Kaba är den kubformade stenbyggnaden mitt i al-Masjid al-Haram i Mecka. Världens muslimer vänder sig mot den i den dagliga bönen och vandrar sju varv runt den under vallfärden. Byggnaden är knappt tretton meter lång, elva bred och drygt tretton hög.1 Den är täckt av en svart, guldbroderad duk som byts varje år, dörren sitter drygt två meter över marken, och i det östra hörnet är Svarta stenen infattad i silver. Nycklarna förvaltas av släkten Banu Shayba.

Tvisten om Kaba gäller sällan vad byggnaden är och nästan alltid vad den betyder. Islams mest grundläggande sats är att ingenting skapat äger makt att gagna eller skada, och ändå står ett stenhus i religionens mitt, med en sten som kysses av miljoner människor varje år. Frågan väcktes inte först av islams kritiker. Kalifen Umar b. al-Khattab ställde den vid själva stenen, och det svar som traditionen ger på anklagelsen om stendyrkan formulerades av muslimska lärda långt innan någon europé hade sett Mecka.

En andra fråga är lika obekväm och lika intern. Byggnaden som står där i dag är inte den som traditionen tillskriver Abraham, och det är traditionen själv som säger det, i en hadith som räknas till de säkraste. Murverket är dessutom yngre än planlösningen: det pilgrimen ser restes 1630. Ombyggnaderna, striden om vad som räknas till Huset och oenigheten om hur noga en bedjande i Kiruna måste rikta sig hör därför lika mycket till ämnet som byggnaden själv.

Ordet och dess betydelse

Ordet kommer av den arabiska roten k-ʿ-b, som bär betydelsen att skjuta upp, höja sig, vara framträdande. Av samma rot kommer kaʿb, ankelknölen. Juristen al-Mawardi (död 1058) knyter uttryckligen namnet till höjden: byggnaden kallades kaʿba därför att den reste sig, på samma sätt som ankelbenet fick sitt namn av att det höjer sig ur foten.2

I Koranen är det vanligaste namnet inte Kaba utan al-bayt, »Huset«, ofta med tillägget al-haram, »det helgade«, eller al-atiq, »det uråldriga«. En vers kallar platsen Bakka, ett av Meckas namn i traditionen. Ordet al-kaʿba självt förekommer bara två gånger i hela Koranen, båda i femte suran. I Knut Bernströms tolkning från 1998 blir följden att den svenske läsaren nästan aldrig möter ordet: Bernström återger al-bayt med »Helgedomen« och al-masjid al-haram med »den heliga Moskén«, och namnet Kaba står i klartext just på de två ställena, 5:95 och 5:97.

Termerna kring byggnaden bildar ett eget ordfält. Qibla är böneriktningen, tawaf rundvandringen, al-hajar al-aswad Svarta stenen, maqam Ibrahim stenblocket där Abraham enligt traditionen stod när murarna restes, kiswa den svarta duken, multazam väggstycket mellan dörren och stenen, al-rukn al-yamani det jemenitiska hörnet, mataf den runda gården där vandringen sker. Norr om byggnaden ligger al-hijr, även kallad al-hatim, ett halvcirkelformat område innanför en låg mur av vit marmor.

En vanlig förväxling gäller fyra storheter som ofta går under ett och samma namn. al-Nawawi (död 1277) räknar upp dem: al-masjid al-haram kan i källtexterna beteckna Kaba ensam, moskén runt Kaba, hela Mecka, eller Mecka tillsammans med det helgade området, haram, som sträcker sig flera mil ut från staden.3 Vilken av de fyra som avses avgör vad en vers eller en rättsregel faktiskt föreskriver.

Vad källorna säger

Koranen knyter Huset till Abraham och Ismael. Andra suran berättar om uppdraget att rena platsen och om grundläggningen:

Och när Abraham och Ismael lade grunden till Helgedomen [bad de:] »Herre! Tag nådigt emot vår [möda]! Du är den som hör allt, vet allt.«4

وَإِذْ يَرْفَعُ إِبْرَاهِيمُ الْقَوَاعِدَ مِنَ الْبَيْتِ وَإِسْمَاعِيلُ رَبَّنَا تَقَبَّلْ مِنَّا ۖ إِنَّكَ أَنتَ السَّمِيعُ الْعَلِيمُ

Koranen · al-Baqara 2:127

Samma sura befaller de troende att göra Abrahams plats, maqam Ibrahim, till böneplats, och tredje suran räknar in stenblocket bland de klara tecknen där.5

Om byggnadens ålder och ställning säger tredje suran:

Det första tempel som restes för människornas bruk var helt visst Helgedomen i Bakkah, en välsignelse och en ledstjärna för hela världen.6

إِنَّ أَوَّلَ بَيْتٍ وُضِعَ لِلنَّاسِ لَلَّذِي بِبَكَّةَ مُبَارَكًا وَهُدًى لِّلْعَالَمِينَ

Koranen · Al Imran 3:96

Nästa vers gör vallfärden till »en plikt gentemot Gud för var och en som har möjlighet att genomföra den« och kallar platsen en fristad: »den som stiger in där är i trygghet«.7 Femte suran nämner Kaba vid namn som »ett stöd för människorna«, fjortonde suran låter Abraham be för den avkomma han lämnat i en dal utan odlingsmark nära Guds heliga hus, och tjugoandra suran ger befallningen att rena Huset och att vandra runt »den äldsta Helgedomen«.8

فِيهِ آيَاتٌ بَيِّنَاتٌ مَّقَامُ إِبْرَاهِيمَ ۖ وَمَن دَخَلَهُ كَانَ آمِنًا ۗ وَلِلَّهِ عَلَى النَّاسِ حِجُّ الْبَيْتِ مَنِ اسْتَطَاعَ إِلَيْهِ سَبِيلًا ۚ وَمَن كَفَرَ فَإِنَّ اللَّهَ غَنِيٌّ عَنِ الْعَالَمِينَ

Koranen · Al Imran 3:97

Den korta suran Quraysh binder samman stadens handel med tillbedjan av »Herren till denna Helgedom«.9 Suran omedelbart före, al-Fil, berättar hur Gud lät ett angrepp mot Huset slå tillbaka mot dem som utförde det, den händelse traditionen kallar elefantens år och daterar till Muhammeds ﷺ födelseår. De två surorna läses klassiskt i ett sammanhang, så att Koranens egen berättelse om Huset rymmer både dess försvar och den handel som försvaret möjliggjorde.10 Nionde suran stänger den heliga moskén för dem som sätter medhjälpare vid Guds sida, en vers som ligger till grund för dagens tillträdesförbud.11

Den mest omtalade passagen gäller böneriktningen. Efter utvandringen till Medina bad Muhammed ﷺ och de troende i sexton eller sjutton månader mot Jerusalem, tills verserna i andra suran vände dem:

Ofta har Vi sett dig [Muhammad] vända ansiktet mot himlen [i väntan på ledning], och Vi skall låta dig vända dig i en böneriktning som skall göra dig nöjd. Vänd alltså nu ditt ansikte mot den heliga Moskén; ja, var ni än befinner er, vänd era ansikten mot denna [Moské].12

قَدْ نَرَىٰ تَقَلُّبَ وَجْهِكَ فِي السَّمَاءِ ۖ فَلَنُوَلِّيَنَّكَ قِبْلَةً تَرْضَاهَا ۚ فَوَلِّ وَجْهَكَ شَطْرَ الْمَسْجِدِ الْحَرَامِ ۚ وَحَيْثُ مَا كُنتُمْ فَوَلُّوا وُجُوهَكُمْ شَطْرَهُ ۗ وَإِنَّ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَابَ لَيَعْلَمُونَ أَنَّهُ الْحَقُّ مِن رَّبِّهِمْ ۗ وَمَا اللَّهُ بِغَافِلٍ عَمَّا يَعْمَلُونَ

Koranen · al-Baqara 2:144

al-Bara b. Azib uppger hos Bukhari och Muslim att bytet kom mitt under en bönestund, och att en man som just bett med profeten gick vidare, passerade en annan grupp bedjande och berättade vad som skett, varpå de vände sig om där de stod i böjning.13

Två hadither bär större delen av den senare diskussionen. Den ena är Umar b. al-Khattabs ord vid Svarta stenen. Han kysste den och sade: »Jag vet att du bara är en sten som varken kan skada eller gagna. Hade jag inte sett profeten kyssa dig skulle jag inte ha kysst dig.«14 Den andra är Aishas återgivning av profetens ord till henne: »Ser du inte att ditt folk, när de byggde Kaba, stannade innanför Abrahams grunder?« När hon frågade varför han då inte lade tillbaka byggnaden på dem svarade han: »Om inte ditt folk stod otron så nära, hade jag gjort det.«15

Hur de lärda har tolkat texterna

Att byggnaden är helig råder det ingen strid om mellan rättsskolorna. Striden börjar vid frågan vad heligheten kräver i praktiken.

Den första och tyngsta tvisten rör al-hijr. Eftersom Quraysh byggde kortare än den äldre grunden ligger ett stycke av det ursprungliga Huset utanför murarna, innanför den låga marmormuren. Ibn Rushd (död 1198) sammanfattar läget i Bidayat al-mujtahid: majoriteten håller »att Hijr hör till Huset, och att den som vandrar runt Huset är skyldig att räkna in Hijr i kretsen, och att detta är ett villkor för att ifada-vandringen ska vara giltig. Abu Hanifa och hans lärjungar säger: det är sunna.«16 Malik anför Aishas hadith om de sju alnar som lämnades utanför när medlen och timret tröt. Ibn Abbas anför versen om att vandra runt den uråldriga helgedomen tillsammans med iakttagelsen att profeten gick utanför Hijr. Hanafiterna håller sig till versens ordalydelse, som bara nämner Huset. Följden är praktisk och gäller varje pilgrim: den som skär genvägen innanför muren har enligt majoriteten inte fullgjort sin vallfärd. Muftiämbetet i Malaysias federala territorier drar linjen ännu snävare i shafiitisk tradition och räknar även sockeln, shadharwan, till byggnaden, så att den som stödjer sig mot Kabas vägg under rundvandringen har brutit den.17

En andra strid gäller rituell renhet. al-Nawawi lägger fram båda leden. Abu Hanifa och de som följer honom stöder sig på att befallningen att vandra runt Huset är allmänt hållen och inte nämner något renhetskrav, och drar en parallell till vistelsen på Arafa och de övriga vallfärdsmomenten, som inte kräver tvagning. Shafiiterna åberopar Aishas uppgift att det första profeten gjorde när han kom till Mecka var att tvätta sig och därefter gå sin rundvandring, och Jabirs återgivning av orden vid avskedsvallfärden: »Ta era riter efter mig.«18 Hos hanafiterna blir renheten därmed en plikt vars försummelse kan gottgöras, hos de övriga ett villkor för att vandringen alls ska räknas.

En tredje fråga gäller maqam Ibrahim. Koranen gör stenblocket till böneplats, och pilgrimen ber två böneböjningar bakom det när rundvandringen är avslutad. Rättsskolorna är oense om dessa böjningar är en plikt eller en stark rekommendation; hos hanafiterna är de bindande, och försummelsen måste gottgöras. Den ja’faritiska rätten sätter därtill en gräns som de fyra rättsskolorna inte känner. Rundvandringen måste enligt denna lära ske i bandet mellan Kabas mur och maqam Ibrahim, klassiskt bestämt till drygt tjugosex alnar, och den som går utanför bandet har inte fullgjort sin tawaf. Muhammad Jawad Mughniyya redovisar regeln i sin jämförelse mellan de fem skolorna.19 När trängseln på mataf växte under 1900-talets senare hälft flyttades och krymptes inhägnaden runt stenblocket, ett ingrepp som mötte invändningar av samma slag som ombyggnaderna av Kaba själv.

Den fjärde frågan angår varje muslim utanför Mecka. Ska den bedjande rikta sig mot själva byggnaden, ayn al-kaʿba, eller räcker riktningen, jiha? Ibn Taymiyya (död 1328) argumenterar för riktningen och gör det med moskéerna som bevis:20

Gud befallde bara att man skulle vända sig mot den heliga moskéns håll […] Därför är det inte känt om följeslagarna att de ålade folk att i bönen rätta sig efter Lilla björnen. Tvärtom har de moskéer där följeslagarna bad, som moskén i Damaskus och andra, en liten avvikelse från exakt linje mot Kabas kropp, och likaså de övriga. Häri ligger visheten: att man ska känna följeslagarnas och deras efterföljares samstämmighet om att den bedjande inte är skyldig att stå i linje med Kabas kropp, utan att det räcker med det håll som är den heliga moskéns riktning.

— Ibn Taymiyya, al-Radd ala al-mantiqiyyin

Gränsen mot avguderi har de klassiska lärda själva dragit. Ibn Qayyim al-Jawziyya (död 1350) räknar upp handlingar som utgör shirk: att buga sig för något annat än Gud, att vandra runt något annat hus än hans, att raka huvudet i underkastelse under någon annan, »att kyssa andra stenar än Svarta stenen«, att kyssa och stryka över gravar.21 Undantaget för Svarta stenen blir därmed lika snävt som Umars ord gör det. Den utsaga som ibland citeras, att Svarta stenen är Guds högra hand på jorden, återger Ibn Qayyim på annat ställe och tolkar den bildligt. Dess kedja är omdiskuterad och den bär ingen rättslig vikt.22

al-Shafii (död 820) drog av allt detta en försiktig slutsats om själva byggnaden. Enligt al-Nawawi höll han för bäst att Kaba lämnas som den är och inte rivs, eftersom det skulle upphäva dess vördnad och bli ett slags lek med den.23

Historia

Före islam var Mecka en pilgrimsort med egen etikett. al-Azraqi (död omkring 837) beskriver en ordning där den som inte tillhörde al-hums, förbundet av meckabor och besläktade stammar som ansåg sig särskilt hängivna, inte fick vandra runt Huset i sina egna kläder. Den som gjorde sin första vallfärd fick låna eller hyra en dräkt av en hums, och den som blev utan vandrade naken. Vid Huset stod avgudarna Isaf och Naila, och vandringen inleddes med att pilgrimen strök över Isaf.24

Hur en helgedom som traditionen tillskriver Abraham kunde bli en avgudaplats har muslimska historiker själva förklarat. Ibn al-Jawzi (död 1201) återger Hisham b. al-Kalbis version: den som lämnade Mecka tog med sig en sten från det helgade området av vördnad för platsen, ställde ner den där han slog läger och vandrade runt den som man vandrade runt Kaba. Med tiden dyrkade de vad de fann tilltalande och glömde vad de kommit ifrån.25

Byggnaden har rivits och rests på nytt flera gånger. Omkring år 605, under Muhammeds ﷺ ungdom, rev Quraysh den efter en brand. Ibn Kathir förmedlar Ibn Ishaqs skildring: ingen vågade ta första hugget förrän al-Walid b. al-Mughira grep hackan och sade att de inte ville något ont, och när nedrivningen nådde den äldre grunden stötte de på gröna stenar som hakade i varandra.26 Medlen räckte inte till hela ytan, och Hijr lämnades utanför murarna. År 8 efter utvandringen, 630 enligt vår tideräkning, intogs Mecka och avgudarna avlägsnades.

Ett halvsekel senare blev byggnaden en politisk stridsfråga. Abdallah b. al-Zubayr kontrollerade Mecka från 683, och sedan staden belägrats och Kaba skadats rev han byggnaden och murade upp den på nytt året därpå, 64 efter hijra. Ibn Khaldun berättar hur han åberopade Aishas hadith, blottlade den äldre grunden, kallade dit stadens ledande män för att se den med egna ögon och reste murarna till tjugosju alnar med två dörrar i marknivå. När al-Hajjaj besegrat honom 692 rådfrågade han kalifen Abd al-Malik, som 693 befallde att byggnaden skulle rivas ned till Qurayshs mått och återställas. Abd al-Malik ska senare ha ångrat beslutet när han förstod att hadithen var äkta.27

Kiswan har följt makten. al-Mawardi räknar upp givarna i ordning: profeten själv lät klä byggnaden i jemenitiska tyger, Umar och Uthman i egyptisk koptisk väv, Yazid b. Muawiya i persisk brokad, och abbasidkalifen al-Mutawakkil förnyade marmorn och lade silver runt sockeln.28

I januari 930 stormade qarmaterna Mecka under vallfärden och förde bort Svarta stenen till Hajar i östra Arabien. Den återlämnades först omkring 951. Under de dryga två decennierna däremellan fortsatte vallfärden och rundvandringen kring en Kaba utan sten, och ingen lärd påstod att riten därmed hade upphört att gälla. Stenen är i dag sprucken i sju eller åtta stycken som hålls samman av silverinfattningen.29

Den sista genomgripande ombyggnaden kom nästan tusen år efter al-Hajjaj. År 1629 slog en störtflod in i moskén och rev omkull delar av Kabas murar, och den osmanske sultanen Murad IV lät resa dem på nytt året därpå efter samma plan. Också då blev tillåtligheten en strid mellan de lärda och makten. Den meckanske shafiiten Ibn Allan (död 1648) invände mot att byggnaden över huvud taget fick rivas, med samma slags argument som al-Shafii hade fört fram, medan muftierna för de fyra rättsskolorna i Mecka gav de utlåtanden som lät arbetet gå vidare. Skillnaden mellan plan och murverk är därför inte en formalitet. Planlösningen är Qurayshs, fastställd av Abd al-Malik 693. Murverket ovanför de nedersta skiften är osmanskt och restes 1630.30

Den 20 november 1979 ockuperade Juhayman al-Utaybi och flera hundra beväpnade män Stora moskén och utropade Muhammad b. Abdallah al-Qahtani till Mahdi inne i helgedomen. Belägringen varade i två veckor. Saudiska myndigheter uppgav efteråt omkring 270 dödsoffer, en siffra som senare framställningar har ifrågasatt som för låg. Den 9 januari 1980 halshöggs 63 av upprorsmännen offentligt i åtta saudiska städer.31

Kaba i Sverige

Från Sverige ligger Mecka i sydost. Det överraskar många som väntar sig söder. Storcirkelberäkningen ger en utgångsriktning på ungefär 139 grader från Malmö och Göteborg, 148 grader från Stockholm och 155 grader från Kiruna.32 Ju längre norrut man befinner sig, desto mer österut pekar nålen. Skillnaden mellan metoderna är inte enbart teknisk: en storcirkel är den kortaste vägen över jordklotet, en loxodrom håller konstant kompasskurs, och på höga breddgrader ger de märkbart olika resultat. De qiblakompasser och appar som används i Sverige anger storcirkelriktningen, och Ibn Taymiyyas argument att hållet räcker gör frågan hanterlig även för den som inte litar på tekniken.

Riktningen har rättslig verkan i Sverige, och den gäller de döda. Enligt 2 kap. 2 § begravningslagen ska huvudmannen för begravningsverksamheten, i praktiken Svenska kyrkans församlingar, »inom det egna förvaltningsområdet eller inom ett närbeläget förvaltningsområde, tillhandahålla särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund«. Församlingen bör enligt samma kapitel samråda med och informera företrädare för dem det gäller, och rätten till en sådan gravplats är inte beroende av medlemskap i något visst samfund.33 I de gravkvarter som anlagts på denna grund får böneriktningen fysisk form. Lövestads församling redogör för hur riktningen mäts ut med kompass innan den första gravsättningen sker, så att den döde läggs vänd mot Mecka.34 En byggnad i Hijaz avgör därmed hur en grav i Skåne schaktas.

Anläggningarna har mött lokalt motstånd. I Kvistofta församling utanför Helsingborg överklagade närboende bygglovet för en ny begravningsplats avsedd för muslimer, med hänvisning till mark- och miljöpåverkan. Församlingen vann i Mark- och miljööverdomstolen men valde ändå att inte gå vidare med projektet.35 Invändningarna i den svenska debatten går i två riktningar som sällan möts. Den ena menar att särskilda gravkvarter befäster åtskillnad och att ett offentligt organ inte bör förvalta religiöst bestämda gravriktningar. Den andra pekar på att lagen gör det till en skyldighet, och att alternativet i praktiken är hemtransport av kistor till ett annat land.

Vallfärden är den andra beröringspunkten. Folkhälsomyndigheten uppskattar att »ett par tusen pilgrimer« rest från Sverige tidigare år och påminner om att vaccination mot meningokocksjukdom är obligatorisk för visum till hajj och umra.36 Eftersom vallfärden följer månkalendern infaller den ofta mitt i den svenska terminen. Skolverket hänvisar till 7 kap. 18 § skollagen: kortare ledighet får beviljas för enskilda angelägenheter, längre ledighet kräver synnerliga skäl, rektor beslutar, och beslut om mer än tio dagar får inte delegeras. Generella ledighetsförbud är inte tillåtna, och varje ansökan kräver en individuell bedömning.37 För kvinnor har resan dessutom förändrats snabbt: Saudiarabien slopade 2022 kravet på manlig anhörig, mahram, för hajj och umra, ett villkor som hanbalitiska och hanafitiska jurister traditionellt upprätthållit medan malikiter och shafiiter har godtagit sällskap av betrodda medresenärer.38

Svenska muslimers egna berättelser om resan samlades först 2017, i Röster om hajj, redigerad av Klas Grinell och Göran Larsson i ett samarbete mellan Göteborgs universitet, Institutet för språk och folkminnen och Världskulturmuseet.39 Hur många det gäller går inte att veta exakt. Pew Research Center uppskattade andelen muslimer i Sveriges befolkning till omkring 8 procent 2016 och räknade i sitt mellanscenario med drygt 20 procent 2050. Båda talen är projektioner byggda på migrationsantaganden, och någon officiell uppgift att jämföra dem med finns inte, eftersom svensk statistik inte registrerar religiös tillhörighet.40

Kaba i svensk idéhistoria

Det orienterade huset och den orienterade graven hör till svensk historia på egna villkor. Medeltidens svenska kyrkor byggdes med koret mot öster, och de döda lades i öst-västlig riktning med ansiktet mot soluppgången, i väntan på uppståndelsen. Orienteringen var en teologisk utsaga inbyggd i murverket och i markarbetet. Också resan till den heliga platsen ingick i svensk fromhet. Birgitta Birgersdotter vallfärdade till Santiago de Compostela på 1340-talet och till Jerusalem 1372, och Vadstena blev under senmedeltiden Nordens främsta pilgrimsmål vid sidan av Nidaros.

Reformationen bröt med det. Vallfärderna upphörde, helgondyrkan förbjöds vid riksdagen 1544 med några få undantag, och den heliga platsen som sådan förlorade sin ställning i svensk lutherdom. Skillnaden mot den islamiska historien är därmed lika viktig som likheten: öster är ett väderstreck som finns överallt, Mecka är en enda punkt på jordklotet, och den brytning med den heliga orten som skedde i Sverige på 1500-talet har ingen motsvarighet i islam.

Vad som blev kvar i svenskt språkbruk var bilden av huset utan någon bestämd plats. Carl von Linné skrev in Psaltarens ord i Nemesis Divina och gav dem den form som blivit svenskt talesätt:

Man arbetar fåfängt, om ej Herren bygger huset.

— Carl von Linné, Nemesis Divina41

Kunskapen om Kaba nådde Sverige på lärd väg. Michael Eneman (1676–1714) reste på Karl XII:s uppdrag i Orienten 1711 och 1712. Enligt en uppgift som återkommer i svenska uppslagsverk, men som inte går att belägga i den vetenskapliga litteraturen, förde han hem en karta över Mecka och dess tempel som ska ha legat till grund för Adriaan Relands Meckakarta, utgiven i Utrecht. Enemans egna reseanteckningar trycktes i fullare form först 1889, till orientalistkongressen i Stockholm.42 Den förste svenskspråkige som beskrev rundvandringen som ögonvittne var den finlandssvenske orientalisten Georg August Wallin, som 1845 nådde Mecka under namnet Abd al-Wali och genomförde vallfärden. Parallellt vandrade orden in i svenskan genom koranöversättarna: Fredrik Crusenstolpe 1843, C. J. Tornberg på 1870-talet, K. V. Zetterstéen 1917, Åke Ohlmarks parafras 1961 och slutligen Mohammed Knut Bernströms Koranens budskap 1998, den första gjord av en muslim.

Invändningar och missförstånd

Den vanligaste invändningen är att muslimer i praktiken dyrkar en byggnad och en sten. Den har en verklig udd. Handlingen ser ut som just det islam förbjuder i andra sammanhang: pilgrimen kysser stenen, stryker över det jemenitiska hörnet och pekar mot den vid varje varv, och traditionen har själv måst bevaka gränsen. Svaret ligger i vad som faktiskt sker. Bönen riktas mot Kaba men aldrig till den, ingen bön ställs till stenen, och Umars ord vid Svarta stenen är det tydligaste avståndstagandet från dess helighet som finns i traditionens egna texter. Ibn Qayyims uppräkning bekräftar gränsen från andra hållet, genom att göra kyssandet av varje annan sten till avguderi.

Kabas inre talar åt samma håll. Innanför murarna finns tre pelare, hängande lampor och inskrifter på väggarna, men ingen bild och ingen relik. Golv och väggar tvättas årligen med vatten, zamzam och rosenvatten i en ceremoni som Meckas guvernör leder, och pilgrimen kommer aldrig in. Det som miljoner människor vänder sig mot varje dag är ett tomt rum de aldrig får se.

Tillträdesförbudet är en tyngre invändning och går inte att bortförklara. Saudisk lag stänger Mecka för icke-muslimer med Koranen 9:28 som angiven grund, och överträdelse kan ge böter, häktning och utvisning. Skyltarna som hänvisade icke-muslimer till förbifartsvägar på vägen till Medina togs bort 2021, men förbudet mot Mecka består. Islams centrala helgedom är därmed stängd för en majoritet av mänskligheten, och det får läsaren väga in.

Den akademiska revisionismen förtjänar att refereras i sin starkaste form. Dan Gibson har med mätningar av ett stort antal tidiga moskéers orientering hävdat att de riktades mot Petra och inte mot Mecka, och dragit slutsatsen att islam uppstod i Petra. David A. King invänder inte mot mätdata utan mot metoden: medeltida moskéer riktades astronomiskt, mot Kabas egna axlar, mot stjärnors uppgång och mot vindriktningar, och moderna geografiska bäringar mellan två punkter fanns tillgängliga först från 1800-talet. Att kalla en tidig moské felriktad genom att jämföra den med en storcirkelberäkning är en anakronism.43 Samma invändning träffar den folkliga föreställningen att tidiga moskéer »pekade fel«.

Andra delar av revisionismen står stadigare. Patricia Crone hävdade 1987 i Meccan Trade and the Rise of Islam att det förislamiska Meckas handelsbetydelse är kraftigt överdriven i traditionen, en tes som mötte skarp kritik men som vände upp och ner på forskningsläget. G. R. Hawting har argumenterat för att Koranens motståndare kan ha varit ofullkomliga monoteister och inte polyteister, vilket skulle undergräva den traditionella berättelsen om Kabas rening. Här är bilden kluven på ett sätt som sällan noteras, eftersom Ibn al-Jawzis egen förklaringsmodell skildrar just en urartning från en monoteistisk utgångspunkt.

Den hårdaste kritiken av dagens Mecka kommer inifrån. Ziauddin Sardar, författare till Mecca: The Sacred City, menar att ombyggnaden drivs av att oljan tar slut och att vallfärden ska exploateras maximalt. Bland det som rivits eller hotas finns osmanska pelargångar kring Kaba, Khadijas hus och den plats där Abu Bakrs bostad låg, i dag ett hotell. Den officiella motiveringen är kapacitet, och i fråga om vissa platser att förhindra att de blir föremål för dyrkan.44 Kapacitetsproblemet är samtidigt verkligt: under hajj 2024 rapporterades 1 301 dödsfall i värmerelaterad sjukdom vid temperaturer upp mot 51 grader, och 83 procent av de omkomna var oregistrerade pilgrimer utan tillgång till skugga och boende.45

Två utbredda sakfel går att rätta direkt. Det första är att dagens byggnad skulle vara Abrahams. Traditionen själv säger motsatsen, och byggnadshistorien från Quraysh via Ibn al-Zubayr och al-Hajjaj till Murad IV är väl belagd i de muslimska källorna. Det andra är att böneriktningen från Sverige skulle vara söderut. Den är sydostlig, och den varierar med sexton grader mellan Malmö och Kiruna.

Footnotes

  1. Måtten varierar mellan uppslagsverken; flera anger 12,86 × 11,03 × 13,10 meter. Jämför Kaba, svensk uppslagsartikel och Kaaba, engelsk uppslagsartikel. ↩

  2. al-Mawardi, al-Ahkam al-sultaniyya, avsnittet om helgedomens ämbeten. ↩

  3. al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, kitab al-salat, kapitlet om böneriktningen. ↩

  4. Koranen, al-Baqara 2:127. ↩

  5. Koranen, al-Baqara 2:125 och Al Imran 3:97. ↩

  6. Koranen, Al Imran 3:96. ↩

  7. Koranen, Al Imran 3:97. ↩

  8. Koranen, al-Maida 5:95 och 5:97; Ibrahim 14:37; al-Hajj 22:26 och 22:29. ↩

  9. Koranen, Quraysh 106:3. ↩

  10. Koranen, al-Fil 105:1–5. ↩

  11. Koranen, al-Tawba 9:28. ↩

  12. Koranen, al-Baqara 2:144. ↩

  13. Sahih Muslim 525. Händelsen återges även av Bukhari, i kapitlet om böneriktningen. ↩

  14. Sahih al-Bukhari 1597, Sahih Muslim 1270. ↩

  15. Sahih al-Bukhari 1583 och 1586, Sahih Muslim 1333. ↩

  16. Ibn Rushd, Bidayat al-mujtahid wa-nihayat al-muqtasid, kitab al-hajj, avsnittet om tawaf. Egen översättning. ↩

  17. Muftiämbetet i Malaysias federala territorier, al-Kafi li al-Fatawi nr 1496. ↩

  18. al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, kitab al-hajj, avsnittet om tawafs villkor. Jabirs hadith: Sahih Muslim 1297. ↩

  19. Muhammad Jawad Mughniyya, al-Fiqh ala al-madhahib al-khamsa, kitab al-hajj, avsnittet om tawaf. ↩

  20. Ibn Taymiyya, al-Radd ala al-mantiqiyyin. Egen översättning. Samma argument förs i hans fatwasamling Majmu al-fatawa, i avsnittet om böneriktningen. ↩

  21. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Da wa-l-dawa, avsnittet om avguderi i handling. ↩

  22. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Uddat al-sabirin. ↩

  23. al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, med hänvisning till al-Qadi Abu al-Tayyibs återgivning av al-Shafii. ↩

  24. al-Azraqi, Akhbar Makka. ↩

  25. Ibn al-Jawzi, Talbis Iblis, som återger Hisham b. al-Kalbi. ↩

  26. Ibn Kathir, Tafsir al-Quran al-azim, till 2:127, som återger Ibn Ishaq. ↩

  27. Ibn Khaldun, Tarikh, avsnittet om Kabas byggnadshistoria. ↩

  28. al-Mawardi, al-Ahkam al-sultaniyya, avsnittet om kiswan. ↩

  29. Black Stone. ↩

  30. Ombyggnaden under Murad IV 1630, efter översvämningen året innan. Händelsen skildras i den meckanska krönikelitteraturen från 1600- och 1700-talen. Jämför Kaaba, engelsk uppslagsartikel. ↩

  31. Grand Mosque seizure. ↩

  32. Storcirkelberäkning av initial bäring mot Kabas koordinater 21,42° N, 39,83° Ö. ↩

  33. Begravningslag (1990:1144), 2 kap. 2 §. ↩

  34. Lövestads församling, Svenska kyrkan: Särskilt gravkvarter. ↩

  35. Kyrkans Tidning om Kvistofta församling. ↩

  36. Folkhälsomyndigheten, 23 april 2025. ↩

  37. Skolverket: Ledighet i skolan. ↩

  38. Middle East Eye om mahram-kravet. ↩

  39. Göteborgs universitet om Röster om hajj. ↩

  40. Pew Research Center, Europe’s Growing Muslim Population (2017). ↩

  41. Carl von Linné, Nemesis Divina. Formuleringen är Linnés återgivning av Psaltaren 127:1, inte hans egen tanke. ↩

  42. Michael Eneman (1676–1714). Uppgiften om kartan saknar belägg i Svenskt biografiskt lexikon. ↩

  43. David A. King, The Petra Fallacy. ↩

  44. TIME om Ziauddin Sardars kritik. ↩

  45. Journal of Travel Medicine om hajj 2024. ↩