I augusti 1676 låg omkring hundrafemtio göingebönder och bonddrängar i bakhåll vid Loshult, nära den gamla riksgränsen, tillsammans med danskt kavalleri. De tog den svenska krigskassan. Bytet skiftades mellan bönderna och ryttarna.

Så långt är händelsen oomstridd. Men vad var det som skedde? En kapning av fiendens kassa, utförd av beväpnat manskap i samverkan med reguljär trupp, eller ett rån — en uppretad folkhop som slog till mot en penningtransport och delade silvret mellan sig?

Inga vittnesmål, inga räkenskaper, ingen fullständig förteckning över dem som var med kan avgöra saken. Mer vetande hjälper inte. Frågan avgjordes av en rubricering, och rubriceringen beskrev ingenting. Den beslutade. Beslutet bar sitt straff i sig: rådbråkning, styckning, stegling.

Vi tror oss veta hur det är med sådana ord. Den enes terrorist är den andres frihetskämpe; orden är partiska i botten, och därför finns inget prov som skiljer det ena från det andra. Just den slutsatsen vill jag bestrida. Det fanns ett prov. Det byggdes av muslimska rättslärde, och det vägrar uttryckligen fråga vem som har rätt.

Ett ord för fem sorters folk

Under den svenska krigsledningens benämning snapphane rymdes vid mitten av 1670-talet minst fem helt skilda slags folk: reguljära danska specialförband under egna officerare; den danske kungens värvade friskyttekår, ridande kompanier om fyrtio till tvåhundra man med uppdrag mot svenska försörjningslinjer, varav ett till stor del bestod av studenter från Lund och Köpenhamn; spontana bondeuppbåd; danska fogdar som drev in skatt; och rena stråtrövare som plundrade civilbefolkningen hårdare än de någonsin ansatte armén.11Sten Skansjö, Skånes historia (Lund 1997), avsnitten om snapphanetiden och friskyttekårernas organisation.

Mellan en kommenderad officer och en rövare som bränner en bondgård för egen vinning går en gräns som varje rättsordning i Europa kände till. Krigsledningen kände den också. Den valde att inte dra den.

Danska bedömare drog den. De skilde mellan friskyttar, snapphanar och stråtrövare, och ordet snaphane var på danska inte nödvändigtvis nedsättande – Christian IV använde det utan värdering ännu 1645.11Sten Skansjö, Skånes historia (Lund 1997), avsnitten om snapphanetiden och friskyttekårernas organisation. Från 1677 slutade den danska sidan bruka det över huvud taget, därför att det hunnit bli liktydigt med brottsling. Man gick över till friskytt. Betydelseförskjutningen följde de allt grymmare avrättningarna som skuggan följer handen.22Skansjö, a.a. Den danska sidans övergång till friskytt från 1677 sammanföll med att de svenska avrättningarna skärptes.

Ett ord som byter innebörd i takt med att man dödar dem det pekar ut beskriver ingenting. Det är ett redskap. Topelius lät en av sina gestalter fråga: »Hvad är ett namn, som gifves och fås, mot ett namn, som göres?«33Zacharias Topelius, Stjärnornas kungabarn.

Frågan de vägrade ställa

Muslimska rättslärde byggde två skilda rättsläror om väpnat våld mot ordningen, och skiljelinjen går ända ned i grundtexten.

Om upprorsmännen säger Koranen: »Om två grupper av de troende råkar i strid med varandra skall ni mäkla fred mellan dem. Men om den ena ändå angriper den andra skall ni strida mot den angripande parten tills de fogar sig efter Guds befallning.«44Koranen, De inre gemaken (al-Hujurat) 49:9. Versen är grundtexten för hela ahkām al-bughāt. Motståndarna förblir troende bröder; målet är återförening, inte utplåning. Om stråtrövarna talar en annan vers: om dem som far fram med fördärv på jorden, dem som skär av vägarna för de värnlösa.55Koranen, Den himmelska måltiden (al-Ma’ida) 5:33. Versen gäller hirāba – dem som angriper de värnlösa på vägarna – inte dem som strider mot makten med en sak.

Två verser, två rättsområden: ahkām al-bughāt och ahkām al-hirāba. Men hur vet man vilket område ett enskilt våldsdåd hör hemma i?

Ibn Qudama sorterar i al-Mughni dem som ställer sig utanför härskarens lydnad. De som bryter sig ut utan tolkning är stråtrövare. De som har en tolkning men bara är en handfull utan egen styrka – »en, två, tio eller så« – är likaså stråtrövare. Skälet han anför är kyligt praktiskt: gav man ett så litet antal upprorsmännens rättsställning, med den befrielse från ersättningsansvar den innebär, skulle människors egendom förstöras.66Ibn Qudama al-Maqdisi, al-Mughni, kapitlet om striden mot upprorsmännen. Övers. från arabiskan.

I provet står ingenting om huruvida klagomålet är berättigat. Ingenting om huruvida härskaren förtjänar lydnad. Endast två ting: finns en taʾwīl, en tolkning som går att formulera, och finns en manaʿa: en samlad och organiserad styrka som kan stå emot? Det ena kan sägas högt inför någon som inte håller med, det andra räknas av den som ser dem dra förbi.

Varför just dessa? Därför att rättfärdigheten i saken är precis det som ingen tredje part kan avgöra. Båda sidor har alltid en sak, och båda håller den för god. Ett prov som frågar efter vem som har rätt prövar ingen; det ger bara varje part tillbaka det svar den redan hade. Kravet på styrka är ännu kyligare: det siktar mot fripassageraren, den som klär sitt rån i ett klagomål.

Provet är inte fullkomligt. De flesta juristerna krävde att tolkningen skulle vara rimlig, och den som bedömer rimligheten är som regel den sittande härskaren – varmed en del av partsintresset smyger tillbaka. Men mellan »är din tolkning möjlig att hävda« och »är din sak rättfärdig« ligger en avgrund. Den första frågan kan prövas inför någon annan. Den andra går inte att pröva.

Skyddet gäller den som har fel

Al-Mawardi räknar upp fem punkter där rätten mot stråtrövare skiljer sig från rätten mot upprorsmän. Den första: stråtrövare får bekämpas både när de går fram och när de flyr, »medan man inte får förfölja den av upprorsmännen som vänt ryggen till«. Den andra: mot stråtrövaren får man i strid avsiktligt gå in för att döda; mot upprorsmannen inte.77Abu al-Hasan al-Mawardi, al-Ahkam al-sultaniyya, avsnittet om stråtrövarna. Övers. från arabiskan.

Skyddet fick sitt innehåll av Ali ibn Abi Talib, på Kamelslagets dag:

Ingen sårad skall dödas, inget skynke slitas ned, ingen dörr brytas upp; den som stänger en dörr, eller sin dörr, är trygg; och ingen flyende förföljs.88Ibn Qudama, al-Mughni, a.st., som återger Alis föreskrift vid Kamelslaget jämte Abu Umamas vittnesmål från Siffin: »de dödade aldrig en sårad«.

Ibn Qudama lägger till en uppgift: Ali betalade blodspengar ur muslimernas skattkammare för några som dödats medan de flydde. Staten betalade för att ha dödat dem som gripit till vapen mot den. Ersättningen gör skyddet till rätt och inte till ädelmod. Ett ädelmod kan segraren utsträcka eller hålla inne som han finner för gott; en skuld till skattkammaren kan han inte. Redan här har regeln ett pris, och den som betalar priset är den som vann.

Skyddet har ingenting att göra med att upprorsmännen har rätt. Enligt den rådande klassiska uppfattningen har de fel. Att dra svärd mot en rättmätig härskare är synd – »den som drar upprorets svärd blir dödad av det«, säger Jaʿfar ibn Muhammad,99Jaʿfar ibn Muhammad, återgivet i Ibn al-Jawzi, Sifat al-safwa. och enligt Profeten ﷺ möter den som drar sin hand ur lydnaden Gud utan något försvar.1010Profeten Muhammad ﷺ, återgivet i al-Nawawi, Riyad al-salihin, kapitlet om lydnad.

Läran om bughāt rättfärdigar alltså inte upproret. Den reglerar hur upproret får slås ned. Därför duger den som prov: den kräver inte att man ger fienden rätt i något. Den kräver bara att man erkänner vad han är. Det är att sänka vapnet mot en rygg man fortfarande anser förtjänar hugget.

Ett prov man kan tillämpa utan att vika en tum är det enda slags prov som överlever ett krig. Tolv sekler före den första Genèvekonventionen 1864 stod regeln färdig. Någon föregångare är den inte; rättslogiken är en annan. Men tanken är densamma: skyddet följer stridens form, inte stridens förtjänst.

En socken som gärningsman

Den 19 april 1678 utfärdade Karl XI order om Örkeneds socken. Alla gårdar och all boskap skulle brännas; allt manfolk som kunde bruka ett gevär skulle avrättas. Kvinnor och barn skulle uttryckligen skonas.

Ordern nämner ingen gärning. Straffet följer av var en människa bor och om hon kan bära vapen. Undantaget för kvinnor och barn läses lätt som återhållsamhet, men det är samma sak igen: det är en sort som döms, inte en handling. Det är att stå på sin egen tröskel och höra att frågan gäller vem man är, inte vad man gjort. Koranen drar gränsen där. »En syndare skall inte bära en annan syndares syndabörda.«1111Koranen, Alstraren (Fatir) 35:18.

وَلَا تَزِرُ وَازِرَةٌ وِزْرَ أُخْرَىٰ ۚ وَإِن تَدْعُ مُثْقَلَةٌ إِلَىٰ حِمْلِهَا لَا يُحْمَلْ مِنْهُ شَيْءٌ وَلَوْ كَانَ ذَا قُرْبَىٰ ۗ إِنَّمَا تُنذِرُ الَّذِينَ يَخْشَوْنَ رَبَّهُم بِالْغَيْبِ وَأَقَامُوا الصَّلَاةَ ۚ وَمَن تَزَكَّىٰ فَإِنَّمَا يَتَزَكَّىٰ لِنَفْسِهِ ۚ وَإِلَى اللَّهِ الْمَصِيرُ

Koranen · Alstraren (Fatir) 35:18

Bränningen genomfördes den 22 och 23 april. Den svenske officeren Nils Skytte förde dagbok och antecknade för den 21:a att man låg stilla; därefter rapporterade han att alla gårdar utom två av sextiofyra brändes. Senare efterforskningar har visat att fyra klarade sig.1212Nils Skyttes samtida dagbok från fälttåget i Göinge, april 1678. Senare efterforskningar har visat att fyra gårdar undgick branden – Hässlehyltan, Lönsboda, Edema och Nybygden. Två gårdar hit eller dit spelar ingen roll. Att siffrorna alls går isär gör det. Mannen som brände socknen förde också protokollet över hur mycket han brände, och i tre sekler fick den uppgiften stå oemotsagd. Att gå emot ett sådant protokoll har sitt pris. Söderberg: »Det är en kinkig sak att gå till rätta med segerrika och ärekrönta generaler och deras släktingar.«1313Hjalmar Söderberg, Vers och varia.

Socknen tömdes inte främst genom dödande. Folket hade förvarnats och flytt till skogs; Skytte noterar ett enda dödsfall. Straffets föremål var en plats. Många av dem som sedan gick i skogarna gjorde det av fruktan för kungens hämnd – förtrycket födde delvis det motstånd det bekämpade. Hallström såg vad som blev av dem: »Som vargar de svultit och drifvits i brott.«1414Per Hallström, Purpur.

Vad som gjordes med de tillfångatagna hörde till en annan ordning. Kyrkoherden Stehn Jacobsen berättar i sin krönika över kriget om fångar som brändes under fötterna med glödgat järn innan de spetsades.1515Stehn Jacobsen, Den nordiske Krigs Krønicke. Steglingen fullbordade det: kroppen flätades in i ekrarna på ett vagnshjul som restes till allmän beskådan, eller huvudet och den högra handen spikades upp på en påle. Ett sådant straff kan inte avskräcka den det drabbar. Det riktar sig mot en död man och talar uteslutande till de levande.

Profeten ﷺ gav sina befälhavare en stående order som förbjuder just detta: strid, men svik inte avtal och vanställ inte lik.1616Sahih Muslim, Kitab al-jihad wa’l-siyar, Buraydas berättelse om Profetens ﷺ instruktion till befälhavarna. Det är Koranens »överskrid inte« i handling.1717Koranen, Kon (al-Baqara) 2:190. Ibn Taymiyya sträcker regeln längre än man väntar sig. Han talar om stråtrövarna, om dem som skär av vägen mellan Syrien och Irak, dem som lagens fulla tyngd är avsedd för: »Om en av dem såras svårt skall han inte dödas där han ligger, utan lämnas.«1818Ibn Taymiyya, al-Siyasa al-sharʿiyya, avsnittet om qutta al-tariq. Övers. från arabiskan.

وَقَاتِلُوا فِي سَبِيلِ اللَّهِ الَّذِينَ يُقَاتِلُونَكُمْ وَلَا تَعْتَدُوا ۚ إِنَّ اللَّهَ لَا يُحِبُّ الْمُعْتَدِينَ

Koranen · Kon (al-Baqara) 2:190

Det svenska hjulet gjorde mot dem det kallade stråtrövare vad den islamiska rätten förbjöd att göra mot verkliga stråtrövare.

Provet gäller åt båda hållen

Ett prov som bara frikänner är inget prov. Bland dem som kallades snapphanar fanns de som var muhāribūn i ordets rätta mening: de rena rövarbanden, och de missdådare på båda sidor som utnyttjade en sönderslagen landsända. Mot dem faller juristernas dom hårt, och ingen aldrig så äkta klagan över svenskt styre skulle mildra den. Karin Boye satte namn på faran: »Mellan hämndlystnaden och rättfärdighetskänslan finns der en släktskap.«1919Karin Boye, Merit vaknar. Koranen ålägger den troende att stå fast vid rättvisan som vittne inför Gud »även om det vore mot er själva eller era föräldrar och närmast anhöriga«.2020Koranen, Kvinnorna (an-Nisa) 4:135.

Två invändningar måste sägas rent ut.

Den första: ahkām al-bughāt reglerar muslimer som reser sig mot en muslimsk härskare. Skåne 1676 var ett krig mellan två kristna stater, och att föra över läran hit är att dra en liknelse, inte att tillämpa en lag. Men liknelsen skär åt rätt håll. Friskyttekåren och de danska förbanden var en främmande krigsmakts trupper – inte upprorsmän alls. Göingebönderna hade varit svenska undersåtar sedan 1658 och grep till vapen mot sin egen krona – det egentliga upprorsfallet. Två fullständigt skilda rättslägen under ett enda ord.

Den andra: Sverige handlade inte i ett rättsligt tomrum. Hugo Grotius hade 1625 i De iure belli ac pacis skilt det offentliga kriget, fört på en suveräns myndighet, från latrones – rövare, vilkas våld saknar krigets rättsverkningar.2121Hugo Grotius, De iure belli ac pacis (1625), bok III, om vilka som lagligen kan föra krig. Friskyttekompanierna var värvade av den danske kungen, hade befäl, styrka och uppdrag. Efter Grotius mått var de en suverän makts soldater och därmed lagliga fiender. Men Grotius prov vilar på en fråga som den anklagande parten själv besvarar: handlar dessa män på en suveräns myndighet? Sverige räknade göingarna som egna undersåtar och deras fullmakt därmed som ingen fullmakt alls. Ett prov vars utfall avgörs av vem man redan erkänner prövar ingenting. Det är att låta den ena parten hålla i måttbandet. Taʾwīl och manaʿa kräver inget sådant erkännande – en tolkning kan hävdas och en styrka kan räknas av vem som helst som ser på. Mannen som skrev boken hade dessutom tjänat tio år som Sveriges sändebud i Paris. Han dog drygt trettio år innan Örkened brann. Boken togs aldrig i bruk.

En rätt som bryts och en rätt som saknas

Det vore ohederligt att ställa en lära mot en praktik. Khaled Abou El Fadl, vars undersökning av upprorets rätt är den mest ingående som gjorts, visar att muslimska härskare gång på gång åsidosatte upprorsmännens skydd och i stället belade sina politiska motståndare med hirāba och skönsmässiga straff. Korsfästning av rebeller förekom både under umayyader och abbasider.2222Khaled Abou El Fadl, Rebellion and Violence in Islamic Law (Cambridge 2001). Att den DiVA-publicerade uppsatsen om Loshultskuppen (Linnéuniversitetet 2012) räknar kuppen som en direkt utlösande orsak till förtrycket i Göinge är dess egen slutsats, inte ett vedertaget forskningsläge. Detta är alltså ingen jämförelse mellan en ren tradition och en grym.

Något återstår ändå. När en muslimsk härskare korsfäste sina upprorsmän kunde han ställas till svars med rättens egna ord. Det fanns en lära som sade att han hade fel, och den läran fortsatte att omarbetas inom samma ram ända in på 1600-talet – samma århundrade som göingebönder flätades in i vagnshjul i Skåne.2222Khaled Abou El Fadl, Rebellion and Violence in Islamic Law (Cambridge 2001). Att den DiVA-publicerade uppsatsen om Loshultskuppen (Linnéuniversitetet 2012) räknar kuppen som en direkt utlösande orsak till förtrycket i Göinge är dess egen slutsats, inte ett vedertaget forskningsläge. När Karl XI brände Örkened fanns ingen sådan lära inom räckhåll för den anklagade. Grotius stod i kansliets hyllor, inte i rätten. I facket »snapphane« fanns inget prov som kunde falla ut till hans förmån.

Det är skillnaden mellan en rätt som bryts och en rätt som saknas.

Att sätta en sak på fel plats

Ibn Qayyim al-Jawziyya ger orättvisan dess kortaste möjliga bestämning:

Orättvisan är att sätta en sak på annan plats än dess egen – som att pina den lydige och den som ingen skuld bär.2323Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Fawa’id. Övers. från arabiskan.

Zulm är alltså i grunden ett kategorifel. Inte ett för hårt straff, inte en för sträng dom, utan en sak placerad där den inte hör hemma. Det är ett straff som bärs fram till fel man och verkställs ändå. Namngivningen är därför ingen förberedelse inför rättsakten. Den är rättsakten. Den som kallar en upprorsman stråtrövare har redan dömt honom, och det innan någon rätt satts.

I dag reses minnesmärken över det som skedde i Örkened, och efterkommande i Göinge måste alltjämt välja vilket ord de brukar om sina förfäder – snapphane eller friskytt, och därmed i praktiken vilken sida släkten tillhör. Men ett minnesmärke byter bara ut en dom mot en annan. Vad som fattas är inget mildare omdöme. Det är ett förfarande.

Vi säger att frågan om terrorist eller frihetskämpe saknar svar. Den har ett svar. Priset är bara högre än vi vill betala: ett prov som duger måste vägra fråga efter saken. Det får lyssna på hur någon strider och mot vem, aldrig på vad han strider för. Ibland kommer det att skydda den vi anser ha fullkomligt orätt. Det är hela avsikten. Ett prov som alltid ger det svar man redan hade är ingen prövning utan en spegel.

Det var i en sådan spegel Karl XI såg Örkeneds sockenbor.

Footnotes

  1. Sten Skansjö, Skånes historia (Lund 1997), avsnitten om snapphanetiden och friskyttekårernas organisation. ↩ ↩2

  2. Skansjö, a.a. Den danska sidans övergång till friskytt från 1677 sammanföll med att de svenska avrättningarna skärptes. ↩

  3. Zacharias Topelius, Stjärnornas kungabarn. ↩

  4. Koranen, De inre gemaken (al-Hujurat) 49:9. Versen är grundtexten för hela ahkām al-bughāt. ↩

  5. Koranen, Den himmelska måltiden (al-Ma’ida) 5:33. Versen gäller hirāba – dem som angriper de värnlösa på vägarna – inte dem som strider mot makten med en sak. ↩

  6. Ibn Qudama al-Maqdisi, al-Mughni, kapitlet om striden mot upprorsmännen. Övers. från arabiskan. ↩

  7. Abu al-Hasan al-Mawardi, al-Ahkam al-sultaniyya, avsnittet om stråtrövarna. Övers. från arabiskan. ↩

  8. Ibn Qudama, al-Mughni, a.st., som återger Alis föreskrift vid Kamelslaget jämte Abu Umamas vittnesmål från Siffin: »de dödade aldrig en sårad«. ↩

  9. Jaʿfar ibn Muhammad, återgivet i Ibn al-Jawzi, Sifat al-safwa. ↩

  10. Profeten Muhammad ﷺ, återgivet i al-Nawawi, Riyad al-salihin, kapitlet om lydnad. ↩

  11. Koranen, Alstraren (Fatir) 35:18. ↩

  12. Nils Skyttes samtida dagbok från fälttåget i Göinge, april 1678. Senare efterforskningar har visat att fyra gårdar undgick branden – Hässlehyltan, Lönsboda, Edema och Nybygden. ↩

  13. Hjalmar Söderberg, Vers och varia. ↩

  14. Per Hallström, Purpur. ↩

  15. Stehn Jacobsen, Den nordiske Krigs Krønicke. ↩

  16. Sahih Muslim, Kitab al-jihad wa’l-siyar, Buraydas berättelse om Profetens ﷺ instruktion till befälhavarna. ↩

  17. Koranen, Kon (al-Baqara) 2:190. ↩

  18. Ibn Taymiyya, al-Siyasa al-sharʿiyya, avsnittet om qutta al-tariq. Övers. från arabiskan. ↩

  19. Karin Boye, Merit vaknar. ↩

  20. Koranen, Kvinnorna (an-Nisa) 4:135. ↩

  21. Hugo Grotius, De iure belli ac pacis (1625), bok III, om vilka som lagligen kan föra krig. ↩

  22. Khaled Abou El Fadl, Rebellion and Violence in Islamic Law (Cambridge 2001). Att den DiVA-publicerade uppsatsen om Loshultskuppen (Linnéuniversitetet 2012) räknar kuppen som en direkt utlösande orsak till förtrycket i Göinge är dess egen slutsats, inte ett vedertaget forskningsläge. ↩ ↩2

  23. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Fawa’id. Övers. från arabiskan. ↩