Konvertering till islam

Konvertering till islam är den handling genom vilken en icke-muslim träder in i den islamiska gemenskapen, och i sin minsta form består den av en enda mening: vittnesbördet att det inte finns någon gud utom Gud och att Muhammed ﷺ är hans sändebud. Meningen ska uttalas med förståelse av vad orden betyder och med instämmande i dem. Inga vittnen krävs, ingen imam behöver vara närvarande, inget dokument utfärdas, och enligt klassisk rätt är den som uttalat bekännelsen muslim från och med det ögonblicket.

Runt den korta handlingen ligger en lång tvist. Koranen skiljer i 49:14 den yttre underkastelsen, islām, från hjärtats tro, īmān, och slår fast att det första kan finnas utan det andra. Juristerna har därför fått avgöra hur mycket av det inre som måste följa med det yttre för att inträdet ska räknas, och de har svarat olika. Hanafiter, malikiter, shafiiter och hanbaliter är oense om den rituella tvagningen, om vad bekännelsen måste innehålla för den som kommer från judendom eller kristendom, och om vad som händer med ett äktenskap där bara den ena parten konverterar.

Frågan slutar inte vid religionens gräns. Också svensk förvaltning tvingas ta ställning till när en trosövergång verkligen har ägt rum. Sedan ett rättsligt ställningstagande i december 2018 prövar Migrationsverket hur genuin en asylsökandes konversion är, och en granskning året därpå av 619 afghanska medborgare som gått över till kristendomen visade att 68 procent av dem som fått beslut hade fått avslag på just den grunden. Där gäller bedömningen rörelsen åt motsatt håll, men uppgiften är densamma: att avgöra vad någon annan tror.

Orden för konvertering: islām, īmān och hidāya

Roten s-l-m bär i arabiskan grundbetydelsen att överlämna något helt och oskadat. Av den bildas verbet aslama, »han överlämnade sig«, verbalsubstantivet islām och det aktiva participet muslim, alltså den som utför handlingen. Samma rot ger salām, fred, och salāma, oskadd tillvaro. I just den betydelsen står verbet när Abraham får befallningen och svarar: »Jag underkastar mig världarnas Herre.«¹1Koranen, al-Baqara 2:131.

إِذْ قَالَ لَهُ رَبُّهُ أَسْلِمْ ۖ قَالَ أَسْلَمْتُ لِرَبِّ الْعَالَمِينَ

Koranen · al-Baqara 2:131

Något eget substantiv för »konvertit« finns inte i källtexterna. Den som trätt in kallas helt enkelt muslim, eller muhtadī, den som blivit vägledd, av hidāya. I den juridiska litteraturen heter själva handlingen dukhūl fī l-islām, inträde i islam, och den prövas som varje annan rättshandling: vad sades, av vem, med vilken förståelse.

Vid sidan av islām står īmān, tron. Ibn Rajab al-Hanbali formulerade skillnaden så att tron är hjärtats bekräftelse, dess erkännande och dess kunskap, medan islam är tjänarens överlämnande och hans foglighet inför Gud, och att detta senare visar sig i handling.²2Ibn Rajab al-Hanbali, Jami al-ulum wa-l-hikam, kommentaren till hadithen om Jibril. Översättning från arabiskan. Han lade till en regel som styr all senare diskussion: nämns de två orden var för sig innefattar vart och ett det andra, men ställs de bredvid varandra skiljer de sig åt. Ibn Taymiyya jämförde med ordparen faqīr och miskīn, som betyder olika saker beroende på om de står ensamma eller tillsammans.³3Ibn Taymiyya, Kitab al-Iman, avsnittet om islam och iman i sammansättning och isolering.

I svenskan används konvertit, av latinets convertere, vända om. Många svenska muslimer föredrar formuleringen »återvända« eller talar om sig själva som nya muslimer, med hänvisning till hadithen om att varje barn föds i sitt ursprungliga anlag, fitra.⁴4al-Bukhari, kitab al-janaiz; Muslim, kitab al-qadar. Motsatsen till inträdet har en egen term i rättslitteraturen: ridda, avfall, och den som lämnar kallas murtadd.

Koranens verser om att träda in i islam

Den vers som oftast citeras i frågan om hur någon blir muslim handlar inte om formen utan om villkoret bakom den:

TVÅNG skall inte förekomma i trosfrågor. Vad som är rätt handlande är nu klart skilt från fel och synd. Den som förnekar de onda makterna och som tror på Gud, har sannerligen vunnit ett säkert fäste som aldrig ger vika. Gud hör allt, vet allt.⁵5Koranen, al-Baqara 2:256.

لَا إِكْرَاهَ فِي الدِّينِ ۖ قَد تَّبَيَّنَ الرُّشْدُ مِنَ الْغَيِّ ۚ فَمَن يَكْفُرْ بِالطَّاغُوتِ وَيُؤْمِن بِاللَّهِ فَقَدِ اسْتَمْسَكَ بِالْعُرْوَةِ الْوُثْقَىٰ لَا انفِصَامَ لَهَا ۗ وَاللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ

Koranen · al-Baqara 2:256

Versen har diskuterats i över tusen år. al-Shabi, al-Hasan al-Basri, Qatada och al-Dahhak höll den för giltig utan inskränkning, medan andra kommentatorer, bland dem al-Zamakhshari och al-Qurtubi, tar upp uppfattningen att den skulle vara upphävd av senare krigsverser. al-Tabari föredrog läsningen att den i första hand gäller bokens folk. Bernström översätter fī l-dīn med »i trosfrågor« och inte med »i religionen«, vilket i sig är ett tolkningsval.

Att den yttre handlingen och den inre övertygelsen kan gå isär säger Koranen rakt ut. Ökenaraberna som anslutit sig till gemenskapen får en tillrättavisning som samtidigt är en definition:

ÖKENARABERNA säger: »Vi har blivit troende.« Svara [dem, Muhammad]: »[Ännu] än ni inte troende – säg hellre: ’Vi har underkastat oss Guds vilja’! Ännu har inte [sann] tro vunnit insteg i era hjärtan. Men om ni [med ärligt uppsåt] lyder Gud och Hans Sändebud skall Han inte låta er gå miste om någon del av [lönen för] era handlingar; Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.«⁶6Koranen, al-Hujurat 49:14.

قَالَتِ الْأَعْرَابُ آمَنَّا ۖ قُل لَّمْ تُؤْمِنُوا وَلَٰكِن قُولُوا أَسْلَمْنَا وَلَمَّا يَدْخُلِ الْإِيمَانُ فِي قُلُوبِكُمْ ۖ وَإِن تُطِيعُوا اللَّهَ وَرَسُولَهُ لَا يَلِتْكُم مِّنْ أَعْمَالِكُمْ شَيْئًا ۚ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

Koranen · al-Hujurat 49:14

De blir alltså inte avvisade. Deras yttre tillhörighet står kvar, och deras handlingar räknas; det är beskrivningen av dem som rättas. När ordet islām i stället står ensamt, som i 3:19 och 3:85, innefattar det enligt Ibn Taymiyya också det inre, så att den som utför den yttre handlingen utan den inre inte kommit med den religion som hos Gud är islam.⁷7Ibn Taymiyya, Kitab al-Iman, med hänvisning till Koranen 3:19 och 3:85.

Vad gemenskapen kräver av den som trätt in anges i 9:11: om de vänder sig i ånger, förrättar bönen och betalar allmoseskatten är de bröder i tron.⁸8Koranen, al-Tawba 9:11. Instruktionen till Muadh ibn Jabal när han sändes till Jemen upprepar samma tre led: kalla dem till vittnesbördet, underrätta dem sedan om bönen och om den allmosa som tas från deras rika och ges till deras fattiga.⁹9al-Bukhari, kitab al-zakat; Muslim, kitab al-iman. Återgiven av Ibn Qudama i al-Mughni som argument mot obligatorisk tvagning. Att listan slutar där är ett av hanafiternas huvudargument i tvagningsfrågan.

Den svåraste versen för ämnet befaller en uppriktighetsprövning och anger samtidigt gränsen för vad den kan nå:

TROENDE! När troende kvinnor som har utvandrat kommer till er, förhör dem! Ingen utom Gud känner deras tro, men om ni har övertygat er om att de är troende, sänd då inte tillbaka dem till förnekarna av sanningen; deras män har inte [längre] rätt att leva med dem och de har inte rätt att leva med sina män. […] Detta är Guds dom; Han dömer [rättvist] mellan er [och de icke-troende]. Gud är allvetande, vis.¹⁰10Koranen, al-Mumtahana 60:10. Den arabiska lydelsen allāhu aʿlam bi-īmānihinna är jämförande; en alternativ svensk översättning lyder »Gud känner deras tro bäst«.

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا جَاءَكُمُ الْمُؤْمِنَاتُ مُهَاجِرَاتٍ فَامْتَحِنُوهُنَّ ۖ اللَّهُ أَعْلَمُ بِإِيمَانِهِنَّ ۖ فَإِنْ عَلِمْتُمُوهُنَّ مُؤْمِنَاتٍ فَلَا تَرْجِعُوهُنَّ إِلَى الْكُفَّارِ ۖ لَا هُنَّ حِلٌّ لَّهُمْ وَلَا هُمْ يَحِلُّونَ لَهُنَّ ۖ وَآتُوهُم مَّا أَنفَقُوا ۚ وَلَا جُنَاحَ عَلَيْكُمْ أَن تَنكِحُوهُنَّ إِذَا آتَيْتُمُوهُنَّ أُجُورَهُنَّ ۚ وَلَا تُمْسِكُوا بِعِصَمِ الْكَوَافِرِ وَاسْأَلُوا مَا أَنفَقْتُمْ وَلْيَسْأَلُوا مَا أَنفَقُوا ۚ ذَٰلِكُمْ حُكْمُ اللَّهِ ۖ يَحْكُمُ بَيْنَكُمْ ۚ وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ

Koranen · al-Mumtahana 60:10

Bernströms »Ingen utom Gud känner deras tro« är starkare än den arabiska lydelsen, som är jämförande: allāhu aʿlam bi-īmānihinna, Gud vet bäst vad de tror. Skillnaden spelar roll, eftersom versen i nästa sats ändå befaller de troende att övertyga sig. Måttet den anlägger är alltså inte en omöjlig prövning utan en mänsklig bedömning som görs i medvetande om sin egen osäkerhet, och det är den kombinationen som gör versen användbar långt utanför sitt eget sammanhang.

Till detta kommer hadithmaterialet. ʿAmr ibn al-ʿAs återger Profetens ord »islam river ned det som kom före den«, en formulering som juristerna använt för att slå fast att konvertiten inte bär med sig något ansvar för sitt tidigare liv.¹¹11Sahih Muslim 121, från ʿAmr ibn al-ʿAs: al-islām yahdimu mā kāna qablahu. Anförd av al-Nawawi i al-Majmu sharh al-Muhadhdhab och av Ibn Rajab i Jami al-ulum wa-l-hikam. I hadithen om Abd al-Qays delegation räknas tron upp som vittnesbördet, bönen, allmosan och en femtedel av krigsbytet, alltså som handlingar. al-Qurtubi anför den uppräkningen som bevis för att orden islām och īmān kan vara utbytbara när de nämns var för sig.¹²12Muslim, kitab al-iman (Abd al-Qays delegation); al-Qurtubi, al-Jami li-ahkam al-Quran, till 3:19.

Rättsskolorna om vad som krävs för konvertering

De fyra skolorna är eniga om minimikravet. Det räcker att uttala de två bekännelserna med förståelse och med en övertygelse fri från tvivel. Islamweb sammanfattar den klassiska hållningen med att tvagning och två böneenheter efter bekännelsen inte är villkor för konverteringens giltighet, och Islam Question & Answer framhåller att ingen behöver avlägga bekännelsen inför någon alls, eftersom saken ligger mellan människan och hennes Herre.¹³13Islamweb, fatwa 11140; Islam Question & Answer, fatwa 49715. Intyg och vittnen har en praktisk funktion och ingen rättsligt konstituerande.

Oenigheten börjar vid formuleringen. Ibn Qudama noterar i al-Mughni att de två bekännelserna räcker för den som förnekat Guds enhet eller Muhammeds ﷺ sändning, men att den som erkänner Muhammed ﷺ som profet och samtidigt förnekar att han sändes till alla folk inte får sin islam fastställd förrän han intygar att Muhammed ﷺ är Guds sändebud till hela skapelsen, eller tillsammans med bekännelserna avsvär sig varje religion som strider mot islam.¹⁴14Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om vad trosbekännelsen måste innehålla vid inträde i islam. Översättning från arabiskan. Kravet är inte teoretiskt: det träffar precis den vanligaste svenska utgångspunkten, en kristen eller judisk bakgrund där profetskapet i någon mening redan erkänns. al-Shafii skiljer på samma grund mellan två slags konvertiter: avgudadyrkaren utan uppenbarad skrift, för vilken bekännelserna är tillräckliga, och juden eller den kristne, vars inträde förutsätter erkännande av just Muhammed ﷺ.¹⁵15al-Shafii, al-Umm, kapitlet om avfall och om erkännande av tron. Ibn Qudama vänder på saken och konstaterar att bekännelserna inte heller räcker för den som därutöver förnekat en profet, en uppenbarad skrift eller en erkänd plikt; där måste också det förnekade uttryckligen erkännas.¹⁶16Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om den som jämte trosbekännelserna förnekat en profet, en uppenbarad skrift eller en erkänd plikt.

Ibn al-Qayyim går ett steg längre och prövar om kunskap och erkännande över huvud taget är nog. Han pekar på de två rabbiner som sade »vi vittnar att du är en profet« men tillade att de fruktade att judarna skulle döda dem, och Abu Talib, som förklarade att brorsonens religion var den bästa av religioner utan att träda in i den. Slutsatsen är att islam är något utöver detta: kunskapen, erkännandet, fogligheten och åtagandet att lyda, yttre som inre.¹⁷17Ibn al-Qayyim al-Jawziyya, Zad al-maad. Översättning från arabiskan.

I fråga om den rituella tvagningen, ghusl, går skiljelinjen tvärs genom skolorna. Ibn Qudama redovisar den tydligast. Den är obligatorisk enligt Malik, Abu Thawr och Ibn al-Mundhir, och enligt den mest kända överlämningen från Ahmad. al-Shafii kallar den rekommenderad, och Abu Hanifa räknar den aldrig som obligatorisk.

Abu Hanifa ålade honom inte tvagning i något läge, eftersom stora skaror antog islam utan att Profeten befallde dem att bada — hade det varit obligatoriskt skulle han ha befallt det, ty det vore islams första plikt.

— Ibn Qudama, al-Mughni¹⁸18Ibn Qudama, al-Mughni, kapitlet om ghusl vid inträde i islam. Översättning från arabiskan.

al-Nawawi bekräftar bilden från shafiitiskt håll och tillägger motståndarsidans starkaste bevis: Thumama ibn Uthal, som efter sin frigivning gick till en närbelägen palmlund, badade och därefter trädde in i moskén och avlade bekännelsen.¹⁹19al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, kapitlet om ghusl; hadithen om Thumama ibn Uthal återgiven från al-Bukhari. Moderna fatwaorgan följer i regel majoriteten och kallar tvagningen rekommenderad.

Den fråga som får störst praktisk vikt i Sverige gäller äktenskapet. En muslimsk kvinna kan enligt de fyra skolorna inte förbli gift med en icke-muslimsk man; en muslimsk man får däremot vara gift med en judisk eller kristen kvinna. Malik lär i al-Muwatta att om hustrun antar islam och mannen därefter gör det, har han bättre rätt till henne så länge hon är kvar i sin väntetid, men att han förlorar varje anspråk när den löpt ut, och att ett senare giftermål mellan dem inte räknas som en skilsmässa eftersom det var islam som upplöste bandet och ingen skilsmässa behövdes.²⁰20Malik ibn Anas, al-Muwatta, kitab al-nikah. Översättning från arabiskan. Ibn al-Qayyim invänder att bandet är vilande och inte upplöst, och stöder sig på att Profeten återlämnade sin dotter Zaynab till Abu al-As efter ett uppehåll som omöjligt kan rymmas inom en väntetid.²¹21Ibn al-Qayyim al-Jawziyya, Zad al-maad, avsnittet om Profetens domar rörande äktenskap. Namnbyte hör inte till villkoren i någon av skolorna.

Konverteringens historia från Medina till det moderna Europa

I Medina var inträdet i islam samtidigt ett steg in i en politisk gemenskap. De arabiska stamdelegationer som kom till Profeten, av vilka Abd al-Qays är den mest citerade, förhandlade om tro, bön, allmosa och krigsbyte i samma andetag, och deras konvertering fick omedelbara följder för allianser, skatt och rättskipning. Att skilja religiös övertygelse från medborgerlig tillhörighet gick i den ordningen inte att göra.

Under erövringarna gick islamiseringen långsamt. Richard W. Bulliet visade 1979, utifrån namnmaterial i de biografiska lexika som bevarat generationer av lärda, att muslimsk majoritet i Iran, Irak, Syrien, Egypten och Spanien uppnåddes först två till fyra århundraden efter den militära erövringen – ett förlopp som är svårförenligt med bilden av massomvändelse under svärd.²²22Richard W. Bulliet, Conversion to Islam in the Medieval Period: An Essay in Quantitative History (Harvard University Press, 1979). De erövrade befolkningarna reglerades i stället genom dhimma-avtalet. al-Shafii skriver ut villkorstexten i al-Umm, med klausulen att de icke-muslimska grupperna får behålla sin religion och inte får tvinga någon till den, varken bland sina barn eller andra.²³23al-Shafii, al-Umm, villkorstexten för dhimma-avtalet. Ibn Qudama återger en annan och strängare version, tillskriven kalifen Umar, där de fördragsslutande åtar sig att inte kalla någon till sin religion och att inte hindra en anhörig som vill träda in i islam.²⁴24Ibn Qudama, al-Mughni, den version av villkoren som tillskrivs kalifen Umar. Att versionerna skiljer sig åt i just den punkten är i sig upplysande om hur villkoren växte fram; att den religiösa rörligheten i systemet var enkelriktad är däremot inte omtvistat, och det är den enkelriktningen som ligger till grund för den vanligaste invändningen i frågan.

Ett tidigt svenskt fall är Ivan Aguéli, född John Gustaf Agelii i Sala 1869. Han lämnade Sverige för Paris 1890 och reste till Egypten 1894, och han konverterade till islam 1898.²⁵26Aguélimuseet, Sala: Om Ivan Aguéli. Han trädde in i islam under den tid då svensk lag ännu inte tillät någon att stå helt utanför ett kristet samfund.

Konvertering blev en politisk fråga i Europa först långt senare. I den europeiska debatten efter 2001 har konvertering återkommande behandlats som en demografisk fråga, och prognoser om muslimska befolkningsandelar har använts som argument i migrationspolitiken. Pews egen modellering pekar åt andra hållet än den bild som ofta förutsätts: mellan 2010 och 2016 bytte uppskattningsvis 160 000 fler människor i Europa bort sin muslimska identitet än som bytte till den.²⁶27Pew Research Center, Europe’s Growing Muslim Population, 29 november 2017. Rapporten anger själv att trosbytets inverkan är blygsam jämförd med födslar, dödsfall och migration, och redovisar landsvisa uppskattningar för 2016. Pew tillägger själv att trosbytets inverkan är blygsam jämförd med födslar, dödsfall och migration. Siffran motsäger alltså bilden av massomvändelse, men den bär inte upp någon slutsats om Europas framtida befolkningssammansättning, och den bör inte användas som om den gjorde det.

Att konvertera till islam i Sverige

Svensk rätt känner inte konverteringen. Den påverkar inte någons personrättsliga ställning, ger inga rättigheter och medför inga skyldigheter, och ingen myndighet får registrera att den ägt rum: uppgifter som avslöjar religiös övertygelse är känsliga personuppgifter och får som huvudregel inte behandlas. Ett förbehåll måste göras. Religion kan tillmätas betydelse i vårdnadsmål och i bedömningen av ett barns uppfostran, och att säga att konverteringen saknar all rättslig verkan vore därför för mycket sagt. Någon officiell statistik över religionstillhörighet förs av samma skäl inte i Sverige. Varje uppgift om antalet svenska konvertiter är därför en uppskattning, och den som anger en exakt siffra bör få frågan hur den räknats fram.

Den enda formella åtgärd en konvertit i praktiken kan behöva vidta är utträde ur Svenska kyrkan, för den som är medlem. Under 2024 lämnade omkring 38 000 personer kyrkan, det lägsta talet på över tjugo år, samtidigt som antalet inträden var det högsta på lika lång tid.²⁷28Svenska kyrkan, medlemsstatistik för 2024. Det religiösa Sverige som konvertiten träder in i är alltså inte i entydig avveckling.

Siffrorna för den muslimska sidan mäter olika saker. Islamiska samarbetsrådets samfund redovisade 203 663 betjänade för 2024, där »betjänad« enligt lagen om trossamfund betyder medlem eller person som regelbundet deltar i verksamheten – inte en trosbekännelse.²⁸29MUCF, Trossamfund – antal betjänade, redovisning för 2024; definitionen av betjänad i 2 § lagen (1998:1593) om trossamfund. Pew uppskattade Sveriges muslimska befolkning till omkring 8 procent 2016, men utgick då i huvudsak från bakgrund och ursprungsland.²⁶27Pew Research Center, Europe’s Growing Muslim Population, 29 november 2017. Rapporten anger själv att trosbytets inverkan är blygsam jämförd med födslar, dödsfall och migration, och redovisar landsvisa uppskattningar för 2016. SOM-institutets nationella undersökning 2019 gav 2,5 procent av de svarande som identifierade sig som muslimer.²⁹30SOM-institutet, Göteborgs universitet, mätning 2019. Spännvidden mellan dessa tal är inte ett fel i undersökningarna; den speglar att de mäter medlemskap, härkomst och självbild var för sig.

Där svensk förvaltning ändå tvingas bedöma en trosövergång uppstår samma problem som i 60:10. Migrationsverket antog i december 2018 ett rättsligt ställningstagande om konversion och ateism, betecknat SR 46/2018, som ersatte ett från 2012. Tyngdpunkten flyttades från kunskapsfrågor till hur genuin övertygelsen är, hur processen fram till trosbytet gått till och hur den kommer att ta sig uttryck vid ett återvändande.³⁰31Sveriges kristna råd, sammanställning av Migrationsverkets rättsliga ställningstagande om konversion och ateism, december 2018. Konvertitutredningen, presenterad i mars 2019 av Pingst tillsammans med Skandinaviska människorättsjuristerna och fyra andra frikyrkosamfund, byggde på 619 afghanska medborgare som konverterat till kristendomen. Av dem hade 503 åberopat konversionen som asylskäl, och bland de 458 som hunnit få beslut hade 68 procent fått avslag med motiveringen att tron inte bedömdes genuin. I de ärenden där konversionen åberopats sent i processen steg avslagsandelen till 81 procent. Mest talande är nämndemännens röstning i migrationsdomstolarna: ledamöter nominerade av Sverigedemokraterna röstade för avslag i 93 procent av fallen, ledamöter nominerade av Vänsterpartiet i 15 procent.³¹32Konvertitutredningen (Pingst FFS och Skandinaviska människorättsjuristerna, mars 2019), sammanfattningen och den kvantitativa analysen; Dagen, 20 mars 2019. Den spridningen är ett starkare belägg för godtycke än totalsiffran.

Nominerade av Sverigedemokraterna93 %

Nominerade av Vänsterpartiet15 %

Att svårigheten är gammal framgår av en passage hos Ibn Qudama. al-Shafii skiljer där mellan en icke-muslim som ber i fiendeland och en som ber i muslimskt land: i det första fallet talar handlingen för att han blivit muslim, i det andra inte, eftersom han där kan tänkas ha bett för syns skull eller av försiktighet, riyāʾ och taqiyya.³²33Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om när en icke-muslims bön ska tas som bevis för inträde i islam; al-Shafiis resonemang om riyāʾ och taqiyya. Frågan är densamma som Migrationsverkets: om en yttre handling, utförd där den ger fördelar, bevisar en inre förändring.

Skyddet mot diskriminering gäller konvertiter på samma villkor som andra. Religion eller annan trosuppfattning är en av diskrimineringslagens sju grunder, och Europakonventionens artikel 9 är svensk lag sedan 1995. Kokkinakis mot Grekland 1993 brukar beskrivas som det första målet där Europadomstolen prövade artikel 9 i sak, en uppgift som går tillbaka på en domares särskilda anförande snarare än på domstolens egen text; konventionen är från 1950 och domstolen inrättades 1959. Domen drog gränsen mellan tillåten förkunnelse och otillbörlig proselytism vid erbjudanden om materiella eller sociala fördelar och vid påtryckningar mot människor i nöd.³³34Kokkinakis mot Grekland, Europadomstolen 25 maj 1993, ansökan nr 14307/88. Beskrivningen av målet som domstolens första artikel 9-prövning går tillbaka på en domares särskilda anförande. I Arbetsdomstolens dom 2018 nr 51 väckte Diskrimineringsombudsmannen talan sedan en muslimsk kvinna avbrutits i en rekrytering efter att av religiösa skäl ha avstått från att ta en manlig företrädare i hand; domstolen fann att hon utsatts för indirekt diskriminering och att hennes hållning hade så nära samband med en religiös övertygelse att den skyddas av artikel 9.³⁴35AD 2018 nr 51, Arbetsdomstolens dom den 15 augusti 2018.

Den sociala verkan är större än den rättsliga. I en intervjustudie vid Linnéuniversitetet hösten 2022 beskrev sex svenska kvinnliga konvertiter sin situation med egna ord, och flera av dem vittnade om att trosbytet vänder upp och ner på deras ställning: de bemöts som invandrade muslimer och inte som svenskar som bytt tro.³⁵36Kristina Johannesson & Louise Rutikanga Ranton, Svensk, kvinna och konvertit: En intervjustudie om svenska kvinnor som valt islam, kandidatuppsats i sociologi, Linnéuniversitetet, ht 2022. Underlaget är litet, arbetet är en kandidatuppsats och slutsatsen kvalitativ, men den återkommer i den bredare litteraturen. Kvar står också ett praktiskt problem som ingen bortförklaring löser. Det finns ingen islamisk domstol i Sverige. En konvertit vars äktenskapsrättsliga situation berörs av reglerna ovan har svensk familjerätt att hålla sig till och därutöver endast samfundens informella rådgivning, vars kvalitet varierar från moské till moské.

Rätten att konvertera och byta tro i svensk rättshistoria

Att byta religion var länge straffbart i Sverige, och straffet hette landsförvisning. Så sent som 1858 dömdes sex svenska kvinnor som övergått till katolicismen till landsflykt. Domen väckte uppståndelse på kontinenten, där pengar samlades in till deras underhåll, och drottning Josefina följde dem ned till båten när de lämnade landet.³⁶371858 års dom mot sex kvinnor som övergått till katolicismen; uppgifterna om domen och om drottning Josefina bygger på sekundärlitteratur om antikatolicism i Sverige, där straffet anges som landsflykt. Två år senare avskaffades straffet för avfall från den lutherska läran, men 1860 års dissenterlag tillät utträde ur Svenska kyrkan endast för den som upptogs i ett annat av staten godkänt samfund. 1873 års dissenterlag, som blev den gällande ordningen ända fram till 1951, behöll det villkoret, och eftersom godkännande i praktiken bara gavs kristna samfund fanns ingen laglig väg ut ur kristendomen. Först religionsfrihetslagen (1951:680), i kraft den 1 januari 1952, gav ovillkorlig rätt att stå utanför varje samfund.³⁷38Dissenterlagarna 1860 och 1873; religionsfrihetslag (1951:680), i kraft 1 januari 1952, upphävd 1 januari 2000 genom lagen (1998:1593) om trossamfund.

Språket bär spåren av den ordningen. Zacharias Topelius var finlandssvensk och ingen svensk medborgare, men skrev i samma språkgemenskap. I hans roman Stjärnornas kungabarn fnyser en gestalt åt tanken att någon skulle »affalla från sin kristna tro«.³⁸39Zacharias Topelius, Stjärnornas kungabarn (1886–88). Ordet affalla är det som lagtexten själv använde. Hos Viktor Rydberg, i Den siste Atenaren från 1859, är religionsskiftet och tvånget romanens själva ämne – och den skrevs året före dissenterlagen.

Argumentet mot tvång formulerades i Sverige på sekulärhumanistisk grund. Ellen Key skrev 1903:

Att kunna tro är en lycka. Och lika litet som fosterlands- eller föräldrakärlek inpräglas genom tvångsmedel, kan »gudsfruktan« sålunda inpräglas.

— Ellen Key, Lifslinjer

Hon drog slutsatsen att undervisning rätt ledd skulle odla religionskänslan och samtidigt bevara religionsfriheten.³⁹40Ellen Key, Lifslinjer, andra delen (1905). August Strindberg beskrev i Inferno sin egen förändring inifrån: »I själva verket har ett slags religion vuxit fram hos mig, ehuru jag icke skulle förmå uttrycka den i formler. Ett själstillstånd snarare än någon på teorier grundad åsikt.«⁴⁰41August Strindberg, Inferno (1897). Formuleringen hör hemma i sekelskiftets svenska litteratur och besvarar en fråga som ställdes där.

Att Sverige landsförvisade konvertiter 1858 rättfärdigar ingenting i islamisk rätt och försvarar ingen av de regler som behandlas ovan. Det placerar frågan i tid och gör inte mer än så.

Vanliga invändningar mot konvertering till islam

Att ingången är fri men utgången stängd. Invändningen är den allvarligaste. Humanists International räknade 2017 tolv stater där avfall från religionen kunde bestraffas med döden, samtliga med islam som statsreligion, och flera av dem samtidigt medlemmar i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Centralrådet för ex-muslimer i Skandinavien uppger 23 länder där avfall är straffbart, varav 13 med dödsstraff, och rapporterar att ex-muslimska aktivister i Sverige lever med hot.⁴¹42Humanists International, »Apostasy laws in Muslim majority countries«, muntligt uttalande till FN:s råd för mänskliga rättigheter, 34:e sessionen (2017). Sudan avskaffade straffet i juli 2020. Skillnaden mellan siffrorna beror på hur lagstiftning och rättspraxis räknas. Slutsatsen är att en religionsfrihet som bara gäller i en riktning inte är religionsfrihet.

Den klassiska hållningen vilar på text, inte på sedvänja. Hos al-Bukhari står Profetens ord »den som byter sin religion, döda honom«, som går tillbaka på Ibn Abbas, och det är den text som bär hela regeln.⁴²43al-Bukhari, kitab istitabat al-murtaddin, från Ibn Abbas: man baddala dīnahu fa-qtulūhu. Samtliga fyra skolor har fastställt dödsstraff för den manlige avfällingen, och flera klassiska jurister betecknar saken som ijmāʿ, samstämmighet. Bland nutida lärda finns de som håller fast vid regeln oförändrad och avvisar omprövningen som en anpassning till yttre tryck.

Traditionen är ändå mindre enig än både kritiker och försvarare brukar anta, och spridningen går åt båda hållen. Juristerna tvistade om avrättningen skulle ske omedelbart eller efter tre dagars uppmaning till återvändande, istitāba; Ali gav al-Mustawrid al-Ijli tre dagar. al-Mawardi uppger att Abu Hanifa inte lät avrätta kvinnor för avfall, men den hanafitiska regeln slutar inte där: kvinnan fängslas i stället och hålls under tvång till dess att hon återvänder, och al-Mawardi själv anför rapporten om Umm Ruman mot Abu Hanifa i samma passage.⁴³44al-Mawardi, al-Ahkam al-sultaniyya, kapitlet om avfall; den hanafitiska fortsättningen om fängsling hos al-Marghinani, al-Hidaya, kapitlet om avfällingar. Exemplet visar alltså en meningsskiljaktighet om straffets form snarare än ett hanafitiskt undantag från det. Ibrahim al-Nakhai och Sufyan al-Thawri avvisade dödsstraffet helt, medan al-Hasan al-Basri gick i motsatt riktning och menade att avfällingens ånger inte kunde tas emot över huvud taget.⁴⁴45Abdullah Saeed & Hassan Saeed, Freedom of Religion, Apostasy and Islam (Ashgate, 2004); al-Hasan al-Basris hållning återgiven av Ibn Rajab al-Hanbali i Jami al-ulum wa-l-hikam. Den som åberopar oenigheten som argument för mildhet åberopar en oenighet som också rymmer strängare hållningar än majoritetens.

Ibn Rajab formulerade den princip som moderna omprövningar bygger på:

Avfällingen dödas för en egenskap som består hos honom just nu, nämligen att han övergett sin religion och skilt sig från gemenskapen. Vänder han tillbaka till sin religion och till samstämmighet med gemenskapen, har den egenskap som gjorde hans blod tillåtet upphört, och därmed upphör tillåtligheten.

— Ibn Rajab al-Hanbali, Jami al-ulum wa-l-hikam⁴⁵46Ibn Rajab al-Hanbali, Jami al-ulum wa-l-hikam. Översättning från arabiskan.

Straffet gällde alltså ett pågående tillstånd och inte en begången gärning, och därav kravet på istitāba: syftet var återvändandet. Den mest utarbetade moderna omprövningen inifrån traditionen bygger vidare på samma iakttagelse och hävdar att regeln träffade ett offentligt och politiskt avfall, ett övergivande av gemenskapen som i den tidens ordning motsvarade landsförräderi eller väpnat uppror, hirāba, och inte ett enskilt byte av övertygelse. Läsningen har starka invändningar emot sig, framför allt att flera klassiska texter uttryckligen behandlar också den tyste avfällingen, men den förs fram av flera av de muslimska jurister som i dag omprövar frågan⁴⁴45Abdullah Saeed & Hassan Saeed, Freedom of Religion, Apostasy and Islam (Ashgate, 2004); al-Hasan al-Basris hållning återgiven av Ibn Rajab al-Hanbali i Jami al-ulum wa-l-hikam. .

Majoritetens regel förutsatte dessutom en muslimsk stat med domstolar som ensamma ägde rätten att döma, och den var aldrig ett tillstånd för enskilda att handla på egen hand. I ett land utan sådan jurisdiktion är regeln utan tillämpning, och en svensk konvertit som senare lämnar islam möter inga rättsliga följder alls. En muslim i Sverige har därför ingen del i den, vare sig att verkställa eller att åberopa. Vad som återstår är socialt, och det kan väga tungt: brutna familjeband, utfrysning, i enskilda fall hot.

Att bekännelsen är för billig. Invändningen lyder att en formel på några sekunder inbjuder till konverteringar som i själva verket handlar om äktenskap, uppehållstillstånd eller familjefred. Juristerna har svarat att de dömer efter den yttre handlingen därför att bara den är åtkomlig för människor. Ibn Rajab urskiljer två slags uppsåt: juristernas niyya, som skiljer en handling från en annan, och det uppsåt de andligt lärda talar om, som avgör vem handlingen utförs för.⁴⁶47Ibn Rajab al-Hanbali, Jami al-ulum wa-l-hikam, kommentaren till hadithen om handlingarnas uppsåt. Det första kan en domstol pröva, det andra inte. Ibn al-Qayyims krav på inqiyād, faktisk foglighet, riktar sig till den som konverterar och inte till den som ska bedöma honom. Koranen 49:14 klargör förhållandet: den yttre tillhörigheten står kvar och belönas för sina handlingar, medan omdömet om hjärtat förbehålls Gud.

Att konvertiter söker underkastelse. I svensk debatt har konvertering gång på gång förklarats psykologiskt. Religionssociologen Madeleine Sultán Sjöqvist har tolkat kvinnors konvertering som en reaktion mot den egna kulturens tvingande idé om frihet och menat att islam i konservativ form uppfattas ge en trygghet som en liberal demokrati saknar.⁴⁷48Madeleine Sultán Sjöqvist, religionssociologisk forskning om svenska kvinnors konversion till islam. Tolkningen är ett teoretiskt resonemang och vilar inte på egen statistik. Mot den har rests invändningen att den fråntar konvertiter deras eget omdöme genom att förklara bort deras skäl i stället för att pröva dem. Den klassiska traditionen ställer sig här på samma sida. Enligt Ibn al-Qayyim är kunskap och erkännande förutsättningar för att inträdet ska vara giltigt över huvud taget, vilket innebär att en trosövergång utan förståelse av vad orden betyder inte räknas som en konvertering alls.

---

Footnotes

1. Koranen, al-Baqara 2:131. ↩

2. Ibn Rajab al-Hanbali, Jami al-ulum wa-l-hikam, kommentaren till hadithen om Jibril. Översättning från arabiskan. ↩

3. Ibn Taymiyya, Kitab al-Iman, avsnittet om islam och iman i sammansättning och isolering. ↩

4. al-Bukhari, kitab al-janaiz; Muslim, kitab al-qadar. ↩

5. Koranen, al-Baqara 2:256. ↩

6. Koranen, al-Hujurat 49:14. ↩

7. Ibn Taymiyya, Kitab al-Iman, med hänvisning till Koranen 3:19 och 3:85. ↩

8. Koranen, al-Tawba 9:11. ↩

9. al-Bukhari, kitab al-zakat; Muslim, kitab al-iman. Återgiven av Ibn Qudama i al-Mughni som argument mot obligatorisk tvagning. ↩

10. Koranen, al-Mumtahana 60:10. Den arabiska lydelsen allāhu aʿlam bi-īmānihinna är jämförande; en alternativ svensk översättning lyder »Gud känner deras tro bäst«. ↩

11. Sahih Muslim 121, från ʿAmr ibn al-ʿAs: al-islām yahdimu mā kāna qablahu. Anförd av al-Nawawi i al-Majmu sharh al-Muhadhdhab och av Ibn Rajab i Jami al-ulum wa-l-hikam. ↩

12. Muslim, kitab al-iman (Abd al-Qays delegation); al-Qurtubi, al-Jami li-ahkam al-Quran, till 3:19. ↩

13. Islamweb, fatwa 11140; Islam Question & Answer, fatwa 49715. ↩

14. Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om vad trosbekännelsen måste innehålla vid inträde i islam. Översättning från arabiskan. ↩

15. al-Shafii, al-Umm, kapitlet om avfall och om erkännande av tron. ↩

16. Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om den som jämte trosbekännelserna förnekat en profet, en uppenbarad skrift eller en erkänd plikt. ↩

17. Ibn al-Qayyim al-Jawziyya, Zad al-maad. Översättning från arabiskan. ↩

18. Ibn Qudama, al-Mughni, kapitlet om ghusl vid inträde i islam. Översättning från arabiskan. ↩

19. al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, kapitlet om ghusl; hadithen om Thumama ibn Uthal återgiven från al-Bukhari. ↩

20. Malik ibn Anas, al-Muwatta, kitab al-nikah. Översättning från arabiskan. ↩

21. Ibn al-Qayyim al-Jawziyya, Zad al-maad, avsnittet om Profetens domar rörande äktenskap. ↩

22. Richard W. Bulliet, Conversion to Islam in the Medieval Period: An Essay in Quantitative History (Harvard University Press, 1979). ↩

23. al-Shafii, al-Umm, villkorstexten för dhimma-avtalet. ↩

24. Ibn Qudama, al-Mughni, den version av villkoren som tillskrivs kalifen Umar. ↩

25. Aguélimuseet, Sala: Om Ivan Aguéli. ↩

26. Pew Research Center, Europe’s Growing Muslim Population, 29 november 2017. Rapporten anger själv att trosbytets inverkan är blygsam jämförd med födslar, dödsfall och migration, och redovisar landsvisa uppskattningar för 2016. ↩ ↩²

27. Svenska kyrkan, medlemsstatistik för 2024. ↩

28. MUCF, Trossamfund – antal betjänade, redovisning för 2024; definitionen av betjänad i 2 § lagen (1998:1593) om trossamfund. ↩

29. SOM-institutet, Göteborgs universitet, mätning 2019. ↩

30. Sveriges kristna råd, sammanställning av Migrationsverkets rättsliga ställningstagande om konversion och ateism, december 2018. ↩

31. Konvertitutredningen (Pingst FFS och Skandinaviska människorättsjuristerna, mars 2019), sammanfattningen och den kvantitativa analysen; Dagen, 20 mars 2019. ↩

32. Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om när en icke-muslims bön ska tas som bevis för inträde i islam; al-Shafiis resonemang om riyāʾ och taqiyya. ↩

33. Kokkinakis mot Grekland, Europadomstolen 25 maj 1993, ansökan nr 14307/88. Beskrivningen av målet som domstolens första artikel 9-prövning går tillbaka på en domares särskilda anförande. ↩

34. AD 2018 nr 51, Arbetsdomstolens dom den 15 augusti 2018. ↩

35. Kristina Johannesson & Louise Rutikanga Ranton, Svensk, kvinna och konvertit: En intervjustudie om svenska kvinnor som valt islam, kandidatuppsats i sociologi, Linnéuniversitetet, ht 2022. ↩

36. 1858 års dom mot sex kvinnor som övergått till katolicismen; uppgifterna om domen och om drottning Josefina bygger på sekundärlitteratur om antikatolicism i Sverige, där straffet anges som landsflykt. ↩

37. Dissenterlagarna 1860 och 1873; religionsfrihetslag (1951:680), i kraft 1 januari 1952, upphävd 1 januari 2000 genom lagen (1998:1593) om trossamfund. ↩

38. Zacharias Topelius, Stjärnornas kungabarn (1886–88). ↩

39. Ellen Key, Lifslinjer, andra delen (1905). ↩

40. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

41. Humanists International, »Apostasy laws in Muslim majority countries«, muntligt uttalande till FN:s råd för mänskliga rättigheter, 34:e sessionen (2017). Sudan avskaffade straffet i juli 2020. ↩

42. al-Bukhari, kitab istitabat al-murtaddin, från Ibn Abbas: man baddala dīnahu fa-qtulūhu. ↩

43. al-Mawardi, al-Ahkam al-sultaniyya, kapitlet om avfall; den hanafitiska fortsättningen om fängsling hos al-Marghinani, al-Hidaya, kapitlet om avfällingar. ↩

44. Abdullah Saeed & Hassan Saeed, Freedom of Religion, Apostasy and Islam (Ashgate, 2004); al-Hasan al-Basris hållning återgiven av Ibn Rajab al-Hanbali i Jami al-ulum wa-l-hikam. ↩ ↩²

45. Ibn Rajab al-Hanbali, Jami al-ulum wa-l-hikam. Översättning från arabiskan. ↩

46. Ibn Rajab al-Hanbali, Jami al-ulum wa-l-hikam, kommentaren till hadithen om handlingarnas uppsåt. ↩

47. Madeleine Sultán Sjöqvist, religionssociologisk forskning om svenska kvinnors konversion till islam. ↩