Jihad är det arabiska ordet för ansträngning och kamp för Guds sak, och betecknar i islamisk rätt både den enskilda människans strid mot sitt eget begär och den reglerade väpnade strid som en muslimsk statsmakt kan påbjuda. Båda betydelserna står i Koranen, båda står i de klassiska rättsböckerna, och de har genom historien vägt olika tungt beroende på vem som haft makten över ordet.

Tvisten om jihad förs i Sverige oftast som en fråga om vad ordet egentligen betyder, och svaret stannar i en formel som inte håller. Den apologetiska svenska standardversionen hänger hela sitt fall på en enda hadith, den om »den mindre« och »den större jihad«, och just den förklarade traditionen svag långt före någon svensk debatt: Ibn Rajab al-Hanbalī noterar i sin kommentar till al-Nawawīs fyrtio hadither att Jābir-varianten återberättas med svag kedja. Den inre kampen har starkare stöd än så, men det stödet står i Koranen och i en säker sunna, inte i den berättelsen. Den motsatta hållningen, att jihad i grunden är erövringskrig, förutsätter att de klassiska juristerna var eniga. De var det inte. Hanafiterna gjorde stridbarhet och inte otro till dödandets grund, al-Shāfiʿī gick i ett av sina uttalanden åt andra hållet, och Sufyān al-Thawrī kallade jihad frivillig i samma århundraden som Ibn ʿAtiyya rapporterade enighet om att den är en kollektiv plikt.

Vad ordet jihad betyder

Roten är j-h-d, som ger substantivet juhd, »ansträngning« eller »möda«. Verbet jāhada betyder att anstränga sig mot ett motstånd, och verbalsubstantivet mujāhada används i den islamiska fromhetslitteraturen om själens arbete mot sig själv. Samma rot ger ijtihād, den rättslärdes självständiga slutledning, och mujtahid om den jurist som behärskar den. Ordet säger i sig ingenting om vapen. Det säger något om kraftansträngning.

Koranen har ett eget ord för väpnad strid: qitāl, med verbet qātala, »att strida mot«. Där en vers befaller strid med vapen står som regel qitāl eller imperativen qātilū, och där jihad förekommer är föremålet ofta bredare. Det tydligaste enskilda belägget finns i 25:52, en meckansk vers uppenbarad innan strid var tillåten, där Muhammed ﷺ befalls att föra »en stor jihad«, jihādan kabīran, mot förnekarna med Koranen.11Koranen, al-Furqān 25:52. Ibn Taymiyya kommenterar just den versen med att denna jihad utfördes med kunskapen, hjärtat, framställningen och kallelsen, utan strid.22Ibn Taymiyya, Minhāj al-sunna al-nabawiyya, kommentaren till 25:52, där han även återger Ibn Hazms tredelning av jihad i kallelse med tungan, krigsledning genom omdöme och strid med handen.

فَلَا تُطِعِ الْكَافِرِينَ وَجَاهِدْهُم بِهِ جِهَادًا كَبِيرًا

Koranen · al-Furqān 25:52

Runt termen ligger ett helt begreppsfält. Harb är krig som tillstånd. Siyar är den rättsliga disciplinen om krigföring, fördrag och främmande makter; al-Bukhārī kallar sitt kapitel Kitāb al-jihād wa-l-siyar.33Sahīh al-Bukhārī, kapitelrubriken Kitāb al-jihād wa-l-siyar. Ribāt är gränsvakttjänst vid de utsatta passen och räknades som en fromhetsgärning i sig. Ghazw är razzia och plundringståg, det förislamiska ordet för de arabiska stammarnas krigföring. Amān är löftet om säkerhet som ges en fiende, hudna är vapenvila, jizya den skyddsskatt de skriftbesittande betalade och dhimma det skyddsförhållande skatten skapade. Den stupade kallas shahīd, »vittne«, och den som utför jihad mujāhid.

Uttrycket »heligt krig« hör inte till detta fält. Vändningen harb muqaddasa är en modern återöversättning från europeiska språk, och den saknas i Koranen, i hadithsamlingarna och i rättsböckernas kapitelrubriker.

Koranens verser om jihad och strid

Uppenbarelseordningen är själva knuten. Ibn al-Qayyim delar i Zād al-maʿād utvecklingen i fyra steg: strid var först förbjuden, sedan tillåten, därefter påbjuden mot dem som inlett den, och till sist påbjuden mot avgudadyrkarna i allmänhet.44Ibn Qayyim al-Jawziyya, Zād al-maʿād, kapitlet om jihad.

De meckanska verserna befaller kallelse och tålamod. 16:125 föreskriver att kalla människorna »med kloka och goda ord« och lägga fram argumenten »på ett måttfullt och försynt sätt«.55Koranen, al-Nahl 16:125. 29:69 lovar vägledning åt dem som »strävar och kämpar för Vår sak«, utan att nämna vapen.66Koranen, al-ʿAnkabūt 29:69. Först i Medina ges tillåtelse att slå tillbaka:

ادْعُ إِلَىٰ سَبِيلِ رَبِّكَ بِالْحِكْمَةِ وَالْمَوْعِظَةِ الْحَسَنَةِ ۖ وَجَادِلْهُم بِالَّتِي هِيَ أَحْسَنُ ۚ إِنَّ رَبَّكَ هُوَ أَعْلَمُ بِمَن ضَلَّ عَن سَبِيلِهِ ۖ وَهُوَ أَعْلَمُ بِالْمُهْتَدِينَ

Koranen · al-Nahl 16:125

وَالَّذِينَ جَاهَدُوا فِينَا لَنَهْدِيَنَّهُمْ سُبُلَنَا ۚ وَإِنَّ اللَّهَ لَمَعَ الْمُحْسِنِينَ

Koranen · al-ʿAnkabūt 29:69

TILLÅTELSE [att kämpa] har de mot vilka ett orättfärdigt krig förs - och Gud har makt att ge dem stöd -77Koranen, al-Hajj 22:39.

أُذِنَ لِلَّذِينَ يُقَاتَلُونَ بِأَنَّهُمْ ظُلِمُوا ۚ وَإِنَّ اللَّهَ عَلَىٰ نَصْرِهِمْ لَقَدِيرٌ

Koranen · al-Hajj 22:39

Nästa vers anger grunden: de som »i strid mot all rätt jagas bort från sina hem därför att de säger: Gud är vår Herre!«88Koranen, al-Hajj 22:40. Tillåtelsen är alltså från början knuten till en beskriven orätt. Omedelbart därefter kommer inskränkningen:

الَّذِينَ أُخْرِجُوا مِن دِيَارِهِم بِغَيْرِ حَقٍّ إِلَّا أَن يَقُولُوا رَبُّنَا اللَّهُ ۗ وَلَوْلَا دَفْعُ اللَّهِ النَّاسَ بَعْضَهُم بِبَعْضٍ لَّهُدِّمَتْ صَوَامِعُ وَبِيَعٌ وَصَلَوَاتٌ وَمَسَاجِدُ يُذْكَرُ فِيهَا اسْمُ اللَّهِ كَثِيرًا ۗ وَلَيَنصُرَنَّ اللَّهُ مَن يَنصُرُهُ ۗ إِنَّ اللَّهَ لَقَوِيٌّ عَزِيزٌ

Koranen · al-Hajj 22:40

KÄMPA för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare.99Koranen, al-Baqara 2:190.

وَقَاتِلُوا فِي سَبِيلِ اللَّهِ الَّذِينَ يُقَاتِلُونَكُمْ وَلَا تَعْتَدُوا ۚ إِنَّ اللَّهَ لَا يُحِبُّ الْمُعْتَدِينَ

Koranen · al-Baqara 2:190

Bernströms »var inte de första som griper till vapen« återger arabiskans wa-lā taʿtadū, som mer ordagrant betyder »överskrid inte«, alltså ett förbud mot att gå över gränserna i striden. Skillnaden väger tungt i hela debatten om anfallskrigets tillåtlighet. 2:216 gör striden till en plikt och kallar den i samma andetag förhatlig för dem som åläggs den.1010Koranen, al-Baqara 2:216. 8:61 befaller fred när fienden söker den, och 60:8 förbjuder inte godhet och rättvisa mot dem som inte bekämpar de troende för deras tro.1111Koranen, al-Anfāl 8:61 och al-Mumtahana 60:8.

كُتِبَ عَلَيْكُمُ الْقِتَالُ وَهُوَ كُرْهٌ لَّكُمْ ۖ وَعَسَىٰ أَن تَكْرَهُوا شَيْئًا وَهُوَ خَيْرٌ لَّكُمْ ۖ وَعَسَىٰ أَن تُحِبُّوا شَيْئًا وَهُوَ شَرٌّ لَّكُمْ ۗ وَاللَّهُ يَعْلَمُ وَأَنتُمْ لَا تَعْلَمُونَ

Koranen · al-Baqara 2:216

Mest omtvistad är 9:5, som redan Ibn Kathīr kallar svärdsversen, āyat al-sayf. Rättslitteraturen läser den aldrig ensam, utan tillsammans med versen närmast efter:

När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.1212Koranen, al-Tawba 9:5.

Om någon bland avgudadyrkarna söker skydd hos dig, ge honom då ditt beskydd, så att han får höra Guds ord; för honom sedan till en plats där han är i trygghet. De är nämligen människor som inte vet [vad Islam innebär].1313Koranen, al-Tawba 9:6.

فَإِذَا انسَلَخَ الْأَشْهُرُ الْحُرُمُ فَاقْتُلُوا الْمُشْرِكِينَ حَيْثُ وَجَدتُّمُوهُمْ وَخُذُوهُمْ وَاحْصُرُوهُمْ وَاقْعُدُوا لَهُمْ كُلَّ مَرْصَدٍ ۚ فَإِن تَابُوا وَأَقَامُوا الصَّلَاةَ وَآتَوُا الزَّكَاةَ فَخَلُّوا سَبِيلَهُمْ ۚ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

Koranen · al-Tawba 9:5

وَإِنْ أَحَدٌ مِّنَ الْمُشْرِكِينَ اسْتَجَارَكَ فَأَجِرْهُ حَتَّىٰ يَسْمَعَ كَلَامَ اللَّهِ ثُمَّ أَبْلِغْهُ مَأْمَنَهُ ۚ ذَٰلِكَ بِأَنَّهُمْ قَوْمٌ لَّا يَعْلَمُونَ

Koranen · al-Tawba 9:6

De två verserna står omedelbart efter varandra, och skyddet i den senare hör till befallningen i den förra. 9:29 föreskriver strid mot skriftbesittarna till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten, varefter striden mot dem upphör, och 47:4 reglerar slagfältet och fångarna.1414Koranen, al-Tawba 9:29 och Muhammad 47:4. Och 2:256 står kvar oberoende av allt detta:

TVÅNG skall inte förekomma i trosfrågor. Vad som är rätt handlande är nu klart skilt från fel och synd. Den som förnekar de onda makterna och som tror på Gud, har sannerligen vunnit ett säkert fäste som aldrig ger vika. Gud hör allt, vet allt.1515Koranen, al-Baqara 2:256.

لَا إِكْرَاهَ فِي الدِّينِ ۖ قَد تَّبَيَّنَ الرُّشْدُ مِنَ الْغَيِّ ۚ فَمَن يَكْفُرْ بِالطَّاغُوتِ وَيُؤْمِن بِاللَّهِ فَقَدِ اسْتَمْسَكَ بِالْعُرْوَةِ الْوُثْقَىٰ لَا انفِصَامَ لَهَا ۗ وَاللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ

Koranen · al-Baqara 2:256

Hadithmaterialet är den andra källan och det är där gränserna dras skarpast. Ibn ʿUmar berättar att en kvinna hittades dödad under ett av Profetens fälttåg, varpå han förbjöd dödandet av kvinnor och barn.1616Sahīh Muslim 1744, Kitāb al-jihād wa-l-siyar, med parallell i Sahīh al-Bukhārī, Kitāb al-jihād, kapitlet om dödandet av kvinnor i krig. Ibn Qudāma återger hans motivering i frågeform: vad är det med den här, att hon dödades när hon inte stred?1717Ibn Qudāma al-Maqdisī, al-Mughnī, Kitāb al-jihād. Burayda-traditionen i Sahīh Muslim ger en hel instruktion till hären: handla inte svekfullt, vanställ inte de döda, döda inte ett barn och döda inte munkarna i deras celler.1818Sahīh Muslim, Kitāb al-jihād wa-l-siyar, återgiven av Ibn Kathīr i Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, kommentaren till 2:190, tillsammans med en parallell tradition från Ibn ʿAbbās i Musnad Ahmad.

Rangordningen av jihad i hadithlitteraturen pekar heller inte entydigt mot slagfältet. Muʿādh ibn Jabal får höra att islams huvud är trosbekännelsen, dess bärande pelare bönen och »dess puckels topp jihad«.1919al-Nawawī, al-Arbaʿūn al-Nawawiyya, hadith 29, med ursprung i Sunan al-Tirmidhī. Traditionen citeras av Ibn Taymiyya i al-Siyāsa al-sharʿiyya. Men på frågan om vilken jihad som är den bästa lyder ett välkänt svar »ett rättvist ord inför en orättfärdig härskare«,2020al-Nawawī, Riyād al-sālihīn; traditionen återfinns i Sunan Abī Dāwūd och Sunan al-Tirmidhī. och när ʿĀʾisha undrar om kvinnor ska delta i jihad svarar Profeten att den främsta jihad är en godtagen vallfärd.2121al-Nawawī, Riyād al-sālihīn; svaret till ʿĀʾisha återfinns i Sahīh al-Bukhārī, Kitāb al-hajj. En tredje tradition, den som Ibn Rajab själv graderar som stark, lyder att den som verkligen kämpar är den som kämpar mot sin egen själ för Guds skull.2222Ibn Rajab al-Hanbalī, Jāmiʿ al-ʿulūm wa-l-hikam, där han ställer den starka varianten mot den svaga Jābir-traditionen och även återger ʿAlī ibn Abī Tālibs gradering av jihad i hand, tunga och hjärta.

Den mest konkreta gränsen framgår av mötet med en man som kom och sade att han ville ut i strid. Profeten frågade om hans mor levde, och när mannen svarade ja fick han beskedet att vända om och tjäna henne. I en annan ordalydelse: »håll dig vid hennes fot, där är paradiset«.2323Sunan Ibn Māja, Kitāb al-jihād, nr 2781, traditionen om Jāhima al-Sulamī.

Rättsskolorna om jihad som plikt och dess gränser

Den första frågan juristerna ställer är vem plikten vilar på. al-Qurtubī redovisar tre hållningar sida vid sida. Ibn ʿAtiyya rapporterar att enigheten stannat vid att jihad är fard kifāya, en kollektiv plikt: fullgör en tillräcklig del av muslimerna den, faller den från de övriga, utom när fienden angriper islams område, då den blir fard ʿayn och åligger var och en. al-Māwardī refereras för uppfattningen att den är fard ʿayn, och Sufyān al-Thawrī citeras för den motsatta ytterligheten, att jihad är tatawwuʿ, frivillig.2424al-Qurtubī, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till 2:216.

Ibn al-Qayyim löser upp motsättningen med en distinktion mellan handlingens slag och dess form. Jihad som sådan, skriver han, är en individuell plikt, antingen med hjärtat, med tungan, med förmögenheten eller med handen, och varje muslim är skyldig att utöva någon av dessa former. Jihad med sin egen person är däremot fard kifāya.44Ibn Qayyim al-Jawziyya, Zād al-maʿād, kapitlet om jihad. Ibn Taymiyya formulerar samma sak i sin statsrättsliga skrift: den påbjudna striden mot dem som vägrar underkasta sig är kollektiv plikt när den inleds, men vill fienden anfalla muslimerna blir avvärjandet bindande både för dem angreppet riktas mot och för alla andra, i deras egenskap av hjälpare.2525Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya, kapitlet om jihad. Rätten att sända ut hären ligger hos statsmakten: utpekar imamen bestämda personer för jihad blir den bindande för just dem.2626Ibn Taymiyya, al-Hisba fī l-islām.

Den verkliga skiljelinjen mellan skolorna handlar inte om plikten utan om vem som får dödas, och den går rakt genom rättslitteraturen. al-Marghīnānī skriver i den hanafitiska handboken al-Hidāya att man inte får döda en kvinna, ett barn, en orkeslös gammal man, en förlamad eller en blind, »eftersom det som hos oss gör dödandet tillåtet är stridbarheten, och den föreligger inte hos dem«. Han tillägger att al-Shāfiʿī avviker just i fråga om den orkeslöse, den förlamade och den blinde, »eftersom det som gör dödandet tillåtet hos honom är otron«.2727Burhān al-Dīn al-Marghīnānī, al-Hidāya fī sharh Bidāyat al-mubtadiʾ, Kitāb al-siyar. Två meningar, och hela den moderna tvisten om jihad ligger redan i dem. Flertalet av de lärda följde den första.

Ibn Qudāma redovisar samma oenighet med namn på båda sidor. Kvinnor och orkeslösa gamla får inte dödas, och så säger Mālik och de irakiska juristerna, med belägg hos Abū Bakr och ʿUmar, som båda instruerade sina härförare att inte döda barn, kvinnor eller ålderstigna. Men al-Shāfiʿī i ett av sina uttalanden och Ibn al-Mundhir tillåter dödandet av gamla män, och den senare invänder rakt ut att han inte känner något belägg för att undanta dem från den allmänna lydelsen i 9:5.1717Ibn Qudāma al-Maqdisī, al-Mughnī, Kitāb al-jihād. Ibn Taymiyya tar ställning i frågan och gör det tydligt: den som inte tillhör dem som gör motstånd och deltar i striden, som kvinnorna, barnen, munken, den gamle mannen, den blinde och den orörlige, dödas inte enligt flertalet av de lärda om han inte strider med ord eller handling. Att enbart otron skulle göra dödandet tillåtet avvisar han uttryckligen, med hänvisning till just 2:190.2525Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya, kapitlet om jihad.

Också den enskildes väg ut i strid är spärrad av rättsliga villkor. Ibn Qudāma resonerar att godhet mot föräldrarna är fard ʿayn medan jihad är fard kifāya, och att den individuella plikten har företräde: sonen får inte ge sig av utan deras tillstånd.1717Ibn Qudāma al-Maqdisī, al-Mughnī, Kitāb al-jihād. Villkoren omfattar fler än sonen. Kvinnor räknades inte till dem som den personliga stridsplikten åligger, och på ʿĀʾishas fråga hänvisade Profeten henne till vallfärden. Motsvarande tillståndskrav band hustrun till maken och den skuldsatte till borgenären. Fördrag är tillåtna på samma grund. Hudna, vapenvila, ingås med stöd av 8:61 och av Profetens tioåriga fördrag vid Hudaybiyya, och Ibn Qudāma anger uttryckligen svaghet hos muslimerna som ett godtagbart skäl att sluta det. Fördraget får däremot inte gälla på obestämd tid, eftersom det då skulle innebära att jihad övergavs helt.1717Ibn Qudāma al-Maqdisī, al-Mughnī, Kitāb al-jihād. När jizya erlagts upphör både striden och varje religiöst tvång; al-Shāfiʿī skriver att muslimerna därefter varken får döda dem eller tvinga dem bort från deras religion.2828al-Shāfiʿī, al-Umm, Kitāb al-jizya.

Vad hela konstruktionen syftar till formulerar al-Qurtubī i sin kommentar till 22:40 med en bild som är svår att missförstå. Hade Gud inte påbjudit striden, skriver han, hade avgudadyrkarna tagit makten och rivit de gudstjänstplatser som religionernas folk upprättat: synagogorna på Moses tid, kyrkorna och klostren på Jesu tid och moskéerna på Muhammeds ﷺ tid.2929al-Qurtubī, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till 22:40.

Jihad från Medina till 1900-talets ideologer

Före islam bestod krigföringen på Arabiska halvön av razzior: ghazw mellan stammar, blodsfejd och de återkommande stridsdagar som kallas ayyām al-ʿarab, avbrutna av de helgade månaderna då vapnen skulle vila. Ibn Khaldūn ställer i sin Muqaddima upp fyra slags krig: stridigheter mellan grannstammar, de vilda folkens övergrepp, det krig som »i lagen kallas jihad« och statens krigföring mot dem som vägrar lydnad. De två första klassar han som uppror och oordning, de två senare som jihad och rättvisa.3030Ibn Khaldūn, Muqaddima, kapitlet om krigen och folkens sätt att ordna dem.

Från Medina följer en kort och tät kedja: Badr 624, det tioåriga fördraget vid Hudaybiyya 628, intagandet av Mecka 630. Under Abū Bakr och ʿUmar följde erövringarna av Syrien, Irak och Egypten på 630- och 640-talen, och det var dhimma-ordningen med jizya som gjorde dem administrativt möjliga utan massomvändelse. Därefter befästes en gränszon mot Bysans, thughūr, där ribāt utvecklades till en fromhetsövning med egen litteratur, och abbasiderna sände ut sommarfälttåg regelbundet.

Korstågen vände förhållandet. Efter frankernas intagande av Jerusalem 1099 följde ett par generationer av politisk splittring innan Nūr al-Dīn och därefter Salāh al-Dīn organiserade en jihad som återtog staden 1187. Nästa gång läran mobiliserades gällde det mongolerna. Bagdad föll 1258, mamlukerna vann vid ʿAyn Jālūt 1260, och Ibn Taymiyya, som dog 1328, skrev sina texter om jihad i en situation som hans egen rätt klassade som försvar. Det sammanhanget är värt att hålla i minnet när samma texter citeras i dag.

Under 1800-talet blev jihad först och främst antikolonial. ʿAbd al-Qādir reste motståndet i Algeriet från 1832, imam Shamil i Kaukasus, och den mahdistiska resningen i Sudan från 1881, som fyra år senare blev en stat. Osmanska sultanen förklarade jihad i november 1914, med tysk uppmuntran och i uttalad förhoppning om resning i de brittiska och franska kolonierna. Resningen kom i allt väsentligt inte.

Den moderna politiseringen skedde i tre steg. Sayyid Qutb, avrättad i Egypten 1966, omformulerade förhållandet mellan muslimer och stat. Muhammad ʿAbd al-Salām Faraj spred 1981 al-Farīda al-ghāʾiba, »den försummade plikten«, inom den egna gruppen, och Sadat mördades den 6 oktober samma år; skriften fann polisen först vid utredningen. Och Abdullah Azzam skrev under Afghanistankriget på 1980-talet Difāʿ ʿan arādī al-muslimīn, den skrift som fick genomslag. Azzam ändrade ingenting i schemats ordalydelse och allt i dess tillämpning. Han hämtade båda satserna ur rättsböckerna och lade fram dem som de fyra skolornas enighet: att försvarsplikten sprider sig i ringar från de närmaste till de därnäst närmaste, en lydelse han citerar ur hanafiten Ibn ʿĀbidīn, och att det när plikten väl blivit individuell inte längre krävs tillstånd, varken av hustrun från maken, av barnet från föräldern eller av den skuldsatte från borgenären, vilket han belägger hos al-Dasūqī, al-Ramlī, Ibn Qudāma och Ibn Taymiyya.3131Abdullah Azzam, Difāʿ ʿan arādī al-muslimīn, i engelsk översättning Defence of the Muslim Lands. Skriften åberopar stöd från samtida saudiska lärda; det är dokumentets eget påstående.

Satsen om tillstånd är hämtad ur rättsböckerna och Azzam uppfann den inte, men där är den ett undantag som förutsätter ett läge någon annan har fastställt. Greppet ligger i premissen: att Afghanistan 1980 utan vidare förklaras vara det fall där plikten redan blivit individuell. Undantaget står i rättsböckerna; villkoret för att nå dit avgör han på egen hand, och det är just den befogenheten den klassiska rätten aldrig lade hos den enskilde.

Jihad i svensk rätt och svensk debatt

Sverige reglerar inte jihad. Sverige reglerar gärningar, och terroristbrottslagen använder aldrig ordet. Lagen träffar terroristbrott med fängelse i fyra till arton år eller livstid, deltagande i en terroristorganisation med högst fyra år, vid grovt brott två till åtta år och, om gärningsmannen lett organisationen, två till arton år eller livstid, samröre med högst fyra år, finansiering, rekrytering och utbildning för terrorism med högst tre år vardera, och resa för terrorism med högst två år. Samma bestämmelser gäller högerextrem, vänsterextrem och islamistisk terrorism; det avgörande rekvisitet är terroristsyftet.3232Terroristbrottslag (2022:666), 4, 4 a, 5, 6, 8, 9 och 10 §§.

Att deltagandebrottet alls finns krävde en grundlagsändring, och vägen dit gick genom regeringsformen. När regeringen 2019 hävdade att en kriminalisering av deltagande inte inskränkte föreningsfriheten invände Lagrådet att övervägande skäl talade för motsatsen, och kunde inte tillstyrka förslaget eftersom frågan om det över huvud taget fanns författningsmässiga förutsättningar för en sådan inskränkning aldrig hade aktualiserats i lagrådsremissen. En parlamentarisk kommitté föreslog därför i SOU 2021:15 att sammanslutningar som ägnar sig åt eller understöder terrorism skulle läggas till som ny begränsningsgrund i regeringsformen, vid sidan av de gamla, militär verksamhet och förföljelse av folkgrupp.3333SOU 2021:15, Föreningsfrihet och terroristorganisationer, inklusive redogörelsen för Lagrådets invändning 2019. Eftersom en grundlagsändring kräver två likalydande riksdagsbeslut med ett val emellan trädde ändringen i kraft först den 1 januari 2023, och deltagandebrottet den 1 juni samma år.3434Regeringens pressmeddelande, december 2022, om grundlagsändringen och dess ikraftträdande. Föreningsfriheten var alltså så starkt skyddad att en kriminalisering av själva deltagandet inte kunde göras förenlig med grundlagen förrän skyddet självt ändrades.

Praxis är begränsad men tydlig. Hovrätten för Västra Sverige fastställde den 30 mars 2016 livstidsdomarna mot Al Amin Sultan och Hassan Mostafa Al-Mandlawi för terroristbrott genom mord i Syrien 2013, med motiveringen att avsikten med morden varit att injaga allvarlig fruktan hos dem som inte delade gärningsmännens åsikt. Bevisningen vilade på beslagtaget videomaterial.3535SVT Nyheter, 30 mars 2016, om Hovrätten för Västra Sveriges dom. I februari 2025 dömdes fem personer i två mål enligt den nya bestämmelsen: en 22-årig man vid Attunda tingsrätt till tre år och tre månader för deltagande, finansiering och tre fall av resa för terrorism, och fyra män vid Nacka tingsrätt till mellan tre och sex och ett halvt års fängelse för grovt deltagande genom rekrytering, propagandaspridning, vapenträning och rådgivning. Domstolen friade däremot från förberedelse till terroristbrott, eftersom planen inte var tillräckligt konkretiserad.3636Attunda tingsrätt, mål B 6548-24, dom 14 februari 2025, och Nacka tingsrätt, mål B 1886-24, dom 17 februari 2025.

Omfattningen är känd i grova drag. Omkring 300 personer reste från Sverige till Syrien och Irak mellan 2012 och 2016, och Försvarshögskolan kunde med tidigare hemligstämplat material från Säkerhetspolisen kartlägga 267 av dem. 80 procent kom från Västra Götaland, Stockholm, Skåne och Örebro.3737Försvarshögskolan för Center mot våldsbejakande extremism, Swedish Foreign Fighters in Syria and Iraq: An Analysis of open-source intelligence and statistical data, 2017. Siffrorna säger ingenting om hur Sveriges muslimer läser ordet jihad. Till bilden hör att de sex muslimska riksorganisationer som får statsbidrag tillsammans betjänade 203 663 personer 2024, av 844 694 i samtliga trossamfund. Begreppet betjänade omfattar både medlemmar och personer som regelbundet deltar i verksamheten, och myndigheten skriver ned samfundens egna tal när underlaget inte bedöms tillförlitligt.3838MUCF, Trossamfund, antal betjänade, uppgifter för 2024.

Den tydligaste institutionella markeringen från svenskt muslimskt håll gjordes efter självmordsattentatet i Stockholm i december 2010. Hassan Moussa, ordförande i Sveriges imamråd, utfärdade en fatwa där dådet kallades förbjudet, brottsligt och en terrorhandling, och där han slog fast att den som godkänner eller rättfärdigar det är lika skyldig som gärningsmannen. Han uppmanade samtidigt övriga imamer att fastställa att Sverige ska betraktas som ett fredligt land, vilket rättsligt motsvarar den klassiska kategorin dār al-ʿahd.3939SVT Nyheter, 15 december 2010. Något motsvarande samlat uttalande om jihad har inte kommit sedan dess, och en enskild fatwa från 2010 säger därför mer om hur just det dådet bedömdes än om hur begreppet undervisas i svenska moskéer i dag.

Europadomstolen låter gränsen gå vid uppviglingen, inte vid ordet. I Z.B. mot Frankrike, avgjort den 2 september 2021, fann domstolen ingen kränkning av artikel 10 när en man dömdes för att ha gett en treåring en t-shirt med texten »Jihad, född den 11 september«; barnet hette Jihad och var fött den dagen. I Erkizia Almandoz mot Spanien blev utgången den motsatta, eftersom talet inte uppmanade till våld. Ilya Sobol kritiserar i Human Rights Law Review just Frankrikefallet för att domstolen godtog statens påstående om närhet i tid till terrordåd i stället för att pröva yttrandets faktiska förmåga att egga.4040Ilya Sobol, »Glorification of Terrorist Violence at the European Court of Human Rights«, Human Rights Law Review 24:3 (2024). Z.B. mot Frankrike, ansökan nr 46883/15.

Hur laddad den svenska forskningsfrågan är visade förstudien Muslimska Brödraskapet i Sverige, som Magnus Norell gav ut 2017 för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani. Ett upprop initierat av Emin Poljarevic och undertecknat av ett tjugotal forskare, bland dem Mattias Gardell och Mohammad Fazlhashemi, kritiserade rapporten för bristande empiri, otillräckliga källhänvisningar och konspiratorisk språkdräkt. MSB beslutade i juni 2017 att inte gå vidare med den och avslutade samarbetet med Norell.4141Sammanställning av MSB-förstudien Muslimska Brödraskapet i Sverige och forskarkritiken mot den. Mot den bakgrunden är det slående hur få rösterna var. Den mest anlitade uttolkaren av begreppet under samma decennier var Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet och länge innehavare av landets enda professur i ämnet.4242Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet.

Heligt krig i svensk idéhistoria

Att jihad på svenska ofta återges som heligt krig är ett arv från europeisk begreppshistoria, inte från islamisk. Den historien följer sin egen bana, och den ger inget stöd åt någon islamisk hållning.

Den medeltida kyrkan i Sverige ärvde Augustinus lära om det rättfärdiga kriget, och reformationen lade svärdet hos den världsliga makten och gjorde lydnaden mot den till en kristen plikt. Kyrkohandboken innehöll böner för hären. Gustav II Adolfs ingripande i trettioåriga kriget 1630 motiverades offentligt som ett försvar för den evangeliska tron, och historikerna är fortfarande oense om hur mycket trosskälen vägde mot maktpolitiken.

Under 1800-talet läste den nationella romantiken den svenska förtiden som en krigisk tidsålder, och Erik Gustaf Geijer skrev om ett släkte som sökte kriget från Europas ena ände till den andra och för vilket faran var ett element också i freden. Hos Viktor Rydberg går tonen åt motsatt håll i samma århundrade: »Tålamod och mildhet segra över vrede.«4343Viktor Rydberg, Singoalla.

Omslaget kom inom ett par generationer, och det skedde med religiösa argument. Klas Pontus Arnoldson, frikyrklig och radikal från ungdomen, bildade 1883 Svenska freds- och skiljedomsföreningen och fick Nobels fredspris 1908 tillsammans med Fredrik Bajer; hans fredstanke var en trossats, det han själv kallade ljusets religion.4444Klas Pontus Arnoldson, född i Göteborg 1844, och Svenska freds- och skiljedomsföreningen, grundad 1883. Ellen Key räknade i Der Tag kallt på värnpliktens invalider och skrev i Lifslinjer om ett folk där fredsviljan släckt den nedärvda krigslidelsen. Samma bok ger den mest kända formuleringen av hennes hopp:4545Ellen Key, Lifslinjer, tredje delen (1906).

Men skönare människor skola strida skönare strider.— Ellen Key, Lifslinjer

Nathan Söderblom, ärkebiskop från 1914 till 1931, byggde sitt ekumeniska arbete som ett svar på världskriget och samlade 1925 nästan alla kristna samfund till det stora mötet i Stockholm. Han tilldelades Nobels fredspris 1930, året före sin död.4646Nathan Söderblom, ärkebiskop av Uppsala, Nobels fredspris 1930 för hans ekumeniska fredsarbete.

Parallellen slutar där. Den svenska vägen från Gustav II Adolf till Söderblom är en ändrad hållning, framdriven av en reformrörelse under 1800-talet och avläst i två fredspris. De gränser den klassiska rätten drar kring striden, att inte handla svekfullt, inte vanställa de döda, inte döda ett barn och inte döda munkarna i deras celler, stod i rättsböckerna från början och behövde ingen fredsrörelse för att formuleras. Det är två olika slags historier, och den ena avgör ingenting om den andra.

Vanliga invändningar mot den klassiska jihadläran

Att den större jihad är efterhandskonstruktion. David Cook hävdar i Understanding Jihad att läran om den större jihad saknar historiskt djup, är svagt belagd i hadithlitteraturen och har få praktiska exempel, och att jihad genom islams historia i första hand förståtts som fysisk strid. Han går längre och menar att islamforskare inte bör åberopa den som bevis för att ickevåld har historiskt djup i islam.4747David Cook, Understanding Jihad, andra upplagan, University of California Press, 2015. Om den enskilda hadithen har han rätt, och traditionen sade det först: Ibn Rajab återger Jābir-varianten med orden att den återberättas med svag kedja. Men den inre läsningen hänger inte på den hadithen. Den hänger på 25:52, där en stor jihad befalls i Mecka med Koranen innan strid var tillåten, på den starka traditionen om den som kämpar mot sin egen själ, och på al-Hasan al-Basrī, död 728, som på frågan vilken jihad som är bäst svarade: »din kamp mot ditt eget begär«.4848al-Hasan al-Basrī, återgiven av Ibn Qayyim al-Jawziyya i Rawdat al-muhibbīn och av al-Māwardī i Adab al-dunyā wa-l-dīn. Att de två läsningarna inte utesluter varandra visar Ibn al-Qayyim, som skrev både det utförligaste klassiska försvaret för väpnad jihad och satsen att »själen som befaller det onda strider mot dig vid varje god gärning«, och att kampen mot den är den största jihad.4949Ibn Qayyim al-Jawziyya, Madārij al-sālikīn.

Att svärdsversen upphävde tvångsförbudet. Ibn Kathīr ställer de båda hållningarna mot varandra: en grupp lärda läser 2:256 som gällande för skriftbesittare som betalar jizya, andra menar att versen är upphävd av stridsversen.5050Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, kommentarerna till 2:256 och 9:5. Men abrogationstesen håller inte i den form invändningen kräver. al-Dahhāks abrogationsutsaga, den klassiska hänvisningen för att 9:5 upphäver, gäller enligt Ibn Kathīrs egen kommentar till 9:5 fördragen: den upphävde varje fördrag och varje tidsfrist mellan Profeten och avgudadyrkarna, alltså avtalen och inte tvångsförbudet. Versen därefter påbjuder att den avgudadyrkare som söker skydd ska få det, höra Guds ord och föras i trygghet, vilket ingen befallning att döda vid första möte kan överleva. al-Shāfiʿī drar slutsatsen i klartext: när skatten är erlagd får muslimerna varken döda dem eller tvinga dem från deras religion.2828al-Shāfiʿī, al-Umm, Kitāb al-jizya.

Att den moderna vederläggningen av IS är historiskt ohållbar. Det öppna brevet till al-Baghdadi, undertecknat i september 2014 av över 120 lärda, slår fast att jihad i islam är försvarskrig och otillåten utan rätt sak, rätt syfte och rätt uppförandekod. Manfred Sing invänder att brevet aldrig förklarar skillnaden mellan rättmätig och orättmätig politisk våldsutövning, saknar systematisk behandling av begreppen våld och terrorism, och inte anger vilka institutioner som skulle utkräva ansvar.5151Det öppna brevet till al-Baghdadi, september 2014, och Manfred Sings kritik av det. Invändningen träffar brevets centrala sats, och den träffar rätt: att jihad är försvarskrig är en modern sammanfattning utan motsvarighet i den klassiska rätten, för furūʿ-litteraturen kände en anfallskategori, en fard kifāya som utlystes av en kalif. Det som brevet däremot ville komma åt är något annat, och där är den klassiska rätten mer detaljerad än de moderna grupperna. Dödandet av icke-stridande är förbjudet, svek mot fördrag är förbjudet, vanställande av lik är förbjudet, och att förklara en muslim otrogen är förbjudet. Ibn Taymiyya avvisar uttryckligen att otron i sig gör dödandet tillåtet.2525Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya, kapitlet om jihad. De väpnade rörelserna bryter alltså mot rätten just på de punkter där den är som mest utarbetad.

Att svensk lag straffar en religiös övertygelse. Den invändningen faller på lagtexten. Terroristbrottslagen nämner varken islam eller jihad, och Europadomstolens gräns går vid uppvigling. Kvar står däremot ett verkligt problem, och det är institutionellt. Den klassiska rätten lade befogenheten att utlysa jihad hos den muslimska statsmakten, och den lade tolkningen hos en domarkår med tvångsmakt. En organisation utan stat kan inte uppfylla det villkoret, och den kan inte heller själv förklara att angreppsundantaget inträtt. En imam i Sverige kan inte utkräva det. Hassan Moussas fatwa har moralisk tyngd men ingen tvångsmakt bakom sig. Det är den luckan de moderna ideologerna har arbetat i, och det är också därför deras anspråk saknar den auktoritet de utger sig för att ha.

Footnotes

  1. Koranen, al-Furqān 25:52. ↩

  2. Ibn Taymiyya, Minhāj al-sunna al-nabawiyya, kommentaren till 25:52, där han även återger Ibn Hazms tredelning av jihad i kallelse med tungan, krigsledning genom omdöme och strid med handen. ↩

  3. Sahīh al-Bukhārī, kapitelrubriken Kitāb al-jihād wa-l-siyar. ↩

  4. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Zād al-maʿād, kapitlet om jihad. ↩ ↩2

  5. Koranen, al-Nahl 16:125. ↩

  6. Koranen, al-ʿAnkabūt 29:69. ↩

  7. Koranen, al-Hajj 22:39. ↩

  8. Koranen, al-Hajj 22:40. ↩

  9. Koranen, al-Baqara 2:190. ↩

  10. Koranen, al-Baqara 2:216. ↩

  11. Koranen, al-Anfāl 8:61 och al-Mumtahana 60:8. ↩

  12. Koranen, al-Tawba 9:5. ↩

  13. Koranen, al-Tawba 9:6. ↩

  14. Koranen, al-Tawba 9:29 och Muhammad 47:4. ↩

  15. Koranen, al-Baqara 2:256. ↩

  16. Sahīh Muslim 1744, Kitāb al-jihād wa-l-siyar, med parallell i Sahīh al-Bukhārī, Kitāb al-jihād, kapitlet om dödandet av kvinnor i krig. ↩

  17. Ibn Qudāma al-Maqdisī, al-Mughnī, Kitāb al-jihād. ↩ ↩2 ↩3 ↩4

  18. Sahīh Muslim, Kitāb al-jihād wa-l-siyar, återgiven av Ibn Kathīr i Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, kommentaren till 2:190, tillsammans med en parallell tradition från Ibn ʿAbbās i Musnad Ahmad. ↩

  19. al-Nawawī, al-Arbaʿūn al-Nawawiyya, hadith 29, med ursprung i Sunan al-Tirmidhī. Traditionen citeras av Ibn Taymiyya i al-Siyāsa al-sharʿiyya. ↩

  20. al-Nawawī, Riyād al-sālihīn; traditionen återfinns i Sunan Abī Dāwūd och Sunan al-Tirmidhī. ↩

  21. al-Nawawī, Riyād al-sālihīn; svaret till ʿĀʾisha återfinns i Sahīh al-Bukhārī, Kitāb al-hajj. ↩

  22. Ibn Rajab al-Hanbalī, Jāmiʿ al-ʿulūm wa-l-hikam, där han ställer den starka varianten mot den svaga Jābir-traditionen och även återger ʿAlī ibn Abī Tālibs gradering av jihad i hand, tunga och hjärta. ↩

  23. Sunan Ibn Māja, Kitāb al-jihād, nr 2781, traditionen om Jāhima al-Sulamī. ↩

  24. al-Qurtubī, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till 2:216. ↩

  25. Ibn Taymiyya, al-Siyāsa al-sharʿiyya, kapitlet om jihad. ↩ ↩2 ↩3

  26. Ibn Taymiyya, al-Hisba fī l-islām. ↩

  27. Burhān al-Dīn al-Marghīnānī, al-Hidāya fī sharh Bidāyat al-mubtadiʾ, Kitāb al-siyar. ↩

  28. al-Shāfiʿī, al-Umm, Kitāb al-jizya. ↩ ↩2

  29. al-Qurtubī, al-Jāmiʿ li-ahkām al-Qurʾān, kommentaren till 22:40. ↩

  30. Ibn Khaldūn, Muqaddima, kapitlet om krigen och folkens sätt att ordna dem. ↩

  31. Abdullah Azzam, Difāʿ ʿan arādī al-muslimīn, i engelsk översättning Defence of the Muslim Lands. Skriften åberopar stöd från samtida saudiska lärda; det är dokumentets eget påstående. ↩

  32. Terroristbrottslag (2022:666), 4, 4 a, 5, 6, 8, 9 och 10 §§. ↩

  33. SOU 2021:15, Föreningsfrihet och terroristorganisationer, inklusive redogörelsen för Lagrådets invändning 2019. ↩

  34. Regeringens pressmeddelande, december 2022, om grundlagsändringen och dess ikraftträdande. ↩

  35. SVT Nyheter, 30 mars 2016, om Hovrätten för Västra Sveriges dom. ↩

  36. Attunda tingsrätt, mål B 6548-24, dom 14 februari 2025, och Nacka tingsrätt, mål B 1886-24, dom 17 februari 2025. ↩

  37. Försvarshögskolan för Center mot våldsbejakande extremism, Swedish Foreign Fighters in Syria and Iraq: An Analysis of open-source intelligence and statistical data, 2017. ↩

  38. MUCF, Trossamfund, antal betjänade, uppgifter för 2024. ↩

  39. SVT Nyheter, 15 december 2010. ↩

  40. Ilya Sobol, »Glorification of Terrorist Violence at the European Court of Human Rights«, Human Rights Law Review 24:3 (2024). Z.B. mot Frankrike, ansökan nr 46883/15. ↩

  41. Sammanställning av MSB-förstudien Muslimska Brödraskapet i Sverige och forskarkritiken mot den. ↩

  42. Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet. ↩

  43. Viktor Rydberg, Singoalla. ↩

  44. Klas Pontus Arnoldson, född i Göteborg 1844, och Svenska freds- och skiljedomsföreningen, grundad 1883. ↩

  45. Ellen Key, Lifslinjer, tredje delen (1906). ↩

  46. Nathan Söderblom, ärkebiskop av Uppsala, Nobels fredspris 1930 för hans ekumeniska fredsarbete. ↩

  47. David Cook, Understanding Jihad, andra upplagan, University of California Press, 2015. ↩

  48. al-Hasan al-Basrī, återgiven av Ibn Qayyim al-Jawziyya i Rawdat al-muhibbīn och av al-Māwardī i Adab al-dunyā wa-l-dīn. ↩

  49. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Madārij al-sālikīn. ↩

  50. Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿazīm, kommentarerna till 2:256 och 9:5. ↩

  51. Det öppna brevet till al-Baghdadi, september 2014, och Manfred Sings kritik av det. ↩