Nej, profeten Muhammed skrev inte Koranen. Enligt islam är Koranen Guds eget tal (kalām Allāh), ordagrant uppenbarat till Muhammed genom ängeln Jibril (Gabriel) under tjugotre år. Profeten var mottagaren och förmedlaren av budskapet – aldrig dess författare.

Vem är då Koranens upphovsman enligt islam?

Koranen (av arabiskans qurʾān, »recitation« eller »uppläsning«) är enligt islam Guds oskapade tal. Den uppenbarades inte på en gång, utan steg för steg till profeten Muhammed genom ängeln Jibril, med början i grottan Hira utanför Mecka omkring år 610. Under tjugotre år tog profeten emot budskapet, āya för āya, och reciterade det vidare till sina följeslagare. Texten omfattar 114 suror (kapitel). I den klassiska traditionen, ahl as-sunna, är detta en grundpelare: Koranen är kalām Allāh, Guds tal, inte en mänsklig komposition. Profetens uppgift var att bära ordet och förmedla det oförvanskat – inte att forma det, redigera det eller lägga till av sitt eget. Det var Guds ord på en människas läppar, inte en människas ord i Guds namn.

Kunde profeten Muhammed läsa och skriva?

Nej. Koranen beskriver honom uttryckligen som ummī, »den olärde Profeten« (7:157) – en man som varken kunde läsa eller skriva. Den mest berömda berättelsen om uppenbarelsens början fångar detta: när Jibril första gången kom till honom i grottan Hira befallde ängeln »Läs!« (iqraʾ), och Muhammed svarade: »Jag kan inte läsa« (Sahīh al-Bukhārī 3). Just därför blir påståendet att han skulle ha skrivit boken själv ohållbart inifrån islams ramverk. Koranen drar själv slutsatsen:

Du har aldrig läst upp [något ur en] uppenbarad Skrift innan denna [uppenbarades för dig]; inte heller har du egenhändigt skrivit ned något [ur en Skrift]; annars kunde de som ifrågasätter [uppenbarelsens sanning] haft fog för sina tvivel. — Koranen 29:48

En man som aldrig lärt sig forma en bokstav efterlämnade arabiskans oöverträffade mästerverk; för islam är just den omöjligheten beviset.

Hittade inte profeten bara på Koranen själv?

Invändningen är lika gammal som uppenbarelsen själv. Redan profetens motståndare i Mecka påstod att »det är bara en människa som lär honom denna [Koran]« – ett påstående Koranen tillbakavisar (16:103). Koranen tillskriver heller inte Muhammed någon egen röst i texten:

och han talar inte av egen drift – nej, [det är] uppenbarelsens ord, — Koranen 53:3–4

Mot tvivlaren ställer Koranen i stället en öppen utmaning, taḥaddī: den som tror att en människa författat den uppmanas att frambringa en enda sura av samma slag (2:23). För en muslim skiljer sig dessutom profetens egna ord, sunna och hadith, märkbart i stil från Koranen – ännu ett skäl till att de två aldrig blandas samman. Hade en människa hittat på Koranen kunde en annan människa ha gjort om den; på fjorton sekler har ingen lyckats.

Hur bevarades Koranen om profeten inte skrev den?

Genom två kanaler samtidigt: minne och nedteckning. Följeslagarna lärde sig verserna utantill allteftersom de uppenbarades – de som kan hela Koranen utantill kallas ḥuffāẓ och räknas i dag i miljontal. Parallellt utsåg profeten särskilda skrivare, kuttāb al-waḥy, bland dem Zayd ibn Thābit, som tecknade ned orden på palmblad, läderbitar och ben och fick exakt besked om var varje vers hörde hemma. Efter profetens död samlades materialet till en enda bokrulle under kalifen Abu Bakr, och texten standardiserades till ett enhetligt exemplar, muṣḥaf, under Uthman ibn Affan. Gud lovar i Koranen själv att vaka över den:

Det är Vi som har uppenbarat denna Koran steg för steg och Vi skall helt visst slå vakt om den! — Koranen 15:9

Texten gick aldrig genom en enda penna – den bars av tusen minnen på samma gång.

Varför spelar det någon roll vem som skrev Koranen?

Frågan rör islams själva fundament. Hela trons anspråk – för världens närmare två miljarder muslimer – vilar på att Koranen är Guds ord och inte en människas: är den Muhammeds verk, är den mänsklig litteratur; är den Guds tal, är den uppenbarelse. Detta hänger ihop med tawḥīd, Guds absoluta enhet – endast Gud är källan till vägledningen, och profeten är hans tjänare och sändebud, inte en medförfattare. Frågan om författarskapet är till sist en fråga om tawḥīd: äran för ordet tillhör Gud ensam.

Källor