Kan man vara svensk och muslim? Frågan återkommer i svensk offentlighet med sådan regelbundenhet att den nästan blivit ett väderfenomen. Den ställs i tidningar, i partiprogram, i kommentarsfält, ibland vänligt och ibland inte, men alltid med samma underförstådda premiss: att svaret är osäkert, att det behöver utredas, att någon någonstans måste redovisa bevis.

Frågan är fel ställd, och felet är mer upplysande än svaret. Svenskhet är antingen en rättslig ställning, medborgarskap reglerat i lag, eller en kulturell hemhörighet som ingen myndighet utfärdar. Islam är en trosbekännelse. Att fråga om de är förenliga är som att fråga om man kan vara norrlänning och pianist.

Men under kategorimisstaget ligger en bättre fråga: varför uppfattar ett av Europas mest sekulariserade länder envist en tro som ett ärftligt drag?

Det gudlösa folkets teologi

Ett samhälle som förklarat tron privat och betydelselös borde rimligen ha svårt att uppfatta en trosbekännelse som något man föds in i. Om religion inte spelar roll, varför skulle det spela roll vilken religion någon har? Ändå är det just detta svensk forskning beskriver. Diskrimineringsombudsmannens kunskapsöversikt över svensk forskning 2000–2011 konstaterar att muslimer i allt högre grad uppfattas som ett folk och islam allt mindre som en lära: individer tillskrivs en härkomst utifrån hudfärg eller religiösa symboler, och misstron riktas mot folkgruppen, inte mot trossatserna.1 Man behöver inte tro på något för att bli betraktad som muslim. Det räcker med ett namn på en jobbansökan som aldrig besvaras.

David Thurfjell har satt ord på företeelsen: svenskar är inte religionslösa, de är postlutherska. De bär en oreflekterad luthersk kulturform som blivit så självklar att den upphört att synas som form. Därför framstår all synlig religiositet som främmande, som något andra har.2 Grace Davie har beskrivit samma sak i två spegelvända formler: att tro utan att tillhöra, och att tillhöra utan att tro.3 Sverige har landat i det senare. Kyrkan står kvar som kulturarv medan tron har lämnat den. Kvar står tillhörigheten, och en tillhörighet utan innehåll är svår att förklara. Man betalar kyrkoavgiften i åratal och tvekar först när ett barn frågar varför. Då blir den lätt något man ärver.

Ellen Key hade sett det långt tidigare:

Världens fosterlandskärlek är stark just emedan den är folkets religion.4

Den sekuläre som försvarar folket mot tron försvarar själv en tro. Han har bara slutat kalla den så.

Ett juridiskt spöke

Det svenska arvet ligger närmare i tiden än de flesta tror.

I mer än tre hundra år lagstiftade Sverige om trosgemenskap som medborgerlig gemenskap. Örebro religionsstadga 1617 föreskrev landsförvisning och arvsförlust för den som gick över till katolicismen. År 1624 avrättades Zacharias Anthelius, borgmästare i Södertälje, och kungliga sekreteraren Göran Bähr på Stortorget för att de i sin ungdom hade konverterat.5 Judereglementet 1782 tillät judar att bo i tre städer, begränsade deras yrkesval, förbjöd dem att delta i val av riksdagsmän och att gifta sig utanför den egna gruppen.6 Gustav III:s toleransedikt tillät katolsk gudstjänst men förbjöd svenska medborgare att delta i den.

Man ska vara noggrann här. Medborgarskapet som sådant villkorades inte av bekännelse. Villkoren låg någon annanstans, och de vägde tyngre: bekännelsetillhörigheten var i princip obligatorisk, och behörigheten till offentligt ämbete var konfessionsbunden enligt 1809 års regeringsform. Från 1860 kunde man lämna Svenska kyrkan, men bara i sidled, in i ett annat godkänt kristet samfund. Man kunde byta kyrka; man kunde inte kliva ut ur bekännelseordningen. Rätten att inte tillhöra något alls kom först med religionsfrihetslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1952.7 Och ända fram till 1996 blev den som förvärvade svenskt medborgarskap och var evangelisk-luthersk automatiskt medlem i Svenska kyrkan, utan någon egen handling.

Sverige övergav ordningen där tro och medborgerlig ställning hängde ihop för mindre än ett människoliv sedan. Den som i dag kräver trosbevis av en svensk muslim ställer ingen invandringsfråga. Kravet väcker ett spöke ur en ordning det egna landet avskaffade – och avskaffade därför att den var oförenlig med just det medborgarskap kravet säger sig försvara. Det finns svenskar i livet som är födda innan rätten att inte tillhöra något alls fanns.

Gällande lag känner ingen sådan kategori. Enligt medborgarskapslagen förvärvas medborgarskap vid födelsen, genom adoption, anmälan eller ansökan, och naturalisationskraven rör hemvist och hederligt levnadssätt.8 Ingen bestämmelse rör tro. Kapitlet är inte stängt: den pågående medborgarskapsreformen med förslag om längre hemvisttid, språk- och samhällsprov samt skärpta krav på levnadssätt aktualiserar samma fråga i ny form. Vad ett samhälle kräver som bevis på tillhörighet är alltid ett svar på frågan vad tillhörighet är.

Ett vägrat giftermål

Anklagelsen lyder ofta att islam är ett främmande folks religion, något arabiskt, importerat, blodsburet. Det är en märklig anklagelse att rikta mot just denna tradition: islams grundtexter avskaffar uttryckligen härkomst som grund för rang.

I al-Qurtubis kommentar till al-Hujurat 49:13 återges flera berättelser om versens uppenbarelseanledning. En av dem, återgiven via Abu Dawuds al-Marasil och alltså med avbruten kedja, gäller Abu Hind. Profeten ﷺ befallde Banu Bayada att gifta bort en av sina kvinnor med honom. Deras svar kom utan omskrivningar:

Ska vi gifta bort våra döttrar med våra frigivna slavar?9

Då kom versen:

Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna och gjorde er sedan till folkslag och stammar för att ni skall lära känna varandra. Den ärorikaste av er hos Allah är den gudfruktigaste.10

Al-Qurtubi anför också andra tillfällen: Thabit ibn Qays, och, enligt Ibn Abbas, Bilal när han kallade till bön från Kabas tak. Gemensamt för de tre är att versen varje gång kommer som en rättelse: någon har just rangordnat efter börd, och uppenbarelsen upphäver rangordningen. Normen formulerades alltså inte som en beskrivning av hur församlingen betedde sig, utan mot den. Avståndet mellan bud och praktik är därmed inte ett senare förfall. Det finns med från första dagen, och budet är svaret på det.

Versen säger inte att folkslag och stammar är onda eller overkliga. Den säger att de är till för igenkännande, li-taʿarafu, inte för rangordning. Skillnaden mellan människor hör i Koranen till tecknen: »Och till Hans tecken hör skapelsen av himlarna och jorden och olikheterna i era tungomål och hudfärger.«11 Härkomst finns. Den bär bara ingen vikt. Den är som ögonfärgen i ett rum där ingen räknar ögon.

Vid Mina, mitt under tashriq-dagarna, talade Profeten ﷺ från kamelryggen:

Er Herre är en, och er fader är en. Ingen arab har företräde framför en icke-arab, och ingen icke-arab framför en arab; ingen svart framför en röd och ingen röd framför en svart – utom genom gudsfruktan.12

Ali drog slutsatsen i vers: om människorna har någon ära från sitt ursprung att skryta med, så är den lera och vatten.13

Jag känner ingen far i islam

Ingen vers biter så hårt som en replik.

Sa’d ibn Abi Waqqas – kurayshit, erövrare av Persien, en av de tio som fått paradiset utlovat – hamnade i ordväxling med Salman al-Farisi, persern som kommit till Medina som slav. Sa’d tog till det vapen som alltid låg närmast: »Räkna upp din härstamning, Salman!«

Salman svarade:

Jag känner ingen far i islam – jag är Salman, islams son.14

Salman förnekar inte sin persiska börd; han förklarar den betydelselös för det frågan gällde. Och Umar gick, när saken nådde honom, längre än så: han sökte upp Sa’d och krävde att han skulle räkna upp sin härstamning. Sa’d bönföll honom vid Gud att slippa. Umar vägrade lämna honom i fred förrän han gjort det. Vapnet vändes mot den som dragit det.

När perserna som följt Badhan in i islam frågade Profeten ﷺ vart de nu hörde, löd beskedet: »Ni är av oss och till oss – husets folk.«15 Salman blev en av husets folk. Inget släktled, ingen naturalisationstid och ingen prövning av levnadssätt: bekännelsen räckte.

Salman, islams son, är obekväm för båda sidor. Han besvärar var och en som gör svenskheten till ett pass. Han besvärar lika mycket muslimen som gör arabiskhet, turkiskhet eller somaliskhet till inträdesbiljett i den egna församlingen, eller som säger till en svensk konvertit att hon är muslim men inte riktigt av de våra. Salmans svar avväpnar båda. Det gäller inte majoritetssamhället i första hand; det gäller varje tillhörighet som grundas i blod.

Kalifens oro

Normen mötte motstånd, och motståndet kom inifrån.

Ordet mawali, de frigivna, är inget jämlikhetsord. Det namnger ett beroende: icke-araben knöts till en arabisk beskyddare och blev kvar i hans hushålls skugga. Under umayyaderna behöll man i praktiken skatten på icke-muslimer, jizya, även för konvertiter; araber gick före i understödslistorna, och giftermål över gränsen förblev känsligt. Det var i denna glipa mellan norm och praktik som shu’ubiyya-rörelsen föddes, den icke-arabiska kulturella motreaktion som skulle prägla abbasidisk litteratur i århundraden.

Den mest berömda mawali-berättelsen förtjänar därför att läsas med öppna ögon. När kalifen Abd al-Malik ibn Marwan bad al-Zuhri räkna upp de religiösa auktoriteterna stad för stad, visade det sig att nästan alla var mawali. I Mecka Ata ibn Abi Rabah, i Basra Hasan al-Basri, i Medina Nafi, Maliks lärare. Kalifen utbrast: »Vid Gud, mawali kommer att leda araberna tills de predikar från predikstolarna medan araberna sitter under dem.« Al-Zuhri svarade:

De troendes ledare, detta är Guds sak och Hans religion – den som bevarar den råder, och den som förlorar den förnedras.16

Berättelsen bevisar inte att arabisk företrädesrätt saknades. Den visar att kalifen blev orolig: ett vittnesmål om en bestridd överhöghet, inte om dess frånvaro. Al-Zuhri medgav själv att kunskapen hade övertagits av mawali. Ibn Khaldun konstaterade långt senare att de som bar kunskapen till övervägande del var icke-araber.

Mönstret går igen: normen avskaffade härkomsten, samhället föll gång på gång tillbaka i den, och normen fortsatte att döma samhället. Samma sak i Sverige: ett samhälle kan avskaffa blodets ordning i lag och ändå bära den i vanan. Det är ingen anmärkning mot islam, utan mot den bekväma tanken att ett samhälle någon gång blir färdigt med frågan.

Ibn Khaldun visste varför den är seg: »Människan är ett barn av sedvana och det hon har blivit van vid. Hon är inte produkten av sin naturliga anlag och temperament.«17 Han ogillade också det överdrivna sysslandet med avlägsna släktled, sådana som bara nås genom indicier och gissningar därför att tiden är lång: »att uppta människan med det som inte angår henne«, som han skriver med hänvisning till Malik.18

Vad kravet tillverkar

Läsningen som följer är min, inte Ibn Khalduns, men den stöder sig på hans begrepp.

Ibn Khaldun härleder asabiyya, gruppsammanhållningen, ur blodsband, men lika gärna ur skyddsförhållanden och förbund. Sammanhållning byggs av relationer; blodet är bara det vanligaste materialet.

Om detta stämmer följer något obehagligt för den som kräver trosbevis. En grupp som permanent behandlas som villkorligt tillhörig, vars medlemmar oavsett medborgarskap, språk och födelseort får frågan om de egentligen hör hit, utvecklar med tiden en sammanhållning inåt. Ingen har valt den. Det är vad gruppgränser gör med människor. Man slutar rätta uttalet av sitt eget namn och söker sig till bordet där ingen frågar. Kravet på trosbevis utger sig för att vara ett värn mot parallella gemenskaper. Det är ett av de säkraste sätten att tillverka dem.

Ellen Key beskrev rörelsen från motsatt håll:

Ur blodsfrändskapen växer begreppet om en andlig stamförvantskap; ur denna växer känslan för äfven de icke befryndade, hvilka tillhöra samma folk.19

Kretsen vidgas. Men rörelsen går lika lätt baklänges: ständigt tal om vilka som inte är av folket driver den andliga stamförvantskapen tillbaka mot blodsfrändskapen den växte ur.

Man kan hålla med om allt ovanstående och ändå invända mot bestämda lärosatser i islam: familjerätten, avfallet, könens ordning. Sådana invändningar handlar om lärosatser, inte om härkomst, och de har rätt att prövas i sak. Att avfärda varje kritik av islam som etnisk missläsning är i sig ett retoriskt grepp, och ett dåligt. Men gränsen går att urskilja, och den är oftast tydlig. Invändningen mot en lärosats efterfrågar argument. Misstanken mot en folkgrupp efterfrågar bevis på lojalitet, och godtar inget svar som slutgiltigt. Det första är en debatt. Det andra är en dom som ständigt skjuts upp.

Koranen ålägger den troende samma krav: »Allah förbjuder er inte att vara goda och rättvisa mot dem som inte krigar mot er på grund av er religion och inte driver ut er ur era hem.«20 Och: »När ni yttrar er skall ni vara opartiska, även om det berör en nära anhörig.«21 Rättvisa mot den som står utanför den egna gruppen är inte ett medgivande utan ett bud.

Det osynliga folket

Hur många muslimer finns i Sverige? Ingen vet. Uppskattningarna av hur många som identifierar sig som muslimer spänner från omkring 260 000 i SOM-institutets mätning 2019 till en halv miljon i en studie från 2020 och 810 000 i Pew Research Centers beräkning från 2017, en spridning på det tredubbla.22

Att siffran är okänd beror på att Sverige förbjöd religiös registrering. Det är en anständig ordning: staten vet inte vad medborgarna tror, därför att den beslutat att inte veta. Räkningen måste därför bli uppskattning, och varje sådan tvingas först välja vad en muslim är: den som bekänner sig, eller den som kommer från ett land där andra gör det. De låga siffrorna räknar tro. De höga räknar härkomst. Spridningen är alltså inget mätfel. Den är oenigheten om huruvida islam är en lära eller ett folk, omräknad till statistik. Uppskattningen avslöjar därför mer om den som räknar än om de räknade. Gruppen som ska räknas rymmer dessutom så många språk, härkomster, klasser och sätt att praktisera att kategorin nästan spricker i handen. Simon Sorgenfrei har visat att islams historia i Sverige mäts i mer än tusen år, inte i decennier.23

Erik Gustaf Geijer, som få skulle misstänka för mångkulturell iver, skrev:

Föraktet för det heliga är döden i samhället och upplöser alla band. Ty samhället är sjelfvt en förening på god tro; och ingen tro finnes utan tron på det högsta.24

En förening på god tro. Ständigt förnyade trosbevis upplöser just den, eftersom kravet är god tros motsats: misstro satt i system, handen som räcks fram en halv sekund för sent.

Räkningen

Vad förlorar Sverige på att villkora tillhörighet med tro?

Ett skikt av ständigt misstänkta: människor födda här, med svenskt medborgarskap och svenskt språk, som ändå får frågan på nytt varje gång något händer i världen. Och därtill, om min läsning av Ibn Khaldun håller, en asabiyya man byggt själv och sedan pekar på som bevis för att misstänksamheten var berättigad.

Hjalmar Söderberg, sällan anklagad för sentimentalitet, skrev:

Hemkänslan, liksom religionen, är mystik. De trådar, som binda oss vid hemmets jord, äro av ogripbart stoff; kanhända är det därför de äro så svåra att slita.25

Om trådarna är av ogripbart stoff, varför skulle de vara ärftliga? Ogripbart stoff är just det som inte kan testamenteras. Ellen Key: »lika litet som fosterlands- eller föräldrakärlek inpräglas genom tvångsmedel, kan gudsfruktan sålunda inpräglas.«26 Ingen tillhörighet som är värd namnet kan framtvingas, varken av staten från den troende eller av gruppen från konvertiten.

En mening av August Blanche håller ännu: »En man bör vara medborgare innan man blir affärsman.«27 Medborgare först, inte trosfrände, inte stamfrände, inte kandidat på prövotid.

Profeten ﷺ sade: »Gud ser inte till era anor, inte till era härkomstled, inte till era kroppar och inte till era ägodelar – Han ser till era hjärtan.«28 Meningen är svårare än den låter i en strid om tillhörighet, eftersom den flyttar avgörandet till en plats dit ingen granskare når.

Frågan om man kan vara svensk och muslim behöver inte besvaras. Den behöver upplösas, och till det räcker två meningar: att ingen arab har företräde framför en icke-arab utom genom gudsfruktan, och att ingen människa vet vad som ryms i en annans hjärta.

Salman hade sitt svar färdigt den dag någon bad honom räkna upp sina fäder. Svenska muslimer har sitt. Det som återstår att förklara är varför frågan fortfarande ställs.

Footnotes

  1. Diskrimineringsombudsmannen, Forskning om diskriminering av muslimer i Sverige. En kunskapsöversikt över svensk forskning 2000–2011. ↩

  2. David Thurfjell, Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen (Molin & Sorgenfrei, 2015). ↩

  3. Grace Davie, Religion in Britain since 1945: Believing without Belonging (Oxford: Blackwell, 1994). Formuleringarna på engelska: »believing without belonging« och »belonging without believing«. ↩

  4. Ellen Key, Lifslinjer, andra delen. ↩

  5. Zacharias Anthelius och Göran Bähr avrättades på Stortorget i Stockholm den 11 september 1624 sedan det uppdagats att de i sin ungdom övergått till katolicismen; Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna var delaktiga i rättegången. ↩

  6. Judereglementet av den 27 maj 1782. ↩

  7. Religionsfrihetslag (1951:680), i kraft den 1 januari 1952. Om utvecklingen 1809–1951, se den samlade forskningen om religionsfrihetens rättshistoria i Sverige. ↩

  8. Lag (2001:82) om svenskt medborgarskap, 1 kap. och 11 §. ↩

  9. al-Qurtubi, al-Jamiʿ li-ahkam al-Quran, kommentar till 49:13. Berättelsen återges via Abu Dawuds al-Marasil och är alltså mursal. Översatt från arabiska. ↩

  10. al-Hujurat 49:13. ↩

  11. ar-Rum 30:22. ↩

  12. al-Qurtubi, al-Jamiʿ li-ahkam al-Quran, kommentar till 49:13; jfr avskedspredikan. Översatt från arabiska. ↩

  13. Ali ibn Abi Talib, återgiven hos al-Qurtubi, kommentar till 49:13. ↩

  14. al-Dhahabi, Siyar aʿlam al-nubala, biografin över Salman al-Farisi, på Maʿmars auktoritet från Qatada. Översatt från arabiska. ↩

  15. Ibn Hisham, as-Sira an-nabawiyya, på al-Zuhris auktoritet. Översatt från arabiska. ↩

  16. Berättelsen om al-Zuhri och Abd al-Malik ibn Marwan återges i den klassiska biografiska litteraturen. Översatt från arabiska. ↩

  17. Ibn Khaldun, Muqaddimah. Översatt från arabiska. ↩

  18. Ibn Khaldun, Tarikh, om härstamningsforskningens gränser. Översatt från arabiska. ↩

  19. Ellen Key, Barnets århundrade. ↩

  20. al-Mumtahana 60:8. ↩

  21. al-Anʿam 6:152. ↩

  22. SOM-institutets mätning 2019 (ca 260 000), en studie från 2020 (ca 500 000) och Pew Research Center 2017 (ca 810 000). Skattningar av antalet personer med bakgrund i muslimska miljöer ligger betydligt högre, omkring en miljon. ↩

  23. Simon Sorgenfrei, Islam i Sverige – de första 1300 åren (Myndigheten för stöd till trossamfund, 2018). Se även Göran Larsson, Islam och muslimer i Sverige – en kunskapsöversikt (MUCF). ↩

  24. Erik Gustaf Geijer, Tal vid jubelfesten 1817. ↩

  25. Hjalmar Söderberg, recensionstext om Heidenstam. ↩

  26. Ellen Key, Lifslinjer, andra delen. ↩

  27. August Blanche, Sonen af söder och nord. ↩

  28. Abu Malik al-Ashʿari, återgiven hos al-Qurtubi, al-Jamiʿ li-ahkam al-Quran, kommentar till 49:13. En besläktad lydelse finns i Sahih Muslim (»era gestalter och era ägodelar … era hjärtan och era handlingar«). Översatt från arabiska. ↩