Islam förbjuder vidskepelse: att tro på onda omen, lyckotal eller skyddande amuletter är att tillskriva makt åt något annat än Gud, vilket räknas som en form av avgudadyrkan (shirk). Det onda ögat (al-ʿayn) är däremot verkligt enligt profeten Muhammeds sunna — men botemedlet är Koranen, åkallan och tillit till Gud (tawakkul), aldrig en talisman.

Vad räknas som vidskepelse i islam?

Vidskepelse i islamisk mening är tatayyur (även tiyara): att läsa olycka eller tur i tecken som en korsande katt, talet 13 eller en viss veckodag. Profeten Muhammed slog fast: »Ingen smitta [av sig själv] och inget omen (tiyara), men jag tycker om det goda ordet (al-faʾl)« (Sahīh al-Bukhārī 5776; Sahīh Muslim 2224). Att hoppas på det goda är alltså tillåtet; att låta inbillad otur styra sina beslut är det inte. I en annan hadith är domen skarp: »Tiyara är shirk« (at-Tirmidhī 1614; Abū Dāwūd 3910). Skälet är tawhīd, läran om Guds enhet: att tro att ett föremål eller ett tecken i sig bär på nytta eller skada flyttar en makt som bara tillhör Gud över till skapelsen. Den som ändrar sina planer för en korsande katt har redan gett en del av den makten åt något annat än Gud.

Är det tillåtet att bära amuletter (tamāʾim)?

Nej. Att bära tamāʾim (amuletter, talismaner och knutna trådar) för att avvärja ont är förbjudet och räknas som shirk. ʿAbdullāh ibn Masʿūd återgav profetens ord: »Besvärjelser, amuletter och kärleksamuletter (ruqā, tamāʾim och tiwala) är shirk« (Abū Dāwūd 3883; Ibn Mājah 3530). ʿUqba ibn ʿĀmir hörde honom säga: »Den som bär en amulett har begått shirk« (Musnad Ahmad 16969). De lärda är eniga om att amuletter med oklara tecken eller åkallan till andra än Gud är otillåtna. Om amuletter som innehåller rena koranverser rådde oenighet bland de tidiga lärda, men den starkare åsikten, som den Permanenta kommittén (al-Lajna ad-Dāʾima) och lärda som Ibn Bāz företräder, är att även dessa bör undvikas, eftersom hadithernas ordalydelse är allmän och gränsen mot otillåten praxis lätt suddas ut (al-ibadah.com, Amuletter och talismaner). Att binda Guds skydd vid en läderpåse är att söka hjälp på fel adress.

Är det onda ögat verkligt?

Ja. Till skillnad från vidskepelsen är det onda ögat (al-ʿayn) en del av trosläran. Profeten sade: »Det onda ögat är verkligt (al-ʿaynu ḥaqq)« (Sahīh al-Bukhārī 5740; Sahīh Muslim 2188), och tillade att om något kunde gå före ödet (qadar) vore det det onda ögat, och att den som ombeds bada (ghusl) för att häva det ska göra så. Ögat utgår från avund (hasad), en verklig själslig skada, inte någon övernaturlig strålning. Tron på ögat är urgammal och världsvid: i antikens Grekland kallades den baskania och i Rom fascinatio, och än i dag hängs blå nazar-ögon och khamsa (»Fatimas hand«) i dörrar och bilrutor (Wikipedia: Onda ögat). Islam tar därför faran på allvar men avvisar pärlan som motmedel. En blå nazar i backspegeln är ett verkningslöst vapen mot något mycket verkligt.

Hur skyddar man sig mot det onda ögat enligt sunna?

Det islamiska skyddet mot det onda ögat består av recitation och åkallan. Profeten reciterade al-Muʿawwidhatān, de två sista surorna al-Falaq (113) och an-Nās (114), som värn mot avund, magi (siḥr) och allt ont:

Säg: »Jag söker skydd hos gryningens Herre, mot det onda i det som Han har skapat, mot det onda i nattens tätnande mörker, mot det onda från dem som blåser på knutar och mot det onda i avunden från den som avundas.« — Koranen 113:1–5

Detta är ruqya: tillåten recitation av Koranen och åkallan, så länge orden är begripliga och den troende vet att verkan kommer från Gud, inte från orden i sig. Med samma vapen mötte profeten även magi och jinn, som islam erkänner som verkliga men maktlösa inför Guds ord (al-ibadah.com, Jinn, magi och det onda ögat). Han anförtrodde sina dottersöner al-Hasan och al-Husayn åt »Guds fullkomliga ord, mot varje djävul och varje skadedjur och mot varje ont öga« (Sahīh al-Bukhārī 3371). Den som vållat skadan kan dessutom ombedas tvätta sig, varpå vattnet hälls över den drabbade. Skyddet finns redan i den troendes mun; det behöver inte hängas runt halsen.

Varför är vidskepelse och amuletter shirk?

All vidskepelse krockar med tawhīd. Att tillskriva ett tecken, en siffra eller en amulett makt över nytta och skada är att ge Guds ensamrätt åt skapelsen, och det underminerar samtidigt tawakkul, den troendes tillit till att allt sker enligt Guds beslut (qadar). Koranen påminner om att ingen olycka drabbar någon utan Guds tillåtelse och att ingen utom Han kan avvärja den. En muslim får därför söka lagliga orsaker (medicin, försiktighet, ruqya) men aldrig fästa sitt hjärta vid orsaken i stället för vid Orsakaren. En muslim som tappar bort sin amulett har alltså inte förlorat något skydd alls. Hans trygghet låg hela tiden i förtröstan på Gud, och den kan ingen olyckshändelse rycka ifrån honom.

Källor

  • Koranen 113:1–5 (al-Falaq)
  • Sahīh al-Bukhārī 5740; Sahīh Muslim 2188 – det onda ögat är verkligt
  • Sahīh al-Bukhārī 5776; Sahīh Muslim 2224 – ingen smitta, inget omen
  • Sunan at-Tirmidhī 1614; Sunan Abī Dāwūd 3910 – tiyara är shirk
  • Sunan Abī Dāwūd 3883; Sunan Ibn Mājah 3530 – besvärjelser och amuletter är shirk
  • Musnad Ahmad 16969 – den som bär en amulett har begått shirk
  • Sahīh al-Bukhārī 3371 – profetens skyddsåkallan för al-Hasan och al-Husayn
  • al-ibadah.com – Amuletter och talismaner
  • al-ibadah.com – Jinn, magi och det onda ögat
  • Wikipedia – Onda ögat