspluralism är en fråga för europeisk konstitutionell rätt. Vad den klassiska rätten föreskrev är en annan: al-Māwardī formulerar ämbetet som en katalog av plikter, tio i al-Ahkām al-sultāniyya och sju i Adab al-dunyā wa-l-dīn, och skriver ut att den som brister i dem står till svars för det.⁴⁴48al-Māwardī, al-Ahkām al-sultāniyya, kap. 1 om kalifens tio åligganden, och Adab al-dunyā wa-l-dīn om härskarens sju plikter. Ibn Qudāma graderar politiskt motstånd så att den som reser sig på en försvarlig tolkning inte får behandlas som otrogen; Ibn Taymiyya kallar det förräderi mot Gud att ge ett ämbete åt någon annan än den lämpligaste. Kalifen i denna litteratur är en förvaltare under lag, ansvarig inför den och inför Gud, och hadithen kallar hans ämbete skam och ånger på Uppståndelsens dag för den som missköter det.

Den fjärde invändningen är att Islamiska staten visade vad kalifatet är. Sakfelet består i att identifiera en trettonhundraårig institution med dess senaste anspråk. Den 19 september 2014 undertecknade 126 lärda från hela världen ett öppet brev till al-Baghdadi som på rent islamiska grunder, i tjugofyra punkter, slog fast att det är förbjudet att utropa ett kalifat utan samfundets enighet.⁴⁵38Öppet brev till al-Baghdadi, undertecknat av 126 muslimska lärda den 19 september 2014, i tjugofyra punkter. al-Qurtubīs undantag för al-Andalus och Khurāsān undergräver dessutom anspråket på ett enda obligatoriskt världskalifat i dess egna källor, och Safīna-hadithen låter traditionen själv bryta det egentliga kalifatets obrutna följd år 661. Samtidigt är dagens kalifatförespråkare inte begränsade till rörelser som är förbjudna eller våldsbejakande; det finns akademiskt inriktade projekt som argumenterar för politisk enhet på lärd grund.⁴⁶44Ummatics Institute, organisationens egen programförklaring, ummatics.org/about. Att låta 2014 definiera institutionen är alltså en förenkling också av samtiden.

Två villkor i den klassiska läran står fast utan bortförklaring, och juristerna sökte ingen. al-Qurtubī åberopar konsensus om att en kvinna inte kan inneha det stora imamatet, och det är den klassiska hållningen, även om samma jurist medger oenighet om domarämbetet och al-Marghīnānī tillåter kvinnliga domare i allt utom straffrättsmål. Quraysh-villkoret står kvar hos Ibn Kathīr, och de osmanska kaliferna uppfyllde det aldrig. Ibn Khaldūn löste knuten genom att läsa villkoret som ett krav på ʿasabiyya, faktisk gruppmakt, och han var samtidigt den som skrev ut att rådslag och beslutsmakt i praktiken bara kan utövas av den som redan har den.⁴⁷39Ibn Khaldūn, Muqaddima, om att rådslag och beslutsmakt förutsätter ʿasabiyya. Kalifatet var en religiöst formulerad plikt som styrdes av politikens egna villkor, och den som vill förstå institutionen måste läsa både juristerna och historien.

---

Footnotes

1. Ibn Khaldūn, Muqaddima, kap. 26 (om ämbetets benämning, titeln khalīfat Allāh och grunden för dess obligatorium). ↩ ↩² ↩³

2. Koranen, al-Baqara 2:30. ↩

3. al-Qurtubī, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till 2:30, där imamens elva villkor räknas upp. ↩ ↩²

4. Koranen, Sād 38:26. ↩

5. Koranen, al-Nūr 24:55. ↩

6. Koranen, al-Nisāʾ 4:59. ↩

7. Koranen, al-Shūrā 42:38. ↩

8. Sahīh Muslim, kitāb al-imāra, från Abū Dharr; även i al-Nawawīs Riyād al-sālihīn. ↩

9. Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya, som anför hadithen »vi ger inte detta vårt ämbete åt den som söker det« ur Bukhārī och Muslim. ↩

10. Jāmiʿ al-Tirmidhī 2226, berättad från Safīna, graderad hasan av al-Tirmidhī; även hos Ahmad, Abū Dāwūd och al-Nasāʾī. Uträkningen av de fyra kalifernas regeringstider finns hos Ibn Kathīr, al-Bidāya wa-l-nihāya. ↩ ↩²

11. al-Māwardī, al-Ahkām al-sultāniyya, kap. 1. ↩ ↩²

12. al-Māwardī, al-Ahkām al-sultāniyya, kap. 1, om antalet som krävs för en giltig bayʿa. ↩

13. al-Marghīnānī, al-Hidāya fī sharh Bidāyat al-mubtadiʾ, adab al-qādī. ↩

14. Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, kommentaren till 2:30. ↩ ↩²

15. al-Qurtubī, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till 2:30. Hadithen om två hyllade kalifer återges från Abū Saʿīd al-Khudrī hos Muslim. ↩

16. Ibn Qudāma, al-Mughnī, kitāb qitāl ahl al-baghy. ↩

17. Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya fī islāh al-rāʿī wa-l-raʿiyya. ↩

18. Ibn Abī al-ʿIzz al-Hanafī, Sharh al-ʿAqīda al-Tahāwiyya, återgivningen av händelserna i Saqīfa Banī Sāʿida. ↩

19. Ibn Khaldūn, Muqaddima, om hur ämbetena härleds ur kalifatet. ↩

20. Ibn Khaldūn, Muqaddima, kap. 29, om innebörden av bayʿa. ↩

21. Ibn Khaldūn, Muqaddima, i svensk återgivning. Formuleringarna om kungamakten och om härskaren som härskare endast till namnet återges här som sammanfattningar av Ibn Khaldūns hållning, inte som filologiskt kontrollerade översättningar med sidhänvisning. ↩ ↩²

22. al-Dhahabī, Siyar aʿlām al-nubalāʾ, om ʿAbd al-Rahmān al-Nāsir som förste umayyad i väst att anta titeln amīr al-muʾminīn. ↩

23. Kramer, Islam Assembled, kap. 1, om att det osmanska anspråket på överhöghet över muslimer utanför riket går tillbaka till 1500-talet och att 1800-talets förnyade anspråk därför inte var helt av modernt datum. ↩

24. Martin Kramer, Islam Assembled: The Advent of the Muslim Congresses (Columbia University Press, 1986), som ägnar egna kapitel åt kalifatkongressen i Kairo 1926 och den allmänna kongressen i Jerusalem 1931. ↩

25. Svar på skriftlig fråga 2020/21:1956, besvarad av justitie- och migrationsminister Morgan Johansson den 3 mars 2021. ↩

26. Skriftlig fråga 2023/24:599 av Richard Jomshof (SD) till justitieminister Gunnar Strömmer, inlämnad 13 februari och besvarad 21 februari 2024. ↩

27. Lag (2022:1565) om ändring i regeringsformen, 2 kap. 24 § andra stycket, med ikraftträdande 1 januari 2023. ↩

28. Terroristbrottslag (2022:666), 4 kap. 4 a §, införd genom SFS 2023:227 med ikraftträdande 1 juni 2023. ↩

29. Svea hovrätt, dom 5 juni 2025 i mål B 3053-25. ↩

30. Stockholms tingsrätt, dom 31 juli 2025 i mål B 3980-24. ↩

31. Säkerhetspolisen, Bedömning av terrorhotet 2025, publicerad 12 februari 2025. ↩

32. Säkerhetspolisen, »Sänkning av terrorhotnivån till förhöjt hot«, 23 maj 2025. ↩

33. Betänkandet Återkallelse av svenskt medborgarskap (SOU 2026:21), överlämnat 18 mars 2026 av Utredningen om återkallelse av medborgarskap. ↩

34. Refah Partisi (Välfärdspartiet) m.fl. mot Turkiet, Europadomstolens stora kammare, dom 13 februari 2003, särskilt §§ 119 och 123. ↩

35. Kevin Boyle, »Human Rights, Religion and Democracy: The Refah Party Case«, Essex Human Rights Review 1:1 (2004), s. 1–16. ↩

36. Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, beslut om Sameh Egyptsons avhandling, refererat i SVT Nyheter Skåne den 8 oktober 2025. ↩

37. Erik Gustaf Geijer, Strödda anteckningar. Båda satserna står i den anteckningssvit där Geijer refererar den skolastiska motståndsrätten och återger den, inte i egen sak. ↩ ↩²

38. Esaias Tegnér, Frithiofs saga; raden yttras av en av diktverkets gestalter. ↩

39. August Blanche, Sonen af söder och nord; formuleringen är en romanreplik. ↩

40. Viktor Rydberg, Den siste atenaren, kap. 16; repliken tillhör gestalten Teodoros. ↩

41. Ali ʿAbd al-Rāziq, al-Islām wa usūl al-hukm (1925). Om al-Azhars åtgärder och om att ʿAbd al-Rāziq långt senare fick sin ställning tillbaka och blev minister för de fromma stiftelserna, se »Ali ʿAbd al-Rāziq: A Profile«, Jadaliyya. Ridas fördömande framfördes i hans tidskrift al-Manār. ↩

42. Patricia Crone, »A Statement by the Najdiyya Khārijites on the Dispensability of the Imamate«, Studia Islamica. ↩

43. al-Ījī, al-Mawāqif, och al-Taftāzānī, Sharh al-Maqāsid, avsnitten om imamatet, där frågan behandlas inom trosläran samtidigt som författarna framhåller att den inte hör till usūl al-dīn. ↩

44. al-Māwardī, al-Ahkām al-sultāniyya, kap. 1 om kalifens tio åligganden, och Adab al-dunyā wa-l-dīn om härskarens sju plikter. ↩

45. Öppet brev till al-Baghdadi, undertecknat av 126 muslimska lärda den 19 september 2014, i tjugofyra punkter. ↩

46. Ummatics Institute, organisationens egen programförklaring, ummatics.org/about. ↩

47. Ibn Khaldūn, Muqaddima, om att rådslag och beslutsmakt förutsätter ʿasabiyya. ↩