Vem är gravljuset till för?

På lördag eftermiddag, den 31 oktober, sätter SL in extra tåg på gröna linjen mellan Alvik och Skogskyrkogården. Omkring 70 000 besökare väntas till begravningsplatsen under allhelgonahelgen, flest från lördagens eftermiddag och framåt, när det skymmer.¹1Trafiken.nu, »Mer trafik kring begravningsplatser under allhelgonahelgen«, 27 oktober 2026. Extratågen går på linje 18 mellan klockan 14 och 18. Hur många ljus de kommer att tända vet ingen. Inför helgen 2018 räknade stadens kyrkogårdsförvaltning med »uppemot 100 000 ljus på gravarna«, men medgav att antalet var svårt att uppskatta. Samma år varnade förvaltningen för explosionsrisk när ljusen står för tätt, »speciellt vid minneslundarna« – de platser där ingen enskild grav finns att ställa dem vid. »Många söker sig ut i mörkret för att se alla ljusen«, sade avdelningschefen Pär Westin.²2SVT Stockholm, »70 000 besökare väntas till Skogskyrkogården«, 1 november 2018. Westins fullständiga mening: »Vi uppskattar att det sätts uppemot 100 000 ljus på gravarna på Skogskyrkogården men det är svårt att uppskatta antalet.« Om explosionsrisken: »Det råder en explosionsrisk ifall ljusen står för tätt, speciellt vid minneslundarna.« Westin var avdelningschef för begravning och service vid stadens kyrkogårdsförvaltning.

När SVT gick bland besökarna allhelgonahelgen 2024 sade Kalle Hallgren att de var där »för att det är fint med alla ljus och stämningen«. Svante Söderlund sade: »Ju äldre man blir, eller ju äldre andra blir, så kan kanske man har mer anledning till att tända ljus.«³3SVT, »Många tände ljus vid Skogskyrkogården: ’Fin stämning’«, 2 november 2024.

Ungefär hälften av befolkningen besöker en grav under allhelgonahelgen, skriver Göteborgs universitet i en artikel om forskningen kring högtiden. Många av svaren som forskarna har fått betonar traditionen, de tända ljusen och att få minnas en människa vid hennes grav.⁴4Göteborgs universitet, »Allhelgona – en högtid som förenar Sverige«, 2 november 2023, om forskningsprojektet med Magdalena Nordin och Wilhelm Kardemark. Många svar »betonar traditionen, uppskattningen av tända ljus och av att minnas en person vid dennes gravplats«. Det är de levandes skäl, och det är goda skäl. Men de lämnar en fråga åt sidan, kanske därför att den verkar överflödig: vem är ljuset till för? Också i islam besöker man gravar, och där är frågan inte överflödig. Där avgör den allt – vart det man gör vid en grav riktas, och vem det når.

Ljuset kom efter kriget#

Seden är ung. Gravljus blev vanligare i städerna mot slutet av 1800-talet och ställdes då oftast på barns gravar. Inför allhelgona såldes de redan på 1930-talet, men allmän blev seden först efter andra världskriget, och Göteborgs universitet daterar den till 1950-talet. Förebilderna kom från katolska länder i Europa, och etnologen Mats Rehnberg har pekat på krigsgravarna i Normandie.⁵5Nordiska museet, »All Saints’ Day« (på engelska). Där står att seden »became established after the Second World War« och att gravljus »were sold for All Saints’ Day as early as the 1930s«. Museet hänvisar till Mats Rehnberg, vars Ljusen på gravarna och andra ljusseder (Nordiska museets handlingar 61, 1965) är grundverket om seden. Göteborgs universitet, a.a., skriver att seden »etablerades först på 1950-talet«. Samtidigt fick dagen sin nuvarande plats. Genom en lag från 1952 infaller allhelgonadagen sedan 1953 på lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november, en ledig dag i höstmörkret.⁶6Lag (1952:48) angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen, tillämpad från 1953.

Fyrahundra år tidigare hade något annat tagits bort. Vid riksdagen i Västerås 1544 förbjöds själamässorna, de mässor som lästes för de dödas själar, och vid reformationen avskaffades också alla själars dag i Sverige.⁷7SO-rummet, »Reformationen i Sverige«. Vid Västeråsriksdagen 1544 förbjöds bland annat »själamässor och religiösa gillen«. Om alla själars dag: Nordiska museet, a.a. Det som togs bort var ord riktade till Gud för de döda. Det som fyra sekler senare ställdes ut på gravarna var ljus. Att läsa det senare som ett svar på det förra är en tolkning och inget som källorna säger. Och Svenska kyrkan har inte lämnat ljuset utan ord. Söndagen efter allhelgonadagen fick 1983 karaktären av alla själars dag och bär sedan 2003, då evangelieboken från 2002 togs i bruk, också det namnet.⁸8Ändringarna gjordes i Svenska kyrkans evangelieböcker från 1983 respektive 2002. Se Institutet för språk och folkminnen, »Alla själars dag«; Kyrkomötet 2002, beslutsreferat »Den svenska evangelieboken«, och betänkande G 2002:1. I minnesgudstjänsterna läses de dödas namn upp, och i Tysslinge församling kan den som har ordnat en borgerlig begravning ändå be att ett ljus tänds för den döde.⁹9Svenska kyrkan Tysslinge, »Allhelgona«: »De namn vi läser upp i våra minnesgudstjänster är de som har begravts i Svenska kyrkans ordning, eller som gravsatts på kyrkogården.« Den som har ordnat en borgerlig begravning men vill »att ett ljus ändå ska tändas för din anhörige« kan höra av sig till församlingen. Ljusen »påminner oss om Guds ljus, som räddar oss från döden«, skriver kyrkan, och på bönewebben kan man »tända ett digitalt ljus för någon du saknar«.¹⁰10Svenska kyrkan, »Allhelgona«, svenskakyrkan.se/allhelgona.

Men det ljus som ställs i en lykta på en grav en lördagseftermiddag klarar sig utan allt detta. Det är sorg och minne, och det gör inga anspråk på att nå den döde.

Ett förbud med ett skäl#

I islam var ordningen en annan. Där förbjöds besöket först, och när det sedan tilläts kom det med ord att säga, inte med ljus. Burayda återger profetens ﷺ ord: »Jag förbjöd er att besöka gravarna, men besök dem nu.«¹¹11Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-janāʾiz, nr 977. Översättningarna från arabiska är gjorda för den här texten. Koranen citeras i Knut Bernströms översättning, Koranens budskap. Hos at-Tirmidhī står skälet: »besök dem nu, för de påminner om det kommande livet«. Hadithen är ḥasan ṣaḥīḥ enligt at-Tirmidhī, som tillägger att de lärda handlar efter den.¹²12Sunan at-Tirmidhī, Abwāb al-janāʾiz, nr 1054 (3:360–361). At-Tirmidhī graderar den ḥasan ṣaḥīḥ och nämner Ibn al-Mubārak, al-Shāfiʿī, Aḥmad och Isḥāq bland dem som inte ser något fel i gravbesök.

Varför förbudet först? An-Nawawī svarar att följeslagarna nyss hade lämnat okunnighetens tid och kunde falla tillbaka i dess tomma tal vid gravarna: »När islams grunder hade satt sig, dess bestämmelser blivit fasta och dess kännetecken välkända, tilläts de att besöka gravarna.« Tillståndet kom med ett villkor, som Aḥmad och an-Nasāʾī återger: »men säg inget tomt tal«.¹³13an-Nawawī, al-Majmūʿ sharḥ al-Muhadhdhab 5:277. Tillägget lyder ولا تقولوا هجرا, och an-Nawawī förklarar: الهجر الكلام الباطل. Ibn al-Qayyim ser förbudet som ett sätt att stänga vägen till att sätta något vid Guds sida. När tron på Guds enhet hade slagit rot i hjärtana tilläts besöken.¹⁴14Ibn Qayyim al-Jawziyya, Zād al-maʿād 3:532: سدا لذريعة الشرك، فلما استقر التوحيد في نفوسهم، وقوي عندهم أذن في زيارتها. Sedan dess är besöket rekommenderat, och enligt an-Nawawī är det alla de lärdas uppfattning.¹⁵15an-Nawawī, al-Majmūʿ 5:276: فاتفقت نصوص الشافعي والأصحاب على أنه يستحب للرجال زيارة القبور، وهو قول العلماء كافة، نقل العبدري فيه إجماع المسلمين.

Besöket tilläts inte därför att det var harmlöst. Det tilläts när det stod klart vart det skulle riktas. Islam behåller graven som en plats att gå till, och essän »En handsbredd över marken« har visat att graven höjs just så mycket att man vet var den döde ligger, och inte mer. Frågan är vad som sker där och åt vilket håll det riktas. Sunnan ger tre svar: två vägar står öppna, en är stängd.

Natten vid al-Baqīʿ#

ʿĀʾisha berättade om en natt då profeten ﷺ steg upp och gick ut. Hon följde efter honom till al-Baqīʿ, Medinas begravningsplats. Han stod där länge, lyfte händerna tre gånger och vände hem. Efteråt berättade han att Jibrīl hade kommit till honom: »Din Herre befaller dig att gå till dem som ligger i al-Baqīʿ och be om förlåtelse för dem.« Hon frågade vad hon skulle säga till dem:

Säg: Frid över de troende och muslimerna som bor här. Må Gud förbarma sig över dem av oss som gått före och dem som kommer efter. Och vi kommer, om Gud vill, att förenas med er.¹⁶16Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-janāʾiz, nr 974. Jibrīls budskap: إن ربك يأمرك أن تأتي أهل البقيع فتستغفر لهم.

Hälsningen vänder sig till de döda, men det enda den ber om, ber den Gud om. Den form som profeten ﷺ lärde sina följeslagare gör likadant: »Jag ber Gud om välbefinnande för oss och för er.«¹⁷17Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-janāʾiz, nr 975, efter Burayda, i Zuhayrs lydelse: السلام عليكم أهل الديار من المؤمنين والمسلمين، وإنا، إن شاء الله للاحقون، أسأل الله لنا ولكم العافية. Koranen lär dem som kom efter de första troende samma sak:

De som kommer efter dem ber: »Herre, ge oss Din förlåtelse och förlåt våra bröder som gått före oss i tron, och låt inte ovilja mot [någon] troende bli kvar i våra hjärtan! Herre! Du ömmar, full av barmhärtighet, [för Dina tjänare]!«¹⁸18Koranen 59:10 (al-Ḥashr).

Ibn Taymiyya säger det utan omsvep:

I det besök som sunnan lär finns inte den levandes behov av den döde, inte heller att man ber honom om något eller söker honom som mellanhand. Det som finns i det är den levandes nytta för den döde, som begravningsbönen över honom. Gud förbarmar sig över den ene genom den andres förbön och godhet mot honom, och han lönar den andre för hans gärning.¹⁹19Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 27:71. »Det besök som sunnan lär« återger al-ziyāra al-sharʿiyya, och »begravningsbönen« återger كالصلاة عليه. Jfr 27:164. Om själva riten, se fördjupningssidan »Muslimsk begravning«.

Besöket är en fortsättning på begravningsbönen. Vid begravningen ber man för den döde, och vid graven gör man samma sak, månader eller år senare.

Och bönen når fram. »När människan dör upphör hennes gärningar, utom tre«, sade profeten ﷺ: »en fortlöpande allmosa, kunskap som andra har nytta av, eller ett rättskaffens barn som ber för henne.«²⁰20Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-waṣiyya, nr 1631 (3:1255). Barnet som ber för sin döda förälder ger inte bara den döde något. Enligt hadithens egen uppräkning är barnet självt en av den dödes gärningar, den som inte upphörde när föräldern dog. Efter kvällsbönen lyfter en dotter händerna och ber Gud förlåta sin far.

En man sade till profeten ﷺ att hans mor hade dött plötsligt utan att göra något testamente. Han trodde att hon skulle ha gett allmosor om hon hade fått tala. Skulle hon få lön om han gav dem för hennes räkning? »Ja.«²¹21Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb az-zakāt, nr 1004 (2:696), efter ʿĀʾisha. An-Nawawī drar slutsatsen att allmosan för den dödes räkning når den döde: »Så är det enligt de lärdas konsensus.« Detsamma gäller förbönen och betalningen av hans skulder.²²22an-Nawawī, al-Minhāj sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim 7:90: وهو كذلك بإجماع العلماء وكذا أجمعوا على وصول الدعاء وقضاء الدين. Jfr 11:85, vid nr 1631. Ibn Taymiyya räknar den dödes nytta av förbön och goda gärningar till det som är »känt med nödvändighet ur islams religion«.²³23Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 24:306–307. Där anför han bland annat Ibrahims bön för sina föräldrar och de troende (Koranen 14:41). Till detta kommer hajj för den som dog utan att ha gjort sin plikthajj, och enligt den starkare uppfattningen hos an-Nawawī den fasta som den döde var skyldig. Om lönen för Koranläsning når fram är de lärda oense.²⁴24an-Nawawī, al-Minhāj 7:90–91. Om Koranläsning redovisar Ibn Taymiyya meningarna så här: Aḥmad, Abū Ḥanīfa och en grupp av Māliks och al-Shāfiʿīs lärjungar menar att lönen når den döde, medan de flesta av Māliks och al-Shāfiʿīs lärjungar menar att den inte gör det (Majmūʿ al-fatāwā 24:324). Själv håller han att den når fram. Han tillägger att föregångarnas sed var förbönen och att människor »inte bör vika av från föregångarnas väg, ty den är bättre och mer fullkomlig« (24:323). Det som når de döda är en hel rad handlingar. Ingen av dem syns på graven.

Den första stationen#

Den andra vägen går tillbaka till den som står vid graven. Skälet i at-Tirmidhīs hadith, att gravarna påminner om det kommande livet, gäller besökaren. ʿUthmān ibn ʿAffāns frigivne Hāniʾ berättade:

När ʿUthmān stod vid en grav grät han tills skägget blev vått. Någon sade till honom: »Paradiset och elden nämns utan att du gråter, men det här får dig att gråta?« Han svarade: »Guds sändebud ﷺ sade: Graven är den första av det kommande livets stationer. Den som räddas ur den har det lättare i allt som kommer efter. Den som inte räddas ur den har det svårare i allt som kommer efter.«²⁵25Sunan at-Tirmidhī, Abwāb az-zuhd, nr 2308 (4:553). At-Tirmidhī graderar den ḥasan gharīb.

Enligt hans eget svar var det inte saknaden som fick ʿUthmān att gråta. Han stod vid början av en väg som han själv skulle gå. Koranen talar om den vägen med ordet för besök:

NI FINNER ert nöje i att överglänsa varandra i rikedom och världsliga framgångar ända till dess ni står vid gravens rand.²⁶26Koranen 102:1–2 (at-Takāthur). Verbet i vers 2 är زُرْتُمُ, »ni besöker«. Enligt den förhärskande tolkningen syftar det på döden: »ni blev besökare i gravarna och återvänder därifrån som en besökare återvänder hem, till paradiset eller elden« (al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 20:169). ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz sade: »Jag ser inte gravarna som något annat än ett besök, och besökaren måste återvända till sitt hem« (Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 8:474). Bernströms »står vid gravens rand« följer alltså uttolkarna. Al-Qurṭubī anför också andra läsningar, bland dem att man räknade sina döda för att överträffa varandra.

Där Bernström skriver »står vid gravens rand« står på arabiska zurtum, ni besöker. Enligt den förhärskande tolkningen syftar ordet på döden: den som dör blir en besökare i gravarna, och en besökare stannar inte. På lördag hälsar kyrkogårdens besökare på människor som själva bara är på besök.

Svante Söderlund på Skogskyrkogården talade om åren: ju äldre man blir, eller ju äldre andra blir, desto mer anledning, kanske, att tända ljus. Med åren blir det fler att minnas. Enligt sunnan ska besöket få den som står där att tänka också på sin egen grav.

Den andra vägen står öppen också där den första är stängd. För den som har konverterat är graven på allhelgona ofta en förälders, och föräldern dog inte som muslim. Ibn Taymiyya ger regeln: »Det är tillåtet att besöka en icke-muslims grav för att ta lärdom, men inte att be om förlåtelse för honom.«²⁷27Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 27:165: وتجوز: زيارة قبر الكافر لأجل الاعتبار؛ دون الاستغفار له. Jfr Koranen 9:113 (at-Tawba): »DET ANSTÅR inte Profeten och inte heller de troende att be om syndernas förlåtelse för avgudadyrkare, även om de hörde till deras nära anförvanter, sedan det klargjorts för dem att Elden är sådana [människors] arvedel.« Allmosan för hans räkning når inte heller fram. Till en man vars far inte hade bekänt Guds enhet sade profeten ﷺ: »Vad din far beträffar: hade han bekänt Guds enhet och du sedan fastat och gett allmosor för hans räkning, hade det gagnat honom.«²⁸28Musnad Aḥmad, nr 6704, anförd av Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 24:308: أما أبوك، فلو كان أقر بالتوحيد، فصمت، وتصدقت عنه، نفعه ذلك. Det är tunga ord att bära till en sådan grav, och de ska inte göras lättare än de är. Men besöket är tillåtet. Vid graven får man minnas och ta lärdom, och en allmosa är fortfarande givarens egen goda gärning, som Gud lönar.

Vägen som är stängd#

Den tredje vägen går från den levande till graven själv, och den är stängd. Ibn al-Qayyim beskriver hur profeten ﷺ besökte följeslagarnas gravar »för att be för dem, be om barmhärtighet för dem och be om förlåtelse för dem«. Mot det ställer han besöket hos dem som sätter andra vid Guds sida. Dem delar han in i tre grupper: de anropar den döde, de ber genom honom, eller de ber vid honom och anser att bönen där är mer verksam och bättre än bönen i moskéerna. De gör, skriver han, orätt både mot sig själva och mot den döde.²⁹29Ibn Qayyim al-Jawziyya, Zād al-maʿād 1:507: إما أن يدعوا الميت، أو يدعوا به، أو عنده، ويرون الدعاء عنده أوجب وأولى من الدعاء في المساجد. »Mer verksam« återger أوجب.

Den sista gruppen måste förstås noga, annars strider domen mot vad som skedde vid al-Baqīʿ. Den som står vid en grav och ber Gud förlåta den som ligger där gör det profeten ﷺ gjorde. Det som avvisas är tron att platsen gör bönen bättre, att en bön till Gud »vid hans grav lättare blir hörd«, som Ibn Taymiyya skriver.³⁰30Ibn Taymiyya, Minhāj al-sunna 2:438: أقرب إلى الإجابة. Han kallar allt detta förkastliga nymodigheter »enligt de muslimska lärdas samstämmiga mening«. Avståndet mellan vägarna mäter han så: »Och hur långt är inte steget mellan att vilja den döde väl och att sätta honom vid Guds sida!«³¹31Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 27:165: وأين قصد النفع للميت من قصد الشرك به.

Bland det sista profeten ﷺ varnade för var just detta. Fem dagar före sin död sade han, enligt Jundab: »De som var före er gjorde sina profeters och sina frommas gravar till platser för bön. Gör inte gravarna till platser för bön. Jag förbjuder er det.«³²32Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-masājid, nr 532. Under sin sista sjukdom sade han att Gud hade förbannat judarna och de kristna, som gjorde sina profeters gravar till platser för bön. ʿĀʾisha tillade: »Om inte det hade varit, skulle hans grav ha lagts öppen. Men han fruktade att den skulle göras till en plats för bön.«³³33Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-masājid, nr 529. Jfr Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, Kitāb al-janāʾiz, nr 1330 och 1390, med något olika lydelse. Här återges Muslims. Enligt Ibn Taymiyya förklarade al-Shāfiʿī förbudet med att graven kunde bli en frestelse, inte bara med att platsen kunde vara oren.³⁴34Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 27:119–120: معلل بخوف الفتنة بالقبر لا بمجرد نجاسته.

Varför den oron, om ingen tänker dyrka någon? Essän »Guden som gick sönder« har berättat hur Nuhs folks minnesbilder av fromma män blev avgudar utan att någon hade bestämt det. Ibn Taymiyya läser samma berättelse som skälet till förbudet – »när de dog satte man sig vid deras gravar, och sedan gjorde man bilder av dem« – och drar slutsatsen: »Därför är det enligt muslimernas samstämmiga mening inte föreskrivet att lova olja eller ljus till byggnaderna över gravarna.«³⁵35Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 24:318–319. Där förklaras förbudet mot att be vid byggnaderna över gravarna med att det »efterliknar dem som satte andra vid Guds sida« och är »avgudadyrkans ursprung«.

Om ljuset på graven skriver Ibn Qudāma: »Det är inte tillåtet att ställa lampor på gravarna.« Bland skälen anger han att det är »slöseri med egendom utan nytta och en överdriven vördnad av gravarna som liknar vördnaden av avgudar«.³⁶36Ibn Qudāma, al-Mughnī 2:379: تضييعا للمال في غير فائدة، وإفراطا في تعظيم القبور أشبه تعظيم الأصنام. Ibn Qudāma anför först en hadith efter Ibn ʿAbbās om förbannelsen över dem som tänder lampor på gravar. At-Tirmidhī graderar den ḥasan (nr 320, 2:136). Här bärs domen av de skäl som Ibn Qudāma lägger till. Ibn al-Qayyim beskriver profetens ﷺ sed: gravarna skulle varken trampas på eller äras så att de blev platser för bön, »högtider och avgudar«.³⁷37Ibn Qayyim al-Jawziyya, Zād al-maʿād 1:506: ولا تعظم بحيث تتخذ مساجد فيصلى عندها وإليها، وتتخذ أعيادا وأوثانا. Att tända eldar vid gravarna var för Ibn ʿAqīl ett sätt att ära dem, och det har lagen förbjudit. Ibn al-Jawzī, som återger honom, berättar hur man på hans tid besökte gravarna en bestämd natt och tände eld där.³⁸38Ibn al-Jawzī, Talbīs Iblīs 1:354. Ibn al-Jawzīs egen beskrivning gäller natten mitt i månaden shaʿbān. Ibn ʿAqīls ord lyder: تعظيم القبور وإكرامها بما نهى الشرع عنه من إيقاد النيران. Också i den muslimska världen byggdes det över gravar och tändes eld vid dem, och de lärda avvisade det.

Frågan gäller inte bara andra. Forskarna i Göteborg har observerat gravlyktor under allhelgonahelgen också på muslimska begravningsplatser.³⁹39Göteborgs universitet, a.a. Forskarna har »årligen observerat gravlyktor under högtidshelgen, både på kristna, judiska och muslimska begravningsplatser«. För en muslim är domen klar: det är inte tillåtet att ställa ljus eller lampor på gravar. Ljuset gagnar inte den döde, och det hör inte till det besök som profeten ﷺ införde. Det leder till en vördnad för graven som den inte ska ha, och så har det börjat förut. På svenska kyrkogårdar hör ljuset dessutom till en kyrklig högtid, med en innebörd som Svenska kyrkan själv har formulerat, och profetens ﷺ varning under hans sista sjukdom gällde just att göra vid gravarna som tidigare folk hade gjort.

Gränsen går inte vid kalendern. Besöket är sunna vilken dag som helst, och den som använder en ledig lördag till att gå till sin fars grav och be för honom gör det som sunnan lär. Förbudet gäller att göra dagen till en högtid vid graven, med ljus som hör dagen till.⁴⁰40Jfr Zād al-maʿād 1:506 om gravar som görs till högtider. Ibn Taymiyya påpekar att det inte i sig är rekommenderat att gå fram och tillbaka till graven efter begravningen. Det föreskrivna är att stå vid den och be för den döde (Majmūʿ al-fatāwā 24:329–330).

Det som når fram syns inte#

Hösten 2020 hade många dött i covid-19 och samlingarna var begränsade. Fonus skulle då tända omkring 14 000 ljus på 890 kyrkogårdar åt anhöriga som inte kunde komma. Ljusen skulle fotograferas och bilderna skickas till de anhöriga.⁴¹41Sveriges Radio, »Många tänder ljus för de döda under allhelgonahelgen«, 30 oktober 2020: »I år kommer Fonus hjälpa till och tända ungefär 14 000 ljus på 890 kyrkogårdar.« Det var en omtänksam tjänst, och den visar vem ljuset är till för: det hade gjort sitt när de levande hade sett det.

Tre texter kan läggas bredvid varandra. Enligt Ibn Qudāma är lampan på graven slöseri utan nytta. Ibn Taymiyya säger att den som har lovat olja eller ljus till en grav inte ska hålla löftet, men att det är »bättre för honom inför Gud och nyttigare för honom« om han ger det han lovade som allmosa åt rättskaffens fattiga.⁴²42Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 27:146–147. Texten gäller löften om olja, ljus och annat till gravarna, och nyttan av allmosan tillfaller där den som har lovat. Att allmosan för den dödes räkning når den döde är ett annat led, som kommer från Muslim nr 1004 och an-Nawawī. Sammanställningen är den här textens. Och i sin kommentar till hadithen om modern som dog plötsligt skriver an-Nawawī att allmosan för den dödes räkning når den döde, enligt de lärdas konsensus.

Ibn Taymiyya drar inte själv slutsatsen, och den ska inte läggas i hans mun. Men tillsammans visar texterna att det som inte når den döde kan bytas mot det som gör det. Det en lykta kostar kan ges som allmosa för en död muslims räkning, och den allmosan når fram.

Den som väntar sig att islam ska ta något ifrån den sörjande finner det omvända. Det som tas bort är det som inte når fram. Kvar finns hälsningen, förbönen och allmosan, skulden som betalas och hajjen för den som inte hann. Ljuset syns för den som går förbi; förbönen går till Gud och når den som ligger i graven.

Ingen ber till sin mormor#

Invändningen ligger nära till hands: detta är att moralisera över en oskyldig sorgegest. Ett ljus är inte dyrkan. Ingen svensk som ställer en lykta på sin mormors grav ber till henne, och ingen tror att lyktan gör något för henne; det vet den sörjande lika väl som de lärda. Bredvid de svenska gravarna, med lyktor, blommor och namn i guld, ser den muslimska graven fattig ut, nästan kall. En tradition som förbjuder sorgens gester berövar de sörjande det lilla de har att göra med händerna.

Kritikern har dessutom en text att hänvisa till. Jābir berättar att människor såg eld på begravningsplatsen och gick dit. Där stod Guds sändebud ﷺ nere i graven och sade: »Räck mig er vän.« Enligt an-Nawawī uppfyller kedjan al-Bukhārīs och Muslims villkor.⁴³43Sunan Abī Dāwūd, Kitāb al-janāʾiz, nr 3164 (nr 3166 i vissa utgåvor): رأى ناس نارا في المقبرة فأتوها فإذا رسول الله صلى الله عليه وسلم في القبر وإذا هو يقول: ناولوني صاحبكم. An-Nawawī, al-Majmūʿ 5:265, säger att den är återgiven بإسناد على شرط البخاري ومسلم. Om profeten ﷺ begravde vid eldsken, varför skulle en lykta vara förbjuden?

Svaret finns redan i samlingarna. Abū Dāwūd har satt berättelsen i kapitlet om begravning nattetid. At-Tirmidhī har en liknande berättelse, om en lampa som tändes åt profeten ﷺ när han steg ner i en grav om natten, och den står under samma rubrik.⁴⁴44Abū Dāwūds kapitel heter باب في الدفن بالليل. Sunan at-Tirmidhī, Abwāb al-janāʾiz, nr 1057 (3:363), står i kapitlet باب ما جاء في الدفن بالليل. At-Tirmidhī graderar den ḥasan. An-Nawawī godtar inte den graderingen, eftersom kedjan går genom al-Ḥajjāj ibn Arṭāt (al-Majmūʿ 5:265). Elden behövdes för arbetet: att se, att sänka ner den döde, att göra det som de levande var skyldiga honom. När arbetet var klart hade elden gjort sitt. I at-Tirmidhīs berättelse vänder sig profeten ﷺ till den döde med en förbön: »Må Gud förbarma sig över dig.« Ibn Qudāma, som förbjuder lampan på graven, skriver själv om begravning nattetid: »Om [den döde] begravs om natten och de behöver ljus är det inget fel med det.«⁴⁵45Ibn Qudāma, al-Mughnī 2:355–356: فإن دفن ليلا فاحتاجوا إلى ضوء، فلا بأس به. Det ljus han förbjuder är av ett annat slag. Det ställs på graven efteråt och står kvar som en gest, när ingen längre behöver det för att se.

Ingenstans här står att svenskarna ber till sina döda. Här står att gesten inte når dem. Det har invändningen redan medgett, och medgivandet stöder domen i stället för att mildra den. En gest som ingen tror gör något för den döde är vad Ibn Qudāma kallar slöseri utan nytta. Hans andra skäl, vördnaden, har aldrig förutsatt att någon tänkte dyrka; Nuhs folk hade inte heller bestämt sig för det.

För den som inte delar islams tro är ljuset sorg och minne, och ingen dom faller här över den som tänder det. Domen gäller muslimer, och för dem betyder den inte att den sörjande får mindre att göra, utan mer, och det som görs når fram. Gränsen mot det som byggs och tänds på graven finns därför att historien har visat vart den vägen leder, från minnet vid de frommas gravar till bilderna av dem. Ibn Qudāmas ord står kvar: ett ljus på graven är utan nytta. Ges samma pengar som allmosa för en död muslims räkning når lönen honom, enligt de lärdas konsensus. Den grav som ser fattigast ut kan vara den som får mest.

När ljusen brinner ned#

Natten mot söndag brinner ljusen på Skogskyrkogården ned, ett efter ett, och mörkret kommer tillbaka mellan tallarna. En natt i Medina för fjortonhundra år sedan gick profeten ﷺ ut till al-Baqīʿ i ett sådant mörker. Han stod länge bland gravarna och lyfte händerna tre gånger. Ingenting av det han gjorde blev kvar på marken. Sedan gick han hem.

Trafiken.nu, »Mer trafik kring begravningsplatser under allhelgonahelgen«, 27 oktober 2026. Extratågen går på linje 18 mellan klockan 14 och 18. ↩
SVT Stockholm, »70 000 besökare väntas till Skogskyrkogården«, 1 november 2018. Westins fullständiga mening: »Vi uppskattar att det sätts uppemot 100 000 ljus på gravarna på Skogskyrkogården men det är svårt att uppskatta antalet.« Om explosionsrisken: »Det råder en explosionsrisk ifall ljusen står för tätt, speciellt vid minneslundarna.« Westin var avdelningschef för begravning och service vid stadens kyrkogårdsförvaltning. ↩
SVT, »Många tände ljus vid Skogskyrkogården: ’Fin stämning’«, 2 november 2024. ↩
Göteborgs universitet, »Allhelgona – en högtid som förenar Sverige«, 2 november 2023, om forskningsprojektet med Magdalena Nordin och Wilhelm Kardemark. Många svar »betonar traditionen, uppskattningen av tända ljus och av att minnas en person vid dennes gravplats«. ↩
Nordiska museet, »All Saints’ Day« (på engelska). Där står att seden »became established after the Second World War« och att gravljus »were sold for All Saints’ Day as early as the 1930s«. Museet hänvisar till Mats Rehnberg, vars Ljusen på gravarna och andra ljusseder (Nordiska museets handlingar 61, 1965) är grundverket om seden. Göteborgs universitet, a.a., skriver att seden »etablerades först på 1950-talet«. ↩
Lag (1952:48) angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen, tillämpad från 1953. ↩
SO-rummet, »Reformationen i Sverige«. Vid Västeråsriksdagen 1544 förbjöds bland annat »själamässor och religiösa gillen«. Om alla själars dag: Nordiska museet, a.a. ↩
Ändringarna gjordes i Svenska kyrkans evangelieböcker från 1983 respektive 2002. Se Institutet för språk och folkminnen, »Alla själars dag«; Kyrkomötet 2002, beslutsreferat »Den svenska evangelieboken«, och betänkande G 2002:1. ↩
Svenska kyrkan Tysslinge, »Allhelgona«: »De namn vi läser upp i våra minnesgudstjänster är de som har begravts i Svenska kyrkans ordning, eller som gravsatts på kyrkogården.« Den som har ordnat en borgerlig begravning men vill »att ett ljus ändå ska tändas för din anhörige« kan höra av sig till församlingen. ↩
Svenska kyrkan, »Allhelgona«, svenskakyrkan.se/allhelgona. ↩
Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-janāʾiz, nr 977. Översättningarna från arabiska är gjorda för den här texten. Koranen citeras i Knut Bernströms översättning, Koranens budskap. ↩
Sunan at-Tirmidhī, Abwāb al-janāʾiz, nr 1054 (3:360–361). At-Tirmidhī graderar den ḥasan ṣaḥīḥ och nämner Ibn al-Mubārak, al-Shāfiʿī, Aḥmad och Isḥāq bland dem som inte ser något fel i gravbesök. ↩
an-Nawawī, al-Majmūʿ sharḥ al-Muhadhdhab 5:277. Tillägget lyder ولا تقولوا هجرا, och an-Nawawī förklarar: الهجر الكلام الباطل. ↩
Ibn Qayyim al-Jawziyya, Zād al-maʿād 3:532: سدا لذريعة الشرك، فلما استقر التوحيد في نفوسهم، وقوي عندهم أذن في زيارتها. ↩
an-Nawawī, al-Majmūʿ 5:276: فاتفقت نصوص الشافعي والأصحاب على أنه يستحب للرجال زيارة القبور، وهو قول العلماء كافة، نقل العبدري فيه إجماع المسلمين. ↩
Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-janāʾiz, nr 974. Jibrīls budskap: إن ربك يأمرك أن تأتي أهل البقيع فتستغفر لهم. ↩
Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-janāʾiz, nr 975, efter Burayda, i Zuhayrs lydelse: السلام عليكم أهل الديار من المؤمنين والمسلمين، وإنا، إن شاء الله للاحقون، أسأل الله لنا ولكم العافية. ↩
Koranen 59:10 (al-Ḥashr). ↩
Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 27:71. »Det besök som sunnan lär« återger al-ziyāra al-sharʿiyya, och »begravningsbönen« återger كالصلاة عليه. Jfr 27:164. Om själva riten, se fördjupningssidan »Muslimsk begravning«. ↩
Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-waṣiyya, nr 1631 (3:1255). ↩
Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb az-zakāt, nr 1004 (2:696), efter ʿĀʾisha. ↩
an-Nawawī, al-Minhāj sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim 7:90: وهو كذلك بإجماع العلماء وكذا أجمعوا على وصول الدعاء وقضاء الدين. Jfr 11:85, vid nr 1631. ↩
Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 24:306–307. Där anför han bland annat Ibrahims bön för sina föräldrar och de troende (Koranen 14:41). ↩
an-Nawawī, al-Minhāj 7:90–91. Om Koranläsning redovisar Ibn Taymiyya meningarna så här: Aḥmad, Abū Ḥanīfa och en grupp av Māliks och al-Shāfiʿīs lärjungar menar att lönen når den döde, medan de flesta av Māliks och al-Shāfiʿīs lärjungar menar att den inte gör det (Majmūʿ al-fatāwā 24:324). Själv håller han att den når fram. Han tillägger att föregångarnas sed var förbönen och att människor »inte bör vika av från föregångarnas väg, ty den är bättre och mer fullkomlig« (24:323). ↩
Sunan at-Tirmidhī, Abwāb az-zuhd, nr 2308 (4:553). At-Tirmidhī graderar den ḥasan gharīb. ↩
Koranen 102:1–2 (at-Takāthur). Verbet i vers 2 är زُرْتُمُ, »ni besöker«. Enligt den förhärskande tolkningen syftar det på döden: »ni blev besökare i gravarna och återvänder därifrån som en besökare återvänder hem, till paradiset eller elden« (al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 20:169). ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz sade: »Jag ser inte gravarna som något annat än ett besök, och besökaren måste återvända till sitt hem« (Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 8:474). Bernströms »står vid gravens rand« följer alltså uttolkarna. Al-Qurṭubī anför också andra läsningar, bland dem att man räknade sina döda för att överträffa varandra. ↩
Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 27:165: وتجوز: زيارة قبر الكافر لأجل الاعتبار؛ دون الاستغفار له. Jfr Koranen 9:113 (at-Tawba): »DET ANSTÅR inte Profeten och inte heller de troende att be om syndernas förlåtelse för avgudadyrkare, även om de hörde till deras nära anförvanter, sedan det klargjorts för dem att Elden är sådana [människors] arvedel.« ↩
Musnad Aḥmad, nr 6704, anförd av Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 24:308: أما أبوك، فلو كان أقر بالتوحيد، فصمت، وتصدقت عنه، نفعه ذلك. ↩
Ibn Qayyim al-Jawziyya, Zād al-maʿād 1:507: إما أن يدعوا الميت، أو يدعوا به، أو عنده، ويرون الدعاء عنده أوجب وأولى من الدعاء في المساجد. »Mer verksam« återger أوجب. ↩
Ibn Taymiyya, Minhāj al-sunna 2:438: أقرب إلى الإجابة. Han kallar allt detta förkastliga nymodigheter »enligt de muslimska lärdas samstämmiga mening«. ↩
Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 27:165: وأين قصد النفع للميت من قصد الشرك به. ↩
Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-masājid, nr 532. ↩
Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-masājid, nr 529. Jfr Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, Kitāb al-janāʾiz, nr 1330 och 1390, med något olika lydelse. Här återges Muslims. ↩
Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 27:119–120: معلل بخوف الفتنة بالقبر لا بمجرد نجاسته. ↩
Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 24:318–319. Där förklaras förbudet mot att be vid byggnaderna över gravarna med att det »efterliknar dem som satte andra vid Guds sida« och är »avgudadyrkans ursprung«. ↩
Ibn Qudāma, al-Mughnī 2:379: تضييعا للمال في غير فائدة، وإفراطا في تعظيم القبور أشبه تعظيم الأصنام. Ibn Qudāma anför först en hadith efter Ibn ʿAbbās om förbannelsen över dem som tänder lampor på gravar. At-Tirmidhī graderar den ḥasan (nr 320, 2:136). Här bärs domen av de skäl som Ibn Qudāma lägger till. ↩
Ibn Qayyim al-Jawziyya, Zād al-maʿād 1:506: ولا تعظم بحيث تتخذ مساجد فيصلى عندها وإليها، وتتخذ أعيادا وأوثانا. ↩
Ibn al-Jawzī, Talbīs Iblīs 1:354. Ibn al-Jawzīs egen beskrivning gäller natten mitt i månaden shaʿbān. Ibn ʿAqīls ord lyder: تعظيم القبور وإكرامها بما نهى الشرع عنه من إيقاد النيران. ↩
Göteborgs universitet, a.a. Forskarna har »årligen observerat gravlyktor under högtidshelgen, både på kristna, judiska och muslimska begravningsplatser«. ↩
Jfr Zād al-maʿād 1:506 om gravar som görs till högtider. Ibn Taymiyya påpekar att det inte i sig är rekommenderat att gå fram och tillbaka till graven efter begravningen. Det föreskrivna är att stå vid den och be för den döde (Majmūʿ al-fatāwā 24:329–330). ↩
Sveriges Radio, »Många tänder ljus för de döda under allhelgonahelgen«, 30 oktober 2020: »I år kommer Fonus hjälpa till och tända ungefär 14 000 ljus på 890 kyrkogårdar.« ↩
Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 27:146–147. Texten gäller löften om olja, ljus och annat till gravarna, och nyttan av allmosan tillfaller där den som har lovat. Att allmosan för den dödes räkning når den döde är ett annat led, som kommer från Muslim nr 1004 och an-Nawawī. Sammanställningen är den här textens. ↩
Sunan Abī Dāwūd, Kitāb al-janāʾiz, nr 3164 (nr 3166 i vissa utgåvor): رأى ناس نارا في المقبرة فأتوها فإذا رسول الله صلى الله عليه وسلم في القبر وإذا هو يقول: ناولوني صاحبكم. An-Nawawī, al-Majmūʿ 5:265, säger att den är återgiven بإسناد على شرط البخاري ومسلم. ↩
Abū Dāwūds kapitel heter باب في الدفن بالليل. Sunan at-Tirmidhī, Abwāb al-janāʾiz, nr 1057 (3:363), står i kapitlet باب ما جاء في الدفن بالليل. At-Tirmidhī graderar den ḥasan. An-Nawawī godtar inte den graderingen, eftersom kedjan går genom al-Ḥajjāj ibn Arṭāt (al-Majmūʿ 5:265). ↩
Ibn Qudāma, al-Mughnī 2:355–356: فإن دفن ليلا فاحتاجوا إلى ضوء، فلا بأس به. ↩